Hur motverka nationalism? 10 tips till politiker, debattörer och andra

1.    Förklara att enligt FN den nuvarande konsumtionen och levnadsstandarden är ohållbar. Den globala samhällsutvecklingen måste ställa om och bli grönare, resurseffektivt och klimatsmartare. ”Folkhemmet” var trots sina framgångsrika resultat allt annat än ett miljövänligt projekt och hållbart projekt. Nationalismens budskap går ut på att människors solidaritet och politiska medvetenhet ska vara begränsad inom nationella gränser.”Stolthet över” Sverige kommer inte att rädda en från övernationella utmaningar. "Nationellt gemenskap" som bygger på okunskap, sociala fobier eller kulturell rasism är inte heller en bra metod att använda sig i dagens värld rörande mänsklig utveckling. 

2.    Använd inte orden ”svensk(a)” när du har retorik om jobb, lag, kultur eller värderingar. Jobb har ingen nationalitet, ekonomin är global och ”kulturen i Sverige” eller ”svenska värderingar går inte att definiera i absoluta termer eller att begränsa med nationella gränser. Tänk på exempelvis relationer mellan Skåne och Danmark. Tänk på att de värderingar som existerar i Sverige finns också på andra håll inom Europa och världen. Forma istället människor som kan vara mer övernationella i sitt sätt att resonera och tolka världen runt om sig. Risken är annars bland annat att retoriken går ut på att en ska ha jobb eller följa lagen som svensk istället som individ.

3.    Förklara om att mänskliga rättigheter handlar om universella och moderna värderingar som behövs i en värld som inte är nationell. Stå upp att det är värderingar som bör följas av alla oavsett om en är född och uppvuxen eller inte född och uppvuxen i Sverige.

4.    Förklara om att EU-frågor är just politik på EU-nivå. Inspirera människor om att Unionen ska vara mer demokratiskt där individen som en EU-medborgare kan påverka makten på övernationell nivå. Gör skillnad mellan vem som har sagt eller gjort vad. Ifall det var ministerrådet, kommissionen eller Europaparlamentet.

5.    Förklara om att Daech/ISIS inte kommer försvinna av sig själv utan att det skulle krävas en storskalig militär och civil intervention i Syrien under FN-mandat. Att ”skicka JAS mot IS” är ett tydligt exempel på populism som inte fungerar i verkligheten.

6.    Förklara att migrationsutmaningen är global och att FN:s anställda har önskat att EU tar upp till 1 miljon flyktingar under de kommande åren. Det är i FN:s anda som världen behöver utveckla sig framåt. Inklusive byggandet av samhällen som är inkluderande och bygger på humanistiska värderingar.

7.    Förklara om att det finns studier som visar att tiggeriförbud skulle vara ineffektivt. Människor som är desperata, diskriminerade och upplever utanförskap har ofta andra problem och prioritet än att följa lagen. Uppmuntra civilsamhället att göra större insatser för att hjälpa individer från gatan. Förespråka gärna mer tryck från kommissionen mot den nationella regimen i Rumänien samt att alla medborgare inom Unionen ska kunna leva enligt de stadgan om de grundläggande rättigheterna.

8.    Stå upp för att det finns andra utmaningar för välfärdsstaten än just invandring och integration. Enligt Nordiska Ministerrådet så handlar det inte minst om en globaliserad ekonomi och åldrande befolkning. Även Sverige välfärd är beroende av beslut på övernationell nivå som rörande den europeiska marknaden och den globala ekonomiska utvecklingen. Dagens nationalism kan inte ge människor en bättre levnadsstandard då den endast vill vara isolerad till ”nationalstaten” och tar inte hänsyn till vad som sker utanför.

9.    Använd dig av den vetenskapliga kunskapen om vad nationer är för något. Det vill säga sociala konstruktioner grundande på myter och osanningar. Sådant kunskap behöver användas i en allt mer icke-nationell värld. Risken är annars att människor lever kvar i gamla myter vilket går emot ett modern, demokratiskt och kunskapssamhälle.

10.                  Slutligen, påverka medborgare så att de blir mer medvetna på EU-nivå samt globalt. Lösningar på övernationell nivå kräver övernationell demokratiskt legitimitet, det vill säga att människor i Sverige, Tyskland eller Indien kan kräva samma sak. Tänk på att nationella gränser inte bara är fysiska hinder utan även mentala. Att vara mentalt fast i nationella gränser kommer definitivt att gynna partier som SD. 

Inomhus farmer behövs för framtidens Stockholm

Stadsodling i Stockholms region är populärt hos många. Människor organiserar sig i grupper eller odlar individuellt . Därmed är Stockholms sedan flera år tillbaka en del av en global urban trend med koppling till diskussionerna om klimatförändringar.

Att odla urbant ska kunna vara en del av stadsmänniskors vardagsliv. Det kan fungera bra som en hobby för individen samt motivera människor att göra något tillsammans och forma gemenskap.  Det som också behövs för Stockholms framtid är mer vinstdrivande och företagande stadsodling. I städer som New York, Shangai och London är det vanligt med ”inomhusfarmer” och ”vertikala farmer” där ätbara produkter kan odlas väldigt centralt. Sedan 2008 lever de flesta människor i stadsmiljö och enligt FN kommer stadsbefolkningar vara runt 70-80% procent av världsbefolkningen innan året 2050. Då kan Stockholm bli ännu mer en global stad i en värld där städernas utveckling och anpassning till att vara mer ”gröna” och ”kilmatsmarta” blir allt mer viktigare.

Odla fisk och växter utan jord = sant. Kolla på videoklippet om aquaponics metoden. 

Stockholm har tidigare belönats med priser att vara en miljövänlig stad. Bland annat var Stockholms första huvudstad i världen som införde en hel bussflotta driven av förnyelsebara energikällor. Det fanns även en vision, av non-profit företaget Plantagon, att senast 2014 etablera en stor vertikal farm centralt i staden. Planerna har tyvärr inte blivit verklighet och Stockholm behöver etablering av nya företag som kan arbeta med urbant jordbruk. Det finns trots allt en kritisk massa det vill säga människor i Stockholm som vill handla ekologiskt och urbant odlat mat. Förhoppningsvis kommer Plantagon bli det första vertikala farmen i Stockholm under 2016.

Att ha en företagsvänlig miljö för stadsodling handlar mycket om inställningen och policy på lokal nivå. Moderaten Anna König Jelmyr har skrivit att kvarteret Persikan i Djurgårdsstaden kan bli ”stadens första urbana farm”. Hon betonar att det inte Stockholms Stad utan vanliga människor som ska ta eget initiativ och engagera sig. Men det som Stockholm Stad definitivt kan göra är att locka investeringar, skapa reklam och policy så att urbana stadsodlingsföretag etablerar sig inom regionen.

Referenser

Byggindustrin: http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/plantagons-v%C3%A4xthus-ett-steg-n%C3%A4rmare-byggstart-20706

DN: http://www.dn.se/arkiv/stockholm/m-det-kan-bli-stans-forsta-urbana-farm

Global Citizen: https://www.globalcitizen.org/en/content/seeds-in-the-city-the-pros-and-cons-of-urban-agric/

Hållbar Stad: http://www.hallbarstad.se/blogs/26-stadsodling

Fastighets Nytt: http://fastighetsnytt.se/2014/06/stadsodling-har-slagit-rot-i-stockholmarnas-medvetande/

Urban Times: https://urbantimes.co/2011/05/stockholm-sweden-european-green-capital-2/ 

Unionen kan inte vara en humanitär förebild utan mer europeisk demokrati och identitet

Gårdagens rapportering om att Ministerrådet inte kunde enas om Kommissionens ursprungliga förslag rörande flyktingkvoter tolkar jag med blandade känslor. Å enda sidan lyckades inte medlemsstaternas ministrar ena sig om att 60 000 flyktingar skulle fördelas inom Unionen. Å andra sidan så har EU aldrig tidigare som en helhet hanterat migrationsfrågan på just detta sätt. Därför kan gårdagens möte och dess beslut ses som en framgång jämfört med tidigare försök.

På EU-nivå talas det ofta ”United in Diversity” det vill säga ”Enade i mångfald”.  Och mångfalden är just väldigt mångfaldigt rörande identitet, erfarenheter och värderingar. Själv bor jag i Lettland, ett samhälle som har ett socialt arv om att människor har varit flyktingar men i praktiken ingen erfarenhet att ta emot flyktingar. Sverige eller Tyskland har däremot erfarenheter att ta emot flyktingar och bedriva invandringspolitik. Även en historia av att ha tagit emot flyktingar från länder som idag är med i EU som Lettland och Ungern.

Migrationsutmaningen är global och därför är det positivt om att europeiska politiker försöker med att komma överens på EU-nivå. Det behövs, inte minst då Medelhavet är EU:s södra gräns. Därför behöver EU leva upp till sina värderingar om mänskliga rättigheter samt förklara för medborgarna om vad migrationsutmaningen innebär. Men vägen dit är inte enkel eftersom EU-nivån fortfarande präglas av svårigheter som politisk ovilja och brist på gemensamma erfarenheter. Vissa länder som justitieministern Morgan Johansson har sagt saknar helt enkelt erfarenhet av att ta emot flyktingar.  

Det finns ett antal intressanta aspekter som är intressanta rörande den globala migrationsutmaningen:

a)    Många politiker och partier är oroade över att ”invandringskritiska”, populistiska och nationalistiska partier ska få starkare stöd ifall nationella regeringar kommer ut med budskapet inför medborgarna om att staten ska ta emot flyktingar. Polen är tydligt exempel där invandringen av många skulle tolkas som ett hot mot det ”nationella identiteten”.

b)    Migrationsutmaningen är global. Samtidigt är nationalstaten den typ av samhälle som EU-medlemsstater bygger på. Nationalstaten kräver inte endast en kontrollerad invandring utan även i många fall kräver assimilering och krav som individen måste uppfylla för att vara en del av nationen. 

c)    FN spelar en betydande roll och dess anställda har gjort uttalanden om att rika länder samt välfärdsstater måste ta emot fler flyktingar under de kommande åren.  Bättre sagt upp till 1 miljon flyktingar. Välfärden kan bli försämrad med hänsyn att det råder en tid av kriser. Människor riskerar samtidigt att dö, skadas och mycket annat ifall en kommun, en stat, en politisk union eller en internationell organisation inte hjälper till. Retoriken om ”hjälp på plats” är inte alltid fungerande i verkligheten.

d)   Europas befolkning åldras enligt flera undersökningar. Därför behövs det fler EU-medborgare i framtiden. Just för att utveckla den välfärden som många vill även se i framtiden. Därför skulle Unionen kunna ha ett system som liknar den amerikanska eller kanadensiska. I stilen med att den som tar sig till Unionen skulle kunna dels:

a)    Identifiera sig som europé

b)   Söka individuell  lycka, en sorts ”euroepisk dröm”

c)    Ta del av de värderingar som är tänkta att prägla Unionen som demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhälle.

I praktiken finns det flera företeelser. EU är en politisk union av nationalstater och de flesta EU-medborgare identifierar sig inte, eller åtminstone inte i första hand, som just européer. Inte ens alla européer i jakten efter ett bättre liv ses av andra européer med välkomnande ögon. Xenofobin och intoleransen i Storbritannien är ett tydligt exempel. Även de högerkonservativa politikerna samt David Cameron har gått ut med en retorik om vikten att äta ”fish and chips” för att vara britt samt om att EU-medborgare utan brittiskt nationellt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser” det vill säga välfärden.

Nationalstaten bygger bland annat på att medborgare ska identifiera sig med nationen för att ens kunna lita på varandra samt på samhällets institutioner. En utmaning för ett mångkulturellt samhälle kan vara just att avsaknad av delade värderingar, idéer och åsikter som kan leda till ett samhälle där färre litar på varandra samt på staten. Samtidigt är det just i takt med migrationen viktigt att ifrågasätta om ett samhälle kräver myter, bättre sagt nationalistiska myter, för att kunna vara ett fungerande samhälle. I slutändan måste nationalstaten anpassa sig efter globaliseringen och inte tvärtom. Det inkluderar faktumet att många vill komma till EU antigen som flyktingar eller av andra skäl.

Med en gemensam migrationspolitik skulle Unionen kunna vara ett av världens bästa exempel rörande humanitär invandring. Och det skulle gynna medlemsstater som redan har tagit emot många som Sverige och Tyskland. För att nå dit är det samtidigt viktigt att medborgare inte bara ställer krav på nationella politiker rörande mottagning, integration och inkludering. Om hela EU ska lyckas med att hantera migrationsutmaningen så måste migrationsdebatten oftare komma till Bryssel. Just i migrationsfrågan krävs det mer demokrati på EU-nivå. För att göra Unionen till en riktigt humanitär union gäller det först att börja identifiera sig själv som en europé och  en världsmedborgare som vill hjälpa till med att lösa övernationella problem och stå för moderna universala värderingar. "Enade i mångfald, för de som flyr och för en bättre värld". 

