Att diskutera om Daech, tiggare och invandring är sedan det senaste valet bland de mest aktuella samhällsämnena. Många medborgare känner oro i samband med en mer dynamisk politisk utveckling efter Decemberöverenskommelsen. Det är många frågor i luften som politiker förväntas ge svar på. Hur blir det med välfärdssamhällets framtid? Vad kommer staten att göra med individer som begår extremt grova krigsbrott? Eller med individer från både Sverige och andra medlemsländer som tigger?
Det som binder dessa utmaningar/problem är nämligen att de i sig även är gränsöverskridande. Daech verkar i flera stater samt utgör en del av den globala terrorismen. Den som åker till Syrien eller ett annat område för att ansluta sig till Daech löper en väldigt liten risk för att bli åtalad för krigsbrott eftersom rättsstatliga institutioner saknar bevis för att åtala en.
Människor migrerar sedan homo sapiens kom till. Idag är det enklare än tidigare att resa runt om i världen rent teknologiskt men socialt kan det vara svårt då trenden fortfarande är att människor överlag ser nationalstaten som ett måste för sitt samhällsliv. En sådan stat kräver kontrollerad migration samt har rätt att bedriva det enligt FN:s principer.
EU presenteras ofta som en union med ”50% av välfärdsresurser” men samtidigt inte är en välfärdsunion. Det finns ingen riktigt välfärdspolitik på EU-nivå av det slag som finns på nationell nivå. Den fria rörligheten är var i första han tänkt att vara en del av den ekonomiska integrationen i samband med den inre marknadens etablering på 90-talet. För den EU-medborgaren som är utan arbete finns alltid risken att bli utvisad från medlemslandet efter 3 månaders tid.
I samband med dessa utmaningar ställs krav på politiker och samhällets institutioner att agera. Ofta tas populistiska argument upp och långsiktiga förslag och lösningar är inte alltid populära. Många politiker, och nuförtiden inte bara inom SD, väljer att tillmötesgå dessa krav genom att tala om utvisningar, beslagtagning av pass, indragning av medborgarskap, förbud mot tiggeri, med flera. Det innebär även en retorik om att rättssamhället i Sverige idag måste förändras även om det innebär att staten ska kunna agera mot individen utan tillräckligt med bevisgrund. Och det finns starka känsloargument. Även för mig brister det i hjärtat när jag tänker som har deltagit i konflikten i Syrien och kan ha begått grova brott, ungefär sådana som begicks under 90-talet i Bosnien, men som går fria i bristen på bevis.
Men istället för att tillmötesgå populism bör politiker snarare beskriva problemet på andra sätt. Det är en väldigt passande tid för politiker att koppla ihop de problem som beskrivs med utvecklingen som sker utanför nationalstatens ramar just genom att ge övernationella förslag. Och nämligen våga säga att nationella institutioner ofta är inkapabla eller begränsade att lösa övernationella problem.
Situationen i Syrien skulle utan tvekan kräva en militär och civil intervention under FN:s mandat. Istället kommer retorikern om ”skicka JAS mot IS” från kristdemokrater som Skyttedal och Busch.
Från EU-nivån skulle en mer praktiskt socialpolitik kunna rikta mot att bekämpa fattigdom, bland annat genom att Europeiska Kommissionen direkt skulle kunna ge pengar till de organisationer som arbetar med socialt exkluderade människor i medlemsstater där nationella regeringar anses vara korrupta och dysfunktionella. Men att genomföra en sådan åtgärd skulle kräva en lång process av omförhandlingar och institutionella ändringar som nationella regeringar kan blockera.
Välfärden skulle kunna anpassas mer efter en global värld snarare än att en global värld ska anpassas till välfärden. Även Nordiska Ministerrådet förespråkar flexiblare arbetsmarknader där inte bara flyktinginvandrare utan även ungdomar och studenter skulle gynnas. Istället kommer retoriken från bland annat kollegan Jenny Sonesson om att välfärdsstaten ska fungera mer eller mindre i den andan som Gunnar Myrdal och Per Albin Hansson har tänkt sig. Ännu värre från SD där ”folkhemmet” inte ses som en del av avlägsen historia utan som en framtidsvision. Även om invandringsfrågan inte hade varit aktuell så måste den ”svenska modellen” eller även ”nordiska modellen” förr eller senare reformeras för att kunna fortsätta vara en del av den globala ekonomin. Politiker ska inte vara rädda för ökad nationalism bara för att välfärdsstaten utgör en stark identitetsbärande aspekt.
Det är superaktuell tid för politiker att förklara för medborgare om vad en globaliserad, regionaliserad, europeiserad, digitaliserad, integrerad värld egentligen innebär och hur det påverkar samhället på lokal och nationell nivå. Även om det är nationalstater som har format både EU samt en mer global värld är det lika viktigt att tala om att övernationella institutioner, både administrativa och samhällsbärande som Europaparlamentet kosmopolitisk identitet lever egna funktionella livsprocesser och påverkar samhällsutvecklingen på nationell nivå. Det är ett måste om politiker ska undvika att anklagas för att vara ”icke-vuxna” eller inkapabla att ta ”tuffa beslut”. Ett måste om populism till höger och vänster samt nationalism ska minska och få en svagare påverkan i samhället. Ett måste för att framtidens medborgare i första hand inte ska ställa krav på att nationella politiker och institutioner ska helt och hållet lösa problem som är övernationella.
Socialliberalism handlar trots allt om att kunna förstå och lösa problem utanför nationella ramar. Att vara internationalist och göra andra till internationalister och européer. och Demokratin är än så läge nationell och risken är att även i framtiden den nationella demokratin inte kan komma åt de utmaningar som finns utanför nationell gränser. Därför har socialliberalismen en möjlighet att förespråka mer övernationell demokrati och identitet som behövs för att lösa problem i en värld som inte är nationell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar