Hantering av terrorism kräver mer kosmopolitiska stater och samhällen

Ett fruktansvärt terrordåd i Manchester som resultat av extremistiskt ideologi. USA:s president Trump besöker Saudi Arabien och fördömer dådet, samtidigt som saudiska staten kritiseras för att stödja terrorism i Mellanöstern. I Europa blandas starka känslor ofta med krav på åtgärder som minskade friheter, hat mot muslimer och krigsretorik. Hur är det egentligen med den mänskliga förståelsen av terrorismen som fenomen i dagens informationssamhällen? Trots effektiva åtgärder mot terrorism, som lagstiftningar emot finansiering, så kvarstår ett mer strategiskt problem. Nämligen att ageranden mot terrorism, som individens säkerhet och trygghet, ses främst som nationella istället som globala intressen. Där mindre fokus ligger på just mänsklig säkerhet.

Terrorism är global men stater tänker nationellt i första hand  

Terrorattacken den 11 september 2001 tolkades av sociologen Ulrich Beck som ”attacken från Mars”. En attack som kunde förena människor globalt och få stater att samarbeta mer. Så blev dock inte fallet, även om om olika samarbeten förekommer. Under presidentens Bushs den yngres ledning ansåg USA att man antigen kunde vara för eller emot USA i den ”globala kriget mot terrorn”. Som i sig inte var så global och som var baserad på geopolitiska, säkerhetspolitiska och energipolitiska intressen. I USA var resultaten bland annat minskade individuella friheter, mer övervakning och tillämpning av tortyr.

USA:s agerande från 2001-2014 är ett exempel på hur stater utifrån intressen presenterde som nationella använder terrorismen som motivering för sina handlingar. Becks argument är att staternas riskabla beteenden leder till utveckling som stater inte kan eller har svårt att hantera. En allvarlig konsekvens av invasionen av Irak blev att antalet terroraktörer fientliga mot USA ökade. Det tydliga exemplet är den sunnimuslimskt baserade Daech som har skapat förödelse, folkmord och orsakat humanitära problem i Irak och Syrien.

Idag finns det bland annat en mellanstatlig koalition av stater som ska agera mot Daech men det är ingen FN-armé eller en styrka bestående av allt från stridsvagnar till flygplan som kan göra skillnad i större skala. Den politiska viljan att genomföra en fredsframtvingande intervention i Syrien och Irak eller i Somalia och Nigeria, finns inte. Ett krig mot en organisation mot Daech skulle kunna ta mellan 15-25 år om man tittar på USA:s agerande mot Al Quaida.

I brist på mer konkreta lösningar som mot Daech agerar regeringar efter sina politiska intressen, resurser, lagar inom ramen för det globala styret. Visst agerar stater utifrån samarbetsvilja, med fokus på terrorism som globalt hot. Dock varierar grader av samarbeten och dess innehåll, just bestämt utifrån nationella intressen. Till exempel Ryssland och USA stödjer olika aktörer i Syrien som i sin tur enligt olika politiska intressen presenteras som terrorister. Starkare globala institutioner som ska hantera terrorism saknas, dels eftersom det inte ligger i staternas intressen. Till exempel FN har inte lyckats med att skapa fred i Syrien på 6 år nu.  

Terrorism som teater

Historikern Noah Harari menar att statens historiska uppgift har handlat om att skydda sig själv mot upplevda existentiellt hot. Politiska aktörer använder sig av begreppen som nationell, svenskarnas, landets säkerhet för att motivera sina handlingar. Vidare menar Harari att terrorismen har sin ”teater”. Hur människor ställer sig till terrorismen beror på hur vi väljer att spela våra roller. I Storbrittanien dog under perioden 2005-2017 mindre än 100 personer på grund av terrorism. Samtidigt dog runt 500 000 av fetmarelaterade sjukdomar. Visserligen går det att argumentera att både bilolyckor och fetma är självmedvetna risker men det går inte heller att ignorera att många risker ignoreras i vardagslivet.

Harari menar även att statens handlingar i att visa nolltolerans mot terrorism genom historien resulterat i kontraproduktiva handlingar som brott mot mänskliga rättigheter. Som med fallet USA och i Irak. Att jämföra terrorism med andra risker handlar inte om att relativisera, utan om att skapa förståelse för mänskligt beteende och samhällsutveckling. Att öka graden av säkerhet till förmån för minskade friheter innebär alltid en mer kostsam utveckling än antalet dödade på grund av terrorism. Till exmempel när det kommer till antal människor som blir övervakade, minskade grader av mediala och individuella friheter, civila offer som resultat av ageranden mot terrorism.

Utöver ”terrodramat” så förekommer även ”säkerhetsdramat” som transhumanisten Waldermar Ingdahl menar. Efter terråddådet i Stockholm 2011 patrullerade ett större antal ordningsvakter på gatorna beväpnade med batonger. Myndigheterna skickade en signal till medborgarna om trygghet. Kostanden var inte viktig, det viktiga var visa att man ”gör något åt det”. Många stockholmare kom att ”spela” i säkerhetsshowen som egentligen inte kan förhindra terrorism.

Ändrad syn på suveränitet. Staten som kosmopolitisk aktör

Den svenska lagstiftningen rörande terrorism har i stort sin bakgrund i beslut tagna på EU-nivå och inom FN. Dagens beslutsfattningsprocesser baserar sig på att stater formar nationella intressen som därefter förhandlas mellan staterna. Till sist så formas olika ”mjuka lagstiftningar” som direktiv och resolutioner som i sin tur ger staten möjlighet att lagstifta om terrorism. Egentligen borde systemet fungera tvärtom. Att kosmopolitiska intressen formas på global nivå för att därefter besluten kan fattas som stater är bundna till. Till exempel att ha en ”hård” global lagstiftning om hur finansieringen av terrorism ska förhindras med globala institutioner som kan säkerställa att lagen följs som Internationella Brottsdomstolen, Interpol som behöver operativa befogenheter och resurser, samt en global åklagarmyndighet.

Annat exempel är att information måste delas mer effektivt mellan stater, både inom EU och globalt. I EU delas information mer rutinerat sen början av 1990-talet och Maastrichtavtalet men samarbetet har sina begränsningar. Europols arbete och funktion vittnar även om beroendet till medlemsstaternas vilja att dela och släppa fram en viss mängd och typ av information. Nationella underrättelsetjänster ses som en av de främsta representanterna för nationell suveränitet. Samarbeten om information är därför ofta otillräckliga och kräver mer integrerande processer som till exempel formandet av EU-underrättelse och säkerhetstjänst. Som kan ersätta de nationellas funktion bland annat rörande terrorism. Också EU i sig måste bli bättre i sina säkerhetsrelationer med andra stater och regionala organisationer.

.   

Fokus på mänsklig säkerhet istället för nationell

Politiska aktörer borde tala främst om den mänskliga säkerheten, med fokus på människan oavsett födelseort eller bostadsort i världen. Det stämmer att staten har kärnuppgiften att skydda sin egen befolkning men individen behöver alltid skydd från både terrorism och staten. Om stater blir mer bundna till att agera efter global lagstiftning så kan terrorrisken minska och fler människor runt om i världen kan känna sig tryggare. När stater vägrar utifrån presenterade nationella intressen att agera eller aktivt samarbetar med och stödjer terrorism så ökar risken för den mänskliga osäkerheten och otryggheten.

Det återspeglas nu när till exempel Saudi Arabien och Qatar anklagar varandra för terrorism och extremism vilket negativt påverkar handelsrelationer och människors rörlighet bland gulfstaterna. I Polen och Ungern har politiska ledare kommunicerat om sambandet mellan migration och terrorism och därmed argumenterat att man inte vill ta emot flyktingar och asylsökanden trots terrorismen är främst resultat av ideologi.

Att staten agerar kosmopolitiskt innebär att staten tar på sig ansvaret att värna om mänsklig säkerhet. Konsekvensen att inte göra det är, i enighet med Beck, att stater försvårar lösningar och skapar fler problem för varandra. Som i sin tur drabbar enskilda individer, människor, negativt när den mänskliga säkerheten inte kan uppnås i brist på resurser och åtgärder. Om stater samarbetar bättre när det kommer till resurser och institutioner så kan problem och utmaningar lättare hanteras. Vilket gynnar både stater, samhällen och enskilda människor.

På längre sikt kan övergången till mer kosmopolitiska stater leda till att nya normer, ideal och värderingar som formar den globala säkerhetsutvecklingen. Det skulle även kunna stärka möjligheter för människor att röra sig friare globalt utan att stater kan ingripa med restriktioner med hänvisning till nationell säkerhet.  I hanteringen av terrorism talas det ofta om att hotet är emot ”oss” och att ”vi” måste göra något åt det. På det sättet finns risken med det som professorn Bryan Caplan kallar för ”activist fallacy”. Begrepp som ”vi” tenderar att avgränsa till aspekter som nationen eller landet. Genom att ha mer av ett kosmopolitiskt vi kan terrorism förstås mer just som ett globalt problem.

Utbildning är också viktig. Skolan har historiskt sett främst varit en institution för att skapa relationer mellan individen och staten. Genom att fler människor lär sig om terrorismens globala karaktär kan fler forma känslan av globalt solidartiet.  Olika kollektiva identiteter, inklusive de lokala och nationella, kommer att finnas även i mer kosmpolitiserade samhällen. Det viktiga är att fler människor globalt ställer krav på att stater gör mer konkreta åtgärder mot terrorism utan att försvåra förutsättningar för människors friheter, välbefinnande och rörlighet. Bland annat eftersom kosmoplitism har sin fokus på individen i första hand.

Med tanke på nationalistiska aktörer som Trump har det visat sig att terrorism används som motivering för att hindra och försvåra mänsklig rörlighet.  En global demokratisk utveckling kan formas mellan människor genom till exempel krav på nödvändiga institutioner, samarbeten och integrerade system som permanenta FN-förband och världsparlament dit medborgare kan vända sig till.

Kampen mot terrorism är att vara för den mänskliga civilisationen

Det är inte den västerländska civilisationen som måste skyddas som det ofta framgår i debatten. Föreställningar om västerländsk civilisation baseras ofta utifrån ”otherness” som omfattar bland annat islam. Därför behöver fler politiska aktörer kommunicera genom att inkludera islam. Främst i Europa borde fler kommunicera om att islam har stor betydelse för människors inlärda beteenden vid sidan av kristendom, judendom och sekulär humanism.

Mer inkluderande och kosmopolitisk kommunikation skulle kunna leda till att fler identifierar sig med både stater, EU, globala institutioner. Sådan kommunikation underlättar på långsikt övergången till mer kosmopolitiska stater och samhällen som även är nödvändiga i hanteringen av terrorism. Eftersom kampen mot terrorism kan inte delas in mellan stater, regioner eller ”civilisationer”.

Att världen på långsikt kan vinna mot terrorismen handlar om att fler människor vägrar att ge efter rädslan som uppfyller terroristernas önskemål. Kampen mot terrorism handlar därför om en global kamp för människans utveckling och den mänskliga civilisationen.

Referenser

Beck, Ulrich. The Silence of Words and Political Dynamics in the World Risk Society. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017.05.26. Webbplats: http://logosonline.home.igc.org/beck.htm 

Caplan, Bryan. Sunbur, TARP, and the Activist’s Fallacy. Publiceringsdatum: 2010-08-12. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://econlog.econlib.org/archives/2010/08/sunburn_and_tar.html

Ingdahl, Waldemar. Terroteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama. Publiceringsdatum: 2017-04-09. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://waldemaringdahl.blogspot.in/2017/04/terrorteatern-och-sakerhetsteatern-ar.html 

Harari, Noah. The theater of terror. Publiceringsdatum 2015-01-31. Nedladdat: 2017-05-27. Webbplats: https://www.theguardian.com/books/2015/jan/31/terrorism-spectacle-how-states-respond-yuval-noah-harari-sapiens

Akvaponik är framtiden

Går det att odla och producera mat utan jord? Ja men inte utan fisk. Eller alternativt utan skaldjur. Aquaphonics, eller som det heter på svenska -akvaponik,  vinner allt mer popularitet. Begreppet kommer från orden aquaculture och hydrophonics. Metoden är inte ny och bygger på att växter och fisk agerar i symbios och tillsammans producerar maten. Redan för flera tusentals år sen brukade människorna i delar av Asien kombinera fiskodling med risodling.

På det sättet är akvaponik en win-win situation sedan länge.  Något som definitivt behöver bli en starkare del av populärkulturen om morgondagens samhälle ska kunna vara grönare. Det finns flera aspekter som visar på att framtidens samhälle kan vara just ekologiskt och människovänligt i sin grund. Solenergi är ett exempel på det. Eftersom energin blir billigare och renare samtidigt som teknikutvecklingen leder till nya typer av jobb. Annat exempel återfinns inom malmproduktionen.

All närodlat och närproducerat mat är inte nödvändigtvis ekologiskt. Akvaponiken innebär både grönare och billigare malmproduktion liksom grönare livsstilar och arkitektur. I jämförelse med konventionellt jordbruk och fiskeri är akvaponik dessutom en enklare metod. Fiskar ger näring till växterna med utsöndring av sina mineraler i bland annat form av avföring. Växterna får näringen i sig och växer. För att göra det mer populärt skulle aquaphoics kunna till exempel läras ut redan vid högstadiet i ramen för hemkunskapen.

