Vlads förnyelseskola - Socialpolitik utan socialism 2.0 – Basinkomst

Socialpolitik utan socialism 2.0 – Basinkomst

Tyvärr stöter jag alldeles för ofta på liberaler som motsätter sig basinkomst utifrån följande argument och tankar:

1.    Basinkomst är en ”kommunist/vänstertanke”

2.    Basinkomst kommer att leda till att fler människor blir lata och odugliga samt inte bidrar till samhället.

3.    Basinkomst kommer innebära att fler måste betala till välfärden utifrån höjda skatter då färre kommer att arbeta utan kommer att leva på andra bekostnad.

4.    Vi ska inte vara som Miljöpartiet, det är de som driver frågan.  

Lektion 1.

Basinkomst är inte en vänstervriden idé.  

Det är en idé som genom historien har fått stöd hos olika debattörer med helt olika värderingar, ideologiska övertygelser och människosyn. Både medborgarrättskämpen Martin Luther King samt ekonomen Fridrcih Hayek har argumenterat för basinkomst. 

Hayek var för basinkomst eftersom han menade att det skulle rätta till marknadens imperfektion samtidigt som en välfärdsstat inte behövdes. 

King var för basinkomst eftersom han ansåg den skulle omfatta alla medborgare, familjer och människor i landet vilket skulle vara en viktig del av medborgarrättskampen under 60-talet.

Lektion 2.

Basinkomst behövs i samband med robotisering.

Att morgondagens samhällsutveckling kommer att präglas av robotisering är ett faktum. Tekniken har under lång tid genom historien varit orsaken för strukturella omvandlingar som både har lett till arbetslöshet samt tillkomst av nya jobb. Det som dock skiljer robotiseringen från tidigare händelser är att framkomsten av nya jobb tar längre tid. Professor Erik Bynjolfsson som bland är direktör för MIT:s Initiative on Digital Economy är av denna uppfattning. 

Därför vore basinkomst ett billigare och mer inkluderande sätt för staten att kunna hantera långtidsarbetslöshet i större omfattning tills nya jobb är skapade.

Lektion 3

Basinkomst börjar bli trendigt.

Sedan tidigare pågår det försök med basinkomst på olika håll i världen, även på lokal nivå. Bland annat liberaler i staden Utrecht ,där försök med basinkomst pågår, stödjer den ”radikala tillvägagångssättet” utifrån argument om att individer själva ska kunna ta mer ansvar för sin spendering av pengar samt ha mer fritid att kunna hitta ett långvarigt jobb istället för att ta lågbetalda kortvariga jobb som en lämnar efter en kort tid. 

Annat exempel finns numera från Nya Zeland där den socialdemokratiska oppositionen öppnar upp för införandet av systemet inom framtiden. Tanken är att ett sådant system ska innebära minskad byråkrati då individen som är i behov av försörjningsstöd inte ska behöva gå igenom myndighetsbaserade prövningar. 

Till och med FN har haft försök med basinkomst genom att testa den i Indien och dessutom med lyckade resultat som dessutom inte ledde till att fler blev lata eller odugliga. 

Lektion 4

Basinkomst innebär minskad administration.

I vårt grannstat Finland har regeringen drivit igenom förslag på att under 2017 testa en ny socialförsäkringsreform som baserar sig på medborgarlön på 800 euro per medborgare. Bland huvudargumenten var behovet att minska administration och göra den socialpolitiska förvaltningen billigare.

Lektion 5

Basinkomst innebär billigare välfärd samtidigt som fler inkluderas och får mer personligt frihet.

Som tidigare nämnt är en av de främst argumenten för införandet av basinkomst att medborgare inkluderas utan särskilda villkor. Därutöver får individen mer personlig frihet att kunna kombinera pengar med jobb, studier eller annan sysselsättning. 

Eftersom basinkomsten uppfyller därmed kan täcka basbehov som mat och boende kan individen lägga mer energi och fokus på annat. Som ekonomibloggaren Mattias Lundbäck skriver i sin artikel ”Myten om socialförsäkringarna” :

”Här i Sverige matas vi med tesen om att våra socialförsäkringar är nödvändiga för att hålla nere marginaleffekterna. Jämför vi med de marginaleffekter som låginkomsttagare drabbas av i USA kan argumentet te sig bestickande. 

Men samtidigt är vårt sätt att lösa ett optimeringsproblem som har många olika tänkbara lösningar. Och jag är övertygad om att det finns många andra sätt att organisera en välfärdsstat - som är både billigare, mindre paternalistiska och mer rättvisa än dagens”.

Jämför gärna hans beräkningar i nedanstående tabeller och hur systemet egentligen skulle kunna se ut. Det skulle även kunna underlätta att staten kan ha råd med större flyktingmottagning. 

 I nästa inlägg inom ramen för Vlads förnyelseskola skriver jag om narkotikapolitik.