Referenser

Europeiska Kommissionen: http://ec.europa.eu/economy_finance/structural_reforms/ageing/index_sv.htm

EurActiv: http://www.euractiv.com/sections/justice-home-affairs/un-says-one-million-refugees-should-be-no-problem-eu-315413

Ministerrådet: http://tvnewsroom.consilium.europa.eu/event/justice-and-home-affairs-council-july-2015/departure-and-doorstep-se-johansson

The Guardian: http://www.theguardian.com/world/2015/apr/22/un-urges-wealthy-countries-to-take-one-million-syrian-refugees-in-next-five-years

Socialliberalism - Att vara eller icke vara?

Att diskutera om Daech, tiggare och invandring är sedan det senaste valet bland de mest aktuella samhällsämnena. Många medborgare känner oro i samband med en mer dynamisk politisk utveckling efter Decemberöverenskommelsen. Det är många frågor i luften som politiker förväntas ge svar på. Hur blir det med välfärdssamhällets framtid? Vad kommer staten att göra med individer som begår extremt grova krigsbrott? Eller med individer från både Sverige och andra medlemsländer som tigger?

Det som binder dessa utmaningar/problem är nämligen att de i sig även är gränsöverskridande. Daech verkar i flera stater samt utgör en del av den globala terrorismen. Den som åker till Syrien eller ett annat område för att ansluta sig till Daech löper en väldigt liten risk för att bli åtalad för krigsbrott eftersom rättsstatliga institutioner saknar bevis för att åtala en.  

Människor migrerar sedan homo sapiens kom till. Idag är det enklare än tidigare att resa runt om i världen rent teknologiskt men socialt kan det vara svårt då trenden fortfarande är att människor överlag ser nationalstaten som ett måste för sitt samhällsliv. En sådan stat kräver kontrollerad migration samt har rätt att bedriva det enligt FN:s principer.

 EU presenteras ofta som en union med ”50% av välfärdsresurser” men samtidigt inte är en välfärdsunion. Det finns ingen riktigt välfärdspolitik på EU-nivå av det slag som finns på nationell nivå. Den fria rörligheten är var i första han tänkt att vara en del av den ekonomiska integrationen i samband med den inre marknadens etablering på 90-talet. För den EU-medborgaren som är utan arbete finns alltid risken att bli utvisad från medlemslandet efter 3 månaders tid.

I samband med dessa utmaningar ställs krav på politiker och samhällets institutioner att agera. Ofta tas populistiska argument upp och långsiktiga förslag och lösningar är inte alltid populära. Många politiker, och nuförtiden inte bara inom SD, väljer att tillmötesgå dessa krav genom att tala om utvisningar, beslagtagning av pass, indragning av medborgarskap, förbud mot tiggeri, med flera. Det innebär även en retorik om att rättssamhället i Sverige idag måste förändras även om det innebär att staten ska kunna agera mot individen utan tillräckligt med bevisgrund. Och det finns starka känsloargument. Även för mig brister det i hjärtat när jag tänker som har deltagit i konflikten i  Syrien och kan ha begått grova brott, ungefär sådana som begicks under 90-talet i Bosnien, men som går  fria i bristen på bevis.

Men istället för att tillmötesgå populism bör politiker snarare beskriva problemet på andra sätt. Det är en väldigt passande tid för politiker att koppla ihop de problem som beskrivs med utvecklingen som sker utanför nationalstatens ramar just genom att ge övernationella förslag.  Och nämligen våga säga att nationella institutioner ofta är inkapabla eller begränsade att lösa övernationella problem.

Situationen i Syrien skulle utan tvekan kräva en militär och civil intervention under FN:s mandat. Istället kommer retorikern om ”skicka JAS mot IS” från kristdemokrater som Skyttedal och Busch.

Från EU-nivån skulle en mer praktiskt socialpolitik kunna rikta mot att bekämpa fattigdom, bland annat genom att Europeiska Kommissionen direkt skulle kunna ge pengar till de organisationer som arbetar med socialt exkluderade människor i medlemsstater där nationella regeringar anses vara korrupta och dysfunktionella. Men att genomföra en sådan åtgärd skulle kräva en lång process av omförhandlingar och institutionella ändringar som nationella regeringar kan blockera.

Välfärden skulle kunna anpassas mer efter en global värld snarare än att en global värld ska anpassas till välfärden. Även Nordiska Ministerrådet förespråkar flexiblare arbetsmarknader där inte bara flyktinginvandrare utan även ungdomar och studenter skulle gynnas. Istället kommer retoriken från bland annat kollegan Jenny Sonesson om att välfärdsstaten ska fungera mer eller mindre i den andan som Gunnar Myrdal och Per Albin Hansson har tänkt sig. Ännu värre från SD där ”folkhemmet” inte ses som en del av avlägsen historia utan som en framtidsvision.   Även om invandringsfrågan inte hade varit aktuell så måste den ”svenska modellen” eller även ”nordiska modellen” förr eller senare reformeras för att kunna fortsätta vara en del av den globala ekonomin. Politiker ska inte vara rädda för ökad nationalism bara för att välfärdsstaten utgör en stark identitetsbärande aspekt.