En annan fördel med akvaponik är dess möjligheter att bidra till städernas utveckling. Enligt FN:s prognos kommer år 2050 runt 80% av befolkningen att bo i städerna. Framför allt storstäderna kommer att behöva nya och miljövänligare matproduktionsmetoder. Med akvaponik är det möjligt att ha miljövänliga, närodlade grönsaker och fiskar som kan produceras för invånarna. Något som redan är populärt bland takodlare i New York.  

Dessutom, en fördel med stadsmiljö är att det varma spillvattnet behövs för att minska kostnader att värma upp vattnet i en nordisk klimat som Sverige. Därutöver blir det en del av den miljövänliga cykeln rörande hantering av produktion, avfall och återvinning. Samtidigt som nya och människovänligare typer av jobb tillkommer.

En tredje fördel är att komma åt problematiken med användningen av vattenbruk där fisken kan påverkas av sjukdomar eller där nautren förädnrades av människan för att skapa större odlingsytor. Landsbaserade odlingar i slutna kretslopp är miljövänligare  eftersom vattnet filtreras och renas och återförs sedan till systemet. Det ger bättre kontroll över näringsämnen och kemikalier och minskar risken för smittspridning.

Akvaponik orsakar inte några utsläpp av näringsämnen eftersom fisk, musslor eller andra skaldjur odlas tillsammans. När vattnet återförs till fiskarna är det vattnet renare än vanligt dricksvatten. På det sättet och när det gäller mat är akvaponik mer än en metod. Det är samhällets framtid som bör inkluderas inom ekonomin och undervisningen för kommande generationer. En ekologisk framtidsmetod som kommer att förändra livet för fler och knyta människor närmare i strävan efter hållbare utveckling glokalt.

Framåt med liberalismen!

 

Jag skriver detta inlägg med inspiration från två artiklar som nyligen publicerats av Timbro medarbetare Johan Lundberg och Lars Anders Johansson. Den pågående diskussionen om liberalism är kopplad till diskussionen om agerandet på liberala ledarsidor och”granskningen” som DN genomförde rörande GP och Expressen. 

Idag finns det liberaler av olika slag och inriktningar. Historiskt sett är den originella liberalismen det som senare döptes till den klassiska liberalismen med fokus på negativa friheter, det vill säga att staten är så liten som möjligt rörande institutioner och begränsad att agera gentemot individen. Samtidigt var till exempel Friedrich Hayek, en av historiens främsta klassiska liberaler, anhängare av tankar om basinkomst (grundinkomst) och internationella ekonomiska federationer (något som EU liknar idag). Tankar om att liberaler skulle stå för positiva rättigheter började utvecklas i Europa under slutet av 1800-talet i samband med mer industrialiserade samhällen och dess problem samt utmaningar. I Sverige var det faktiskt liberaler som drog igång med socialpolitiska lagstiftningar som rörande folkpensionen  under det tidiga 1900-talet.  

Jag har själv startat igång ett projekt bland unga europeiska liberaler i LYMEC under namnet ”50 shades of liberalism” med fokus på att liberaler av olika slag ska bli mer bekanta med varandra och varandras idéer. Att det finns olika typer av liberaler är i många fall en styrka eftersom det visar att liberalismen har lyckats med att på olika sätt göra fler olika aktörer till  liberalare aktörer. Ta till exempel Angela Merkel vars ledarskap har handlat om att plocka upp idéer från liberaler i  FDP eller ”livsstilsliberalismen” hos Miljöpartiet. 

Lundberg skriver i DN om att den nuvarande politiska striden om liberalismen handlar om negativa vs positiva rättigheter. Hans artikel gör avstamp i den ryska litteraturhistorien, något som Per Svensson också använder sig av. Rysslands historia är intressant på det sättet eftersom liberaler under 1800-talet fanns med i gruppen under namnet ”zapadniki” (zapad betyder väst) som omfattade bland annat politiker och författare som hittade sina inspirationer för hur samhället skulle vara organiserad och utvecklad i Europa. Zapadniki stod därmed ofta för aspekter som vetenskap, rationalitet, optimism, frihet, individen, mindre stat, demokrati, mångfald. Motståndarna till zapadniki var ”slavofilerna” som också bestod av bland annat politiker och författare men som hyllade det auktoritära, tsarväldet, ,livegenskapen, kollektivet, militarismen, irrationaliteten. Därmed handlar striden om mer än friheter. Det handlar bland annat om dynamik vs det statiska,  viljan vad som ska bevaras och vad som ska förändras. 

Lundberg menar att det som sker hos GP och Expressen är tendensen att ”gå tillbaka till negativa friheter”. Jag har mycket svårt att se hur det kan stämma. Budskapen hos GP och Expressen präglas av begrepp som nation, folket, godhet, ordning, välfärd, kulturen. Nästan varje senaste artikel av Alice Teodorescu innehåller något om välfärd, kultur och identitet. Anna Dahlberg verkar anse att liberalismen är lika med försvar av högskattevälfärdsstaten och ”ordningen” framför individen. Som Per Svensson menar är liberalismens subjekt individen, kollektiva identiteter är mer eller mindre tillfälliga. 

Lundborg har bland annat rätt i synen på hederskulturen. Den går emot liberalismen som baserar sig på individen  som ska vara fri och oberoende eftersom hederskulturen baserar sig på kollektivism och att individen är underordnad det som anses vara gruppens heder. Men likadant resonemang borde gälla för synen på välfärdsstaten och identiteten. Att negativa friheter går ihop med mindre välfärdsstat och tilltro till individen samt mer dynamiska förändringar i samhället baserade på den fria marknaden. Att individen själv kan välja och forma sin identitet i det öppna samhället. Jag kan därför inte hålla med i allting i Lundbergs beskrivning om att det som sker på GP och Expressen skulle likna 80-talets Reagans och Thatchers politisk kommunikation  om ”frihet”. 

Den andra artikeln som jag finner som intressant är av Johansson. Det stämmer som Johansson menar att liberalismens och nationalismens historia är sammanflätade. Frågan är hur liberalismens framtid bör vara? Jag brukar säga att nationalismens historia är liberal från början men konservativ och reaktionär i nuläget. Tidiga liberaler kämpade för att avskaffa det som samtidens konservativa försvarade – ståndsamhället, monarkin, enväldet, adelns privilegier. Både amerikanska och franska revolutionen handlade om att kämpa för individen, likvärdigheten och konstitutionalismen. Nationalismen är idag dock något annat. Från en historia av att ha varit nyskapande, framåtriktad och revolutionerande till att vara något statiskt, bakåtsträvande och reaktionärt. Det öppna samhället som Karl Popper skrev om handlar bland annat om vikten att samhället inte har en identitetsmonopol över individen utan  att det tillåter mer pluralism och individualism. 

