Gårdagens rapportering om att
Ministerrådet inte kunde enas om Kommissionens ursprungliga förslag rörande flyktingkvoter
tolkar jag med blandade känslor. Å enda sidan lyckades inte medlemsstaternas
ministrar ena sig om att 60 000 flyktingar skulle fördelas inom
Unionen. Å andra sidan så har EU aldrig tidigare som en helhet hanterat
migrationsfrågan på just detta sätt. Därför kan gårdagens möte och dess beslut
ses som en framgång jämfört med tidigare försök.
På EU-nivå talas det ofta ”United in Diversity”
det vill säga ”Enade i mångfald”. Och
mångfalden är just väldigt mångfaldigt rörande identitet, erfarenheter och
värderingar. Själv bor jag i Lettland, ett samhälle som har ett socialt arv om
att människor har varit flyktingar men i praktiken ingen erfarenhet att ta emot
flyktingar. Sverige eller Tyskland har däremot erfarenheter att ta emot flyktingar
och bedriva invandringspolitik. Även en historia av att ha tagit emot flyktingar
från länder som idag är med i EU som Lettland och Ungern.
Migrationsutmaningen är global och därför
är det positivt om att europeiska politiker försöker med att komma överens på
EU-nivå. Det behövs, inte minst då Medelhavet är EU:s södra gräns. Därför behöver EU leva upp till sina
värderingar om mänskliga rättigheter samt förklara för medborgarna om vad
migrationsutmaningen innebär. Men vägen dit är inte enkel eftersom EU-nivån
fortfarande präglas av svårigheter som politisk ovilja och brist på gemensamma erfarenheter.
Vissa länder som justitieministern Morgan
Johansson har sagt saknar helt enkelt erfarenhet av att ta emot flyktingar.
Det finns ett antal intressanta aspekter
som är intressanta rörande den globala migrationsutmaningen:
a)
Många
politiker och partier är oroade över att ”invandringskritiska”, populistiska
och nationalistiska partier ska få starkare stöd ifall nationella regeringar
kommer ut med budskapet inför medborgarna om att staten ska ta emot flyktingar.
Polen är tydligt exempel där invandringen av många skulle tolkas som ett hot
mot det ”nationella identiteten”.
b)
Migrationsutmaningen är global. Samtidigt är
nationalstaten den typ av samhälle som EU-medlemsstater bygger på.
Nationalstaten kräver inte endast en kontrollerad invandring utan även i många
fall kräver assimilering och krav som individen måste uppfylla för att vara en
del av nationen.
c)
FN
spelar en betydande roll och dess anställda har gjort uttalanden om att rika
länder samt välfärdsstater måste ta emot fler
flyktingar under de kommande åren. Bättre sagt upp till 1
miljon flyktingar. Välfärden kan bli försämrad med hänsyn att det råder en
tid av kriser. Människor riskerar samtidigt att dö, skadas och mycket annat
ifall en kommun, en stat, en politisk union eller en internationell
organisation inte hjälper till. Retoriken om ”hjälp på plats” är inte alltid fungerande
i verkligheten.
d)
Europas
befolkning åldras enligt flera undersökningar. Därför behövs det fler
EU-medborgare i framtiden. Just för att utveckla den välfärden som många vill även
se i framtiden. Därför skulle Unionen kunna ha ett system som liknar den
amerikanska eller kanadensiska. I stilen med att den som tar sig till Unionen
skulle kunna dels:
a)
Identifiera
sig som europé
b)
Söka individuell lycka, en sorts ”euroepisk dröm”
c)
Ta
del av de värderingar som är tänkta att prägla Unionen som demokrati, mänskliga
rättigheter och rättssamhälle.
I praktiken finns det flera företeelser.
EU är en politisk union av nationalstater och de flesta EU-medborgare
identifierar sig inte, eller åtminstone inte i första hand, som just européer.
Inte ens alla européer i jakten efter ett bättre liv ses av andra européer med välkomnande ögon. Xenofobin och intoleransen i Storbritannien är ett
tydligt exempel. Även de högerkonservativa politikerna samt David Cameron har
gått ut med en retorik om vikten att äta ”fish and chips” för att vara britt
samt om att EU-medborgare utan brittiskt nationellt medborgarskap ska hindras
från att ta del av ”våra resurser” det vill säga välfärden.
Nationalstaten bygger bland annat på att
medborgare ska identifiera sig med nationen för att ens kunna lita på varandra
samt på samhällets institutioner. En utmaning för ett mångkulturellt samhälle
kan vara just att avsaknad av delade värderingar, idéer och åsikter som kan
leda till ett samhälle där färre litar på varandra samt på staten. Samtidigt är
det just i takt med migrationen viktigt att ifrågasätta om ett samhälle kräver
myter, bättre sagt nationalistiska myter, för att kunna vara ett fungerande
samhälle. I slutändan måste nationalstaten anpassa sig efter globaliseringen
och inte tvärtom. Det inkluderar faktumet att många vill komma till EU antigen
som flyktingar eller av andra skäl.
Med en gemensam migrationspolitik
skulle Unionen kunna vara ett av världens bästa exempel rörande humanitär
invandring. Och det skulle gynna medlemsstater som redan har tagit emot många som
Sverige och Tyskland. För att nå dit är det samtidigt viktigt att medborgare
inte bara ställer krav på nationella politiker rörande mottagning, integration
och inkludering. Om hela EU ska lyckas med att hantera
migrationsutmaningen så måste migrationsdebatten oftare komma till Bryssel. Just
i migrationsfrågan krävs det mer demokrati på EU-nivå. För att göra Unionen
till en riktigt humanitär union gäller det först att börja identifiera sig själv som en
europé och en världsmedborgare som vill hjälpa till med att lösa övernationella problem och stå för moderna universala värderingar. "Enade i mångfald, för de som flyr och för en bättre värld".
Referenser
Europeiska Kommissionen: http://ec.europa.eu/economy_finance/structural_reforms/ageing/index_sv.htm
Ministerrådet: http://tvnewsroom.consilium.europa.eu/event/justice-and-home-affairs-council-july-2015/departure-and-doorstep-se-johansson
The Guardian: http://www.theguardian.com/world/2015/apr/22/un-urges-wealthy-countries-to-take-one-million-syrian-refugees-in-next-five-years
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar