Om valet i Bosnien

Avsaknad av kollektiv bearbetning med det förflutna har negativ effekt på samhällsutvecklingen  

Ibland önskar jag att jag kunde vakna upp i en annan verklighet. Att få höra om att den etniska samt religiösa intoleransen och hatet som råder i Bosnien har försvunnit. Att Bosnien fungerar som ett normalt land som medlem i EU, med effektiv administration, som ett demokratiskt och meritokratiskt samhälle med en stark medborgaranda. Att få höra om att det inte längre behövs ett serbiskt, kroatiskt och bosniskt språk utan att serbokroatiskan kommer tillbaka i formell mening. Att få höra om att en intensiv och omfattande kampanj som har pågått i flera månader äntligen har resulterat i att det bosniska samhället har gjort upp med 90-talets hemskheter.

Kriget i Bosnien tog slut under hösten 1995. Men i folkmun säger man ofta att kriget fortsatte och än idag råder via politiken. Efter andra världskriget kunde människor i Västtyskland genom åren göra upp med nazisternas illdåd. Uppgörelsen med det förflutna var bland annat viktig för att det tyska samhället kunde fokusera på framtiden och utveckla sig framåt. Nazisterna hölls som ansvariga för kriget, Förintelsen, avskaffandet av demokratin och för illdåd mot människor inom och utanför Tyskland. Rasbiologin förkastades liksom drömmar om ett nytt tyskt rike. Hitlers parti NSDAP förbjöds även om det egentligen var en odemokratisk handling men rättfärdigades men hänsyn till vad som hade hänt. I Bosnien ägde en liknande process aldrig rum. Medborgare ställde inte krav på politiker eller på sig själva om att göra upp med 90-talets tragedier utan gjorde snarare tvärtom. Tankar om försoning förkastades som förräderi, nationalismen stärktes ytterligare genom historieskrivningen, etniska resningar framställdes som en lösning, Haag tribunalen för krigsbrott framställdes som något negativt. Generellt sett fördömdes inte politiker, religiösa ledare samt andra inflytelserika individer för att startat och drivit på ett krig som resulterade i död, lidande, förstörelse och fattigdom. Som barn växte jag upp i ett samhälle där politiker och inflytelserika individer som under kriget hade begått olika typer bort, inklusive krigsbrott, och skaffat sig förmögenheter på illegalt sätt inte kritiserades utan legitimerades som krigshjältar och nationalpatrioter.

Att uppgörelsen med det förflutna inte har genomförts på ett omfattande och organiserat sätt på olika samhällsnivåer märks idag genom olika samhällsaktiviteter. I entiteten Serbiska Republiken kallas kriget 92-95 formellt för Fosterländska kriget vilket innebär att kriget presenteras som något positivt och nödvändigt. Trots att Serbiska Republiken aldrig var tänkt somt ett land för bosniska serber utan var en del av nationalisternas ambitioner att skapa en större serbisk stat. Vidare har SR satsat statliga pengar för att forska om folkmordet i Srebrenica md syfte att bevisa att FN, EU, USA, Kanada med flera har fel om att Srebrenica ens var ett folkmord och när det gäller antalet döda. Det är inte ovanligt att politiska ledare i SR förnekar folkmordet eller hyllar den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic. Det serbiska nationalistiska partiet SDS som under 90-talet leddes av den misstänkte krigsförbrytaren Radovan Karadzic, som idag är ställd inför rättegångsprocess i Haag, är fortfarande ett av de större partierna.  Det är trots att det var SDS som var direkt ansvariga att kriget i Bosnien ens kunde starta från början genom samarbete med Slobodan Milosevic när Jugoslaviska folkarmén anföll Bosnien i maj 1992 och vars högsta företrädare ledde aktioner som bland annat resulterade i etniska resningar, Srebrenica och belägringen av Sarajevo.

För bosnienkroatiska nationalister i partiet HDZ är målet fordrande att dela upp Bosnien ännu mer genom krav på en kroatisk entitet. HDZ var direkt ansvariga under kriget i Bosnien främst att bosnjaker utsattes för etniska resningar framför allt i Sydvästra Bosnien. I staden Mostar där kroatiska nationalister är starka finns exempelvis gatunamn från kända fascister som under andra världskriget utförde hemskheter. Nyligen uppmärksammades även hur bosnienkroatiska nationalister tog emot krigsförbrytaren Dario Kordic som dömdes av tribunalen i Haag för massakern i byn Amici när 103 människor tillhörande den bosnajakiska folkgruppen dödades av bosnienkroatiska styrkor. Kordic välkomnades som en hjälte med en manifestation som endast bör ses som ett hån mot offren.