Annat problem är att ”gränsen” mellan den ”onda” och ”goda” nationalismen idag är vagare än tidigare. Till exempel både Le Pen och Åkesson talar om ”medborgaranda”. Även de som menar sig vara ”liberala nationalister” brukar anse att det generella välfärdsstaten är viktigt, att det därför är viktigtatt ha mer restriktiv invandring och höga skatter. Bland annat att tack vare vetenskapen finns  kunskaper om att många människor, ,inte minst i Europa, har transnationella identiteter och inte nödvändigtvis finner det nationella som det viktigaste eller viktigare än andra.  I sig är begreppet nationell identitet viktig att förstå av den anledningen eftersom någon sann eller enhetlig svensk, rumänsk eller polsk nationell identitet inte existerar. Istället finns det många tolkningar och föreställningar om ”nationella identiteter” det vill säga hur olika individer väjer att identifiera sig. 

Johansson kritiserar Svensson som anser att liberalismen idag inte kan vara förenat med folket, men som Svensson menar så handlar det om att liberalismen alltid har sin fokus på individen eftersom kollektiva identiteter förändras. Sociologen Ulrich Beck menade innan sin död att liberalismen är en ideologi som är begränsad och fast i den ”metodologiska nationalismen”. Även liberaler utgår ofta ifrån att ett fungerande samhälle förutsätter att nationalstaten är det främsta och viktigaste enheten medan det som existerar utanför staten, som till exempel EU, ska kontrolleras av staten eller förväntas fungera som staten. På det sättet tappas ”perspektivet” rörande besluts- och utvecklingsnivån. Demokratin och medborgarskap förblir begränsade till nationella gränser. Människors rörlighet försvåras. Föreställ om Sverige inte hade varit ett stat utan något som kallades för ett överkommunalt samarbete där viktiga beslut tagits i första hand av kommunerna med nästan 300 lokala regeringar. Lösningen ligger därför i liberal kosmopolitism, nämligen viljan att stå för att friheter och rättigheter samt oberoende beslutsfattande institutioner ska kunna vara starkare, mer utvecklade och representerade utanför enskilda stater. 

Problemet ligger delvis i den politiska nationalismen som återger synen på nationell suveränitet. Det som Johansson presenterar är just tanken att världen ska vara organiserad i nationalstater för att ens kunna fungera. Eftersom staten med ”folket” anses vara suveräna och argumentet om att medborgare äger landet (medborgarrätten) tillämpas. Men som Mattias Svensson menar finns det ett missförstånd rörande medborgarrätten. 

”Varje gång staten, måhända med stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.”

Mitt eget svar är därför att liberaler bör stå för att EU innan 2030 blir en federal, politisk och medborgarbaserad union bland annat genom att ersätta 28 nationella medborgarskap med en europeisk men samtidigt tillåta olika residenskaper rörande bland annat tillgången till välfärdstjänsterna ungefär som fallet är mellan amerikanska delstater. Samt även stå för visionen om globalare rörlighet och kosmopolitisk medborgarskap på långsikt, även om det är utopi idag. Inledningsvis bör global fri rörlighet för arbete uppmuntras mellan stater och unioner med syfte att stärka den globala ekonomin, underlätta för individer och föra människor närmare varandra samtidigt som individualism rörande friheter, rättigheter och skyldigheter uppmuntras också. Humanitär invandring är en annan form av invandring och kräver såväl europeiska som globala insatser. 

De senaste 25 åren av samhällsutvecklingen har präglats av övernationella och kosmopolitiserande samhällsprocesser. Liberaler har bejakat både globalisering och europeisering som har resulterat i nya möjligheter men även i nya problem och utmaningar där statliga institutioner inte räcker till. Därför är det viktigt att  liberaler tänker mer utanför statens ramar och hur en kan påverka ett större politiskt territorium. Till exempel hur se till att EU-medborgare får välja kommissionen eller ge förslag om att FN kan reformeras till global parlament. 

Myten om "folket" och "eliten" i 8 punkter

1.   ”Folket” röstar fram ”eliten” kan en säga mer grovt förenklat

2.   Eller bättre sagt, brukar olika delar av befolkningen rösta på olika politiska aktörer.

3.   Att dela upp människor i ”eliter” och ”folket” är något som politiska partier med populism på agendan brukar göra. Samtidigt utgör dessa partier just det som de själva kallar för ”etablissemanget” och brukar inte ha stöd av större delen av befolkningen.

4.   I till exempel USA röstade runt 25% av väljarkåren på Trump. Runt 50% valde att inte rösta. Detta kan inte anses att ”folket” har röstat på honom utan att delar av väljarkåren har gjort det.

5.   Det finns väljare som har röstat just för att de betraktar sig som globaliseringens förlorare, är rasistiska eller xenofobiska, eller har känt sig kallade för det eller andra i medier. Olika analyser har dock visat att stödet för Trump främst berodde på att han var republikan och representerad det republikanska partiet. Samtidigt valde många av demokraternas väljare att inte rösta på Hillary Clinton.

6. Anledningen till att nationalistiska och populistiska politiska aktörer använder begreppet ”folket” har att göra med känslor. När en individ som upplever sig som obetydlig, ignorerad, hatad börjar uppleva sig själv som en del av ”folket” så upplever en en större känsla av gemenskap och tillhörighet.

7. Vilka är ”vanligt folk”? Egentligen handlar det om ytterst subjektiva åsikter om vilka som omfattas i begreppet.

8.   ”Politikerna lyssnar inte på folket”! Visserligen förekommer det fall där politiker kan missbruka sina positioner eller anses vara inkompetenta. Att ”lyssna” på en eller flera väljare är dock annorlunda från fall till fall. Om en politiker väljer att argumentera för en viss politik som låt oss säga har stöd av 70% av befolkningen så blir tolkningen om att en inte ”lyssnar” på ”folket” problematiskt. Eftersom om politiken ändå anses ha stöd hos 70% av befolkningen så innebär det att en faktiskt "lyssnar på folket"

Staten måste reformeras om EU ska kunna reformeras

Det har sagt otaliga gånger. I samband med Brexit, migrationskrisen eller framväxten av populistiska partier. De fyra gyllene orden låter på följande sätt : EU måste reformera sig! Och visst behövs det reformer. För ekonomin, för institutionerna, för demokratin. Det finns dock fyra ord som saknas i debatten: Staten måste reformera sig!

Henrik Edin som är avgående ordförande för Liberala ungdomsförbundet skriver  precist och konkret i sin artikel om att det är normalt med retorik om att EU ska avskaffas bara för att det kommer ”dåliga” beslut från Bryssel. Föreställ dig om att liknande retorik tillämpas mot Sverige eller någon annan medlemsstat. Att om varje gång det kommer ett ”dåligt” beslut från Stockholm representanter från ett eller flera partier skulle ropa ”Sverige bör avskaffas”.

Något sådant kommer de flesta varken att  uttala sig om eller ens tänka på. Att tänka sig dock om att EU måste reformera sig eller bör avskaffas är förstås mycket lättare. Eftersom EU är ofta en synonym med Bryssel. Och Bryssel är synonym för ”där borta”. Lång ifrån medborgarnas liv och statens administrativa gränser. Så ligger det inte till förstås. Många som säger att EU måste reformera sig har ingen utvecklad aning om hur det ska gå till.

Låt oss börja med lite grundläggande fakta. EU är en union av stater. Unionens styrelsesätt baserar sig i första hand på den mellanstatliga eller konfederala styrelsesättet. Det sägs ibland om att Europa inte har en regering men att den har flera regeringar. När Stefan Löfven säger att EU måste  reformera sig så är det också hans ansvar eftersom han tillhör de regeringschefer som är EU-ledare. Det beror på att EU i första hand är en union som nationella regeringar utifrån sina intressen har bestämt vad den ska vara.

Eftersom EU:s beslutsfattning baserar sig på principen om flernivåstyre innebär det att ett beslut i Bryssel är ett intern beslut inom unionen. Bryssel är på det sättet unionens huvudstad och främsta politiska centrum. För att reformera unionen krävs även förståelse om att unionen existerar eftersom stater delar sin suveränitet. För att kunna forma en tydligare maktfördelningar och balans mellan olika beslutsnivåer krävs även en ny syn på suveränitet. Till exempel är flera stater inom eurozonen intresserade av gemensam finanspolitik och  budgetpolitik. Det är ingen omöjlighet att uppnå men kräver i så fall ännu mer delad suveränitet och demokratisk legitimering hos medborgarna.

Annan aspekt som är kopplad till staternas (nationella) suveränitet är tillämpningen av utrikespolitiken. Det gestaltar sig bland annat genom att stater är erkända av varandra och har ambassader i varandras territorier. Att utrikespolitik även förs på EU nivå handlar dock om medlemsstaterna vill stärka sin intressen. Vilket egentligen innebär större kostnader eftersom det förekommer dupliceringar. EU har till exempel avtal med Uzbekistan men Frankrike, Tyskland och Storbritannien sina egna. Nu när Iran har öppnat upp sig efter sanktionerna har de flesta medlemsstaterna skickat dit sina representanter dit föra att säkra handeln trots att EU också har skrivit på ett avtal.

Dupliceringen är är också ett problem inom ramen för energipolitiken. Till exempel har Ungerns regering skrivit på egna energipolitiska avtal med Ryssland. Vilket påverkar negativt EU:s ambitioner med att forma en energiunion bland annat med syfte att vara mer oberoende från Ryssland energiförsörjning. Om en dansk och rumänsk ambassadör i Algeriet får uppdraget om att besöka landets regering för diskussioner om energi så kommer dess tros instruktioner från Bryssel ändå att agera efter medlemsstaternas intressen i första hand.

Så hur kan staten reformera sig för att även EU ska kunna reformera sig? Ett steg vore att avskaffa medlemsstaternas ambassader inom EU. Istället för en svensk ambassad i Bulgarien eller maltesisk ambassad i Frankrike så kan hanteringen att mellanstatliga ärenden ändå skötas i Bryssel. Det är åtminstone en praxis bland federala stater som Indien eller Brasilien. Mest med tanke på att medlemsstaternas permanenta missioner finns i Bryssel.

Ett annat sätt vore med att avskaffa medlemsstaternas ambassader utanför EU och se till att centralisera dessa till EU-kommissionens delegationer. År 2010 betalade Sverige 3,68 miljarder medan exempelvis Danmark betalade 2,61 miljarder kronor för ambassader och konsulat i Europa och globalt. Kostnaderna för Sverige utgjorde runt 70% av UD:s budget.  På det sättet kan delegationer arbeta för samtliga medlemsstater som därmed kan integrera sig mer inom unionen.

Markering av förändring skulle också visa sig genom koncentrera samtliga EU:s institutioner i Bryssel, inklusive Europaparlamentet i Strasbourg. Många medborgare är missnöjda med ”EU:s flygande cirkus”. Koncentreringen skulle också minskad koldioxidutsläppet tack vare minskade transporter. Även denna åtgärd kräver dock att staterna, inte minst Frankrike, vågar tänka nytt.

Ett fjärde exempel  utgör migrationspolitiken. I federala stater brukar migrationspolitiken vara ett delat område mellan den federala och delstatsmakten. Med tanke på krisens påverkan på EU som helhet krävs det en ny migrationspolicy där kommissionens roll borde stärkas eftersom ministerrådet med nationella regeringar har agerat otillräckligt. All stater borde därför kunna ta emot flyktingar eller asylsökande för att omfördelningen ska vara så lik som möjligt.

En reformerad EU kräver därmed reformerade stater. Utan det riskeras liknande institutionella misstag. Dupliceringar, ineffektivitet att lösa regionala och globala utmaningar samt prolbem, intern splittring och motstånd mot vidare integration. Dessutom handlar de tom demokratin. Ett sätt att demokratisera unionen vore att inför en tvåkammarparlament, likt USA och Kanada, där både medborgare och stater proportionerligt kan vara representerade. EU kan reformeras till något bättre och  mer demokratiskt men det kräver första att stater vågar reformera sig.

Referenser

Göteborgs Posten. ”Sveket mot EU göder populismen”. Publicerad: 2016-08-02. Nedladdat: 2016-08-19. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/sveket-mot-eu-g%C3%B6der-populismen-1.3523249

Regeringskansliet. Utrikesförvaltningen i världsklass. Publicerad: 2011-03-08. Nedladdat: 2016-08-19. Webbplats: http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2011/03/sou-201121/

Analys av den nya nynationalismen

1.     Vi lever inte i 30-talet men 30-talet men tiden med landsfadern Hansson är inspirerade. Istället för att tala om ”folkets andra” och ”nationalkaraktär” väljer vi att tala om ”kultur” och ”svenska värderingar".

