Mer laglig och trygg migration minskar den irreguljära och otrygga

En viktig framtidsfråga är hur fler människor ska kunna röra sig fritt och säkert i global mening. Därför är EU:s konstitutionalism och historia av fri rörlighet viktiga delar av argumentationen för en öppnare och mänskligare värld. 

Historiskt sett har både liberala och konservativa delar av borgerligheten bejakat utvecklingen med öppna gränser bland annat utifrån kritiken att de kommunistiska diktaturerna, aka "öststaterna", hindrade människor från att röra sig fritt under det kalla kriget. 

I europeisk politisk kontext var den svenska borgerligheten som ett särskilt undantag. Liberaler och konservativa kunde enas mer ideologiskt, formade Alliansen och samarbeta väl med fokus på ekonomisk utveckling och optimism. Bakom sig hade man flera år av opinionsbildning, inte minst via tankesmedjor som Timbro och Fores. 

Utvecklingen som pågick under 2015-2017 benämnd med begrepp som "migrationskrisen" och "flyktingkrisen", beroende på hur man seg på situationen resulterade i nya politiska utvecklingar. I  borgerligheten uppstod sprickorna tidigt och märktes i större drag jämfört med sprickorna hos de röd-gröna och progressiva. Exempelvis handlade flertal av Expressens artiklar under 2015 om att vikten att värna om välfärdsstaten och LAS samt att enkla jobb och bostäder inte var en lösning för integrationen.  

Man kan säga att när det kommer till synen på humanitär migration så finns det få vänster-höger skillnader. Istället är det andra skalor och dimensioner som gör sig gällande. Som "öppenhet vs slutenhet", "GAL-TAN", eller "globalism vs nationalism (eller natavism)".

När jag läser ett av Ann Heberleins senaste inlägg påminns jag om den utvecklingen. I blogginlägget kritiserar Heberlein ett inslag om migration från SVT Rapport från den 9 januari för att vara präglad av "moralisk indignation".

Som exempel framgår att:

"Ja, självfallet är det tragiskt att människor drunknar – men det i sig är ju ett av skälen till att försvåra den illegala migrationen in i Europa" 

Man kan enas oavsett politisk färg att något är ett problem, eller inte. Enas man om problemet så brukar det vara olika synsätt om varför problemet uppstår och vad som vore lösningen.

Ett sätt att se på den nuvarande situationen är att den olagliga eller irreguljära migrationen behöver minskas genom hårdare gränskontroller, fler gränsvakter, fler utvisningar, mer kommunikation i stilen "kom inte hit". För den som vill läsa mer om Italiens "restriktiva politik" finns mer information här. 

Ett annat sätt att försvåra för den illegala/irreguljära migrationen är att göra migrationen lagligare och reguljär. Att människor kan röra sig via flygplan och båtar, att ingen behöver vara papperslös eftersom man kan ha sin suveräna identitet i digital mening, att skapa fri rörlighet mellan EU och Afrika, att människor kan komma överens om jobb och studier genom frivilliga interaktioner. 

Vidare i texten hänvisar Heberlein till Tony Blairs och Hillary Clintons syn på migration. Jag håller inte med Blairs och Clintons syn att restriktiva policyn på migration skulle leda till reducerad populism. Dels eftersom populister och nationalister kommunicerar om mycket mer om invandringen. Deras agendor handlar om att transformera samhällen från öppna och liberaldemokratiska till auktoritära och slutna samhällen. 

Men dels också eftersom det är värt att minnas att båda politiker stödde och i Blairs fall direkt organiserade invasionen av Irak. 
Ett krig amerikanska skattebetalare kommer att betala tillbaka för fram till år 2050. Ett krig som har fått fler människor att lämna Irak och även lett till utveckling där terroristgrupper som IS skapats vilket i sin tur lett till nya migrationsströmmar då människor söker skydd.  

I slutet av texten skriver Heberlein: 

"Världen är orolig, och många människor, födda och bosatta i länder utanför Europa, hyser en rimlig och legitim längtan efter ett bättre liv med högre levnadsstandard. Svaret på deras drömmar finns dock inte här, i Europa. Lösningen på globala problem med ojämlikhet och orättvisor är inte att hela världen tränger ihop sig i Europa. Varje land måste i första hand ta ansvar för sina egna medborgare " 

Fast på vilka sätt är världen "orolig"? Globalt sett är världen en fredlig plats även om det pågår spänningar som i form av handelskrig mellan USA och Ryssland, lågintensitetskrig i Ukraina, utdragen inbördeskrig i Syrien samt i Yemen. 

Att världen upplevs som orolig handlar framför allt om känslor och att man lägger fokus på några konflikter men saknar helhetlig global perspektiv. Antalet krig är faktiskt färre idag än exempelvis för 30 år sedan och fler dör på grund av fetma än på grund av hungersnöd och terrorism. Dessutom är världen idag på många sätt rikare, tryggare och bättre än tidigare. 



Vidare, migration handlar om individens suveränitet och frihet. Att säga i stilen "deras drömmar" är problematiskt eftersom olika individer har olika drömmar. Hur kan Heberlein veta om vad samtliga världsmedborgare drömmer sig till ? Och vad menas med att "hela världen" inte kan komma till Europa. 

Människor migrerar på alla möjliga ställen och mycket av den globala migrationen handlar även om migration från rikare globala norr till det fattigare globala syd. Exempelvis som med alla européer, inte minst svenskar som är bosatta i Thailand. 

Vidare, i Heberleins resonemang finns inget förslag på globala lösningar. En global lösning på ojämlikhet och sociala orättvisor vore en form av global välfärdssystem som global basinkomst. Annan lösning som skulle kunna fungera snabbare vore just global fri rörlighet eftersom det skulle leda till friare flöden av samspel mellan människor och därmed skulle reducera löneskillnader och fattigdom inom och mellan världens regioner.

Mycket av forskningen om migration visar att remitteringar som migrerande individer skickar till sina familjemedlemmar är mycket större än alla offentliga biståndspolicyn. Mer fri migration i global mening skulle på det sättet kunna göra världen rikare och tryggare. 

Därför behövs också fler diskussioner i att global fri rörlighet även borde handla om global medborgarskap med friheter, rättigheter och skyldigheter. Tanken att varje land ska ta hand om sina medborgare låter bra men är problematiskt av flera skäl. Människor som vill lämna fattigdom, korruption eller förföljelser ska kunna lämna det för att ta sig till platser där man kan hitta bättre möjligheter och förverkliga sig. Vi är historiskt sett duktiga att hand om oss själva när vi har mer frihet och möjligheter att göra det. 

EU behöver en fredskommissionär

EU presenteras ofta i berättelser om unionen som en fredsprojekt som startades efter det andra världskriget. Tack vare sådana berättelser har EU också främjat normer för handel och skapat inspiration för liknande processer med regional integration i Asien, Afrika och Sydamerika. Ett steg framåt för EU som global aktör vore tillkomsten av posten fredskommissionär med uppgiften att främja fred, tillit och samförstånd både inom unionen och i andra världsdelar.

På många sätt, främst tack vare den ekonomiska globaliseringen, är världen idag fredligare än under kalla krigets tid 1946-1991. Sedan början av 1990-talet har antalet krig mellan stater reducerats. Samtidigt finns det stora globala problem och utmaningar inför 2020-talet. Utöver krigen som i Syrien, Ukraina och Jemen finns också trender med militär upprustning och handelskrig. Något som också märks i allt hårdare kommunikation mellan USA och Kina sedan valet av Donald Trump som amerikansk president. 

Andra exempel på globala risker är trender där auktoritär politik och avsteg från demokratiska principer som rättsstyre får allt större genomslag som i fallen med Brasilien, Filippinerna och Burundi. Även i Sverige har auktoritära åtgärder som värnplikt motiverats med att "vi lever i en orolig värld". Men att världen upplevs som orolig bör inte handla om att sprida mer rädsla och osämja. Det gäller att angripa globala problem med frihet, fred och framsteg eftersom det berör hela mänsklighetens framtid. 

Utöver processer där EU med kommissionens och staternas resurser är världens största offentliga biståndsgivare behövs också nya lösningar inför 2020-talet. Sedan tidigare finns idéer om fredsministrar och tanken att varje stat bör ha en sådan post. Från och med oktober 2018 finns ett fredsministerium i Etiopien . Något liknande skulle kunna tillämpas på EU-nivå genom etableringen av posten fredskommissionär med uppgiften att arbeta för fred, tillit och samförstånd både inom unionen och globalt.

När till exempel oroligheterna bröt ut i samband med folkomröstningsprocessen i Katalonien var EU-kommissionen alldeles för passiv i sin kommunikation till medborgarna. På den globala nivån finns frågor om klimatsäkerhet som behöver främjas och likaså för att få stopp på krigen i Syrien och Jemen. Kärnvapen behöver avskaffas på långsikt eftersom sådana vapensystem är ett hot mot mänskligt säkerhet, biologisk mångfald och djurens välfärd.

EU-kommissionen som idag består av 28 kommissionärer är institutionellt för stor och behöver reduceras. Dels för att spara på kostnaderna men också för att underlätta för medborgarna att vara bekanta med sina kommissionärer. Kommissionen behöver vara max 12-14 individer med respektive stab och bland dessa bör det finnas en fredskommissionär. På det sättet kan EU agera med mer officiellt fredsfrämjande arbete som världen behöver under 2020-talet.  

Liberal migrationspolitik för framtiden

Radikala idéer och ställningstaganden vinner val på långsikt. Debatter om slaveri, rösträtt och jämställdhet vanns av idéerna som från början var på ytterkanten. Argumenten som var mittemellan, som i stilen att slaveri skulle vara tillåtet på vissa ställen men inte spridas vidare eller att vissa kvinnor utifrån ålder och förmögenhet skulle få rösta, försvann med tiden. Mittenpositionerna tappade följare när det kom till avgörande situationer om att bestämma framtidens utveckling. Därför är ideologi och principfasthet viktigt för den som vill demokratiskt genomföra önskade förändringar genom opinionsbildning, långsiktighet och välförankrade förslag.

I migrationsdebatten har Centerpartiet intagit den position som många i Liberalerna och liberala väljare velat se. Oavsett om man anser att Centerpartiets politik är ”orealistisk” är faktumet att partiet har vunnit stöd i opinionen. För många liberala väljare existerar en sorts treenighet baserad på fri marknad, låga skatter och friare rörlighet för människor.

Migrationsforskaren Hein de Haas använder begreppet ”liberaliseringsparadox” för att beskriva följande utveckling:

”Politisk vilja för mindre migration är i grunden inkompatibel med viljan för mer liberaliseringar och högre tillväxt.”

Ju liberalare samhälle desto större chans att samhället attraherar nya människor till sig. Det bör ses som samhällets styrka och något att vara vara stolt över.

Liberalerna brukar anses inta sin migrationspolitiska position mellan C och Moderaterna. M:s politik efter Reinfeldt bygger till en stor del på att partiet vill locka tillbaka gamla väljare som idag röstar på SD. Det görs genom löften om restriktiva och auktoritära förslag som att avskaffa asylrätten. Man kan säga att M:s politik, till skillnad från C:s, liknar just en liberaliseringsparadox som L bör undvika.

För att forma en liberal framtid är Liberalernas historia av idéburenhet, medborgerlig förankring och principfasthet jätteviktigt. Liberaler får inte glömma, oavsett hänvisningar till sakpolitik, att ideologins funktion är till att inspirera och skapa meningsfulla berättelser.

Liberalismen är en progressiv idé, inte för att det bygger på att forma ett ”perfekt samhälle”, utan för att liberal politik söker efter ständiga förbättringar och mer frihet för individen. Liberalerna behöver långsiktiga och horisontella mål för samhällsutvecklingen, från lokal till global nivå.

Men för att kunna leda andra måste man först kunna leda sig själv. Liberalerna måste formulera tydliga berättelser i olika frågor för opinionsbildningen under 2020-talet. I migrationsfrågan bör L förespråka följande:

1. Global fri rörlighet med Europas historia av frihet, flykt och förtryck som utgångspunkt och med hänvisningar till den teknologiska utvecklingen. Blockchainteknologin, krptovalutor, digitala välfärdscommunities är en del av samma utveckling som bejakar decentralisering och att individen ska kunna göra mer på egen hand.

