Ja, hyckleri om nationalism

Jag har ända sen barndomen intresserat mig för begreppet nationalism med tanke på min egen historia och upplevelser. Intresset beror också på att nationalism i relation till händelserna Jugoslavien och Bosnien har studerats och analyserats i samband med diskussioner om EU:s utveckling.  Som det är presenterat inom vetenskapen så finns det olika typer av nationalism. Som etnisk, ”fotbolls” och metodologisk osv. Det som dock utgör sambandet för olika typer av nationalism är synen att nationen som enhet är den absolut viktigaste och att nationell (stats-landbaserad) (eller national) identifikation är absolut viktigaste för människan. Dessutom handlar det om en idé som har förändrats genom historien, inte minst i Europa där nationalism som under 1800-talet var mer progressivt medan nationalism som politisk idé anses idag vara mer regressivt.

Sociologen Ulrich Beck diskuterade främst om den metodologiska/vetenskapliga nationalismen där nationen och nationalstaten anses vara normen för tolkningar och undersökningar men också för synen på statens funktion. Beck menade också att nationalism är en idé som föreskriver att en nation måste finnas och att staten måste vara nationalstat.  Historiken Yuval Harari skriver i sin senaste bok "21 lessons for 21st century" att nationalism är bland annat synen på man har "speciella skyldigheter" för en viss nation medan fascismen anser att man har "absoluta skyldigheter" och att ens nation är överlägsen andra. Harari är läsvärd eftersom han också menar att EU är världens största mångkulturella experiment baserad på universella och liberala värderingar som sträcker sig bortom nationalstatstanken eftersom britter, fransmän, tyskar och andra skulle med tiden kunna komma att se sig mer som européer i första hand.

Sedan finns olika politiska tolkningar på om nationalism är bra eller dåligt. Den liberala tolkningen är att individen har sin moraliska och rättsliga suveränitet och är fri att förverkliga sig samtidigt som man respekterar andras frihet bland annat genom konstitutionalism i form av grundläggande mänskliga rättigheter till liv och ägande samt  negativa friheter från offentliga tvång och hinder. Man kan säga att individen utifrån liberal syn bara har speciella skyldigheter till sig själv och väljer själv på frivillig basis hur man vill samspela med andra individer.

Nationalismen lägger däremot betoningen på kollektivet, oftast genom nation i etnisk mening på basis av språk, religion och historiska myter, och att friheten är lika med staten eller det offentliga. När nationalister kommunicerar om frihet så kommunicerar man alltså om ”nationens frihet” och inte individens. Och när det kommer till synen på identifikation så stödjer inte nationalismen en ”fri marknad för idéer”. Man kan säga att nationalister oftast vill ha ”identitetskontroll” och genom offentliga maktmedel reglera eller påtvinga människors identifikation. Bland annat därför är tendensen att individer med nationalistiska åsikter och nationalistiska partier ser EU och global utveckling som ett problem eftersom det anses konkurrera med nationstanken.

På personlig nivå anser jag följande. Jag kan både existera som människa och åtnjuta friheter och rättigheter som medborgare utan att behöva tillhöra en (1) nation. Tvärtom, jag kan tillhöra mängder av gemenskap eller communties beroende på intresse och sammanhang. Jag anser också att min identifikation baseras på centrala institutioner som grundlagen, europeisk medborgarskap och stadgan om de grundläggande rättigheterna och FN:s universell deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vidare, jag bor i Stockholm som har sin egen ”historia och kultur” och som är en global stad med större mångfald.  Dessutom, som liberal är man skeptisk till auktoriteter och negativ till olika former av kollektivism.

Redan under 1800-talet menade Fredric Bastiat att begrepp som nation och "nationellt intresse" används för att främja privata intressen, som kolonialkrig, genom att presentera dessa intressen som kollektiva. Milton Friedman hade liknande resonemang om hur intressen för jordbrukssubventioner presenteras som något "nationellt" så att pengar går till privata fickor. Det är inte heller märkligt att nationalister i dagens Europa kommunicerar om att man ska skydda välfärd och ”kultur” från migrerande individer. Det är också logiskt att liberalismen genom den moderna historien har ofta gått ihop med interkulturella och kosmopolitiska samhällssyn.

Poängen är alltså att man redan under 1800-talet visste att nationalism som formell idé om att en nation måste finnas eller hur den ska vara kan och kommer att användas antigen för att medvetet lura människor genom att spela på känslor eller genom att omedvetet, eller banalt,  vilja skaffa sig kontroll och efterstava en viss mål. Bland annat därför är jag negativ till hur Rebecca Uvell som formellt presenterar sig som liberal kan resonera att nationalism vore något bra och nödvändigt.   För att inte ”skriva en uppsats” om Uvells text om nationalism presenterar jag ett antal exempel på problematiken i hennes resonemang.

-         Sverige bygger på en stor mångfald av idéer, även när det kommer till medborgarskap. Eftersom Sverige sedan 1995 är en del av EU som politisk entitet och styrelseform så innebär det bland annat att nationalstaten inte finns enligt äldre syn och tolkningar av statens funktion. Man kan argumentera att EU-stater när det kommer till suveränitet egentligen är mer av transnationalastater eller unionsstater. Det innebär bland annat att mellanstatlig beslutsfattning inte alltid handlar om att hålla fast vid statens suveränitet eller vid ”nationella intressen”.  Istället handlar det om att hitta överenskommelser genom att suveränitet delas eller flyttas till EU-nivån. Dessutom, nationalism är inte ett måste för att ”värna om suveränitet”. Federalism, eller också EU:s subsidiaritetsprincip,  är ett bättre alternativ eftersom man kan diskutera om suveränitet beroende på beslutsnivån, från lokal till EU-nivå samt även global nivå.  Sverige har också genom historien funnits som samhälle och land i olika former  även innan nationalismens eller nationalstatens tillkomst som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Alltså, nationalism är inte ett måste för att staten eller samhället ska finnas. ”Vi” finns utan nationalismen också.

-         Att vara nationalist innebär bland annat att ens intressen anses som viktigaste för en viss nation. Men det är inte i sig lika med ”nationens intresse” eller ”nationellt intresse”. Uvell har delvis rätt här men fallerar vid begreppet ”ursprung”. Saken är att nationalismen som idé i grund och botten bygger på bejakande av myter. I praktiken innebär det att man inte förespråkar stolthet över historien som den var utan ser på historien som man önskar , eller selektivt väljer att den har varit genom tiderna. Tankar om Gustav Vasa eller Karl XII är exempel på hur man kan projicera stolthet genom hänvisning till individer som inom ramen  för sina historiska kontexter dels utsatte människor för olika lidanden och illdåd men som också styrde över samhällen utan nationen som främsta enhet och där människor organiserade sig på basis av lokala och regionala identiteter. Till exempel var Riga den största staden under Karl XII tid vid makten så enligt den nationalistiska logiken borde man uttrycka mer stolthet över Lettland. Svenska flaggan, liksom många andra flaggor, är också ett äldre än både nationen och nationalstaten. Som bland andra Ernst Gellner menade har fallet genom historien varit att stater skapat nationer snarare än att man först skapade nationer och därefter stater. Nationsbygge som under 1800-talet var som ett stort och långt identitetspolitiskt projekt ovanifrån. Uvell skriver också att en nationalist inte exkluderar någon med utländsk bakgrund. Förvisso kan det vara så i praktiken när det kommer till privata åsikter men när det kommer till partipolitik och policyn för det offentliga så bygger nationalism inte bara på exkludering av människor utan även exkludering av andra styrelseformer, som EU.

-          

Sant att folkhemsprojekten var ”nationellt projekt” men inte bara det. Folkhemmet var inte ett sociokulturellt projekt med målet att skapa ”homogent svenskhet” , även om det fanns sådana idéer hos exempelvis Tage Erlander. Folkhemmet var, som exempelvis Lena Andersson menar, främst ett socioekonomiskt projekt med syfte att skapa ”socioekonomisk homogenitet” med lägre klasskillnader (värt också att nämna att folkhemmet även byggde på att det skulle finnas arbetarklass, medelklass, överklass). Dessutom, att vänsterorienterade aktörer som socialdemokraterna var mer internationalistiska än nationalistiska handlade också om att Sveriges utveckling var beroende av internationell handel, samarbeten och institutioner.

-         Man kan kritisera Sveriges policyn rörande ekonomiskt stöd till föreningar på etnisk basis som för tro. Men saken är också att sådana föreningar är inte enbart ”importerade” eller ”utländska” utan även inhemska och svenska som när det kommer till folkmusik. I så fall bör man argumentera för att offentlig sponsring med skattepengar ska avskaffas helt och hållet.

-         Det är bra att Uvell argumenterar emot albansk nationalism men här kommer också det farliga. Åsikter i stilen att albansk nationalism, eller serbisk, vore sämre än den svenska eftersom den svenska inte handlar om territorier. För territorier eller inte bör spela mindre roll. Vad som bör spela större roll i synen på nationalism är att nationalism principiellt handlar om identitetsrecept, identitetsmonopol och identitetskontroll om hur en kollektiv måste och bör vara. Nationalismen går ut på a) att nationen är den absolut viktigaste som finns b) att världen ska vara indelad i nationer som högsta identitetspunkt.

-         Är man liberal som anser att individens suveränitet är det viktigaste att värna om eller ser sig som europeisk samt som kosmopolitisk medborgare så är nationalismen negativt. Men det som Uvell tar upp här är ett tydligt exempel på den metodologiska nationalismen.  Alla stater i världen är inte nationalstater i praktiken eftersom andra former av gemenskap som klanen som i Yemen eller Irak betyder mer för människor än nationen i politisk mening. Inte heller är nationer eller nationalstater något naturligt utan ett resultat av idéer och sociala konstruktioner. Inte heller måste stater i framtiden vara nationalstater utan kan utvecklas vidare som transnationella och kosmopolitiska stater, bland annat som stadsstater. Och låt oss komma ihåg att mycket av dagens politik inte tar avstamp i nationalstaten utan tar avstamp i EU-dimensionen och den globala beslutsnivån som rörande klimat. 

Avslutningsvis vill jag argumentera för följande. Varje nation är för stor för vissa saker och för små för andra. Människor behöver gemensamma institutioner för att lösa problem och utmaningar, men gemensamma institutioner är inte per automatik lika med nationen eller staten. Till exempel, organiserad brottslighet skulle kunna hanteras genom att Interpol blir global operativ polisstyrka med egen personal som ansvarar för mänsklig säkerhet än att stater ska ”samarbeta” mer rörande brottslighet.  Fakta är att människans natur är lokal samtidigt som det finns globala problem och utmaningar. Därför behövs inte nationalismen som menar att nationen är det viktigaste och den mest absoluta formen för identifikation och organisation. Det som behövs istället är mer glokalism, tillika kosmopolitism, som institutionell och identifikationsmässig process som skapar bättre relationer mellan det lokala och det globala.

Europe, liberalism and democracy - ALDE party congress in Madrid

A general problem with the European democracy and politics is an almost absence of “real” European political parties. European party groups and formations promote official statements which their member parties do not always support or promote. Another case is that corrupted or misbehaving state-level parties undermine the civic trust concerning the general support for the party formations and the European political system. This has been the case related to the parties such as Fidesz (EPP) but also to the other, more civic oriented party formations. That is why Alliance of Liberals and Democrats for Europe also need to “clean their own house” before criticizing others.

This week ALDE is holding its congress in Madrid. The congress offers a golden opportunity for ALDE to really “reclaim” itself and liberalism as the message was formulated in Lisbon, 2014. As liberals, we have been criticizing political behaviour around the EU when it comes to authoritarian, culturalist and anti-democratic behaviour. To be more trustworthy, we also need to “ wash our own hands” and solve internal problems.

One cannot expect that a liberal party can perform 100% ideologically correct in the public debate and decision-making process, having in mind the different factors as well as the needs for compromises and plurality of the liberal ideology. At the same time, it is important to remember that there are core values and ideas that can clearly be communicated, such as defending moral individualism, human rights and freedom, as well as being sceptic toward collectivism of different colours.

This parties that are only “liberal in name” should not be members of ALDE. A clear example is the MRF party in Bulgaria. The party has a corrupted structure and large numbers of members with dubious and criminal behaviour. MRF: s behaviour has contributed to Bulgaria being among the most corrupted parts of Europe and with lowest rankings of media freedom according to the Reporters Without Borders. As an ALDE-member in Sweden I would therefore never cheer for MRF performing well on the elections.

Second example is the ALDE party (former PLR) in Romania that also has been demonstrating behaviour which can only be described as corrupted and authoritarian. This is the case when it comes to issues of rule of law and judicial independence where ALDE-R have supported problematic and questionable decisions. Also, the Romanian ALDE-PSD government recently spent around 35 million euros on a referendum with the aim of banning same-sex marriage.

While problems with corruption and statism exist among the ALDE parties in some younger member states, there are also mainly problems with political communication and collectivism is the older ones. In Denmark, the regime of Venstre has led to policies as forbidding burqa and begging for help as well as creation of a “ghetto list”. One can say that right-liberals in Denmark have contributed to the situation where political correctness is to pick up on minorities and make a fun of international conventions as regarding refugees. Such polices are not only undermining freedom of speech and religion but also punishing already socially vulnerable and more excluded individuals in the Danish society.

A similar case took place in Netherlands, where the supposed “victory over populism” was based on populist and nationalist communication. High-ranking VVD members communicated that celebrating Easter is a “Dutch value” targeting towards the Muslim population. It also represents a right-wing collectivist “logic” where one is against leftist gender policies while at the same time trying to force Muslims to become liberal feminists.

The problems with political communication among liberal parties are not only relevant for the local or the state level policies but also when it comes to the EU-level. In Sweden, Liberalerna (my own party) is famous for promoting “more European cooperation” for almost every EU-policy area. However, the problem with “more cooperation” rhetoric is that it is often seen by citizens either as empty words or as dishonest way to promote more intergovernmentalist bureaucracy and political integration.

EU needs more decentralization and local-self-governance, limited EU-level governance and better functioning central institutions as the court of justice, more economic liberalization and openness to global migration and mobility. But if European liberal parties are not able to perform as they teach or to wash their hands, they should ask themselves about the meaning of their own existence. If ALDE cannot transform into a single party based on individual membership and grass-root activism then European liberals should try to form a new party based on a meaningful and inspirational liberal story that can improve the current institutional, economic and social problems in the union.  

Det behövs inte "mer samarbete"

2016 publicerades min masteruppsats om politisk kommunikation och Europarlamentsvalprocessen i Sverige under 2014. En av de viktigaste slutsatserna i uppsatsen var att den politiska kommunikationen hade i många fall större fokus på EU-politik och dimension än på nationell politik och dimension. Det är en positiv utveckling eftersom EP-val i Sverige har haft tendensen att vara som nya "folkomröstningar" med Ja-Nja-Nej till EU. För både liberala och andra politiska aktörer finns mycket att lära sig hur kommunikationen kan förbättras och göras mer inspirerande för medborgarna. Därför skriver jag följande förslag och åsikter inför EP-valet 2019.

1.    EU presenteras ofta felaktigt i debatten som ett ”samarbete” trots att EU är en supranationell / överstatlig union. Det som ofta medvetet eller omedvetet menas med samarbete är egentligen mellanstatligt beslutsfattning och styrning (intergovernmentalism). Men mellanstatlighet är inte den enda sättet att styra unionen. Det är en del av EU:s beslutssystem (governance) vid sidan av andra former av styre som Open Method of Coordination och kommissionens agerande.

2.    I politikforskningen definieras EU ofta som supranationell union, regional integration association/organization, multi-level governance (flernivåstyre). Förvisso är cooperation/samarbete en del av beslutsprocesserna. Att exempelvis Liberalerna tenderar att kommunicera om ”mer samarbete” har därför följande problem då kommunikationen kan uppfattas som:

a)    ”tomma ord” eller som ”enkelt budskap”

b)     ”dolt” eller oärligt förespråkande av mer integration

Från liberal synpunkt när det kommer till synen på offentlighetens storlek, demokrati och individen så behöver inte EU ”mer samarbete”, alltså mer mellanstatlighet. Eftersom mer mellanstatlighet innebär bland annat mer byråkrati och ”kohandel” mellan staterna som inte alltid behövs. Det som behövs däremot är bättre fungerande centrala institutioner som EU-domstolen samt mer maktdelning, maktbegräsning och maktdecentralisering.

Dessutom finns risken att Liberalernas kommunikation inte skiljer sig från Sverigedemokraternas. Idag är SD medlem i partigruppen ECR där partier förespråkar EU just som ”ett samarbete” mellan stater men utan europeisk demokrati, flernivåstyre eller medborgarskap.

3.    Partier behöver i första hand utforma sin EU-politik som handlar om unionen i sin helhet medan politik för Sveriges agerande i det mellanstatliga styret behöver komma i andra hand. Politisk kommunikation behöver mindre fokus på stater-länder och mer fokus på unionen som politisk entitet med syfte att inspirera medborgarna.

4.    ”Mer samarbete, EU behövs för klimatet, EU är bra för företagen”. Men partier skulle aldrig kommunicera i stilen att Sverige behöver mer samarbete eller att klimatet behöver Sverige. Partier behöver kommunicera om EU mer detaljerat i samtliga relevanta frågor som ekonomins utveckling, offentlighetens storlek, institutionella reformer, migration och integration, ekologi och energi, mm

5.    Liberala aktörer bör agera enligt principen att ”be the change that you want to see in the world”. Vill man bidra till att forma ett mer liberalt europeiskt samhälle så behöver man kommunicera och berätta mer tydligt, visionärt, meningsfullt om hur den utvecklingen ska gå till. Låt oss tänka att EU redan idag är en federal union enligt mer klassisk liberal modell och låt oss kommunicera utifrån det.

6.    Ett problem med det europeiska partisystemet är att det fortfarande (nästan) saknas ”riktiga” partier som kan verka i hela unionen. Att landbaserade partier ingår i olika partigrupper eller partifederationer gör bland annat att de enskilda partiernas EU-politik inte alltid är lika med det som partigrupperna formellt presenterar samt att partierna i de olika grupperna kan vara korrupta vilket i sin tur påverkar medborgarnas förtroende till det demokratiska systemet. Liberala partier behöver inom det kommande framtiden gå samman med andra liberala partier och transformera sig till ett europeiskt liberalt parti med liknande organisation som finns i federationer som USA och Kanada.

7.    Partierna behöver idag fler talespersoner. Att ha bara en talesperson för EU-politik är alldeles för snävt och begränsat. Istället behöver vårt parti talespersoner för olika delar av EU-politiska områden som migration, ekologi, energi. Liknande poster behövs för den globala nivån samt poster för nya och andra frågor som AI-politik och drogpolitik.

8.    Kommunikation behöver överlag mer innehåll och förklaringar liksom vara mer inspirerande och meningsfull. Ta till exempel Liberalernas kommunikation om förslaget för EU-koldioxidskatt:

a)    Hur stor ska skatten vara per ton CO2?

b)    Vad ska intäkterna användas till?

c)    Vilka ska driva in skatten?

d)    Ska skatten införas i samband med grön skatteväxling?

e)    Ska skatten kunna globaliseras vid senare tillfälle?

Dessutom, förslaget om EU-CO2 skatt berör även frågor om skattesystem, suveränitet, välfärd, budgetprocessen, beslutsfattning. Svar på dessa frågor måste också besvaras i sin helhet.

9.    Liberala aktörer bör ta hjälp av liberala och andra intellektuella, experter, kunniga i utformningen av vår EU-politiska program. Ta till exempel Yuval Noah Harari som beskriver EU som ”världens största mångkulturella experiment baserad på universella liberala värderingar” eller Philippe Legrain som förespråkar att EU har öppna gränser för individer från andra världsdelar rörande sysselsättning som jobb, studier, entreprenörskap.

10. Slutligen behöver vi även vara mer öppna som parti genom att ta in förslag från medborgarna. Det kan till exempel handla om att vi gör det rent lokalt bland föreningarna men också att vi har en digital plattform för det.

Vladan Lausevic

Medlem av Liberalerna i Täby

Individuell medlem i ALDE

1968 och 2018. Brist på optimism och meningsskapande

Jag vill inte romantisera 1968 helt och hållet eftersom allt var inte positivt med samtidens samhällsutveckling. Bland de som krävde snabba omställningar och radikala reformer fanns diverse kollektivister och extremister som maoister och de som såg Hoxhas Albanien som modellsamhälle. Det som jag dock ser som en stor paradox idag är att 50 år senare, trots en bättre, rikare, säkrare värld så råder det brist på optimism och framåtanda. Hur kan det vara så med tanke på de senaste 30 årens ekonomiska, sociala, teknologiska utvecklingens positiva sidor?

Under året har jag läst flera texter om 1968 symboliska betydelse för världshistorien. Att USA och delar av Europa blev mer liberala samhällen berodde på att olika rörelser och deras ambitioner gick ihop. Fred, anti-militarism, civilitet, kosmopolitism, rättigheter för kvinnor och minoriteter, klimatmedvetenhet och ekologism. Det året när miljontals människor krävde samhällsförändringar och social progression.

Men idag råder mycket mer pessimism än för 50 år sedan när världen var mycket mer fattigare, auktoritär och stängd. Därför finns det fortfarande gott om ” 68 tankar" som vårt globala samhälle idag behöver. Jag listar nedan:

- Mer optimism och framåtanda 
- Basinkomst, grundskydd för alla 
- Legaliseringar av narkotika och harm reduction 
- Klimatvänlighet och hållbarhet 
- Fler livstilsfriheter och mer värnande av mänskliga rättigheter 
- Avskaffande av militärt-industriella komplex 
- Fria kommuner, experimentzoner 
- Global solidaritet och medborgarskap

Fyra frågor för att bemöta nationalistisk identitetspolitik

Det är vanligt att i diskussioner om EU som styrelseform argumentera utifrån ekonomiska argument. Att si och så många jobb försvinner eller att företagen skulle få det svårare utan EU:s existens eller om Sverige skulle sluta vara en del av unionen. De ekonomiska argumenten är viktiga men otillräckliga. 

Nationalistiska aktörer bryr sig inte mycket om ekonomi utan bryr sig främst om identitet. Att debattera emot politik som partier som SD står för bör grundas på berättelser och argument för europeisk identifikation, institutioner och interkultur. 

Tankar om "Swexit" är mycket oansvariga både när det kommer till ekonomin som när det kommer till individen och demokratin. Notera att partier som SD inte bara driver politik för att enskilda länder ska lämna unionen. Nationalistiska partier driver politik om att unionen i sig ska avskaffas och försvinna. Därför bör sådan politik och sådana politiker ställas inför väggen med följande frågor:   

1. Vad händer om majoriteten av Sveriges invånare (tillika unionens invånare) inte får rösta under EP-valet och inte får delta i den europeiska demokratin?

2. Vad händer för medborgaren som av olika anledningar vill kunna flytta och förverkliga sig i andra delar av unionen?

3. Vad händer med synen på civilistisk och universell europeisk identifikation baserad på demokrati, rättsstyre, mänskliga rättigheter samt kulturell mångfald?

4.  Vad händer för alla städer och regioner som vill samarbeta om frågor rörande klimat och flyktingar inom ramen för det europeiska flernivåstyret?  

Utan gemensamma institutioner som medborgarskap och demokrati skulle Europa vara en mycket sämre, fattigare och ofriare kontinent. Därför bör nationalistiska aktörer förklara hur man egentligen tänker med sin syn på europeisk identifikation och unionens framtid.  

Livet i ett liberalt experiment

I år är det fem år sedan Kroatien blev EU:s 28: medlemsland. Vägen dit var inte lätt och präglades av sega reformer samt en folkomröstning med lågt valdeltagande. Och backar man bandet tillbaka till 90-talet så var saker och ting ännu värre. Kroatiens förste och nationalistiske president Franjo Tudjman ansåg att landet aldrig skulle bli en del av EU. Hans syn var att EU precis som Jugoslavien var en "liberal experiment" dömt att kollapsa.

Tudjmans påstående var grovt felaktigt eftersom Jugoslavien inte var någon liberal experiment utan en auktoritär experiment. EU är däremot en "experiment" som inte bara baserar sig på liberala universella värderingar utan även kan ses som världens största mångkulturella experiment. Det handlar om att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner och idéer. Som historikern Yuval Harari skriver i sin senaste bok kan det hända att i framtiden fler som idag ser sig som britter, tyskar eller spanjorer allt mer identifierar sig som européer.

Från liberal sida kommunicerar man ofta om EU utifrån ekonomiska argument rörande marknaden och handel med omvärlden. Men man får inte glömma att ekonomisk integration och samverkan förr eller senare leder till problem och utmaningar i andra policyområden. Klimatet är ett sådant exempel där global ekonomi har reducerat fattigdomen men också tenderat att öka utsläppen. Att EU är en ekonomisk supermakt gör också att fler människor från andra världsdelar vill komma till unionen för att förverkliga sig samtidigt som man möter olika hinder.

Att som liberal verka för att EU ska reformeras och förbättras rörande offentlighets storlek, individens frihet och samhällssynen är viktigt dels för att fler européer ska leva friare men också för att en bättre fungerande och mer demokratisk union än dagens kan inspirera fler människor i andra världsdelar. Om EU lyckas som världens enda övernationella demokratiska styrelseform blir det också lättare att få resten av världen att tillämpa lyckade lösningar. Inte minst inom ramen för klimat och migration där statscentrerade intressen och samarbeten är otillräckliga samtidigt som fler gemensamma institutioner som koldioxidskatt och global fri rörlighet saknas. 

Liberalism - dåtid, nutid, framtid.

Liberalismen har utmanats tidigare genom historien som under 1930-talet. Men skillnaden från äldre kritik är att dagens kritik av liberalismen fokuserar mindre på ekonomiska och finansiella frågor. Istället ligger fokuset främst på frågor om identitet och social organisering. Under till exempel 1980-talet var frihet och marknad de främsta politiska ledande orden i Europa och USA. Idag verkar det handla mer om ”folket” och ”kontroll”. Därför anses liberalismen idag ha lägre trovärdighet och support bland människor.

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin senaste bok “21 lessons for the 21st century” har liberalismen varit en av de mest dominerande idéerna i mänsklighetens moderna historia. I konkurrensen med de kommunismens och fascismens totalitära idéer gick liberalismen som segrande. När kalla kriget slutade kom den liberala berättelsen baserad på demokratiskt styre, mänskliga rättigheter och fria marknader att vara som programmerad att erövra hela världen med sitt inflytande.

Men det som hände enligt Harari var att den liberala berättelsen i takt med kriser kom att upplevas som allt mindre inspirerande. Kan man därför säga att det råder historiens slut för liberalismen? På grund av högre motstånd till invandring och högre stöd för auktoritär politik? Eller på grund av politisk kommunikation om ”illiberal demokrati” och om reduceringen av pressfriheten?

Harari menar att 1998 var liberalismen den enda dominerande berättelsen i världen men att 2018 ingen dominerande berättelse finns längre. Vilket kom för liberaler att upplevas som en känsla av chock och desorientering när man kom att känna att ”Brexit och Trump” inte bara vara historiens slut utan även slutet för den mänskliga civilisationen.

Den liberala berättelsen har tidigare överlevt utmaningar som med Franz Ferdinand momentet, Hitler momentet och Che Guevara momentet eftersom fred och supervaruhus visade sig vara bättre än krig och gulag. Trumpmomentet som utmanar liberalismen är dock mer nihilistiskt än kommunism och fascism. Trumpismen erbjuder inte lösningar för globala problem när det kommer till ekonomi och klimat eller svar i takt med den postindustriella utvecklingen när fler jobb förloras på grund av artificiell intelligens och algoritmer.

Liberala idéer är fortsatt viktiga för mänskligheten samtidigt som det enligt Harari blir allt svårare för liberalismen att handskas med utmaningar som i fallet med informations- och bioteknologins framväxt. Något som kan betyda en framtid där hackers inte bara hackar in sig på datorer utan även i människokroppar och där diktaturer kan få övertag över demokratierna genom att ha mer kontroll över människor genom digitala verktyg.

Som läsare kan man finna Hararis bok som väldigt kritisk till liberalismen men författaren presenterar också uppmuntran och optimism. Boken talar om för liberaler att minnas 1918, 1938, 1968, 1998 innan man tycker att 2018 liknar katastrof. Liberalismens historiska framgångar bygger bland annat på stöd för basala sociala skyddsnät samt att frihet och mänskliga rättigheter gäller för alla människor universellt utan undantag.

Mänskligheten kommer inte att överge den liberala berättelsen. Dels eftersom liberalismen fortfarande har starkt stöd och dels eftersom det inte finns någon alternativ.  De mer extrema motståndarna till liberalism erbjuder nostalgiska fantasier om ett bättre förflutet. Faktumet är att de flesta människor har aldrig åtnjutit så mycket fred och välstånd som under den 2000-talets liberala ordningen. Det som liberaler måste göra framöver är att forma bättre berättelser om hur globala problem och utmaningar som när det kommer till ekologi, teknologi och mobilitet. Bara genom göra så kan liberala aktörer fortsätta att forma vår mänskliga civilisationens framtid.