Liberalism - dåtid, nutid, framtid.

Liberalismen har utmanats tidigare genom historien som under 1930-talet. Men skillnaden från äldre kritik är att dagens kritik av liberalismen fokuserar mindre på ekonomiska och finansiella frågor. Istället ligger fokuset främst på frågor om identitet och social organisering. Under till exempel 1980-talet var frihet och marknad de främsta politiska ledande orden i Europa och USA. Idag verkar det handla mer om ”folket” och ”kontroll”. Därför anses liberalismen idag ha lägre trovärdighet och support bland människor.

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin senaste bok “21 lessons for the 21st century” har liberalismen varit en av de mest dominerande idéerna i mänsklighetens moderna historia. I konkurrensen med de kommunismens och fascismens totalitära idéer gick liberalismen som segrande. När kalla kriget slutade kom den liberala berättelsen baserad på demokratiskt styre, mänskliga rättigheter och fria marknader att vara som programmerad att erövra hela världen med sitt inflytande.

Men det som hände enligt Harari var att den liberala berättelsen i takt med kriser kom att upplevas som allt mindre inspirerande. Kan man därför säga att det råder historiens slut för liberalismen? På grund av högre motstånd till invandring och högre stöd för auktoritär politik? Eller på grund av politisk kommunikation om ”illiberal demokrati” och om reduceringen av pressfriheten?

Harari menar att 1998 var liberalismen den enda dominerande berättelsen i världen men att 2018 ingen dominerande berättelse finns längre. Vilket kom för liberaler att upplevas som en känsla av chock och desorientering när man kom att känna att ”Brexit och Trump” inte bara vara historiens slut utan även slutet för den mänskliga civilisationen.

Den liberala berättelsen har tidigare överlevt utmaningar som med Franz Ferdinand momentet, Hitler momentet och Che Guevara momentet eftersom fred och supervaruhus visade sig vara bättre än krig och gulag. Trumpmomentet som utmanar liberalismen är dock mer nihilistiskt än kommunism och fascism. Trumpismen erbjuder inte lösningar för globala problem när det kommer till ekonomi och klimat eller svar i takt med den postindustriella utvecklingen när fler jobb förloras på grund av artificiell intelligens och algoritmer.

Liberala idéer är fortsatt viktiga för mänskligheten samtidigt som det enligt Harari blir allt svårare för liberalismen att handskas med utmaningar som i fallet med informations- och bioteknologins framväxt. Något som kan betyda en framtid där hackers inte bara hackar in sig på datorer utan även i människokroppar och där diktaturer kan få övertag över demokratierna genom att ha mer kontroll över människor genom digitala verktyg.

Som läsare kan man finna Hararis bok som väldigt kritisk till liberalismen men författaren presenterar också uppmuntran och optimism. Boken talar om för liberaler att minnas 1918, 1938, 1968, 1998 innan man tycker att 2018 liknar katastrof. Liberalismens historiska framgångar bygger bland annat på stöd för basala sociala skyddsnät samt att frihet och mänskliga rättigheter gäller för alla människor universellt utan undantag.

Mänskligheten kommer inte att överge den liberala berättelsen. Dels eftersom liberalismen fortfarande har starkt stöd och dels eftersom det inte finns någon alternativ.  De mer extrema motståndarna till liberalism erbjuder nostalgiska fantasier om ett bättre förflutet. Faktumet är att de flesta människor har aldrig åtnjutit så mycket fred och välstånd som under den 2000-talets liberala ordningen. Det som liberaler måste göra framöver är att forma bättre berättelser om hur globala problem och utmaningar som när det kommer till ekologi, teknologi och mobilitet. Bara genom göra så kan liberala aktörer fortsätta att forma vår mänskliga civilisationens framtid.   

Basinkomst för EU:s invånare

Nyligen deltog jag på konferensen om basinkomst i Barcelona  organiserad av UBIE (nätverk för basinkomst i Europa). Det var en mycket produktiv och meningsfull helg med ”fortbildning” om basinkomst med olika talare som är politiker, akademiker, ngo:aktiva. 

En av tankarna som lyftes upp är att varje EU-medborgare och long-term resident bör kunna få 200 euro per månad. Tanken är att på det sättet reducera fattigdomen, att fler invånare ska känna mer trygghetskänsla samt att främja ekonomisk utjämning i unionen.

Min egen erfarenhet är det som jag har sett och upplevt i Bosnien, Sverige och Lettland. Fattigdomen i Europa finns på olika sätt beroende på levnadsstandard i unionens olika delar men den gestaltar också sig i att europeiska löneskillnader är mycket större jämfört med USA. 

Jag har nyligen skrivit om förslag för europeisk basinkomstpolicy och har även en artikel från maj som jag tidigare har skrivit ihop med min kollega från ALDE Jorge Tanarro. 

En av mina viktigaste lärdomar från konferensen är att europeisk basinkomst behövs för att stärka medborgarskapet. I anses EU-medborgarskapet fortfarande som världens enda ”riktiga” transnationella, supranationella, icke-statliga medborgarskap där individen har politiska friheter som att röra sig inom unionen och rösta till världens enda övernationella parlament. 

Att införa europeisk basinkomst handlar därför om att medborgarskapet ska vara mer inkluderande och garantera att individen har en grundläggande social rättighet då unionen måste kunna erbjuda basal ekonomisk skydd och förmåga för sina invånare.

Om ekonomisk-liberal basinkomstargumentation

Den 7 Augusti skrev centerpartisten Caspian Rehbinder om basinkomst utifrån ekonomisk-liberal argument. Även den liberala argumentationen för basinkomst, som hos till exempel Friedrich Hayek, handlar om att staten ska kunna skydda individen från till exempel svält och grov fattigdom. I sin argumentation hänvisade Hayek till ”fria marknadens imperfektioner” som arbetslöshet och strukturella förändringar. Därför, även om det historiskt sett strider mot liberalismens idéer rörande synen på välfärd, argumenterade Hayek för att en begränsad skattesubventionerad bidragssystem skulle finnas för att hantera sådana imperfektioner med fokus på individen. 

Ett annat exempel på ekonomisk-liberal argumentation vid sidan av Hayek är ekonomen och liberalen Milton Friedman som ansåg att välfärdsstaten skulle vara liten och i första hand basera sig på ett effektivt trygghetssystem som hjälper fattiga oavsett ålder, kön, jobb. Välfärdsstaten ska alltså vara ”smal men vass”, basera sig på minimal inblandning i individens suveränitet och integritet men samtidigt leda till betydelsefulla och konkreta resultat. I Friedmans fall handlade det om tanken om negativ inkomstskatt som ett sätt att kombinera en liten välfärdsstat med friare marknad.

Rehbinder skriver att omfattande bidragssystem lätt blir styrande, tillrättaläggande och paternalistiska. Det innebär även att dagens välfärdssystem, som i fallet med försörjningsstöd, trots tanken om reducerad fattigdom och minskad social utanförskap leder till motsatta effekter. Som att välfärdsstaten som institution blir dyrare vilket kräver högre skatter och att människors utanförskap blir mer ”cementerad” och mer fattigare. Som Caspian skriver:

”Den stora utmaningen är att utforma ett bidragssystem som ger största möjliga nytta med minsta möjliga skadeverkningar”  

Rehbinder argumenterar att dagens socialförsäkringssystem är orättvisa utifrån liberal synpunkt eftersom individer som påverkas av systemet inte behandlas som jämlikar. Samt att systemet ofta leder till att människor inte tar sig ur bidragsberoende. Välfärdssystemet behöver mindre godtycke, paternalism och krav på kontroll. Individen är tvingad att lämna in dokumentation till staten varje månad och är utsatt för just kontroller. Det leder till negativa aspekter som ångest, oro, stress och annat som är skadligt för individens välmående, psykiska hälsa och personlighet.

Människor kan överlag fatta egna beslut och lösa sina problem, eftersom individen vet bättre än staten hur det ska göras. Att politiker eller tjänstemän genom ”morot och piska” metoder försöker att styra människors liv blir oftast mycket problematiskt, trots ”goda” avsikter. Till exempel eftersom systemet är utformad att individen riskerar att förlora sitt bidrag genast vid försök att spara, studera, jobba, eller starta företag. Vilket leder till problem som att individen mister bidraget eller faller mellan stolarna.

En vanligt förekommande invändning mot att människor inte ska kontrolleras är att människor ska förhindras från att lägga pengar på narkotika eller alkohol. Faktumet är att majoriteten av människor inte skulle ägna sig åt det, något som bland annat tester i basinkomst och villkorslösa utbetalningar har visat.  Ofta har det visat sig som i fall med villkorslösa utbetalningar att människor lägger pengar på skola, omsorg, företagande, mat osv. ”Pengar i handen” har därför visat sig som effektivt sätt att reducera fattigdom. Alltså, eget ansvar är bättre än politisk styrning.

Basinkomstpolicy vore alltså ett sätt att göra staten mindre, välfärdsstaten billigare, systemet mer ödmjukare och mindre integritetskränkande gentemot individen. Den svenska socialförsäkringssystemet bygger även på ”inkomstbortfallsprincipen”, vilket innebär att individens ersättning ska baseras på indivdens tidigare inkomst. Jämlik behandling blir det inte om person A varit höginkomsttagare medan person B varit låginkomsttagare. Man kan säga att inkomstbortfallsprincipen strider emot likabehandlingsprincipen.

