Ukrainas sak är europeisk!

Ukrainas sak är europeisk! I framtiden bör EU arbeta för att Krim åter ska vara en del av Ukraina. 

Ukraina är platsen där den ryska nationen föddes - en populär fras bland nationalistiska politiker i Ryssland. Krisen i Ukraina är resultat av allt växande nationalism i Ryssland där respekten för grannlandet har förlorat sin betydelse eftersom Ukraina inte betraktas som en självständig stat med ambitioner att gå med i EU utan som en del av den ryska världen samt ryska civilisationen. I Ryssland propageras från politiskt, socialt och religiöst håll bilden att Ukraina är ryska nationens vagga och att ryssar och ukrainare är samma folk samtidigt som ukrainare anklagas för att vara fascister på grund av ambitionerna att bli medborgare i  EU , något som fascister runt om i Europa inte står för.

Myter och lögner om Ukraina och Europa är direkta anledningar till att Putins popularitet anses vara enorm idag. Enligt samhällsundersökningar i Ryssland anser majoriteten av befolkningen att annekteringen av Krim var historiskt rätt och att krisen i Ukraina dessutom är USA:s och EU:s fel. Dessutom beskylls regimkritiker och kritiker av aggressionen mot Ukraina, bland annat det socialliberala partiet Jablako, som femtekolonnare, utländska agenter och inre fiender. Det folkrättsvidriga ryska agerandet i Ukraina och den motbjudande aggressionen är ett ytterligare exempel på hur myter, lögner, konspirationsteorier och cyniska tankar används för att befästa makt, attackera andra stater och leda samhället mot en autoritär riktning. Och Europa i stort påverkas av det inte minst då relationer mellan EU och Ryssland är frostigare än någonsin och då både EU:s samt Rysslands medborgare påverkas negativt av sanktionerna.  

Den ryska nationalismen riktar sig mot EU 

EU får aldrig sopa det ryska agerandet i Ukraina under mattan och acceptera annekteringen av Krim.  Annars riskerar européer att åter igen se Europas tragiska historier upprepa sig rörande konflikter om territorier. Nationalismen i Ryssland handlar inte endast om att efter Sovjetunionens upplösning forma en nation utan även att påverka Europas politiska utformning. Ryska nationalister motsätter sig tanken om EU som en politisk union som stater och medborgare kan utveckla. Dessa samarbetar med och stödjer andra europeiska nationalister som bland annat sitter i Europaparlamentet med ambitioner om att EU ska upplösas. Putin har själv uttalat sig om att han delar med Marine Le Pens vision för Europa där kontinenten ska präglas av traditionella kristna värderingar. Det är en vidrig vision som går ut på vår politiska union inte existerar, att demokratin med politisk pluralism, yttrandefrihet, tryckfrihet och samhällsinstitutionernas oberoende försvinner och att människor inte får röra sig utanför nationella gränser och forma sina egna identiteter utan måste bekänna sig till kollektivet som skulle bygga på nationalism och kulturell rasism. Därför är Ukrainas sak även europeiskt eftersom rysk nationalism både går emot mot tanken om fred i Europa samt utgör ett direkt hot mot vår union med europeiskt integration, samarbete och medborgarskap.

Ryska nationalister inklusive Putin presenterar ofta Europa med ord som perverst, dekadent, homosexuellt och efterblivet. Resonemanget handlar om att Europas nationer har förlorat sina traditionella värderingar på grund av EU, HBT-personer, liberalism och mångkultur. Det absurda är dels att Ryssland är ett multinationellt och mångkulturellt land samt dels att Ryssland inom samhällsvetenskaplig forskning anses vara bland de minst traditionella samhällena i Europa. Med ett traditionellt samhälle anses inte ett samhälle som är konservativ eller kollektivistiskt utan ett samhälle där socialt arv i form av idéer hos politiska partier, folkrörelser, intresseorganisationer och enskilda människor blir överförda från generation till generation vilket i sin tur  åstadkommer påverkan på samhällsutvecklingen. Ryssland försöker idag presentera sig som en traditionell stat som bland anat ska värna om familjära värderingar men är egentligen ett mycket mindre traditionellt samhälle än Sverige, Tyskland, Nederländerna eller Lettland. Det handlar om ett samhälle som fortfarande grundar sig på sociala arv från kommunismens tid som bland annat är resultat av att traditionsbärande samhällsaktörer som politiska partier, lantbruksorganisationer eller den Ryska Ortodoxa Kyrkan systematiskt avskaffades eller försvagades under Sovjetunionens tid.