Det är superaktuell tid för politiker att förklara för medborgare om vad en globaliserad, regionaliserad, europeiserad, digitaliserad, integrerad värld egentligen innebär och hur det påverkar samhället på lokal och nationell nivå. Även om det är nationalstater som har format både EU samt en mer global värld är det lika viktigt att tala om att övernationella institutioner, både administrativa och samhällsbärande som Europaparlamentet kosmopolitisk identitet lever egna funktionella livsprocesser och påverkar samhällsutvecklingen på nationell nivå. Det är ett måste om politiker ska undvika att anklagas för att vara ”icke-vuxna” eller inkapabla att ta ”tuffa beslut”. Ett måste om populism till höger och vänster samt nationalism ska minska och få en svagare påverkan i samhället. Ett måste för att framtidens medborgare i första hand inte ska ställa krav på att nationella politiker och institutioner ska helt och hållet lösa problem som är övernationella.

Socialliberalism handlar trots allt om att kunna förstå och lösa problem utanför nationella ramar. Att vara internationalist och  göra andra till internationalister och européer. och Demokratin är än så läge nationell och risken är att även i framtiden den nationella demokratin inte kan komma åt de utmaningar som finns utanför nationell gränser. Därför har socialliberalismen en möjlighet att förespråka mer övernationell demokrati och identitet som behövs för att lösa problem i en värld som inte är nationell. 

En liberal revolution i Baltikum?

Nyligen publicerades min krönika på den liberala sajten Frihetssmedjan. Läs gärna mer om min erfarenhet som liberal i Lettland och det estniska partnerskapslagen som även inkluderar samkönade par. 

Därför kan de högerkonservativa i Storbritannien inte reformera EU

Det konservativa partiet Torries med partiledaren David Cameron var en av brittiska valets segrare. Bland framgångarna bakom de konservativas valseger anses vara Camerons planer rörande EU och Storbritannien. Cameron har inte bara presenterat sig som en euroskeptiker utan även som en politiker som vill reformera EU.

År 2009 lämnade Cameron och hans parti det liberalkonservativa partiet European Peoples Party (EPP) där ingår Merkels kristdemokrater, Orbans nationalkonservativa, Batras moderater och  Thors kristdemokrater. På det sättet ville Cameron markera att Torries konservatism skiljde sig från EPP rörande synen på EU. Tillsammans med bland annat det konservativa partiet Lag och Rättvisa från Polen grundade Cameron partigruppen ECR – Europeiska konservativa och reformister.

Kritiken från Cameron mot EPP, inklusive  mot politiker som Reinfeldt, har byggt på att EPP ville ha ett federalt EU. Därmed finns det inom Europaparlamentet idag det två konservativa parlamentariska grupper där EPP är mer liberalt medan ECR är mer högerkonservativ samt omfattar även mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier som Sannfinländarna och Dansk Folkparti (otroligt not ingår även flamländska nationalister/separatister i gruppen med tanke på Camerons ansträngningar på att hålla ihop Storbritannien och på separatistiska nationalister i Skottland).

En av Torries största utmaningar har varit att tävla om röster med det nationalistiska UKIP.  Eftersom UKIP både vill att Storbritannien lämnar EU och kraftigt minskar invandring, samt även migration från resten av EU, har alltså ett konservativt parti tävlat om röster med en nationalistiskt parti. Även de konservativa tog upp en  retorik om begränsad invandring och att förhindra EU-medborgare utan brittiskt medborgarskap från att ta del av välfärdsresurser. Detta trots allt att både Cameron och Farage från UKIP har saknat grund eftersom flera samhällsvetenskapliga undersökningar, även de som var beställda av brittiska parlamentet, har visat Storbritanniens ekonomi har tjänat på migration inom EU.