Referenser

Den Hälsosamme Ekonomisten, Myten om socialförsäkringarna, Publiceringsdatum: 2015-10-28. Nedladdat: 2016-03-29. Webplats: https://www.ekonomism.us/entry/myten-om-socialfoersaekringarna?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

Hufvudstadsbladet, Över hälften vill ha basinkomst, Publiceringsdatum: 2016-01-10. Nedladdat: 2016-03-23. Website: http://gamla.hbl.fi/nyheter/2016-01-10/785085/over-halften-vill-ha-basinkomst 

Erik Brynjolfsson, Publiceringsdatum: 2015-11-20. Nedladdat: 2016-03-22 Webbplats: http://ebusiness.mit.edu/erik/

Economist, The Onrushing Wave, Publiceringsdatum: 2014-01-18 Nedladdat: 2015-03-22 Webbplats: http://www.economist.com/news/briefing/21594264-previous-technological-innovation-has-always-delivered-more-long-run-employment-not-less

Libertarianism, Why Did Hayek Support a Basic Income. Publiceringsdatum: 2013-12-23. Nedladdat: 2016-03-22 Webbplats: http://www.libertarianism.org/columns/why-did-hayek-support-basic-income

The Guardian, Dutch city plans to pay citizens a ‘basic income’, and Greens say it could work in the UK. Publiceringsdatum: 2015-12-26. Nedladdat: 2016-03-23. Webplats:  http://www.theguardian.com/world/2015/dec/26/dutch-city-utrecht-basic-income-uk-greens

The Independent, New Zealanders want to give everyone a 'citizen's wage' and scrap benefit. Publiceringsdatum: 2016-03-15. Nedladdat: 2016-03-23. Webbplats: http://www.independent.co.uk/news/world/australasia/new-zealand-plan-to-give-everyone-a-citizens-wage-and-scrap-benefits-a6932136.html

Yle, FPA utreder hur basinkomst skulle fungera. Publiceringsdatum: 2015-10-31. Nedladdat: 2016-03-23. Webbplats: http://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/31/fpa-utreder-hur-basinkomst-skulle-fungera

United Nations Research Institute for Social Development, Piloting Basic Income in India: A Transformative Policy? Publiceringsdatum: 2013-12-05. Nedladdat: 2016-03-23. Webbplats: http://www.unrisd.org/80256B3C005BD6AB/(httpEvents)/496EBAAB72BE745FC1257C1D003A01D7?OpenDocument

Nationalstaten som garant för fred och demokrati?

Dan Korn anser i en debattartikel den 22 januari att nationalstaten är en garant för demokrati och fred. Med tanke på hur ett stort antal nationella regeringar agerar i en tid av övernationella utmaningar fins det behov att ifrågasätta påståendet.

Visserligen är de flesta stater idag vitala aktörer för samhällsfunktionen rörande nationell politik. Nationalstaten har förändrats genom historien i takt med olika utmaningar som ofta hade övernationell karaktär. I dagsläget behöver dock samhällsinstitutioner förbättras inför framtiden där många redan är övertygade om att nationalstaten enskilt inte kan lösa flera problem. I grunden handlar det inte bara om att stater ska samarbeta utan även dela både suveränitet,identitet och resurser.

Sedan kalla krigets slut har ekonomin varit ett av de främsta anledningarna för stater att vara accepterande inför övernationell samhällsutveckling.Samtidigt innebar staternas globala och regionala ekonomiska integration även att andra utmaningar skulle dyka upp. Akademikern Urs Altermatt beskrev det tydligt redan under 90-talet. Exempelvis när det gällde ekonomi och konsumtion så ville européer efterlikna varandra. När det gällde andra aspekter inklusive kulturell integration så manifesterades en sorts uppror mot globalisering baserat på rädsla och nationalism.

 Nuvarande politik som har använts för att hantera migrationsutmaningen eller terrorismen inom EU visar nämligen att även de mest utvecklade staterna agerar otillräckligt. Problemet ligger i att stater, som i första hand tänker just nationellt, ska styra både den nationella och övernationella samhällsutvecklingen. Till exempel är just terrorismen en globala risk utan tillräckligt global respons. Det beror även dels på att stater utifrån nationella intressen bestämmer vilka som är terrorister samt själva ägnar sig åt terrorism. 

Dessutom  ställer stater ofta krav på att inskränka mänskliga rättigheter och medborgarnas  friheter i form av övervakning och gränskontroller för de risker stater själva har skapat. Detta skadar även många individer som vill kunna röra sig friare samt söka efter personlig lycka eller räddning i en värld med bättre kommunikationsmöjligheter.

Nyligen beslutade Danmark om instifta en ny lag som gör det möjligt för myndigheter att konfiskera värdesaker hos flyktingar och asylsökande. Danmark deltog själv i invasionen av Irak byggd på falska grunder  vars konsekvenser idag har koppling till migrationskrisen och terrorismen. För att stater ska kunna garantera fred och demokrati så måste stater vara istället för giriga nationella intressen bejaka värderingar och ambitioner som finns hos övernationell beslutsfattning. 

Först när globala och regionala lösningar blir nationella intressen  kan fler av dagens utmaningar hanteras bättre. Med tanke på till exempel  det fruktansvärda kriget i Syrien hade EU behövt en egen försvarsmakt som med en stark FN-mandat och stöd från andra FN:s stater kunde ha agerat i fredsframtvingande syfte.

Det skulle förstås lyftas röster om att sådan utveckling skulle vara emot principen om nationellt suveränitet. Just därför krävs det förändringar  av rådande definitioner samt nya idéer behövs om  hur övernationell demokratisk legitimitet ska åstadkommas bättre. Till exempel  skulle FN i framtiden kunna omorganiseras till en global beslutsfattande parlament samtidigt som den europeiska demokratin utvecklas till  att unionen består av en europeisk regering, senat med två senatorer per medlemsstat samt parlament enligt principen om befolkningsmängd. Stater och unioner skulle även kunna ta fram ett globalt avtal för fri rörlighet av människor. 