Ukrainas framtid ligger i Europa 

Att Ryssland släpper tillbaka Krim inom nära framtid är osannolikt men Putins tid kommer inte att vara för evigt. Samhällsförändringar i Ryssland kommer i framtiden att äga rum förr eller senare och det är något som måste fångas av EU för att Ryssland ska bli en demokratisk stat och utveckla goda relationer med Ukraina och andra stater i regionen. Det löftet som EU har gett Ukraina bland annat genom associationsavtalet måste förverkligas med ett framtida resultat där Ukraina blir en del av den europeiska familjen. Om Ukraina redan idag hade varit medlem av EU eller NATO så hade ryska soldater aldrig satt sina fötter på gatorna i Krims städer. Maidanrörelsens ansträngningar och kamp för ett europeiskt Ukraina befriat från Rysslands inblandningar i landets politiska verksamhet får inte glömmas bort. Den ryska propagandan beskriver händelserna i Ukraina som ens statskupp men detta är missvisande. Den ukrainska staten har efter den politiska revolutionen och Maidandemonstrationerna generellt behållit sin utformning, parlament och statsanställda där majoriteten valde att stödja den nya regimen i Kiev. De som avsattes från makten var den korrupte och valfuskande presidenten Janukovitj och hans parti, något som är positivt för Ukrainas framtida demokratiska utveckling.  

Vad Europa kan lära sig av sin historia

Putin, Le Pen och andra nationalister i Europa talar gärna förvisso om att de endast vill att värna om egna nationer och att vår union bör upplösas för att skydda nationella identiteter. Men verkligheten talar dock för en annan sak där Ryssland med våld och aggressiv propaganda i stil med Milosevics Serbien har tagit en del av Ukraina samt hotar Lettland, Estland och Litauen. Det fascistiska partiet Jobbik i Ungern drömmer om en Stor-Ungern med territorier som idag är delar av grannstaterna. Hos Front National finns en önskan om att Vallonien blir en del av Frankrike när Belgien splittras. Vi får inte glömma att nationalism oavsett hur oskyldigt den kan verka brukar förr eller senare rikta sin politiska energi på det sättet där människor på ett kollektivt sätt ställs mot varandra och där territorier blir en politisk spelbricka som bland annat kan resultera i så kallade frusna konflikter. Rysslands agerande i Ukraina rörande Krim och utropandet av de så kallade folkrepublikerna i Lugansk och Donetsk påminner om händelserna under krigen i förre detta Jugoslavien där Serbien och Kroatien  aktivt deltog i formandet av pseudostatliga institutioner i Kroatien och Bosnien som aldrig blev erkända som självständiga stater men skapades genom krigsbrott.

Som barn växte jag upp efterkrigstidens Bosnien med åsikten att staterna på Västrabalkan kunde kopiera den Nordiska modellen, Frankrike och Tyskland rörande relationer mellan stater. Tyvärr tror många i dagens Ryssland att annekteringen i Krim kommer att ge landet ännu starkare status som stormakt och än idag existerar tyvärr åsikter om territoriella anspråk fortfarande på Västrabalkan. Men samtidigt lockas människor i Serbien och Bosnien att gå med i EU eftersom medlemskapet innebär att gränskonflikter och tidigare historiska orättfärdigheter mellan stater och folk måste förkastas till historiens soptipp. Dagens medlemsstater Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovenien och Kroatien var tvungna att lägga ned sina gränskonflikter innan de blev medlemmar. Att vara med i unionen innebär att det spelar en mycket mindre roll ifall du är ungrare i Slovakien eller irländare i Storbritannien eftersom den europeiske medborgaren tack vare unionsmedborgarskapet åtnjuter nästan samma rättigheter oavsett i vilken medlemsstat unionsmedborgaren lever i.

