Debattsvar till Hans Lindqvist (C) på Europaportalen

I samband med de senaste kriserna så kommer EU:s funktion med tiden att förändras. Kriserna har lett till en mer dynamisk utveckling där många europeiska politiker har insett att det krävs mer integration och samarbete för framtidens utmaningar. Samtidigt så behövs det en decentralisering av makten och tydligare maktfördelning mellan EU och medlemsstaterna.

Någon har sagt att det inte går att nationalisera framgångar och europeisera bakslag. I federala stater som USA och Kanada har trenden genom tiderna varit att i samband med kriser kunna öppet diskutera och besluta om hur makten ska fördelas mellan maktens nivåer.

Inom Unionen har vi sedan 90-talet ett flernivå styre där beslut tas på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Lisabonfördraget innebar att makten flyttades uppåt även inom politiska områden som delvis eller helt skulle kunna hanteras bättre på nationell nivå som fallet är rörande utbildningspolitik, turism och kulturpolitik.

I Nederländarna tog koalitionsregeringen ett beslut under 2013 att utvärdera beslutsfattningen och politiska områden på EU-nivå. En rapport gavs ut under sommaren där 54 punkter, från organdonationer till energipolitik, diskuterades nationellt. Nederländernas hållning var framför allt dels att vissa politiska beslut hanteras bättre på nationell nivå, dels att nationella parlament bör vara mer involverade i EU:s beslutsfattning och dels att vissa EU-beslut bör hanteras med mer flexibla metoder.

Sverige borde göra en utvärdering som Nederländerna vilket skulle gynna debatten. Samtidigt om någon reform på EU-nivå ska komma till skott så måste debatten i sig skötas på den europeiska nivån. Camerons reformplaner är ett exempel på en retorik som för det mesta vänder sig mot den nationella publiken och som egentligen saknar stöd hos merparten av andra medlemsstaters regeringar.

Att Sverige inte har en helt och hållet självständig utrikespolitik är en nödvändighet i dagens global värld. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har sitt ursprung i att EU fick hård kritik för hanteringen av krigen i förre detta Jugoslavien. Dess nödvändighet märks starkt nu i samband med Rysslands aggression mot Ukraina där till och med EU-skeptikern David Cameron har varit pådrivande för starkare sanktioner.

Samtidigt gäller det för EU att kunna vara en global aktör. Bland annat är kommissionen en av världens största givare av humanitär hjälp och det Östliga partnerskapet som drogs igång av Sverige och Polen har en stor betydelse för EU:s relationer med förre detta sovjetrepubliker.

Mer makt på EU-nivå behövs bland annat för miljön, energipolitiken och vidare utveckling av den inre marknaden. Kommissionären för reglering och subsidiaritet socialdemokraten Franz Timmermans har sagt att ”bättre reglering innebär nödvändigtvis inte mindre reglering”.

Rörande mindre medlemsstaters status inom EU är det viktigt att framhäva att Sverige bland annat inom ramen för utrikespolitiken anses enligt flera undersökningar ha väldigt högt inflytande. Ett annat exempel är Estland som för nuvarande har ett inflytande inom ramen för digitaliseringen. Men den riktiga utmaningen för mindre medlemsstater handlar om att EU ska kunna reformeras så att befolkningens storlek inte spelar roll för antalet röster.

EU kan bli mer demokratisk, transparent och effektiv. Men det kräver också att medborgarnas kunskap och intresse för europeisk politik ökar samt att politiker är mer öppna med sina visioner, inte bara på nationell nivå utan även på den europeiska.