Redan idag finns teknologin som skulle kunna ersätta pass och se till att ingen människa behöver vara papperslös. Liberalerna bör forma argument utifrån att rörlighet handlar om individens frihet, rättigheter och skyldigheter i kosmopolitisk mening samt att varje individ har sin suveräna identifikation för att kunna samspela med andra individer och institutioner.

2. Decentralisering av policyn för humanitär migration och social adoption. Att ”hela EU” ska hjälpas åt är viktigt för att få till ett bättre fungerande flernivåstyre. Det gäller dock att skapa bättre samverkan mellan lokala nivåer och EU-nivån, samt global governance institutioner som International Organization for Migration.

EU-nivån kan exempelvis hantera den tidiga mottagningen för mänsklig säkerhet och asylprocesser. Det är de lokala nivåerna som städer och kommuner som bör få mer suveränitet att bestämma antalet mottagande individer samt om program för integration. Även privatpersoners insatser och civilsamhällets frivillighet är viktiga.

Radikala idéer och positioner formar framtiden. I en tid när begreppen som "realist" och "vuxen" används för att motivera bevarande av den stora offentligheten före individen och för att skönmåla kollektivistiska förslag behöver liberaler visa att på att det finns bättre alternativ med nya institutioner som gynnar och inkluderar fler. Friheten måste främjas.

The liberal that never was

On Saturday 2018-11-17 I attended the annual “Battle of Ideas” event at Kulturhuset in Stockholm. The event brings famous opinion-makers from Sweden and UK to discuss different topics from the public debate. One of the sessions was about “Immigration and Citizenship” mostly taking place between the classical liberal Fredrik Segerfeldt who promotes global free movement for individuals and the left-wing oriented David Goodhart who promotes immigration restrictions.

Goodhart is famous for his presentation of categories “somewhere and anywheres” which reminds of “globalists vs nationalists”. Also, he is famous for writing about how he stopped being a liberal and supporter of liberalism. At the moment am trying to analyse Goodhart’s arguments and opinions especially when it comes to migration because I think that intellectuals who are promoting restrictions and authoritarian policies should be more challenged. So here are some notes from the debate in Stockholm:

1.   European free movement

According to Goodhart, the EU: s free movement is more of a political tool than economic one. It is an example of EU:s “post-national overreach” without an “economic rationale” that also has led to Brexit.

Well, the case is that many people in UK do not see themselves as Europeans or as EU-citizens which is more of a result how of the political communication since the 1990’s. There has been a tendency to present the EU as something intergovernmental and economic which is to narrow and not matching the political reality.  But one does not have to be a rocket-scientist, or a political scientist, to realize that creation of a common economy also has to be based on free movement of individuals.

The idea of EU-citizenship was part of a political agenda to legitimize the creation of the EU in 1992-93 Maastricht Treaty period. In such terms it is a “political tool” just as a state level citizenship. For example, as Sweden was becoming a nation-state in 19^th century, during the middle of 1850’s free movement was introduced and internal passports were scrapped.

Another idea was that free movement of individuals is on a long-term going to lead to economic convergence and more equality within the union. This is a very slow process, but it is taking place. The “economic rationale” is that wage equalization is primarily based on free movement of capital and people. This is one of the reasons why wages today are higher in younger but “poorer” EU-states as Poland and Czech Republic.

As I see it, the main problem with Goodhart’s arguments are state-centrism and methodological nationalism. The European left-wing actors often communicate about economic equality, but in state-centric terms. One can say that by his views on migration and economy Goodhart is in favour of national economic equality in UK but arguing against, or at least not being in favour of, European nor global, economic equality. Also, one can say that Goodhart is sympathizing with “somewheres” in UK but not with somewheres in other parts of the EU or rest of the world.

This is something that more civic and cosmopolitan oriented left-wing actors should be better at explaining to their voters and supporters – that without European free movement, and on the long-term a global free movement, the inequality levels would be much higher for more people.  