 Alternativet till nationalstaten är inte kaos utan större gemenskap, öppnare medborgarsamhälle och mer effektiva beslutsfattande institutioner inklusive ”global governance”. Alternativet är en kosmopolitisk stat som ingår inom ramen för flernivåstyre och där demokratin inte är begränsad till den nationella beslutsfattningen. 

Korn väljer även utifrån retoriken om det som kallas för ”positiv nationalism” att  försvara ”nationalstatens murar” även med hänvisning till medborgarsamhället. Det är problematiskt av två skäl. För det första som lingvisten Snjezana Kordic menar i sin bok ”Språk och nationalism” så borde inte samhällsvetare  överhuvudtaget ägna sig åt att sprida nationalism med tanke på myter och okunskap. Nationalism fungerar idag ofta som en sorts bakåtsträvande religion blandat kulturell rasism och faktaresistens.

Det andra anledningen är att demokratiska samhällen även  är postdemokratiska.  Det innebär bland annat att det nationella demokratin inte räcker till eller är ineffektivt att påverka övernationell beslutsfattning. Stater borde därför inte begränsa individens politiska inflytande. Dessutom är det problematisk rörande hur övernationella samhällen som EU utvecklar sig värderingsmässigt. Nationella regeringar har inte enbart motverkat för de processer som hade behövts för att lösa migrationskrisen  utan även skadat unionen självbild baserad på vikten av mänskliga rättigheter.

Slutligen menar Korns att nationalism ska bekämpas just med nationalism. En felaktig metod likväl som att okunskap inte bör hanteras med okunskap. Idag när världen för individen kan upplevas som kaotiskt så  kommer nationalismen, myter och anakronistiska föreställningar till hands hos flera aktörer förutom extremhögern. Retorik om ett bättre förflutet och  trygghet bakom nationella gränser  löser inte utmaningar inom ramen för global och regional samhällsutveckling.  Samt inte heller gynnar fortsatt utveckling av medborgarsamhället,  mänskliga rättigheter och demokratin.

Inför framtidens samhällsutveckling behövs det därmed mer avnationaliseringsprocesser där betydelsen av nationella identiteter, institutioner och beslutsfattning minskar till förmån av de övernationella. Mer än 25 år av processer som globalisering, europeisering och regionalisering har förändrat världen. Som ledare för liberalerna i Europaparlamentet Guy Verhoftstadt har sagt så är ”nationernas tid förbi” och det gäller att kämpa för en mer global värld och en union baserad på medborgarskap och individen.  

Europas och världens framtid ligger därför  i fortsatt institutionellt och demokratiskt samhällsutveckling som sker utanför nationella ramar. En sådan framtidsutveckling är viktigt  inte minst om globala risker som migration, miljö och terrorism ska hanteras effektivt samtidigt som människor bygger fler broar och mindre murar mellan varandra.  

ALDE och EP-valet. Lärdomar och förnyelsebehov

Europaparlamentsvalet 2014 var på många sätt ett mer viktigt och betydande val jämfört med 2009. Unionens utveckling var under stark påverkan av såväl interna som externa kriser. Globala ekonomikrisen, Grexit, Brexit, migrationskrisen, fördjupningar av den inre marknaden samt fortsatt politisk integration. ALDE som helhet hade en viktig roll att spela framför allt med tanke på Verhofstadts framåtanda i form av budskap om att nationernas tid var förbi och att krisernas lösning generellt låg i mer och inte mindre europeisk integration.

För liberaler blev dock valets utgång negativ. ALDE tappade nästan 20 platser i EP. Det berodde framför allt på att liberaler i Tyskland och Storbrittanien hade  historiskt låga resultat. Liberal Democrats gick från att ha 12 MEP:s till bara en! Valet blev ALDE:s sämsta val sedan 1999. Samtidigt gick det framåt för liberala partier i bland annat Tjeckien, Estland och Nederländerna.

Inför nästa val måste ALDE ändra sin taktik. Idag finns det flera utmaningar som försvårar den politiska utvecklingen såväl för liberaler som för andra partier. En utmaning avsaknad av gemensamt europeiskt medieutrymme vilket gör att debatter om EU förblir nationella eftersom rapporteringen om EU-politik styrs av intressen på nationell nivå. Någon europeiskt motsvarighet CNN eller Washington Post finns inte än.

En annan utmaning är att liberaler i Europa saknar mer kunskap om varandra. Någon europeisk motsvarighet till Demokraterna och Republikanerna finns inte. ALDE räknas som ett ”pan-europeiskt” parti och inte alltid som just ett europeiskt parti med en ”partigrupp” i EP. De flesta liberaler är medlemmar i nationella liberala partier och saknas motsvarigheter rörande kandidater som Hilton eller Rubio.