Att införa ett basinkomstsystem skulle inte innebära att hela nuvarande välfärdsstaten och trygghetssystem i stort skulle försvinna. Istället skulle basinkomsten bli grunden, den centrala delen. Detta eftersom välfärdsstaten har så stark stöd och legitimitet i samhället. På det sättet blir basinkomst ett sätt att vara pragmatisk med välfärdsstaten med ett nytt system som är effektivt, rättvist, reformistiskt och realistiskt.

Liberala och andra argument emot basinkomst

Som svar på Caspians artikel tillkom tre artiklar som med liberal argumentation emot ekonomisk-liberal basinkomstpolicy. Det första skrevs av ledarskribenten Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet under namnet ”Ingen har rätt att leva fritt på andras pengar”. Den andra artikeln som också publicerades på KD var av debattören Malin Lernfelt med rubriken ”Medborgarlön skulle bryta samhällskontraktet”, och den tredje publicerades på Timbro av digitaliseringsexperten Maria Eriksson. Här vill jag presentera följande motargument och kritik samt hur dom kan bemötas.

1.    Ingen har rätt att leva på andras pengar

Principiellt så går det inte att ”leva av basinkomst” eller ens medborgarlön i de flesta fall. Basinkomst täcker individens grundläggande behov som mat, boende och transport. I övrigt så får individen klara sig på egen hand, ta eget ansvar för livet i stort och självförverkligande.

2.    De som betalar för bidragen har rätt att kräva motprestrestation

Basinkomst skulle innebära ett nytt välfärdssystem som med demokratisk och befolkningens legitimitet. ”Skattebetalare” är ingen homogen och enhetlig grupp. Varje dag är det just skattebetalare som blir sjuka, förlorar jobb, drabbas av andra problem som gör att individen inte kan fortsätta vara skattebetalare. Varje dag tänker skattebetalare utifrån olika åsikter och värderingar. Och redan i dagens system så förekommer det att kraven inte ställs, till exempel som med barnbidraget och garantipensionen, något som många skattebetalare vill ha kvar, bland annat eftersom man anser att det stärker människors frihet. Dessutom, en kontrollerande och paternalistisk välfärdsstat innebär större kostnader och problem för både den som betalar in till systemet och för den som får pengarna från systemet.

3.    Fusk måste kunna förhindras

Visst, eftersom människor fuskar. Men fusk beror även på att det finns system som man kan fuska med. Basinkomst är inget bidragsfälla och leder inte till att fler blir ”lata”. Empirin och tester har hittills visat att det inte stämmer att som många anser att människor blir lata, dricker alkohol, konsumerar tobak osv. Basinkomst skulle därmed kunna innebära ett system som det blir svårt att fuska med, bland annat eftersom statens administration skulle minska.

4.    Gäller det bara medborgare eller andra som papperlösa?

Det beror på hur systemet utformas. Välfärdsstaten är historiskt sett utformad enbart för medborgare, för de allra flesta som lever inom statens administrativa gränser. Utöver medborgare så skulle även de som är bosatta i Sverige, till exempel EU-medborgare från Finland eller Spanien kunna inkluderas i systemet ifall man förlorar sitt arbete men har jobbat i Sverige i flera år. Det är alltså en fråga om hur policyn bör utformas och avgörs av åsikter inom befolkningen.

5.    Den som saknar arbete och försörjs av andra i gengäld måste sträva efter att bli självförsörjande

Absolut, och som tidigare skrivet är basinkomst

a)   inget bidragsfälla

b)   stimulerar individen

c)    täcker individens grundläggande behov

6.    Systemt skulle bli för dyr eftersom den måste betalas ut till alla. Den måste ligga på en nivå som det är möjligt att leva på

Som tidigare nämnt går det inte att leva på basinkomst. Och kostnaden skulle kunna vara lägre än i dagens system bland annat tack vare minskade administrationskostnader. Det är dagens högskattevälfärdsstat som är för dyr. Och basinkomst behöver inte betalas ut till alla, det handlar om hur systemet utformas.

7.    Det är en omöjlig idé

Det stämmer inte. Det finns flera forksningsrapporter och analyseer som visar att det är en fullt möjlig idé.

8.    Digitalisering skapar nya jobb på långsikt.

Absolut, men digitaliseringen skapar inte nya jobb i samma takt som industrialiseringen gjorde under 1800-talet, och inte heller lika många jobb i relation till hur globala befolkningen växer. Framför allt behövs basinkomstpolicy utifrån ekonomis-liberal argumentation eftersom staten behöver göras mindre,välfärdssystemet billigare och ödmjukare för individen.