2.     Det går inte att definiera vad som är ”svenska värderingar” men vi ska göra det i alla fall.

3.     Det går inte heller att definiera vad som är svensk nationell identitet men den måste definieras.

4.     Kultur är föränderlig men vi vill slå fast vad som är svensk kultur.

5.     Vår nationalism bygger inte på myter utan på ”fakta” som vi själva har valt.

6.     Sverige skiljer sig från andra samhällen eftersom vi är mer sekulära och individualistiska. Därför behöver vi bli mer auktoritära och irrationalistiska.

7.     Sverige ska vara ett sekulärt samhälle men kristendomens särställning för den svenska kulturen och svenska traditioner måste betonas.

8.     Nationalismen är viktig för att förhindra välfärdsstatens kollaps. Därför bör alla EU-medborgare, kosmopoliter, invandrare, hipsters och andra ansluta sig till nationen.

9.     Kriget i Jugoslavien orkades inte av nationalism utan eftersom människor hade brist på nationalism. Brexit beror inte på nationalism utan på att britterna har problem med sin nationella identitet.

     

10.  Svenska värderingar är universella men de bör begränsas till våra gränser. 

Vlads förnyelseskola - Narkotikapolitik

Narkotikarelaterade frågor väcker starka känslor i samhällsdebatten. Nuvarande policyn kritiseras ofta debattörer med narkotikaliberal inställning för att vara gammaldags, restriktiv och konservativ. Anledningen är bland annat tankarna att staten ska försöka uppnå och behåll en ”nollvision” i narkotikamissbruk. Utifrån liberal synpunkt och människosyn är detta problematiskt eftersom det strider emot individens frihet, ödmjukhet gentemot individen samt synen på samhället som förväntas vara repressiv och auktoritärt gentemot individen. Därför måste fler liberaler våga in sig i debatten. Nuvarande politiska hållningen inom partiet bör förändras. Jag skriver nedan varför det är den liberala vägen framåt för ett liberalare Sverige.

1.    Liberalismen

Bland grundtankarna i den liberala ideologin är att människan ska vara fri och att liberalism därför ska handla om att värna om individen och individens frihet. Det kan antigen göras enligt modellen med den klassiska liberalismens negativa friheter, alltså friheter om att staten är begränsad att agera gentemot individen. Eller genom den socialliberala modellen genom positiva friheter, rättigheter om att staten är skyldig att erbjuda individen rättigheter och friheter. Bland de liberala idéerna ingår därför synen att individen även har frihet över sin kropp och bör därför ha rätten att själv bestämma över den i så hög utsträckning som möjligt. Bland annat återspeglas den inställningen i debatten om surrogatmödrar och aborträtten.  

För mig personligen handlar liberalism just om ödmjukhet, förståelse och solidaritet. Det innebär bland annat att kämpa för rättigheter för människor som anses vara hemlösa, prostituerade eller missbrukare. Nuvarande hållningen inom politiken är alldeles för restriktiv och handlar om att läxa upp och bestraffa individen snarare än att försöka inkludera individen och visa medmänsklighet.

2.    Synen på samhället

Sverige är inget föredöme utifrån liberal synpunkt när det gäller narkotikapolitik. Även om många politiska aktörer vill framställa en sådan bild. För fem år sedan skrevs följande slutsatser av bland annat Ingrid Sahlin, professorn i socialt arbete, i forskningen om Sveriges narkotikapolicy som förhållandevis gäller än idag:

a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar som prövar narkotika

b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre

 c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet

På flera sätt och vis är den dagens narkotikapolitik kopplad till den gamla socialdemokratiska visionen av hur ett samhälle ska fungera präglat med begrepp som ”folkhälsa”. I Folkhemmets Sverige var hälsa i princip ingen privat sak utan samhällets angelägenhet. Det är kopplat ihop med tanken att välfärdsstaten är beroende av friska människor som kan arbeta, betala skatt och därme bidra till det ”gemensamma”. Ingrid Sahlin menade för fem år sedan att statens vilja att hålla ihop ett koherent antidrogkomplex varit så stark att den lett till ren förfalskning av information. Fallet har gått så långt att bruk av narkotika anses vara emot ”svenska värderingar”.

Därför måste liberaler ställa sig emot denna tanke och erbjuda en narrativ om att den som brukar narkotika kan fortfarande vara delaktig individ i samhällslivet. Bruk av narkotika innebär inte att en per automatik är missbrukare av narkotika. Eller att individen är kriminell. En liberal ståndpunkt borde vara att de som konsumerar narkotika inte bör anses vara kriminella eller behöva uppleva stress om att råka ut för fängelse. I ett liberalt och friare samhälle ska därför konsumtion av narkotika vara avkriminaliserat även om försäljningen fortfarande kan vara olagligt. För att se till att individer inte hamnar i utanförskap är det viktigt med att aspekter som bostad, medicin, arbete, familj, terapi och inkludering i samhället finns runt den individen som hamnat i missbruk.

3. Skademinering (Harm reduction) 

Ett effektivt sätt att arbeta med narkotika , framför allt utifrån socialliberal syn, är att arbeta med skaderminerin (harmreduction). Ett narkotikafritt samhälle kommer aldrig att kunna existera – till skillnad från hur statsministern Torbjrn Fälldin hävade 1977. En missbrukare bör som tidigare nämnt i första hand ses som människa och inte missbrukare. Därför bör liberaler vara just liberaler genom att vara förnuftiga och ta till sig kunskap.  Exempelvis var under 2013  dödligheten i Sverige fyra gånger högre än genomsnittet i EU. Det visar att den nuvarande politiken inte fungerar.

I Socialstyrelsens rapport från 2015 anges följande information rörande vården i Sverige i relation till narkotika och droger: 

1.    Den 1 november 2015 tvångsvårdades 378 personer med missbruk och beroende.

2.    Spice och nätdroger har blivit mer vanligt förekommande missbruksmedel inom tvångsvården

3.    Den 1 november 2015 vårdades drygt 2 000 personer i den frivilliga institutionsvården

4.    Den 1 november 2015 gavs insatsen bistånd som avser boende till drygt 6 200 personer med missbruk och beroende, varav hälften fick en långsiktig boendelösning.

Narkotika dödligheten var under 2014 den näst högsta i unionen per miljon invånare. EU:s narkotikabyrå EMCDDA rekommenderar skademinerande åtgärder. Bland annat rekommenderas utdelning av nässpray som innehåller ämnet naloxon och som kan reducera överdosfall hos brukare av heroin och andra opiater. Dessutom leder sådana  åtgärder att minska risker för spridning av HIV och Hepatit C samt att brukare eller missbrukare kommer i kontakt med socialtjänsten och sjukvården.

4.    Erfarenheterna från Portugal

Idag anses Portugal vara den mest ”drogliberala” landet i EU. Det beror på hur staten valde att förändra sin policy under de senaste åren. En bidragande orsak var den ekonomiska krisen och behovet att minska statens utgifter. I Portugal har alltså medborgare rätten att konsumera narkotika. I Sverige skulle  individen inte kunna få metadon utan att lämna in täta urinprov för att samtidigt även kunna bevisa att andra narkotika hade använts. Samt dessutom löpa risken att bli gripen av Polisen och bli utsatt för bestraffning. Istället satsar staten i Portugal på vård, rådgivning och socialt arbete för att påverka missbrukare i den riktning som anses vara bra för ens hälsa.

Under slutet på 70-talet och 80-talet hade Portugal stora ansträgningar med narkotikahandeln vilket även ledde till problem med heroinmissruk och HIV-sprining. Under 90-talet började olika expeter med att ge förslag hur en ny approch och syn på hanteringen av sådana utmaningar kunde åstadkommas. En del av försalen var beprövade i mindra skala, som sprutbyte. Andra skulle experimenteras, som exempelvis legalisering av narkotika. Det avgörade var också att tillräckligt många politiker blev övertygade om att de föreslagna åtgärderna skulle fungera och valde att stödja förslagen från forskare.

Erfarenheterna från Portugal bedöms av den portugisiska staten som positiva och lyckade. Enligt statens statistikmyndighet INE dog över 70 personer om året av överdoser när den första lagen trädde i kraft 2000. Några år senare var siffran nere i ett tiotal och idag brukar det vara likadant. Antalet nya HIV-fall har sjunkit från 1575 år 2000 till 78 år 2013. Och antalet missbrukare som genomgick någon form av behandling ökade från 23 600 till 38 000 på tretton år. Samtidigt har fler portugiser någon gång under livet testat narkotika, från cirka 8 procent år 2001 till cirka 12 procent år 2007. Mycket tyder på att det är en bieffekt av avkriminaliseringen, men ökningen verkar inte ha påverkat hur många som blir frekventa användare om en mäter hur många som använt narkotika någon gång under den senaste månaden är siffrorna i stort sett oförändrade sedan lagändringen. Liberal narkotika politik är att bedriva human narkotikapolitik. Att vårt parti tog ställning för spurtbyte var ett rätt steg framåt med anledningen att förhidnra och minska antalet sjukdomsfall utan att konsumenter eller missbrukare behövde vara rädda för att bli gripna.

5.      En global utmaning – ett krig mot människor och inte mot narkotika

En av de främsta kritikerna av hur den globala hanteringen av narkotika är FN:s förre detta legendariske sekreterare Kofi Annan. Han menar bestämt och tydligt att den så kallade ”kriget mot droger” egentligen är ett ”krig mot människor” samt att det är ren galenskap att gång på gång tillämpa samma policy. Debattören Magnus Linton skriver att aldrig tidigare har så många regeringar öppet ifrågasatt de rådande narkotikarelaterade konventionerna, aldrig tidigare har så många stater öppet brutit mot dem och aldrig någonsin tidigare har stödet för skadelindrande insatser varit så hög. Det har gått så långt att FN till och med har kritiserat Sveriges narkotikapolitik att den bryter mot mänskliga rättigheter. Alltså även FN har lämnat bakom sig föreställningen om narkotikafria samhällen.

Kofi Annan menar att en ”god” policy för samhällsstyret måste basera sig på undersökningar av policyns resultat som analys om vilken del eller delar av policyn har fungerat bra eller dåligt. En policy som baserar sig på ”allmänt tyckande” eller ”populära tankar” som är emotionellt baserade leder ofta till att policyn skapar större skada än nytta. Det gäller att från liberalt synpunkt kunna övertyga människor med argument och få bort farhågorna. Till exempel har införandet av medicinsk cannabis i USA inte lett till ökad användning av narkotika bland ungdomar. Däremot har antalet döda i Mexiko under de senaste årens ”knarkkrig” överstigit antalet döda amerikanska soldater i Irak och Afghanistan tillsammans under perioden 2001-2016. Därför gäller det att vara ärligt mot sig själv och erkänna att ”kriget mot droger” inte har varit ett lyckat koncept. Bland annat eftersom nationella förbud och repressiva narkotikapolitik oftast resulterar i att produktionen av narkotika helt enkelt flyttat på andra håll samt skapat andra marknader. Istället har kriget mot droger resulterat i det som Annan kallar ”ett krig mot människor” med fokus på bestraffning och stigmatisering. Annans argument är alltså :

”droger har förstört många människors liv, men dåliga regeringspolicyn har förstört fler”

Om en läser FN:s narkotikakonvention så framgår det klart och tydligt att en av avsikterna med det var att ”skydda mänsklighetens hälsa och välfärd”. Självklart kan liberaler medverka till det genom att bestrida misslyckande policyn och våga satsa på nya lösningar. Bland annat kan liberaler hämta inspiration från Annans följande rekommendationer:

1. Avkriminalisera narkotika för privatbruk. Låt inte domstolarna hantera problemet med individens skadebeteende utan den offentliga sjukvården.

2. Skademinering är ett faktum till framgång. Föreställningen om att ”världen kan bli narkotikafritt” är inte det.

3.  Tobaksexemplet visar vägen att minimera skador. Anti-rökningskampanjer har grundat sig på utbildning, upplysning och beskattning. Likadant kan göras med exempelvis cannabis.

4. Konsumenter måste kunna vara medvetna vad de tar. Regeringar måste kunna reglera och beskatta.

5.    Det är hälsa, kunskap och mänskliga rättigheter som ska stå i centrum för narkotikapolicyn.  

Notera att den nuvarande policy i Sverige och dess utförande har fått skarpt kritik av FN som anser att den bryter mot mänskliga rättigheter. Även Världshälsoorganisationen (WHO) förespråkar det som FN idag står för. Det innebär att människor som behöver vård eller andra insatser som sprutbyte har samma rättigheter som människor i behov av andra vårdinsatser. Alltså den svenska hållningen utifrån ”nolltolerans mot narkotika” är inte trendigt längre på andra håll i vår värld där stater har insett att en måste vara mer ”pragmatiskt” i frågan. Trenden har därför svängt globalt sett just till förmån för skadebegränsande insatser. Notera även att det borde vara porblamatiskt utifrån liberal synpunkt att regeringen till och med har en post under benämningen ”folkhälsominister”.