Alllting är dock inte negativt utan det finns flera positiva drag:

1. ALDE är fortfarande ”kingmaker” (vågmästare) i EP trots positionen som den fjärde största partigruppen
2. ALDE brukar ha den högsta nivån av koherens när MEP:s röstar
3. ALDE brukar hålla balansen mellan sin vågmästarroll och egen profilering.  I Timbros rapport ”Vågmästarna: Vem gör skilland i Europarlamentet?” skriver Karin Svanborg-Sjövall att:

I frågor som rör den inre marknaden, handel och utrikes- och säkerhetspolitik tenderar ALDE att bilda majoriteter tillsammans med den kristdemokratiska gruppen EPP.

 I frågor som rör medborgerliga fri- och rättigheter, jämställdhet och bistånd röstar ALDE däremot oftare med vänsterblocket.

 Den liberala gruppen har bland annat haft löpande kampanjer för homosexuellas rättigheter, krävt en starkare gemensam antidiskrimineringslagstiftning och försökt profilera sig i integritetsfrågor.

Hur bör ALDE göra inför nästa val?

Det finns framgångsfaktorer som ALDE bör ta sig till genom att dra lärdomar från det föregående valet och med tanke på att allt mer globaliserad värld och integrerat Europa:

1. Stå för mer retorik om fortsatt EU-integration
2. Förnya sin liberalism. Fokus på medborgarnas union och mänskliga rättigheter
3. Forma mer politiskt medvetenhet bland liberaler inom EU
4. Forma starkare kännedom om partiet bland EU-medborgare
5. Bedriva aktiva kampanjer runt om unionen så att samma budskap når överallt 

Liberal kamp för ny EU-migrationspolicy

I Bryssel kallas Sverige för ”bror duktig”. Så skrev förre detta Europaparlamentarikern Marit Paulsen (L) i boken ”Europa i globaliseringens tid”. Paulsen menade att politiker från Sverige borde visa mer förståelse samt hörsamhet inför åsikter från andra medlemsstaters politiker. Retoriken "i Sverige har vi ett system" borde inte tillämpas i förhandlingar och debatter på EU-nivå. 

I samma bok kritiserar nuvarande Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L)    unionens agerande i samband med Arabiska våren samt värnandet av mänskliga rättigheter. Wikströms åsikter om att unionen som en helhet    ska göra mer inom ramen för migrationspolitik är ytterst relevant för hur unionen ska fungera i en tid när nationella institutioner inte räcker till. Det har varit en liberal ståndpunkt under lång tid.

Inom den pågående debatten om migrationskrisen har det framförts argument om att en del svenska politiker handlar retoriskt utifrån arrogans, chauvinism och uppblåsthet. Det har dels att göra politikernas budskap om att hela EU gemensamt måste hantera krisen samt att invandringspolitiken i Sverige ska fortsätta vara öppen. Dels att göra med kritiken som har framförts mot andra medlemsstaters agerande under krisen , som till exempel Danmarks.

Kritiken mot den ”svenska  uppblåstheten” kommer främst från debattörer som vill se mer restriktiv migrationspolitik för framtiden. Sådant kritik har även vissa drag av populism om ”eliten” som ska tala om för ”folket” hur saker och ting ska fungera.   Dessutom menar kritiker att det är felaktigt att just Sverige som en ”humanitär stormakt” ska tala om för andra medlemsstater hur dessa i sin tur ska bedriva sin  respektive  migrationspolitik.

Slutligen grundar sig  kritiken  även på hur den nuvarande migrationskrisen påverkar Sverige.  Många medborgare oavsett status som kommunalpolitiker eller anställda inom privatsektorn upplever att migrationsutmaningen inte hanteras på ett effektivt sätt. Situationen blir inte bättre av att informationen från politikernas sida inte visar sig stämma överens med verkligheten som nuförtiden av en del debattörer beskrivs som "systemkollaps". 

Problemet hos kritiken är dock att den utgår ifrån att åsikter om hur andra medlemsstater bör göra    handlar om en ”svensk argument”. Delvis stämmer det eftersom avsaknad av mer utvecklad europeisk demokrati och även    gemensamt medieutrymme gör att debatter om övernationella samhällsutmaningar förblir nationella. Dessutom är migrationspolitik i sig samt på EU-nivå ett område där medlemsstater tar beslut utifrån nationella intressen. 

Exempelvis i september talade Löfven om att ”mitt Europa bygger inte murar”. Under EP-valet intog Löfven en mer ”EU-kritisk” hållning samtidigt hade Socialdemokraterna en valmanifest på sex sidor där ordet migration nämndes noll gånger! Någon migrationspolitisk    vision på EU-nivå presenterades alltså inte av medlemmar av Europaparlamentets näst största grupp. Dessutom har Löfven uttalat sig emot tanken om att EU ska ha egen gränsmyndighet. 

I sin tur är sådan resonemang kopplad till principer om staternas suveränitet och självbestämmande vilket är politiskt känsligt i sig, framför allt när stater ingår i övernationella institutioner som EU. Argumentation om att EU-måste kunna lösa migrationskrisen på långsikt handlar dock i grunden om liberala argument. Tanken är at medlemsstater måste dela med sig både resurser och suveränitet. Nya nödvändiga  institutioner  och  befogenheter ska kunna utvecklas på EU-nivå för att kunna dra lärdomar från den nuvarande krisen.

