1968 och 2018. Brist på optimism och meningsskapande

Jag vill inte romantisera 1968 helt och hållet eftersom allt var inte positivt med samtidens samhällsutveckling. Bland de som krävde snabba omställningar och radikala reformer fanns diverse kollektivister och extremister som maoister och de som såg Hoxhas Albanien som modellsamhälle. Det som jag dock ser som en stor paradox idag är att 50 år senare, trots en bättre, rikare, säkrare värld så råder det brist på optimism och framåtanda. Hur kan det vara så med tanke på de senaste 30 årens ekonomiska, sociala, teknologiska utvecklingens positiva sidor?

Under året har jag läst flera texter om 1968 symboliska betydelse för världshistorien. Att USA och delar av Europa blev mer liberala samhällen berodde på att olika rörelser och deras ambitioner gick ihop. Fred, anti-militarism, civilitet, kosmopolitism, rättigheter för kvinnor och minoriteter, klimatmedvetenhet och ekologism. Det året när miljontals människor krävde samhällsförändringar och social progression.

Men idag råder mycket mer pessimism än för 50 år sedan när världen var mycket mer fattigare, auktoritär och stängd. Därför finns det fortfarande gott om ” 68 tankar" som vårt globala samhälle idag behöver. Jag listar nedan:

- Mer optimism och framåtanda 
- Basinkomst, grundskydd för alla 
- Legaliseringar av narkotika och harm reduction 
- Klimatvänlighet och hållbarhet 
- Fler livstilsfriheter och mer värnande av mänskliga rättigheter 
- Avskaffande av militärt-industriella komplex 
- Fria kommuner, experimentzoner 
- Global solidaritet och medborgarskap