9.    Medborarlön/basinkomst skulle bryta mot samhällskontraktet.

Nej, det stämmer inte. För det första, begreppet ”samhällskontrakt” avser relationer mellan människor som sker inom ramen för samhället. Den institutionella relationen mellan individen och staten kallas däremot för socialkontrakt. Och basinkomst skulle därmed innebär ett nytt form av socialkontrakt som ersätter det nuvarande.

10. Är det rimligt att en fullt frisk person som arbetar, får lika mycket bidrag som en person med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans

Nej, men det är viktigt att notera att även om basinkomst finns så skulle det behövs ett antal ytterligare system som för personer med funktionsnedsättning just eftersom basinkomsten skulle vara otillräcklig.

11. Om man inte längre menar att välfärdsstaten ska omfördela mer pengar till de mest behövande, varför ska den då över huvud taget ägna sig åt omfördelning? 

Bland annat eftersom basinkomst innebär en pragmatisk lösning på problemet med högskattevälfärdsstaten. Ett sätt att göra välfärdsstaten smalare, billigare och ödmjukare. Till exempel, samtliga riksdagspartier anser att välfärdsstaten bör finnas kvar och utvecklas vidare enligt olika idéer. Basinkomst erbjuder möjligheten för fler att ena sig kring hur välfärdsstaten kan reformeras.

12. Det är motsägelsefullt att å ena sidan hävda att medborgarlön inte skulle minska människors incitament att ta anställning och å andra sidan hävda att poängen med den är att den möjliggör för människor att ägna sig åt obetalt arbete eller att inte arbeta alls.

Det är inte alls motsägelsefullt. Poängen är att olika människor har olika behov av olika anledningar. Många skulle forsätta göra sina nuvarande jobb, till exempel poliser, läkare, lärare. Andra skulle kunna ägna sig åt något annat som att skriva böcker, ta hand om äldre, vara konstnärer. Det har visat sig i många fall att även männiksor som vunnit enorma belopp på lotto fortsätter att jobba.

13. Ska människor kunna ta med sig medborgarlönen och bo i Thailand  eller Spanien permanent?

Nej eftersom systemt kan utformas så att den förhindrar sådant beteende. Det är en teknisk fråga om hur.

14. Rimligare vore att verka för reformer som i stället leder till att människor tar ett större ansvar för sin egen försörjning. Medborgarlön innebär ett steg i motsatt riktning.

Det är ett steg i rätt riktning eftersom det innebär minskad välfärdsstat, mindre beroende på statens stöd. Och därmed stimuleras individen samt får hjälp att söka sig vidare till något som kan ge mer i inkomst.

  

Staten får inte ta ifrån medborgarskap från individen

Polischefen Erik Nord i Storgöteborg vill det, Johan Forsell hos Moderaterna vill det, föreningsaktivisten Pardis Manuchehri vill det. Utifrån olika argument:

a)    Storbrittanien gör det 

b) Frånta ifrån dom som har dubbla medborgarskap 

c) Det är ett hån mot offer att inte göra det

Jag ställer mig emot av följande skäl. Staten får inte ta människors medborgarskap, inte minst utifrån liberal synpunkt.

a) Storbrittanien är ett dåligt exempel, inget förebild. Storbrittanien kritiseras av bland annat Freedom House eftersom staten har terrorlagstiftning som inneburit minskade demokratiska och mediala friheter. Lagstiftning som är ineffektiv och baserad på överdriven rädsla. Risken är att staten skickar signalen att "man gör något terrorism" genom att dra in medborgarskap, utvisa människor, minska invandring osv. Att sprida rädsla för terrorism för att forma policy efter det är farligare för samhället på långsikt.

b) Nej, staten får inte dra in någons medborgarskap, riva ens pass. Det är ytterst integritetskränkande och något som bland annat socialistiska diktaturer samt andra diktaturer ägnat sig åt genom historien. Dessutom, om man "river pass" så kan individer fortfarande begå brott någon annanstans och den som återvänder till Sverige kan bli misstänkt för brott och med tillräckliga bevis dömas för terrorism.

c) Det är inte ett hån mot offer att grundlagen följs. Det är snarare en signal, trots problemet, att rättsstaten är viktig och fungerar. Signal att medborgarskap innebär skyldigheter att följa svensk, EU, liksom global lagstiftning och regler där den som inte gör det döms till brottet.

Alltså, medborgerliga friheter som medborgarskap är inget som politiker och andra kan eller bör "stuva om" vid behov även om det handlar om svåra situationer. Det finns andra och framför allt mer effektiva sätt att bekämpa terrorism, som social inkludering och fredsinsatser. Att "riva pass" är inte bland dom.

"Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap"

Parlamentariska nationalister är farligare än de utomparlamentariska

Jag håller med analysen som har gjorts av Patrik Oksanen om att nationalsocialistiska grupperingar som NMR normaliserar nationalisterna i SD eftersom de senare kan presenteras som icke-våldsamma, som tar avstånd från extremister som i NMR. Som Oksanen skriver:

"Jimmie Åkesson har varit en skicklig ledare. Med den nya tidens dubbelspråk har han rensat ut högljudda rasister och tokstollar med ena handen, medan den andra gött dessa krafter. Till och med delar av Moderaterna har vacklat om ifall SD är ett parti som andra eller inte när det gäller regeringsmakt, statens demokratiska kärna och dess säkerhet.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har även deltagit i tvätten genom att prata om SD:s auktoritära rötter istället för dess rasideologiska rotsystem. Rötterna framträder då och då i debatten som när riksdagsledamot Hagwall från Dalarna kastades ut efter att antisemitismen blev för öppen för att kunna accepteras av partiledningen."

Samtidigt kan NMR:s och liknande gruppers beteenden även förklaras med SD:s framväxt. Även om nazister kan uttrycka negativa kommenterar mot SD, att nationalister inte är "tillräckligt hårda"och liknande, så finns även en sorts anda i stilen "vår tid är inne nu" i samband med SD:s ökade väljarstöd. Man känner att man har vinden bakom sig.

Notera även att SD:s så kallade "nolltolerans mot rasism" aldrig har fungerat och alltid har varit som ett politiskt skämt. Ta bara Ekeroth som exempel. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths och Sjöstedts fall så får man stanna kvar.

Nu kommer även kommenterar från Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva var i stilen som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologisk föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturell föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med. Dessutom, som Åhlund skriver i artikeln:

"Att NMR hitlerhälsade på gamla tanter just under fredagen, var sannolikt ingen slump. Huruvida det gynnade SD eller inte är svårare att säga. Jimmie Åkesson vill kriminalisera NMR och andra extremistgrupper. Samtidigt sitter en ledande företrädare för NMR på SD-mandat i Ludvika kommun. Döm själva."

Jag vill därför argumentera följande. Att NMR är farliga, absolut. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism, agerat våldsamt och skulle kunna leda till att andra individers liv hotas, att liv tas ifrån människor. Framför allt är jag övertygad om att i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, att aktörer som NMR skulle bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daech medlemmar. De som utför de "smutsiga jobben", förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt så känner jag att nationalister som i SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner.  Att man till exempel använder Försvarsmakten, Säpo, Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som ses anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället. Nationalister som i SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn.

För att sammanfatta det hela på följande sätt - Mellan nationalism och fascism är det bara ett kort steg emellan.

Står Björklund för ideologiskt ledarskap?

Står Björklund för ideologisk ledarskap?

I samband med Jan Björklunds tal i Almedalen och debatten om partiledarposten har jag sett en och en annan kommentar i stilen att ”Björklunds ideologiska ledarskap behövs”. Jag respekterar att det finns mängder av åsikter om att Björklund står för både ideologisk ledarskap och socialliberalism. Samtidigt känner jag mig inte bekväm hur sådana åsikter presenteras och vill förklara varför.

1.    Socialliberalism handlar i grunden om att tyngdpunkten ska ligga på positiva rättigheter, individens frihet och centrala institutioner. Tanken är alltså att statens institutioner ska användas för att stärka individen, underlätta för individen att göra rätt för sig, forma system som underlättar individens självförverkligande. Därmed måste tyngdpunkten även vila på friheter och rättigheter även om skyldigheter ingår. I vårt parti upplever jag situationen dock på ett annorlunda sätt. Att tyngdpunkten i den politiska kommunikationen ligger istället på misstro mot individen, att individen måste läxas upp, paternaliseras, straffas hårdare, att saker och ting ska förbjudas för individen, att man måste ställa krav på människor. Sverige ligger redan långt upp på Nannystate indexet i Europa.  

2.    Socialliberalism handlar även om att välfärdsstaten ska vara mer basal, finnas i första hand för de svagaste som Bertil Ohlin menade. LSS och garantipension är positiva exempel på liberala framgångar. I vårt parti saknas dock ett mer tydligare budskap och vision om hur Sverige kan övergå från högskattevälfärdsstat till lågskattevälfärdsstat. Istället ligger fokus på aspekter som föräldraförsäkringar vilket gör välfärdsstaten mer medelklassifierad. 

3.    Det ska ligga mer stolthet i att vårt parti kallas för den ”borgerliga vänstern”. Vilket påverkas negativt när ledarskapet baserar sig på att sådan benämning är något negativt. Socialliberalism handlar även bejakande av sociokulturell progression, att göra av sig med gamla och föråldrade normer, välkomna framtidsoptimism och sociokulturell mångfald. Att allting inte är positivt med förändringar som i fallet med hedersvåld, stämmer. Samtidigt skickas åter igen dåliga signaler från vårt parti. En partiledare som gick ifrån att säga att i Sverige man får klä sig som man vill till att man är öppen för slöjförbud. Att nya religiösa friskolor ska stoppas i det sekulära samhällets namn samtidigt som skolavslutningar i kyrkan bör uppmuntras. Är det verkligen socialliberalism eller är det socialkonservatism?

4.    Man kan undra sig följande. Kommer verkligen fler människor, väljare som tror att Sverige håller på att gå under på grund av ”importerade” problem att rösta på oss? Hur många röstar på vårt parti i de socialt utsatta områdena, dåliga förorterna? Har vi politik om människor i första hand, eller för människor?

5.    Ett liberalt parti måste ha just liberala profilfrågor som de primära, på första platsen, när partiet profilerar sig. Att vårt parti ska vara tydlig när det kommer till sociokulturella aspekter, militär, invandring samt lag och ordning – absolut, klart att vi ska vara det. Samtidigt kan vi inte som liberaler ha det som nummer 1 - det är något som konservativa, nationalistiska och auktoritära aktörer ägnar sig åt. Istället bör vi ha socioekonomisk politik som nummer 1. Och för att kunna ha det krävs just visionärt och värderingsstyrd ledarskap. Långsiktigt tänkande, framtidsorienterade mål, ljus i slutet av tunneln som leder oss framåt när vi precis har gått in i tunneln. Har partiet verkligen det med ledarskap som  ofta kritiserar i media för att komma ut med snabba utspel om terrorism, invandring eller ordning? Med ett ledarskap där åsikter kan bytas fort och efter hur vinden blåser?

6.    Maria Arnholm har i samband med intervjun för Tidningen Nu sagt att vårt partis problem har berott på att vi inte har varit tillräckligt tydliga. Faktumet är dock att vårt parti har under lång varit tydlig. Tydlig på det sättet att många väljare, framför allt liberala väljare har valt bort vår tydlighet och funnit den som negativ, tråkig och för snäv. Vårt tydlighet har med andra ord inte lockat liberala väljare i första hand. Den har lockat mer konservativa väljare istället. Till en stor del beror det på att Björklunds ledarskap under 2010-2014 baserade sig på att precis som Kristdemokraterna, locka missnöjda Moderatväljare som inte tyckte om Reinfeldt, eller som bland annat tyckte att Reinfeldt var för socialliberal. Är det verkligen socialliberalism att locka väljare som ogillar socialliberalism? 

7.    För att kunna leda andra måste man först kunna leda sig själv. I Sverige råder flera demokratiska problem. Olle Wästberg har redan skrivit tillräckligt mycket om det. Och budskapet är tydlig – öppenhet och demokrati förutsätter att partierna själva blir mer öppna och demokratiska. Istället har vårt parti ett ledarskap som medvetet vägrar att göra partiet mer öppen, demokratisk, gräsrotsbaserad och därmed mer decentraliserad. Istället hamnar tyngdpunkten på maktcentralisering, vägran att låta medlemmar rösta på kandidaterna till posten som partiledare, oviljan att erkänna misstag och försöka lösa interna problem.

8.    ”Frihet måste försvaras”. Men vilken frihet, vilka friheter? Varför saknas det en tydlig vision om hur vårt parti kan bidra till mer friare samhälle? Till exempel genom färre förbud, mindre stat, mindre välfärdsstat, ställning för yrkesbaserad militär, medborgarinitiativ? Och varför måste friheten försvaras, alltså varför kommunicerar vi att vårt parti är på defensiven? Friheter måste vinnas, vårt parti behöver kämpa för fler friheter och rättigheter för medborgare och människor överlag. Friheten måste man dagligen slåss för eftersom som liberaler vi måste kontinuerligt fråga oss frågor som ”hur fria är vi som människor” eller ”hur fritt är vårt samhälle egentligen”? 

9.    För att övertyga fler om saker och ting i samhället kan bli bättre så måste vi först börja med att övertyga oss själva. Reformanda, viljan att förändra och förnya statens institutioner för att kunna utveckla samhället åt mer liberalt håll och stärka individen kräver bland annat framtidsoptimism, tydlig visionär och värderingsstyrd politik. Det stämmer att en hel del av vårt politik har blivit förnyad men vårt parti saknar ett förnyat och positivare ledarskap. Utan mer optimistisk, reformistisk och positiv hållning blir det svårt att övertyga fler att vårt parti faktiskt vill tillsammans med medborgarnas stöd åstadkomma viktiga resultat och utveckla Sverige, Europa och världen i mer liberal och frihetlig riktning.

10. För att kunna uppnå bättre resultat, vinna förtroende och intresse hos fler så måste vårt parti leda sig själv först. Utan nytt ledarskap så spelar den detaljbaserade förnyelsen mindre roll. Det stämmer att det är ett år före valet vilket just kan vara till vårt stora fördel. Nya medlemmar som ansluter sig, ny human kapital och politisk energi som mobiliseras, ny medial uppmärksamhet. Kan Macrons rörelse som är nybildad så kan vi också med tanke på mer än 100 års historia som vi har bakom oss. Liberaler tror på framtiden!

Kritiken av liberalism bör bemötas med nytänk och alternativ till nationalism

Innan jag nåddes av nyheten om Jomshofs (SD) uttalande om Ahmed (M) satt jag och skrev artikeln om "kritiken av liberalism". Liberalism har historiskt sett framför allt kritiserats utifrån socioekonomiska aspekter som till exempel rörande synen på skatter och marknader. Den kritiken av liberalismen som har ägt rum sedan Brexitomröstningen och valet av Trump återspeglar dock en annan form av kritik, med fokus på sociokulturella och identitetspolitiska aspekter från både vänster men främst från höger. Kritiken är alltså i första hand baserad på aspekter som identitet, kultur och värderingar. Det förklarar delvis utvecklingen inom Alliansen om varför Centerpartiet och Liberalerna har blivit mer distanserade ifrån Moderaterna och Kristdemokraterna när ekonomiska frågor inte står i fokus eller åtnjuter större uppmärksamhet. Kritiken består av allt från cyniska och konspiratoriska argument om att liberaler vill förgöra nationer och forma imperier till mer saklig kritik att man inte kommunicerat tillräckligt väl om migrationspolitik, integration eller välfärd.

För att återgå till Jomshof. Personligen anser jag att hans uttalande inte bara är vidrigt. Den överraskar inte eftersom han agerar efter det som SD som parti alltid har stått för i lägre eller högre grad i debatten. Att Ahmed hade negativ kommentarer gentemot Åkesson stämmer. Det är dock skillnad mellan att uttala sig emot någon på basis av lokal omgivning och politisk tillhörighet och på basis av ett större territorium samt utifrån identitetspolitiska aspekter. Det bekräftar att "nolltoleransen mot rasism" i SD bara har existerat formellt och använts mot dom partimedlemmar som paritets väldigt centraliserade interna organisation och ledning ogillat eller sett som arbetsbörda. Jomshof tillhör dom som man ändå vill ha kvar eftersom han lockar röster och återspeglar SD:s människosyn där befolkningen delas in i olika grupper, ungefär som tidigare indelning i raser av SD under 90-talet, beroende på vad partiet anser är svenskhet, lojalitet, identitet, social status osv.

Annat exempel på debatten är senaste artikeln av Maurcio Rojas i SvD. Han har tidigare skrivit att SD inte är rasistiskt parti, inte heller invandringsfientlig, eftersom partiet fokuserar på att värna om välfärdsstaten, nationell identitet, folket osv. Jag tyckte att det var beklagligt eftersom Rojas missar poängen att dagens rasism inte har "ras" som huvudbegrepp utan "kultur". Därför används, även om det låter oxymoronskt, begreppet kulturrasism eller kulturell rasism. Bland annat efter att forskningen, FN, Europarådet med flera har ändrat definitioner eftersom rasismens utformning har ändrat sig med tiden.

Nu skriver Rojas i sin senaste artikel på SvD om liberaler och synen på nationen. Rojas skriver att nationen som organisationsform är utsatt för påfrestningar som globalisering och migration. Intressant med tanke på att han själv var en stor vurmare för och anhängare av globalisering under 90-talet men kanske som många andra inte tänkte på att globalisering handlar om mer än ekonomi och att global ekonomisk utveckling för med sig problem och utmaningar i andra policyområden. Notera också att Sverige innan 2010 var ett av de få samhällen i Europa som inte hade ett nationalistiskt parti i parlamentet, att många ansåg därför att den politiska nationalismens tid var förbi.

Han hänvisar kritiken av liberalismen och liberala aktörer till den brittiske statsvetaren David Goodhart. Det känns också märkligt med att en förre detta Folkpartist som presenterar sig som liberalkonservativ gör sådan hänvisning med tanke på att Goodhart är en förre detta vänsterliberal med som länge varit liberal nationalist = försvar av högskattevälfärdsstaten, sociokulturkonservativ syn på människan, kollektivet går före individen. Vidare i artikeln menar Rojas att synen på det nationella i Sverige har "reducerats" till något som inte längre handlar om historia, kultur eller språk. Att man har gjort sig själv till identitetslös för att "inte exkludera invandrare". Här tycker jag att Rojas åter igen har fel även om jag kan hålla med kritiken om till exempel delar av vänsterns postmodernism och identitetspolitik baserad på grupper.