Bosnjakiska nationalister har också flera svarta punkter i sin historia bland annat eftersom partiet SDA som hade makten i Sarajevoregimens kontrollerade territorier under kriget valde att bedriva olika typer av det som kallas för islamiseringsprocesser allt från att Al Qaida krigare välkomnades in för att strida till att vägskyltar målades i grönt för att motsvara islams färg. Till och med Bosniens president Alija Izetbegovic utförde kontroversiella akter efter kriget där han hylade individer som ansågs viktiga för Sarajevos försvar men som samtidigt var kriminella och riktade sitt våld inte minst mot bosniska serber. Idag är det Izetbegovics son Bakir som är ledare för SDA och som många politiker i Bosnien inte öppet redovisar sina inkomster.

.

Daytonavtalet paradox

Daytonavtalet är idag åter igen en aktuell fråga i Bosnien. Det beror på att Bosnien sedan 1995 har fått statliga institutioner som inte var tänkta enligt Dayton avtalet som exempelvis försvarsmakten. Saken med Dayton är dock att den aldrig var tänkt som en långsikt lösning utan som ett sätt att få slut på kriget. De som motsatte sig Dayton avtalet var framför allt serbiska nationalister bland annat eftersom det innebar att ambitioner om att skapa en serbisk stat gick upp i rök. Idag är det dock serbiska nationalister som vill behålla Dayton just för att hindra Bosnien från att fortsätta att utveckla sig framåt något som även leder till att stödet för bosnjakiska nationalister ökar medan bosnienkroatiska nationalister ställer krav på etableringen av en kroatisk entitet. Samtidigt förespråkar man att SR antigen ska bryta sig ur Bosnien och vara självständig stat eller gå ihop med Serbien samt att man ska vända ryggen till EU och istället rikta sig mot Ryssland. Putin är en populär figur bland bosnienserbiska nationalister medan Erdogan har en motsvarande ställning hos bosnjakiska nationalister som vill orientera sig mot Turkiet.

Som stat saknar Bosnien en fungerande centralmakt jämfört med de flesta andra stater runt om i Europa. Bosnien har ingen samordnad utrikespolitik, exporterar till väldigt få läder samt präglas av korruption. I folkmun sägs inte sällan att Bosnien fungerar som tre länder i ett eftersom det inte är medborgare som påverkar landets politik utan nationella kollektiv bestående av de tre konstitutionella folken: serber, kroater och bosnjaker, Det innebär att Bosnien inte är helt och hållet demokratisk samhälle eftersom endast individer ur de konstitutionella folkgrupperna får ställa upp i val.

EU medlemskap och dess möjligheter

Tanken om att Bosnien ska bli medlem av EU är främst stark hos ungdomar. Många ungdomar i Bosnien ser små eller inga möjligheter till en bra framtid i landet med tanke på att ungdomsarbetslösheten beräknas vara mellan 60-70 procent. I Europa talar vi nu om en förlorad generation på grund av den ekonomiska krisen men i Bosnien har flera generationer sedan kriget redan varit negativt påverkade av efterkrigstidens sega utveckling jämfört med exempelvis Kroatien och Serbien. Många vill kunna komma lättare ut till Europa för arbete och studier. Inte minst behöver Bosnien unga personer som är högutbildade utanför landet. Medlemskap skulle gynna ekonomisk utveckling genom frihandel, borttagning av tullar och inflöde av kapital.   EU medlemskap skulle även innebära en stark signal för fred på Västrabalkan eftersom tidigare konflikter mellan folkgrupper måste förkastas till historiens soptipp.  Medlemskapet skulle leda till att Bosnien måste gå igenom nödvändiga reformer för att införa bättre standarder inom den statliga administrationen. Det skulle även kunna leda till minskad korruption eftersom politiker kommer att vara tvungna att vara mer öppna med sina inkomster vilket fallet inte är idag.

Nationalister är starka men idag finns det fler medborgarpartier

Nationalistiska partier är fortfarande starka men det finns en annan politisk utveckling som har präglat Bosnien. Idag finns det både nya och äldre partier som kan beskrivas som medborgarpartier eftersom partier får röster från individer som tillhör de konstitutionella etniska grupperna.  Vid förra fallet blev en socialdemokratisk politiker som är en bosnjak vald som vice-president i SR bland annat genom att många som är bosniska serber röstade på honom och hans socialpolitiska förslag och försoningsretorik. Ett annat exempel är det socialliberala partiet Nasa Stranka som vill att Bosnien ska gå med EU och Nato samt är i praktiken det enda partiet som står för HBT-personer rättigheter. Det som är paradoxalt med politiken i Bosnien är att nationalister, framför allt de stora partierna som bosnienserbiska SDS och SNSD, bosnienkroatiska HDZ och bosnjakiska SDA egentligen är beroende av varandra eftersom partier brukar vinna val delvis genom retorik som bygger på etniska motsättningar och rädsla för de andra. Nationalister är även medvetna om att deras stöd skulle minska om Bosnien blir ett EU land med bättre levnadsstandard med ekonomin istället för nationen i centrum och bättre fungerande statliga institutioner som genom sin oberoende funktion skulle leda till att de inte kan utnyttjas av enskilda politiker.