Livet i ett liberalt experiment

I år är det fem år sedan Kroatien blev EU:s 28: medlemsland. Vägen dit var inte lätt och präglades av sega reformer samt en folkomröstning med lågt valdeltagande. Och backar man bandet tillbaka till 90-talet så var saker och ting ännu värre. Kroatiens förste och nationalistiske president Franjo Tudjman ansåg att landet aldrig skulle bli en del av EU. Hans syn var att EU precis som Jugoslavien var en "liberal experiment" dömt att kollapsa.

Tudjmans påstående var grovt felaktigt eftersom Jugoslavien inte var någon liberal experiment utan en auktoritär experiment. EU är däremot en "experiment" som inte bara baserar sig på liberala universella värderingar utan även kan ses som världens största mångkulturella experiment. Det handlar om att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner och idéer. Som historikern Yuval Harari skriver i sin senaste bok kan det hända att i framtiden fler som idag ser sig som britter, tyskar eller spanjorer allt mer identifierar sig som européer.

Från liberal sida kommunicerar man ofta om EU utifrån ekonomiska argument rörande marknaden och handel med omvärlden. Men man får inte glömma att ekonomisk integration och samverkan förr eller senare leder till problem och utmaningar i andra policyområden. Klimatet är ett sådant exempel där global ekonomi har reducerat fattigdomen men också tenderat att öka utsläppen. Att EU är en ekonomisk supermakt gör också att fler människor från andra världsdelar vill komma till unionen för att förverkliga sig samtidigt som man möter olika hinder.

Att som liberal verka för att EU ska reformeras och förbättras rörande offentlighets storlek, individens frihet och samhällssynen är viktigt dels för att fler européer ska leva friare men också för att en bättre fungerande och mer demokratisk union än dagens kan inspirera fler människor i andra världsdelar. Om EU lyckas som världens enda övernationella demokratiska styrelseform blir det också lättare att få resten av världen att tillämpa lyckade lösningar. Inte minst inom ramen för klimat och migration där statscentrerade intressen och samarbeten är otillräckliga samtidigt som fler gemensamma institutioner som koldioxidskatt och global fri rörlighet saknas.