Det handlar alltså inte om ”svensk bror duktighet” beteende utan att övernationella utmaningar faktiskt kräver övernationella lösningar. Inte ens solidaritet mellan  medlemsstaterna  är  tillräckligt för att hantera krisen på långsikt. Lösningarna skulle kräva en mer politiskt  och demokratiskt union. Med en  kommission  som i likhet som en regering  kan styra  unionens  migrationspolitik  istället för nationella regeringar i  ministerrådet.  Inför framtiden som väntar behöver unionen allt från egen gränsbevaknings- och räddningsstyrka samt ett eget motsvarighet av Migrationsverket.

Mer än 25 år av processer globalisering och europeisering har skapat utmaningar som påverkar EU:s självbild. En formell självbild att EU ska var världsbäst på mänskliga rättigheter, demokrati och att värna om individen efterlevs inte. Bland annat eftersom nationella politiker ofta sätter käppar i hjulet för nödvändig institutionell och politisk utveckling.

Europa har under långa perioder i historien varit öppet för rörlighet samt humanistiskt samhällsutveckling. Stängs  medlemsstaternas  gränser så stänger sig även unionen i en  ideologisk  samt  institutionell  reaktionär återvändsgränd som blir svårt att komma bort ifrån.  Därmed behövs just processer som på långsikt kan leda till att krisen blir löst på ett effektivt samt människovärdigt sätt, där både EU-medborgare och nyanlända kan leva i en union som lever upp till sina förväntningar. 

Riskabelt med att nationalisera samhällsvärderingar

Jag skriver detta inlägg i samband med den senaste politiska utvecklingen i Polen. Bland annat har den nytillträdde utrikesministern Witold Waszczykowski uttalat sig om att hans parti endast vill bevara samt försvara det som anses vara  "traditionella polska värderingar". (Artikel från Politico)  

Bland det första som jag tänkte på  i samband med uttalandet är Vladimir Putin och hur han samt hans närmaste kollegor använder sig av nationalistisk retorik om "traditionella ryska värderingar". (Min artikel från Stockholmsbloggen) 

Det som binder samman Ryssland och Polen är en historia av att ha haft kommunism som samhällets styrande samt centrala idé vilket bland annat innebar att traditioner inom samhället blev förstörda, marginaliserade eller stigmatiserade. Dessutom att partier som Enade Ryssland (Putin) och PiS (Lag och Rättvisa) baserar sig på nationalism, ultrakonservatism, "familjerrättigheter" kristendom och populism.

Därför måste en ställa sig frågan vad menas med traditioner samt "traditionellt samhälle" samt "traditionella/nationella värderingar"?

Tidigare har jag skrivit om traditionella samhällen samt socialt arv  i samband med retoriken i Ryssland. (Min artikel från Frihetssmedjan). Det är sådan retorik som ryska nationalister använder sig av för att å ena sidan beskriva Ryssland som ett "traditionellt, kristet och familjeorienterat" samhälle medan Europa utmålas som "dekadent, homosexuellt, mångkulturellt" samt "perverst". 

Vad säger vetenskapen om traditionella samhällen? 

Den samhällsvetenskapliga argumentet är att ett traditionellt samhälle kan variera från fall till fall. Ett traditionellt samhälle är alltså  inte synonymt med exempelvis  "konservativt samhälle".  Nederländerna och Sverige som brukar lyftas upp som liberala samhällen är just traditionella samhällen.Varför? Därför att olika traditioner har spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Traditioner som finns hos Socialdemokraterna , Liberalerna eller Moderaterna. Hos LO, TCO eller LRF. Eller hos kyrkorna, FN-förbundet eller Motormännens Riksförbund. 

Traditioner avses i  detta sammanhang som sociala arv i form av idéer som i sin tur har påverkat utvecklingen från generation till generation. Organisationer som politiska partier, fackföreningar eller icke-statliga aktörer är just traditionsbundna. Idéer uppkommer, utvecklas, förnyas eller dör ut. Så ska det fungera i ett demokratiskt samhälle när människor förändras i samband med att idéer förändras. Exempelvis har vi inom Liberalerna behållit åsikter om marknadsekonomi  men skakat av värnplikten. 

Nationalistiska myter 

Problemet för ett parti som PiS (Lag och Rättvisa) eller för Enade Ryssland (Putin) är just att begreppet "tradition" missbrukas samt misstolkas. Partier använder sig av nationalistiska myter och föreställningar om ett bättre förflutet.  Tanken är att med hjälp av myter ge människor en känsla av gemenskap, kontinuitet och identitet. 

Det är alltså helt absurt att ett traditionellt samhälle ska vara just traditionell genom att argumentera att saker och ting borde  vara samt se ut som under början av 1900-talet. Både Ryssland och Polen har haft kommunistisk styre under lång tid vilket innebär att samhället inte bara kan hoppa över till det förflutna. På det sättet får sådana partier fram ett budskap som kan rikta sig mot allt som därmed inte anses vara just traditionellt: sekulära staten, hbtq-frågor, mångkulturellt samhälle, klimatförändringar, till och  med demokrati. 

Situationen i Sverige 

Finns det liknande problem i Sverige? Svaret är ja. Även i Sverige finns det politiker som från olika partier talar om vikten av "svenska värderingar". En del gör det som i SD:s fall med syfte att sprida just nationalism, rasism samt exkludering medan andra gör det för att skapa mer inkluderande gemenskap. Och visst kan man säga att demokrati, jämställdhet och välfärd är viktiga värderingar i Sverige. 

