Ja, hyckleri om nationalism

Jag har ända sen barndomen intresserat mig för begreppet nationalism med tanke på min egen historia och upplevelser. Intresset beror också på att nationalism i relation till händelserna Jugoslavien och Bosnien har studerats och analyserats i samband med diskussioner om EU:s utveckling.  Som det är presenterat inom vetenskapen så finns det olika typer av nationalism. Som etnisk, ”fotbolls” och metodologisk osv. Det som dock utgör sambandet för olika typer av nationalism är synen att nationen som enhet är den absolut viktigaste och att nationell (stats-landbaserad) (eller national) identifikation är absolut viktigaste för människan. Dessutom handlar det om en idé som har förändrats genom historien, inte minst i Europa där nationalism som under 1800-talet var mer progressivt medan nationalism som politisk idé anses idag vara mer regressivt.

Sociologen Ulrich Beck diskuterade främst om den metodologiska/vetenskapliga nationalismen där nationen och nationalstaten anses vara normen för tolkningar och undersökningar men också för synen på statens funktion. Beck menade också att nationalism är en idé som föreskriver att en nation måste finnas och att staten måste vara nationalstat.  Historiken Yuval Harari skriver i sin senaste bok "21 lessons for 21st century" att nationalism är bland annat synen på man har "speciella skyldigheter" för en viss nation medan fascismen anser att man har "absoluta skyldigheter" och att ens nation är överlägsen andra. Harari är läsvärd eftersom han också menar att EU är världens största mångkulturella experiment baserad på universella och liberala värderingar som sträcker sig bortom nationalstatstanken eftersom britter, fransmän, tyskar och andra skulle med tiden kunna komma att se sig mer som européer i första hand.

Sedan finns olika politiska tolkningar på om nationalism är bra eller dåligt. Den liberala tolkningen är att individen har sin moraliska och rättsliga suveränitet och är fri att förverkliga sig samtidigt som man respekterar andras frihet bland annat genom konstitutionalism i form av grundläggande mänskliga rättigheter till liv och ägande samt  negativa friheter från offentliga tvång och hinder. Man kan säga att individen utifrån liberal syn bara har speciella skyldigheter till sig själv och väljer själv på frivillig basis hur man vill samspela med andra individer.

Nationalismen lägger däremot betoningen på kollektivet, oftast genom nation i etnisk mening på basis av språk, religion och historiska myter, och att friheten är lika med staten eller det offentliga. När nationalister kommunicerar om frihet så kommunicerar man alltså om ”nationens frihet” och inte individens. Och när det kommer till synen på identifikation så stödjer inte nationalismen en ”fri marknad för idéer”. Man kan säga att nationalister oftast vill ha ”identitetskontroll” och genom offentliga maktmedel reglera eller påtvinga människors identifikation. Bland annat därför är tendensen att individer med nationalistiska åsikter och nationalistiska partier ser EU och global utveckling som ett problem eftersom det anses konkurrera med nationstanken.

På personlig nivå anser jag följande. Jag kan både existera som människa och åtnjuta friheter och rättigheter som medborgare utan att behöva tillhöra en (1) nation. Tvärtom, jag kan tillhöra mängder av gemenskap eller communties beroende på intresse och sammanhang. Jag anser också att min identifikation baseras på centrala institutioner som grundlagen, europeisk medborgarskap och stadgan om de grundläggande rättigheterna och FN:s universell deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vidare, jag bor i Stockholm som har sin egen ”historia och kultur” och som är en global stad med större mångfald.  Dessutom, som liberal är man skeptisk till auktoriteter och negativ till olika former av kollektivism.

Redan under 1800-talet menade Fredric Bastiat att begrepp som nation och "nationellt intresse" används för att främja privata intressen, som kolonialkrig, genom att presentera dessa intressen som kollektiva. Milton Friedman hade liknande resonemang om hur intressen för jordbrukssubventioner presenteras som något "nationellt" så att pengar går till privata fickor. Det är inte heller märkligt att nationalister i dagens Europa kommunicerar om att man ska skydda välfärd och ”kultur” från migrerande individer. Det är också logiskt att liberalismen genom den moderna historien har ofta gått ihop med interkulturella och kosmopolitiska samhällssyn.

Poängen är alltså att man redan under 1800-talet visste att nationalism som formell idé om att en nation måste finnas eller hur den ska vara kan och kommer att användas antigen för att medvetet lura människor genom att spela på känslor eller genom att omedvetet, eller banalt,  vilja skaffa sig kontroll och efterstava en viss mål. Bland annat därför är jag negativ till hur Rebecca Uvell som formellt presenterar sig som liberal kan resonera att nationalism vore något bra och nödvändigt.   För att inte ”skriva en uppsats” om Uvells text om nationalism presenterar jag ett antal exempel på problematiken i hennes resonemang.

-         Sverige bygger på en stor mångfald av idéer, även när det kommer till medborgarskap. Eftersom Sverige sedan 1995 är en del av EU som politisk entitet och styrelseform så innebär det bland annat att nationalstaten inte finns enligt äldre syn och tolkningar av statens funktion. Man kan argumentera att EU-stater när det kommer till suveränitet egentligen är mer av transnationalastater eller unionsstater. Det innebär bland annat att mellanstatlig beslutsfattning inte alltid handlar om att hålla fast vid statens suveränitet eller vid ”nationella intressen”.  Istället handlar det om att hitta överenskommelser genom att suveränitet delas eller flyttas till EU-nivån. Dessutom, nationalism är inte ett måste för att ”värna om suveränitet”. Federalism, eller också EU:s subsidiaritetsprincip,  är ett bättre alternativ eftersom man kan diskutera om suveränitet beroende på beslutsnivån, från lokal till EU-nivå samt även global nivå.  Sverige har också genom historien funnits som samhälle och land i olika former  även innan nationalismens eller nationalstatens tillkomst som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Alltså, nationalism är inte ett måste för att staten eller samhället ska finnas. ”Vi” finns utan nationalismen också.

-         Att vara nationalist innebär bland annat att ens intressen anses som viktigaste för en viss nation. Men det är inte i sig lika med ”nationens intresse” eller ”nationellt intresse”. Uvell har delvis rätt här men fallerar vid begreppet ”ursprung”. Saken är att nationalismen som idé i grund och botten bygger på bejakande av myter. I praktiken innebär det att man inte förespråkar stolthet över historien som den var utan ser på historien som man önskar , eller selektivt väljer att den har varit genom tiderna. Tankar om Gustav Vasa eller Karl XII är exempel på hur man kan projicera stolthet genom hänvisning till individer som inom ramen  för sina historiska kontexter dels utsatte människor för olika lidanden och illdåd men som också styrde över samhällen utan nationen som främsta enhet och där människor organiserade sig på basis av lokala och regionala identiteter. Till exempel var Riga den största staden under Karl XII tid vid makten så enligt den nationalistiska logiken borde man uttrycka mer stolthet över Lettland. Svenska flaggan, liksom många andra flaggor, är också ett äldre än både nationen och nationalstaten. Som bland andra Ernst Gellner menade har fallet genom historien varit att stater skapat nationer snarare än att man först skapade nationer och därefter stater. Nationsbygge som under 1800-talet var som ett stort och långt identitetspolitiskt projekt ovanifrån. Uvell skriver också att en nationalist inte exkluderar någon med utländsk bakgrund. Förvisso kan det vara så i praktiken när det kommer till privata åsikter men när det kommer till partipolitik och policyn för det offentliga så bygger nationalism inte bara på exkludering av människor utan även exkludering av andra styrelseformer, som EU.

-          

Sant att folkhemsprojekten var ”nationellt projekt” men inte bara det. Folkhemmet var inte ett sociokulturellt projekt med målet att skapa ”homogent svenskhet” , även om det fanns sådana idéer hos exempelvis Tage Erlander. Folkhemmet var, som exempelvis Lena Andersson menar, främst ett socioekonomiskt projekt med syfte att skapa ”socioekonomisk homogenitet” med lägre klasskillnader (värt också att nämna att folkhemmet även byggde på att det skulle finnas arbetarklass, medelklass, överklass). Dessutom, att vänsterorienterade aktörer som socialdemokraterna var mer internationalistiska än nationalistiska handlade också om att Sveriges utveckling var beroende av internationell handel, samarbeten och institutioner.

-         Man kan kritisera Sveriges policyn rörande ekonomiskt stöd till föreningar på etnisk basis som för tro. Men saken är också att sådana föreningar är inte enbart ”importerade” eller ”utländska” utan även inhemska och svenska som när det kommer till folkmusik. I så fall bör man argumentera för att offentlig sponsring med skattepengar ska avskaffas helt och hållet.

-         Det är bra att Uvell argumenterar emot albansk nationalism men här kommer också det farliga. Åsikter i stilen att albansk nationalism, eller serbisk, vore sämre än den svenska eftersom den svenska inte handlar om territorier. För territorier eller inte bör spela mindre roll. Vad som bör spela större roll i synen på nationalism är att nationalism principiellt handlar om identitetsrecept, identitetsmonopol och identitetskontroll om hur en kollektiv måste och bör vara. Nationalismen går ut på a) att nationen är den absolut viktigaste som finns b) att världen ska vara indelad i nationer som högsta identitetspunkt.

-         Är man liberal som anser att individens suveränitet är det viktigaste att värna om eller ser sig som europeisk samt som kosmopolitisk medborgare så är nationalismen negativt. Men det som Uvell tar upp här är ett tydligt exempel på den metodologiska nationalismen.  Alla stater i världen är inte nationalstater i praktiken eftersom andra former av gemenskap som klanen som i Yemen eller Irak betyder mer för människor än nationen i politisk mening. Inte heller är nationer eller nationalstater något naturligt utan ett resultat av idéer och sociala konstruktioner. Inte heller måste stater i framtiden vara nationalstater utan kan utvecklas vidare som transnationella och kosmopolitiska stater, bland annat som stadsstater. Och låt oss komma ihåg att mycket av dagens politik inte tar avstamp i nationalstaten utan tar avstamp i EU-dimensionen och den globala beslutsnivån som rörande klimat. 

Avslutningsvis vill jag argumentera för följande. Varje nation är för stor för vissa saker och för små för andra. Människor behöver gemensamma institutioner för att lösa problem och utmaningar, men gemensamma institutioner är inte per automatik lika med nationen eller staten. Till exempel, organiserad brottslighet skulle kunna hanteras genom att Interpol blir global operativ polisstyrka med egen personal som ansvarar för mänsklig säkerhet än att stater ska ”samarbeta” mer rörande brottslighet.  Fakta är att människans natur är lokal samtidigt som det finns globala problem och utmaningar. Därför behövs inte nationalismen som menar att nationen är det viktigaste och den mest absoluta formen för identifikation och organisation. Det som behövs istället är mer glokalism, tillika kosmopolitism, som institutionell och identifikationsmässig process som skapar bättre relationer mellan det lokala och det globala.