Parlamentariska nationalister är farligare än de utomparlamentariska

Jag håller med analysen som har gjorts av Patrik Oksanen om att nationalsocialistiska grupperingar som NMR normaliserar nationalisterna i SD eftersom de senare kan presenteras som icke-våldsamma, som tar avstånd från extremister som i NMR. Som Oksanen skriver:

"Jimmie Åkesson har varit en skicklig ledare. Med den nya tidens dubbelspråk har han rensat ut högljudda rasister och tokstollar med ena handen, medan den andra gött dessa krafter. Till och med delar av Moderaterna har vacklat om ifall SD är ett parti som andra eller inte när det gäller regeringsmakt, statens demokratiska kärna och dess säkerhet.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har även deltagit i tvätten genom att prata om SD:s auktoritära rötter istället för dess rasideologiska rotsystem. Rötterna framträder då och då i debatten som när riksdagsledamot Hagwall från Dalarna kastades ut efter att antisemitismen blev för öppen för att kunna accepteras av partiledningen."

Samtidigt kan NMR:s och liknande gruppers beteenden även förklaras med SD:s framväxt. Även om nazister kan uttrycka negativa kommenterar mot SD, att nationalister inte är "tillräckligt hårda"och liknande, så finns även en sorts anda i stilen "vår tid är inne nu" i samband med SD:s ökade väljarstöd. Man känner att man har vinden bakom sig.

Notera även att SD:s så kallade "nolltolerans mot rasism" aldrig har fungerat och alltid har varit som ett politiskt skämt. Ta bara Ekeroth som exempel. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths och Sjöstedts fall så får man stanna kvar.

Nu kommer även kommenterar från Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva var i stilen som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologisk föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturell föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med. Dessutom, som Åhlund skriver i artikeln:

"Att NMR hitlerhälsade på gamla tanter just under fredagen, var sannolikt ingen slump. Huruvida det gynnade SD eller inte är svårare att säga. Jimmie Åkesson vill kriminalisera NMR och andra extremistgrupper. Samtidigt sitter en ledande företrädare för NMR på SD-mandat i Ludvika kommun. Döm själva."

Jag vill därför argumentera följande. Att NMR är farliga, absolut. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism, agerat våldsamt och skulle kunna leda till att andra individers liv hotas, att liv tas ifrån människor. Framför allt är jag övertygad om att i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, att aktörer som NMR skulle bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daech medlemmar. De som utför de "smutsiga jobben", förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt så känner jag att nationalister som i SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner.  Att man till exempel använder Försvarsmakten, Säpo, Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som ses anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället. Nationalister som i SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn.

För att sammanfatta det hela på följande sätt - Mellan nationalism och fascism är det bara ett kort steg emellan.

Står Björklund för ideologiskt ledarskap?

Står Björklund för ideologisk ledarskap?

I samband med Jan Björklunds tal i Almedalen och debatten om partiledarposten har jag sett en och en annan kommentar i stilen att ”Björklunds ideologiska ledarskap behövs”. Jag respekterar att det finns mängder av åsikter om att Björklund står för både ideologisk ledarskap och socialliberalism. Samtidigt känner jag mig inte bekväm hur sådana åsikter presenteras och vill förklara varför.

1.    Socialliberalism handlar i grunden om att tyngdpunkten ska ligga på positiva rättigheter, individens frihet och centrala institutioner. Tanken är alltså att statens institutioner ska användas för att stärka individen, underlätta för individen att göra rätt för sig, forma system som underlättar individens självförverkligande. Därmed måste tyngdpunkten även vila på friheter och rättigheter även om skyldigheter ingår. I vårt parti upplever jag situationen dock på ett annorlunda sätt. Att tyngdpunkten i den politiska kommunikationen ligger istället på misstro mot individen, att individen måste läxas upp, paternaliseras, straffas hårdare, att saker och ting ska förbjudas för individen, att man måste ställa krav på människor. Sverige ligger redan långt upp på Nannystate indexet i Europa.  

2.    Socialliberalism handlar även om att välfärdsstaten ska vara mer basal, finnas i första hand för de svagaste som Bertil Ohlin menade. LSS och garantipension är positiva exempel på liberala framgångar. I vårt parti saknas dock ett mer tydligare budskap och vision om hur Sverige kan övergå från högskattevälfärdsstat till lågskattevälfärdsstat. Istället ligger fokus på aspekter som föräldraförsäkringar vilket gör välfärdsstaten mer medelklassifierad. 

3.    Det ska ligga mer stolthet i att vårt parti kallas för den ”borgerliga vänstern”. Vilket påverkas negativt när ledarskapet baserar sig på att sådan benämning är något negativt. Socialliberalism handlar även bejakande av sociokulturell progression, att göra av sig med gamla och föråldrade normer, välkomna framtidsoptimism och sociokulturell mångfald. Att allting inte är positivt med förändringar som i fallet med hedersvåld, stämmer. Samtidigt skickas åter igen dåliga signaler från vårt parti. En partiledare som gick ifrån att säga att i Sverige man får klä sig som man vill till att man är öppen för slöjförbud. Att nya religiösa friskolor ska stoppas i det sekulära samhällets namn samtidigt som skolavslutningar i kyrkan bör uppmuntras. Är det verkligen socialliberalism eller är det socialkonservatism?