Rojas menar att Sverige har reducerats till en "tabula rasa" , ett sorts blankt bord, utan identitet, utan arv. Men begreppet nationell identitet är just ofta en sorts "tabula rasa", en tom påse, eller tom smörgåsbord, som i debatten kan fyllas på med allt möjligt som politiska aktörer oftast utifrån ideologisk selektion, myter och godtycklighet anser är sant och viktigt. Kollektiva identifikationer förändras med tiden. Att Sverige finns som ett välmående och välfungerande samhälle trots sina problem, bygger faktiskt även på att människor på mängder av olika sätt kollektivet identifierar sig med Sverige. Det finns ingen sann eller äkta nationell identitet, varken svensk, brittisk eller fransk men det finns samtidigt olika institutioner och beteenden som är mer gemensamma och som människor bygger sin mellanmänskliga tillit på. Sveriges utveckling vilar just på pluralism rörande idéer, värderingar och sociala arv, vilket gör Sverige till bland de mest "traditionella" när det kommer till graden av olika politiska, sociala eller kulturella traditioner som påverkar samhällsutvecklingen.

Det finns olika anledningar till varför nationalismen gör "återkomst" eller varför människor i USA och Europa "återuppväcker" nationalismen. Allt från ekonomiska till sociala, migrationspolitiska som ekologiska. Bland rådande anledningar är att idag finns fler människor som har andra kollektiva identifikationer än nationella eller har modernare och öppnare syn på nationella identifikationer. Bara i EU finns enligt forskningen runt 10-15 % av befolkningen som primärt identifierar sig med Europa mer eller mindre "starkt". Det är ingen liten siffra, eftersom de motsvarar runt 50 miljoner om EU har funnits sen 1993, efter övergången från EC. Det skulle därför vara märkligt om liberaler skulle se det som negativt att människor faktiskt väljer fritt att utforma sina privata och kollektiva identifikationer så länge det inte går ut på  aspekter som att skada andra, rasism eller hat.

Till sist lyfter Rojas upp begreppen som Goodhart använder sig av - globalister, nationalister och "måttlig" eller "upplyst" nationalism. Som Rojas menar inte kan avfärdas med "liberal axelryckning. Det kan det faktiskt. Skalan globalister - nationalister handlar egentligen mer om vilka policyområden talar om. De flesta människor är varken det ena eller det andra. Begrepp som "måttlig nationalism" är inga nya innebörd. Det är just kombinationen av socialdemokrati och konservatism som den "liberalanationalismen" består av = bevara högskattevälfärdsstaten, mer restriktiv invandring, kollektivet går före individen, medborgarskap endast möjlig med nationalstaten.

Egentligen är fallet som sådan att så länge man anser att nationalstaten finns och bör finnas så, eller bara staten, så kommer det att finnas en debatt om vilka som bör eller inte bör vara del av samhället. Jag håller inte med som Rojas menar att SD har monopol på svenskhet och nationell identitet, att andra partier därför borde konkurrera om det. SD har inte monopol men har identitetsmonopol som en del av sin ideologi och program, andra partier har alltid haft sina argument och åsikter om det. Nationalism kan metaforiskt sett presenteras som alkohol - den löser dina problem men ger dig nya dagen efter. Därför bör man undvika fällan som en aktör som SD kan ställa till med sitt "vi är större katoliker än påven" beteende. Det viktiga i tex debatten om "svenska värderingar" är att a) skilja mellan politiska och kulturella värderingar b) inte forma myter, godtycklighet c) framföra att staten inte kan stifta eller kommendera om värderingar.

Och för att komma tillbaka till kritiken av liberalism. De senaste årens samhällsutveckling i Väst visar på stora förändringar. Paradoxalt nog har liberalt stöd för aspekter som globalisering och regionalisering bidragit till det på gott och ont, liksom minskad makt och inflytande för stater. Paradoxalt nog har nationalismen och betydelsen av nationella identifikationer ökat trots att problem och utmaningar ofta är just globala, regionala eller gränsöverskridande. Det beror till en stor del på att det mest av den politiska beslutsfattningen kretsar kring staten liksom att nationen ses som den mest självklara och enda organisationsformen. Inför 2020-talet bör liberala aktörer satsa på mer optimism, nytänkande och framtidstro även när det kommer till aspekter som institutioner och identifikationer. Liberal inspiration och ledarskap kommer att behövas bland annat eftersom det gäller att avveckla eller reformera äldre institutioner och forma nya, vilket i sin tur kräver att fler människor upplever kollektiva identifikationer och samhörighet både inom och utanför statens gränser.