För mig som liberal och humanist blir det dock svårt att acceptera dessa värderingar är just "svenska" eftersom värderingar som sådana finns på flera andra håll inom Europa och världen. Värderingar som demokrati, mångkultur eller äganderätt är för mig liberala värderingar i första hand. 

Jag skrev även i samband med en text om nationalism där jag nämnde David Cameron som talade om "brittiska värderingar" samt hur absurt det var där en statschef skulle uppmuntra människor att äta viss mat och titta på fotboll för att känna sig som britter.(Dagens Samhälle)   

Så varför finns behovet att nationalisera värderingar som ofta är just internationella, europeiska eller universala? Min uppfattning är att det bland annat handlar om samhällsprocesser som globalisering, europeisering, postdemokrati , informationssamhälle, postnationalism med flera. Samt även på grund av migration och framväxten av samhällen som inte är "etniskt homogena" längre. 

 I en värld där människor allt tätare knyts till varandra socialt, kulturellt, ekonomiskt eller ekologiskt  så finns det även motreaktioner.  Tendenser  att använda olika former av nationalism för att skapa skillnader mellan människor snarare än likheter. Även i Kina används begreppet "kinesiska värderingar" eller "konfucianska värderingar". Det är ingen tvekan att det är ett sätt för regimen att ta ställning emot de värderingar som anses vara "västerländska" eller "demokratiska".

Vad göra åt saken?

1. Nationalisera inte värderingar – de är oftast allt annat än nationella
2. Upplys om nationalistiska myter samt felaktigheter rörande resonemanget om traditionella samhällen 
3. Vik inte för rädsla, myter och fördomar om övernationella samhällsprocesser som globalisering och europeisering. Försökt att förstå dem istället. 
4. Det är i grunden positivt med att människor närmar sig varandra i en tid när nationella institutioner inte räcker till för många utmaningar som finns. Inget säger att  exempelvis demokrati måste förbli nationell. 
5. Främja gemenskap genom mer universella värderingar som demokrati, medborgarfriheter samt jämställdhet som kan omfatta fler oavsett kön, födelseort, medborgarskap eller beteende. 

Nyårslöfte för liberaler - Tala mer om europeisk integration istället för samarbete

Tala mer om europeisk integration  istället  för samarbete

I retoriken om europeisk politik brukar begreppet ”Europasamarbete” ofta tillämpas, även av liberaler. Samarbete förekommer givetvis mellan medlemsstaterna, närmare sagt vid beslutsfattning inom ministerrådet. Termen ”samarbete” har använts allt flitigare i samband med de senaste politiska kriserna. Motivet till ordvalet faller samman med oro att medborgare kommer att reagera  annorlunda  vid retorik om fortsatt europeisk integration.

Kriserna som har präglat unionen sedan 2008 har gynnat populism, nationalism och ökad motstånd mot vidare integration. Tydliga exempel är vänsterpopulistiskt politik i Grekland och Brexitkampanjer i Storbrittanien. Många medborgare runt om unionen betraktar EU som något ont, negativt eller onödigt. Just därför måste vi som vill  vidareutveckla unionen erbjuda ett bättre narrativ och precisera för väljarna  vilken union vi vill ha utifrån liberala värderingar.

 För att EU som politiskt helhet fortsättningsvis ska kunna hantera problem och utmaningar i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa bör begreppet ”europeisk integration” användas mer i retoriken. Framtidens utveckling innebär att nationella institutioner allt mindre kommer att räcka till samtidigt som europeiska institutioner kommer att behövas med starkare mandat, resurser och suveränitet. 

Att begreppet ”samarbete” brukar användas mer än ”integration” har även sin förklaring i att nationella politiker i många fall är skeptiska, negativa eller oroade för att använda just begreppet ”integration”.  Samarbete har konnotationen att självständiga parter samarbetar på jämlika samma villkor snarare än att ingå i något större beslutsfattande enhet. Med olika kriser i färskt minne kan uttalanden om europeisk integration vara ett politiskt minfält och något kontroversiellt.

Samarbete låter då som en mjukare alternativ som inte är lika bindande. I Nederländerna omformulerades valet till Europaparlamentet (2014) från att handla om ”europeisk integration” till att handla om ”europeiskt samarbete”. Detta av rädsla för väljarkårens negativa känslor och skepticism.

Den nytillträdde liberale  premiärministern  Mark Rutte uttalade till och med att ”tiden för närmare union” var ”bakom oss”, samtidigt som  unionen integrerades genom såväl energi- som bankunion såväl som den inre marknaden.

Begreppen ”samarbete” och ”integration” har förstås helt olika synonymer. Samarbete är kopplad med begrepp som samverkan, lagarbete eller kollaboration. ”Integration” å andra sidan går ihop med begrepp som sammansmältning, helhetsförening eller införlivning. Samarbete och integration handlar alltså inte om lägre eller högre grad av samarbete eller integration. Skillnaden mellan deras betydelse handlar handlar om hur övernationella institutionella processer hänger ihop med principer om jurisdiktion, suveränitet och legitimitet rörande politisk beslutsfattning och institutionell verksamhet.