4.    Man kan undra sig följande. Kommer verkligen fler människor, väljare som tror att Sverige håller på att gå under på grund av ”importerade” problem att rösta på oss? Hur många röstar på vårt parti i de socialt utsatta områdena, dåliga förorterna? Har vi politik om människor i första hand, eller för människor?

5.    Ett liberalt parti måste ha just liberala profilfrågor som de primära, på första platsen, när partiet profilerar sig. Att vårt parti ska vara tydlig när det kommer till sociokulturella aspekter, militär, invandring samt lag och ordning – absolut, klart att vi ska vara det. Samtidigt kan vi inte som liberaler ha det som nummer 1 - det är något som konservativa, nationalistiska och auktoritära aktörer ägnar sig åt. Istället bör vi ha socioekonomisk politik som nummer 1. Och för att kunna ha det krävs just visionärt och värderingsstyrd ledarskap. Långsiktigt tänkande, framtidsorienterade mål, ljus i slutet av tunneln som leder oss framåt när vi precis har gått in i tunneln. Har partiet verkligen det med ledarskap som  ofta kritiserar i media för att komma ut med snabba utspel om terrorism, invandring eller ordning? Med ett ledarskap där åsikter kan bytas fort och efter hur vinden blåser?

6.    Maria Arnholm har i samband med intervjun för Tidningen Nu sagt att vårt partis problem har berott på att vi inte har varit tillräckligt tydliga. Faktumet är dock att vårt parti har under lång varit tydlig. Tydlig på det sättet att många väljare, framför allt liberala väljare har valt bort vår tydlighet och funnit den som negativ, tråkig och för snäv. Vårt tydlighet har med andra ord inte lockat liberala väljare i första hand. Den har lockat mer konservativa väljare istället. Till en stor del beror det på att Björklunds ledarskap under 2010-2014 baserade sig på att precis som Kristdemokraterna, locka missnöjda Moderatväljare som inte tyckte om Reinfeldt, eller som bland annat tyckte att Reinfeldt var för socialliberal. Är det verkligen socialliberalism att locka väljare som ogillar socialliberalism? 

7.    För att kunna leda andra måste man först kunna leda sig själv. I Sverige råder flera demokratiska problem. Olle Wästberg har redan skrivit tillräckligt mycket om det. Och budskapet är tydlig – öppenhet och demokrati förutsätter att partierna själva blir mer öppna och demokratiska. Istället har vårt parti ett ledarskap som medvetet vägrar att göra partiet mer öppen, demokratisk, gräsrotsbaserad och därmed mer decentraliserad. Istället hamnar tyngdpunkten på maktcentralisering, vägran att låta medlemmar rösta på kandidaterna till posten som partiledare, oviljan att erkänna misstag och försöka lösa interna problem.

8.    ”Frihet måste försvaras”. Men vilken frihet, vilka friheter? Varför saknas det en tydlig vision om hur vårt parti kan bidra till mer friare samhälle? Till exempel genom färre förbud, mindre stat, mindre välfärdsstat, ställning för yrkesbaserad militär, medborgarinitiativ? Och varför måste friheten försvaras, alltså varför kommunicerar vi att vårt parti är på defensiven? Friheter måste vinnas, vårt parti behöver kämpa för fler friheter och rättigheter för medborgare och människor överlag. Friheten måste man dagligen slåss för eftersom som liberaler vi måste kontinuerligt fråga oss frågor som ”hur fria är vi som människor” eller ”hur fritt är vårt samhälle egentligen”? 

9.    För att övertyga fler om saker och ting i samhället kan bli bättre så måste vi först börja med att övertyga oss själva. Reformanda, viljan att förändra och förnya statens institutioner för att kunna utveckla samhället åt mer liberalt håll och stärka individen kräver bland annat framtidsoptimism, tydlig visionär och värderingsstyrd politik. Det stämmer att en hel del av vårt politik har blivit förnyad men vårt parti saknar ett förnyat och positivare ledarskap. Utan mer optimistisk, reformistisk och positiv hållning blir det svårt att övertyga fler att vårt parti faktiskt vill tillsammans med medborgarnas stöd åstadkomma viktiga resultat och utveckla Sverige, Europa och världen i mer liberal och frihetlig riktning.

10. För att kunna uppnå bättre resultat, vinna förtroende och intresse hos fler så måste vårt parti leda sig själv först. Utan nytt ledarskap så spelar den detaljbaserade förnyelsen mindre roll. Det stämmer att det är ett år före valet vilket just kan vara till vårt stora fördel. Nya medlemmar som ansluter sig, ny human kapital och politisk energi som mobiliseras, ny medial uppmärksamhet. Kan Macrons rörelse som är nybildad så kan vi också med tanke på mer än 100 års historia som vi har bakom oss. Liberaler tror på framtiden!