6. Kriminalitet - en skada för ekonomin och demokratin

Legalisering av narkotika skulle kunna leda till att ekonomiskt avväpna knarkkarteller och den organiserade narkotikabrottsligheten. Det innebär att stater eller unioner skulle kunna ha egna marknader för narkotika där varorna kan kontrolleras och beskattas. Den illegala försäljningen av till exempel cannabis innebär att konsumenten i princip dels inte kan vara säker om varan är ren eller oren och dels är personen som langar illegalt cannabis ofta en och samma personer som säljer tyngre droger.  Just nu tjänas enorma summor pengar svart vilket innebär uteblivna skatteintäkter men också att kvaliteten på varorna är dålig och människor köper vad som helst utan att veta vad varan innehåller eller var den är tillverkad. Den illegala handeln med narkotika är global och beräknas omsätta runt 300 miljarder dollar om året under perioden 2005-2015. Det är mer än de flesta länder BNP:er. Brottsliga organisationer som knarkmaffior har på det sättet skaffat sig enormt inflytande och gjort många statliga förvaltningar så korrupta att det även har skadat demokratin. I exempelvis Mexiko anses maffian idag ha egna militära resurser medan i Colombia, som tillsammans med Mexiko nu driver på för en reformering av FN:s konventioner, har breda politiska partier byggts med narkotikapengar i syfte att ta över hela regioner. Knarkmaffior har blivit delar av statens förvaltning. Polisen såväl som militären har på flera håll i Sydamerikan blivit korrumperade. För att inte nämna att knarkmaffior även befinner sig i krig mot varandra och skapar osäkerhet, rädsla och instabilitet bland människor.  

I Sveriges fall innebär den nuvarande narkotikalagstiftningen att stora resurser krävs av och läggs på Polisen att hantera narkotikarelaterade brott. Mycket av dessa resurser går dessutom att gripa själva brukare. Legalisering av samtliga eller vissa narkotika skulle både leda till att Polisens resurser kan frigöras eller satsas på något annat samtidigt som staten kan dra in intäkter som även kan gå till vård av narkotikamissbruk.

7.    Mentalitet spelar roll

En av grunderna till varför Sverige och andra länder i Europa har väldigt restriktiv narkotikapolitik beror på vilka åsikter och idéer som har format människor inställning till narkotika. För samhällen inom EU är alkoholen i princip något som generellt accepteras som något normalt, något som en känner igen sig i. I till exempel Somalia är synen annorlunda där alkohol anses som något skadligt medan att tugga kat anses vara helt normalt. Det som är ok i en del av världen kan anses som icke-ok i en annan del av världen. Här behövs det liberal som kan opinionsbilda och påverka människors inställning till narkotika. Det ska inte handla om att vi från liberalt håll behöver uppmuntra människor att bruka narkotika och anse att det är bland det bästa som finns. Istället handlar det om att förespråka ödmjukhet, inkludering samt fakta om narkotika. Bland annat att det vore bättre med att ändra dagens policy och på det sättet forma ett mer liberalt samhälle. Till exempel är cannabis är globalt sett mycket mindre farlig drog än alkohol. Förbudet mot cannabis är alltså inte vetenskapligt belagt utan emotionellt belagt. Visserligen går det att använda att cannabisbruk kan leda till allvarliga skador på långsikt hos en del individer som brukar den. Vad liberalismen kan göra åt saken är att ändå erbjuda vård, rådgivning, inkludering, beskattning av varan och även lämna individen i fred om denne ändå vill fortsätta påverka sin kropp i en viss riktning som av majoriteten kan anses som skadligt. I Sverige behöver därför liberaler kämpa för ett mer öppet, ödmjukare och inkluderande samhälle. Förra året dog fler människor per miljon invånare i Sverige än i det ”drogliberala” Nederländerna.

Vlads förslag på förnyelse

Mina förslag finns i tre kategorier. Målet är att förnya och därför erbjuder jag ett antal alternativ som kan diskuteras och vägas mot varandra:

Alternativ 1

a)      Fortsatt kriminalisering av försäljning av narkotika

b)      Avskaffad kriminalisering för bruk av narkotika

c)      Fokus på skademinering, vård, rådgivning och inkludering

Alternativ 2

a)  Legalisering av ”lätta droger” som cannabis. Fortsatt kriminalisering av försäljning av tunga droger

b)  Avskaffad kriminalisering för bruk av narkotika för tunga droger

c)  Fokus på skademinering, vård, rådgivning och inkludering

d)  Beskattning av ”lätta droger” och statligt monopol

 Alternativ 3

a)      Legalisering av all narkotika

b)      Fokus på skademinering, vård, rådgivning och inkludering

c)      Beskattning av all narkotika som säljs. Både statliga och privata utförare får konkurrera på marknaden

Referenser

CAN. Den globala narkotikapolitiken ifrågasatt. Publicerad: Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.can.se/globalassets/aon/2016/1/an_nr1-16_den-globala-narkotikapolitiken-ifragasatt.pdf

Dagens Nyheter. Nu rasar grunden för svensk drogpolitik. Publicerad: 2011-08-26. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nu-rasar-grunden-for-svensk-drogpolitik/

Der Spiegel. Lift the Ban! Kofi Annan on Why It’s Time To Legalize Drugs. Publicerat: 2016-02-22. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.spiegel.de/international/world/kofi-annan-on-why-drug-bans-are-ineffective-a-1078402.html

Frihetssmedjan. Christian Engström: Den svenska narkotikapolitiken dödar fler än narkotikan. Publicerat: 2015-06-06. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.frihetssmedjan.se/2015/06/christian-engstrom-den-svenska-narkotikapolitiken-dodar-fler-an-narkotikan/

Göteborgs Posten. Inse fakta – cannabis är ingen dödsdrog. Publicerat: 2016-05-23. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/inse-fakta-cannabis-%C3%A4r-ingen-d%C3%B6dsdrog-1.1472198

KIT. Portugal avkriminaliserade alla droger – inget särskilt hände. Publicerat: 2015-05-20. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: https://kit.se/2015/05/20/2687/portugal-avkriminaliserade-alla-droger-inget-sarskilt-hande/  

Liberal Debatt. Sluta fördumma! Sverige behöver en seriös narkotikadebatt! Publicerat: 2016-05-15. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.liberaldebatt.se/2016/05/sluta-fordumma-sverige-behover-en-serios-narkotikadebatt/

Socialstyrelsen. Statistik om vuxna personer med missbruk och beroende. Publicerat: 2016-05-26. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/vuxnamedmissbrukochberoendeochovrigavuxna

SVT. Narkotikadödligheten i Sverige näst högst i EU. Publicerat: 2015-06-04. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/narkotikadodligheten-i-sverige-nast-hogst-i-eu

SVT. FN: Sveriges narkotikapolitik lever inte upp till mänskliga rättigheter. Publicerat: 2015-11-08. Nedladdat: 2016-07-01. Webbplats: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/fn-sveriges-narkotikapolitik-lever-inte-upp-till-manskliga-rattigheter