Ta migrationskrisen som exempel. Det talas mycket om behovet av "samarbete" och solidaritet mellan medlemsstaterna. Om krisen ska lösas på långsikt och om unionen ska vara bättre politisk aktör inom ramen för migrationspolitik så behövs det dock mer än samarbete och solidaritet. EU behöver en ny migrationspolicy under kommissionens ledning samt suveränitet och institutionell legitimitet genom exempelvis att gränsmyndigheter och asylboenden runt om unionen kan vara under kommissionens kontroll. I sin tur skulle det kräva mer integration inom ramen för migrationspolitik och inte mer samarbete. 

Samtidigt som kriserna , som migrationskrisen, fortfarande präglar unionen har det gått nästan 25 år sedan världen har upplevt, globalisering, regionalisera och europeisering. Övernationell utveckling har bland annat resulterat i att enskilda stater, eller som det ofta benämns som nationalstater, har fått det svårare att påverka och kontrollera samhällsutvecklingen. För EU som en union av av demokratiska stater innebär det också att den nationella demokratin ofta inte klarar av eller inte kan påverka beslutsfattningen som sker på EU-nivå. 

Det gör i sin tur att populistiska, nationalistiska och rasistiska partier får starkare stöd eftersom dessa ofta spelar på just rädsla och missnöje där globalisering eller europeisering presenteras som problem och syndabockar. Vi som är liberaler har dock möjlighet att förnya vår politik genom att ta ställning för en framtida union som kan vara mer suverän, federal och demokratisk än idag. Liberaler behöver stå för medborgarnas och inte nationalstaternas union. Nedan listar jag 5 argument varför mer integration är bättre än samarbete: 

1. På engelska används ofta begreppet ”nation budling” (nationsbygge) när ett land ska utvecklas. Vi behöver alltså tala om ”union budling” (unionsbygge) eftersom det är exakt det som sker när EU utvecklas som en union.

2. Liberaler har historiskt sett skapat   nationalstater och nationella demokratier. I en tid som denna bör vi kunna ta ett steg längre rörande   övernationell samhällsutveckling.   Idag är EU världens enda övernationella demokrati men vi behöver kunna utveckla mer vår syn på europeisk identitet, demokrati och medborgarskap som på långsikt kan integrera sådana nationella institutioner  

3. Framtidens EU kommer bara att vara en ”närmare union” i samband med fortsatt samhällsutveckling i en globaliserad värld .   Det kommer att hänga med utvecklingen rörande   på att många utmaningar kommer vara allt mer globala där nationella institutioner inte räcker till. Liberaler bör stå för att mer integrerad union som är svaret på en global värld där bland annat autokratiska stater som Kina, Ryssland och Iran får starkare inflytande. 

4. Det finns två stora ”skolor” om varför kriserna inklusive den ekonomiska   uppstod i EU. Det ena skolan som bland annat består av av vänsterpopulister och högerkonservativa argumenterar att det berodde på för mycket europeisk integration och att mer makt måste tillbaka på nationell nivå. Den andra skolan där även liberaler ingår menar att kriserna berodde på för lite integration och att mer integration med tydlig maktfördelning är framtidens lösning.

5. Samarbete är ett ord som i första hand handlar om det mellanstatliga samarbetet (intergovernmentalism). Det är alltså motsatsen till att skapa något enhetligt och suveränt i form av ett integrerat system över den nationella beslutsnivån (supranationalism) . Därutöver kan mer integration leda till att EU även blir mer demokratiskt där nationella gränser ska utgöra mindre hinder för individen att påverka och legitimera beslutsfattningen på EU-nivå

Bortom nationalstaten? En framtidsmöjlighet för liberaler att utveckla EU till "medborgarnas union"

Varje idé som påverkar samhällsutvecklingen får förr eller senare en reaktion mot sig . Sedan 2008 har utvecklingen i Europa och världen präglats av olika kriser, såväl som ekonomiska och sociala likväl som av institutionella samt ekologiska. Konsekvenser av dessa kriser har bland annat resulterat i olika former av oroligheter, missnöje samt intoleranta attityder. Begrepp som arbetslöshet, nationalism, fattigdom ,homofobi, anti-semitism och terrorism har präglat mediala publiceringar . Idag är kan det vara lätt för en individen att skapa en uppfattning om att saker och ting var bättre förr när omvärlden upplevs som kaotiskt, krigiskt och korrupt.

Mer än 20 år av globalisering, regionalisering och europeisering har förändrat världen. Stater, samhällen och människor har blivit mer knutna till varandra. Många har fått det socioekonomiskt bättre, lättare att resa eller förverkliga sig själva som individer. Samtidigt har utmaningar blivit mer övernationella. Både ekonomi, migration och ekologi utgör idag även globala risker som mänskligheten måste kunna hantera. Risker som nationella institutioner ofta har svårt eller inte kan hantera på egen hand.

En mer global värld samt ett mer integrerat och demokratiserat Europa är något som liberaler kan vara stolta över av att ha bidragit till. För liberalernas del har denna utveckling även lett till i att andra partier blivit mer liberala. I Storbritannien tillkom New Labour i Sverige tillkom Nya Moderaterna. På det sättet, samt inom ramen för mänskliga rättigheter och individualism, har liberala idéer och värderingar visat sig vara starka även om antalet röster på uttalat liberala partier har minskat på flera håll i Europa.