2.   Importation of labour force

Another view presented by Goodhart was about “importation” of labour force. Personally, I do not like this term since humans should not be imported and exported in linguistic meaning. Migration is after all based on individual interests and interactions even if there cases governments and public jobs. In this case Goodhart argued that free movement in EU benefits people as academics and therefore has little to do with economic rationale. But as I am writing earlier, this is not the case. Both low- and high-skilled Europeans have benefited, especially individuals from younger EU-countries as Latvia, Poland and Romania. I do not see how a low-educated individual from Poland taking a construction job in UK can be labelled as a “anywhere” that according to Goodhart hare liberal well-educated big city people.

3.   Brain-drain argument

Now when it comes to more global migration Goodhart argues that there is a brain-drain situation since countries as in Africa are losing their best and that people should stay where they are in order to contribute to their societies. He also argues that middle class people as in Africa are becoming more mobile and wanting to leave. So, in the best case they should be allowed to come to Europe, to places as UK, on a temporary basis to get educated and then go back to rebuild their countries. Basically, there should be more limitations on migration in order to prevent countries being poor or to suffer brain-drain.  

But what about the individual? There are many cases of brain drain taking place. As a writer of this blog my personal experience is that many young and talented people have left, are leaving or wanting to leave Bosnia in order to find a better life somewhere else. And according to intellectuals as Goodhart I should have stayed in Bosnia in order to help to rebuild the country and to contribute to the society there. 

However, the reality is much more complex. For example, according to the Bosnian constitution I am among the “others” since I am not a Serb, Croat or a Bosniac. That makes automatically harder for me to get a public job. And even in the private sector due my political opinions and my identification. Now I could have a job in the private sector by starting my own business which means getting in touch with corruption and waiting for a long-time procedure. But why should I stay in Bosnia when I like big city cosmopolitan life, pluralism and civility. Why should young people in Africa be forced to stay in areas with corruption and problems which they do not like. Or where governments are using deadly force and repression against you?  

For example, in Sweden few would argue that government should prevent individuals from moving to Stockholm in order to keep small towns alive and to reduce brain-drain.  Through history countries have vanished and been established all the time. And EU is a polity that offers a good alternative for individuals, cities and regions comparing to the nation-state idea. If governments and leading political actors want a certain population to stay in a country it means that they need to be better as governments and political actors. This is for example the case of Latvia where many are worrying about emigration, which is understandable, but also where problems with economy, corruption and lack of opportunities are large.  

One of the best things with the free movement is one´s “exit rights”. As individuals, we should be able to choose to go to places which we find better for ourselves. In Goodhart´s case, he could choose to live in a country with more restrictive migration policy as Hungary or even outside of Europe as with Saudi Arabia. It is better to allow people to be productive and contribute to those cities, regions, countries, continents they personally choose to contribute to. As humans we do not choose are place of birth, so we should be able to choose our place of work and self-development as long as we respect basic freedoms and rights of others.

If one reads how Goodhart has developed his arguments since 2000 one could wonder if Goodhart has ever been a liberal? As Per Svensson, one of the most famous liberals in Sweden, once wrote: “The subject (core) of liberalism is the individual. Collective identities are more or less temporary”.

Angående "Global compact for safe orderly and regular migration"

Det sprids nu mycket dålig och felaktig information om FN:s migrationsavtal. Bland annat av debattören Jenny Piper. Jag bemöter därför några vanligaste påståenden och åsikter hittills:

1.   Öppna gränser

Tanken om öppna gränser eller fri migration handlar främst om rörlighet på basis av sysselsättning som jobb. Men avtalet handlar om humanitär migration. (Sen tycker jag personligen att det borde råda fri rörlighet globalt)

2.   Det är "tyst om det i Sverige".

Det stämmer inte, frågan har bland annat berörts under valet. Mer info via Clara Sandelind. Däremot har andra frågor som klimat och sjukvård haft större medialt utslag.

3.   Det kommer göra migration till en mänsklig rättighet

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (närmast en global rättighetsstadga) så får man lämna ett land, emigrera för att söka asyl. Däremot får man inte immigrera, komma inte i ett land som en rättighet. Det kan kännas konstigt och motsägelsefullt men så fungerar det. (Jag tycker att det bör ändras för framtiden). 