Ockupationen och annekteringen av Krim har lett till att människor i dagens Ryssland upplever eufori, glädje och stolthet över sin nation men till ett pris av ökad risk för interna konflikter eftersom det redan råder separatism i flera regioner av Ryssland. Nästan alla gränser i Europa är trots allt resultat av blod, svett och tårar från tidigare krig och därför är det viktigt att se EU som en garant för freden på en kontinent som än så länge på flera håll genomsyras av nationalism med strider, konflikter, hat och lidande som påföljder.

Det finns behov av en europeisk Rysslandsstrategi inom ramen för den gemensamma utrikespolitiken

För att värna om tanken om fred i Europa och stå för europeiska värderingar som demokrati, frihandel, rättsstat och medborgarrättigheter måste EU på långsikt arbeta för att Ukraina får tillbaka Krim och därmed sänder ett viktigt budskap om att gränser i Europa inte får ändras med militär aggression.

I samband med alla kriser som har drabbat EU under de senaste åren är det kanske viktigare än någonsin att stå för en mer enad och integrerad union. Medlemsstaterna måste arbeta både på hemmaplan och på europeisk nivå för Ukrainas skull. På hemmaplan handlar det om att ta ställning mot Rysslands nationalism och aggression mot Ukraina samt till stöd för att EU ska arbeta för att stödja demokratiska rörelser i Ryssland.  Sådant agerande behövs med tanke på att runt om i unionen finns politiska partier och delar av allmänheten som antigen stödjer eller accepterar Rysslands agerande eller inte alls bryr sig om det som händer i Ukraina.

Rysslands agerande får inte ske utan motåtgärder. Rörande den gemensamma utrikespolitiken bör de nuvarande sanktionerna ses som en stor framgång med tanke på att medlemsstaternas relation till Ryssland styrs av nationella intressen där synpunkter på Ryssland varierar allt från att Ryssland är en viktig ekonomisk partner till att landet är ett säkerhetspolitiskt hot. Det brukar framhävas att medlemsstater har olika historier och erfarenheter av att förhålla sig till Ryssland men självklart går det att skapa europeisk policy om hur unionen bör förhålla sig till Ryssland utrikespolitiskt. Det är oroväckande att i dagsläget till och med Tyskland som brukar kallas för Europas ekonomiska motor och ledare egentligen saknar en autentisk strategi för relationer men Ryssland utan där handel och ekonomiskt utbyte står i fokus. 

Sedan några år tillbaka existerar den så kallade Östliga Partnerskapet som startades på initiativ av Sverige och Polen där konceptet är att driva samarbete mellan å ena sidan EU och å andra sidan Ryssland, Ukraina, Belarus, Moldavien, Armenien. Georgien och Azerbajdzjan. Men mer bör utformas för relationer gentemot Ryssland. Åsiktssplittringen mellan medlemsstater märks bland annat med att det finns politiker och delar av den allmänna opinionen som anser att Ryssland bör isoleras från europeisk politik. Detta är fel väg att gå med tanke på att Ryssland på grund av sin storlek inte går att isolera varken ekonomiskt eller politiskt. Den europeiska strategin bör utgå på att Ryssland ska utvecklas till en demokratisk stat och småningom integreras i det europeiska samarbetet för en bättre och tryggare framtid för både Ryssland och EU Praktiska åtgärder skulle kunna vara tätare samarbete mellan demokratiska partier i Ryssland och deras systerpartier i Europa samt att visumfrihet införs för ryska medborgare som inte har kopplingar till den ryska statsapparaten, som är högutbildade och vill arbeta i EU eller som skulle vilja lämna Ryssland av politiska skäl bland annat på grund av landets så kallade anti-gay lagar.