Utvecklingen under krisernas tid har samtidigt inte varit lätt för liberalismen. Många liberala partier runt om i Europa har hanterat denna utveckling med att bli mindre liberala. Förnyelse är något som inte bara diskuteras inom Liberalerna utan även inom ALDE. ”Reclaiming liberalism” var slagordet när ALDE hade sin kongress i Lissabon förra året. Samtidigt finns det frågor om i vilken riktning liberalismen ska utveckla sig. Vad är det som liberalismen idag kan erbjuda som andra ideologier inte kan?

I en globaliserad värld blir den nationella suveräniteten, eller bättre sagt nationalstaten, påverkad på både gott och ont. Det räcker med att se på migrationsutmaningen som EU står inför. Många medborgare runt om unionen har tagit ställning för att hjälpa till och visa medmänsklighet. Samtidigt har negativa reaktioner i form av kulturell rasism, välfärdsnationalism och intolerans visat sig starka. Flyktingkrisen visar hur Europas moderna historia präglas av samhällsutveckling som egentligen inte är ny. När det är kristider så brukar den nationella stoltheten propageras med syfte att hålla samhället ihop och att göra det enklare för människor att mentalt ta sig igenom krisen.

Det brukar dock leda också till att nationalism inte skapar gemenskap utan snarare tvärtom skapar splittring. Tydligt exempel återfanns i Storbritannien där både liberaler, konservativa, socialdemokrater och nationalister har tävlat om vem som ska vinna röster hos ”globaliseringens förlorare”, genom att komma ut med skeptiska och fintliga uttalanden rörande migration i relation till ”våra jobb” och ”vår välfärd”. Det är inte en sådan värld och samhälle som många liberaler genom åren har kämpat för. Vi kan göra bättre än så men det kräver också att göra upp med de reaktioner som har blivit starkare i samband med kriserna. Politisk nationalism är nämligen en av dessa.

I diskussioner om identitet och nationalism brukar jag, även från uttalade liberaler, återkommande få höra att jag "inte förstår budskapet". Det hävdas att det inte något problem, ingen motsättning i, att som liberal även stå för starkare nationell identitet . Vi vill bara erbjuda människor gemenskap, stolthet och trygghet. En varm filt att täcka sig över i kalla tider. Det går att vara både svensk och europé, de utesluter inte varandra, sägs det. Visst kan människor ha flera identiteter kopplade till olika samhällsnivåer. Men, hävdar jag, själva problemet ligger inte i det. Problemet ligger i vilka institutioner individen kan legitimera, identifiera sig med och påverka med sin röst och sina värderingar.

Idag är just demokratin väldigt begränsad till det nationella medborgarskapet och suveräniteten. Demokratiska nationalstater är även postdemokratiska samhällen där kraften hos den nationella demokratin har i samband med globalisering och europeisering blivit svagare. I en situation som sådan gäller det att utveckla mer europeisk demokrati snarare än att hålla kvar sig till demokratin inom nationella gränser. Saken är att nationella gränser är ofta för individen även mentala gränser. När även liberaler propagerar för nationell identitet men missar att samtidigt propagera för en europeisk identitet så leder det lätt till samma misstag som tidigare. Det som kan bli liberalernas stora chans för framtiden är att nu, i krisernas tid, ta ett steg framåt och lämna den förlegade nationalstatstanken bakom oss. Genom att propagera för konkreta övernationella lösningar samt för mer demokrati, identitet och medborgarskap på EU-nivå.

Det är det som borde skilja liberaler mer från andra partier framför allt mellan konservativa och socialdemokrater i synen på hur en global värld ska hanteras. För att överkomma denna utmaning för samhällen inom EU samt för sin egen utveckling bör liberaler gå i täten för en mer övernationell värld som gynnar medborgarna. EU är idag världens enda övernationella demokrati och måste bli en mer utvecklad sådan. Unionen behöver kunna ha en mer utvecklad maktstruktur enligt principen för rätt beslut på rätt nivå samt eget försvar, migrationspolitik, skattefinansierad budget osv. Dagens förvaltning borde kunna ersättas med ny EU-parlament med två kammare som fungerar likt den amerikanska senaten och kongresshuset samt där kommissionen kan bi en EU-regering med egen president.

Det kan låta idag som idealism men kan lika gärna vara realism i framtiden. Låt oss säga att vi lever i en federal EU redan nu där det råder tydlig maktfördelning mellan europeiska och medlemsstaternas institutioner ungefär som i USA med ”federal and state rights”. Fortfarande kan svenska vara officiellt språk i Sverige, kanske sida vid sida med engelska. Fortfarande kan människor fira midsommar eller tillämpa jantelagen samt vara hemvärnssoldater även om EU skulle ha egen försvarsmakt. Eftersom nationer inte var naturliga konstruktioner utan politiska konstruktioner så kan även EU bli en federal union genom att vi som politiskt aktiva som liberaler agerar för det.

Sist men inte minst så handlar det om individen som ska kunna påverka,legitimera och förstå makten på EU-nivå samt åtnjuta sina rättigheter friheter och skyldigheter som EU-medborgare. Istället för individer som känner sig maktlösa, utanför påverkan eller som tar till sig nationell stolthet som en reaktion. I Europa har vi inte en historia att likt USA bygga en federal stat men vi har en historia av att skapa något övernationellt, något europeiskt .