4.   Gränser upphör

Ramavtalet kan ses som en "glokal" approach där man vill hantera humanitär migration från global till lokal nivå. Därmed är stater involverade och behåller sina administrativa gränser, bland annat för policyn om integration

5.   Skillnader mellan flyktingar och migranter suddas ut

I praktiken är detta redan fallet. Skillnader är ofta små eftersom många flyr från något både på grund av sociala, naturliga och ekonomiska skäl på samma gång. Därför uppstår ofta juridiska problem. Vill man minska på den illegala migrationen är den bästa lösningen att göra migrationen lagligare och säkrare.

6.   Det är en "globalistisk plan"

Det finns ingen nationalistisk eller nationell lösning på global humanitär migration eftersom staten är otillräcklig på egen hand. Det finns ingen "nationell suveränitet" i flera frågor som kärnvapen, klimat och flyktingar. Men det är ingen konspiration att agera inom ramen för flernivåstyret där stater är involverade.

7.   Människor bör få hjälp på plats, avskaffa asylrätten

Fast det ena utesluter inte det andra. Och "alla" kan inte få hjälp på plats. Dessutom skulle fåtal stater belastas mer då man råkar befinna sig där krig och katastrofer äger rum.

8.   Ungern, Tjeckien, Polen, USA är emot.

Ja dessa länder har regeringar med nationalism, populism och exkluderande konservatism på agendan. Vad ramavtalet behöver är fler regeringar och stater som agerar kosmopolitiskt och värnar om mänsklig säkerhet.

Slutligen, för att lösa globala problem behövs globala lösningar, alltså från global till lokal nivå. Annars kommer världen att vara otrygg för fler individer.

Kollektivism är inte liberalism

I sin senaste text i GP påstår Jenny Sonesson följande om liberalism och partierna: 




Som liberal debattör och individuell medlem i ALDE kan jag berätta följande. 

Venstre har under de senaste 20 åren förändrats från mer klassiskt liberalt parti till ett liberalkonservativt parti med auktoritära drag och TAN-politik. Venstre har infört burkaförbud och tiggeriförbud, tagit fram en "ghettolista", infört åtstramning av asylpolicyn (som firades med tårta av integrationsministern Inger Stöjberg).

 Inget av det är lika med liberal eller frihetlig politik. Det är lika med högerkollektivism där man använder det offentliga som staten för repressiva åtgärder emot individer som redan är utsatta, fattiga eller exkluderade. Inte heller är det pragmatiskt politik för att gå tillmötes ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti som DF (Dansk Folkeparti) som dessutom är vänsterorienterad i ekonomiska frågor. 

Därför har Venstre liknande problem som svenska borgerligheten som har tappat idébildning och visioner för framtidens ekonomi och välfärd. Inom ALDE är det långt ifrån att alla partier är liberala på riktigt. Det finns både problem med partier som är korrupta som i Bulgarien och Rumänien, samt partier som ägnar sig åt TAN-politik som i Nederländerna och Danmark. 

Därför gäller det att utveckla ALDE till ett riktigt europeiskt liberalt parti men just därför behövs en mer idéburen och värderingsstyrd liberalism. 

Borgerligheten, EU-nivån och SD:s politik.

Inom borgerligheten finns åsikter om att kritiken emot SD:s politik ska fokusera på att SD är emot EU. På det sättet vill man bland annat undvika eller kringgå diskussioner om migration och identifikation. Genom fokus på ekonomi blir det lättare att komma iväg från ”kulturkriget”. Problemet är dock att man gör sig en stor otjänst samt agerar ”orealistiskt”. Att se på EU-dimensionen enbart utifrån ekonomiska perspektiv är både intellektuellt svagt och politiskt missvisande. Risken är att man lämnar det politiska samtalet mer öppen för nationalistiska idéer istället för att bemöta SD:s politik. Eftersom EU:s framtid i högsta grad handlar om frågor som identifikation och migration. 

Europaparlamentsvalet närmar sig så det finns mängder av skäl att ifrågasätta och kritisera SD:s politik. Vi kan börja med att titta på EU:s historia. Walter Hallstein som var europeiska kommissionens första ordförande uttryckte sig 1964 att målet med Europa var att organisera ett postnationellt Europa. Redan då var tankarna om att Europas utveckling handlade om mer än ekonomi. Annan historisk referens är kommunikation om EU som fredsprojekt och andra världskriget samt det kalla kriget. Men problemet idag är att många unga och yngre väljare inte drar sig till den berättelsen i lika stor utsträckning som de äldre. 

En modernare berättelse om vad EU faktiskt är tas upp i Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 lessons for 21st century”. Harari beskriver EU som världens största mångkulturella experiment baserad på universella liberala värderingar. Tanken är att fler människor ska samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner som det europeiska medborgarskapet och demokratin. Oavsett om man ser sig som vänster- eller höger så erbjuder det kommande Europaparlamentsvalet en möjlighet för fler politiska aktörer att ta fram konkret politik för flyktingar, fattiga och föroreningar i unionen.

För att bemöta nationalistiska partier som SD så bör man betona det som står mellan raderna. Nämligen, att kommunicera om att SD vill mycket mer än att Sverige ska lämna unionen eller ”stoppa invandringen”. Partier som SD vill bland annat att Europa ska vara kristet, alltså utan sekularism, muslimer och religionsfrihet. Inte heller är man en vän av liberaldemokratisk konstitutionalism med oberoende institutioner som rättsstaten och skydd för individen. SD har haft samarbeten med partier som ser Ryssland som modellsamhälle. 

Partier som SD vill också att europeiskt flernivåstyre, medborgarskap och demokrati ska avskaffas till förmån för beslutsfattning i from av mellanstatliga relationer som fallet exempelvis var 1930-talet. Att man har exkluderande och kulturistiska syn på europeisk identifikation beror bland annat på att EU-medborgarskapet idémässigt går emot nationalismens strävan efter att individens primära identifikation ska vara enligt hur partier som SD har bestämt uppifrån.

Vidare, det handlar om att berättelser om den europeiska identifikationen oftare är mer civilistiska, kosmopolitiska och inkluderande vilket också attraherar människor att immigrera och förverkliga sig i unionen. Sådana berättelser är bättre än mer eller mindre nationalistisk retorik i stilen som ”svenska värderingar” som ironiskt nog handlar om värderingar som frihet och jämställdhet som partier som SD vänder sig emot. Medan värderingsnationalism vill att människor ska se sig som indelade i olika ”nationella värderingar” så bygger europeisk identifikation på mer universell syn på värderingar som förenar fler människor.

Det som andra partier från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna under EP-valet bör göra är att dels kommunicera om konkreta förslag för EU:s utveckling och dels att kommunicera om den europeiska konstitutionella patriotismen. Idéns fader filosofen Jürgen Habermas presenterade det europeiska medborgarskapet som världens första postnationella baserad på frihet och solidaritet samt med syfte att demokratisera Europa mer.

På det sättet blir frågor om identifikation och migration viktigare i samband med det kommande EP-valet. Inte minst när det kommer till hur vi organiserar oss lokalt i relation till EU-nivån. När det kommer till humanitär migration så skulle EU kunna agera som en union av miljontals städer och regioner där den lokala nivån kan hantera flyktingmottagning på frivillig basis och integrationsprogram. 

Men när italienska borgmästare med folkligt stöd som i Palermo ville ta emot människor från flyktingbåten Aquaris så stoppades detta av Italiens regering. Liknande skulle kunna hända på fler platser i unionen när nationalistiska partier tar makten. För partier som SD vill inte bara ha auktoritär kontroll över gränserna utan även auktoritär kontroll över oss som individer och våra identifikationer. 

Poängen är att SD:s politik rörande EU-dimensionen inte bara ska bemötas med ekonomiska argument. Det gäller att man kritiserar och visar på problem med partiets idéer och beteenden i många andra frågor som migration, klimat, energi, digitalisering, globala relationer med mera. Gemensamma institutioner som europeiskt medborgarskap och demokrati är jätteviktiga om vår del av världen och vi i unionen ska lösa problem och utmaningar inför framtiden.

Bildkälla: Johan Wänström