Under de senaste åren har Cameron tagit upp aspekter som folkomröstning, omförhandling samt maktförtydligande. Går man in på exempelvis på Twitter så märks hashtags som #referendum #renegotiation #brexit mm. I samband med framgångarna för de konservativa har det nyligen rapporterats om oro bland europeiska politiker om att Cameron kommer att pusha fram för utträde (Brexit) men även en reform om EU. Men att Cameron verkligen ska kunna ta på sig rollen som reformator är egentligen väldigt tveksamt. Nedan presenterar jag följande anledningar samt argument:

1.    Cameron har inte fört debatten i första hand på EU-nivå utan på nationell nivå. De konservativas krav på att EU ska förändra sig är för det mesta riktade mot väljarna i Storbritannien. 

Camerons strategi har varit att ta upp frågan om folkomröstning, omförhandling och reformer av europeiska institutioner utan att ha diskuterat det med andra ledande europeiska politiker. När väl diskussionerna började komma upp där Cameron samtalade med Merkel och nordiska statschefer så riktades kritiken mot Camerons förslag om ett EU där den fria rörligheten skulle begränsas samtidigt som EU skulle bli alldeles för decentraliserat.

Dessutom en tanke om att brittiska regeringen skulle göra det svårare för EU-migranter att röra sig till Storbritannien samt inte kunde nyttja välfärdsresurser, trots arbete eller inkomst, skulle leda till motreaktion från andra europeiska politiker. Dessutom skulle Camerons redan låga chanser att reformera EU bli ännu mindre.

2.    De konservativas retorik i Storbritannien och retoriken hos ECR i EP stämmer inte alltid överens. Retorikern i Storbritannien handlar bland annat om att EU inte får bli en ”ännu närmare union” (closer union) , att tanken om ”EU armén ska tas bort” och att Storbritannien ska lämna Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

 EU är dock redan idag en närmare union med tanke på exempelvis bankunionen samt utvecklingen av inre marknaden och energiunionen. Och mer integration kommer med stor sannolikhet att ske framöver i takt med att EU utvecklar sig i efterkrisens spår.  Dessutom finns det många politiker i Storbritannien och inklusive inom de konservativa som är medvetna om att många av dagens utmaningar en ensam stat inte klarar av att lösa på egen hand. Även inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken har Cameron haft nytta av EU:s medlemskap då Storbritannien kunder hantera sanktioner mot Ryssland mer effektivt.

För det andra kan inte tanken om EU armé tas bort. Det vore ytterst odemokratiskt att förbjuda europeiska politiker och Europaparlamentariker att diskutera om en gemensam försvarsmakt.

För det tredje är Europadomstolen för mänskliga rättigheter inte en EU-institution. Förslaget riktas mest mot UKIP väljare och är populistiskt då Storbritannien skulle vara isolerad från rättsstatliga värderingar och framställa sig själv negativt i andra medlemsstaters ögon.

För det fjärde så pratas det inom ECR om att EU behövs för att hantera en global värld med bland annat BRIC länderna som konkurrenter. ECR vill därmed ha en ”nattväktarunion” alltså där mer makt skulle vara på nationell nivå vilket i för sig skulle göra det svårare för EU som helhet att hantera en global värld. Inom delar av de konservativa i Storbritannien är retoriken snarare om att landet klarar sig utanför EU.

3.    Inom Camerons parti finns delar av partiet som är emot att Storbritannien ska lämna Unionen. Även bland de konservativa finns det politiker som är medvetna om att Storbritanniens utträde skulle få negativa konsekvenser. 

     En av dessa handlar om ekonomin då investeringar i Storbritannien skulle minska. En annan handlar om Skottland där SNP har redan sagt att om Storbritannien lämnar EU så kommer Skottland att lämna Storbritannien och gå med i EU. Därför vill man ändå vara kvar inom EU och påverka makten så mycket som det går samtidigt som EU kommer att bli en ännu närmare union.

4.    Den högerkonservativa gruppen ECR är för liten att verkligen genomföra en reform. Anledningen är att reformer skulle kräva en konsensus bland andra politiska grupperingar inom EP samt mellan medlemsstaternas ministrar. Idag saknar Cameron och ECR sådant stöd. Till exempel samarbetar både EPP och S&D (socialdemokrater) hellre med ALDE inom EP.

5.    De konservativa i Storbritannien menar att EU måste reformeras för att makten ska gå tillbaka till den nationella nivån. Samtidigt så ska makten inte flyttas uppåt förutom inom ramen för ekonomin och den inre marknaden. Idag har Storbritannien redan en svagare koppling till Bryssel, bland annat genom fler undantag från europeisk politik. 

     

     Andra europeiska politiker är medvetna om att Camerons retorik om att åternationalisera makten innebär att väldigt lite makt skulle flytta från Bryssel till London. Därmed skulle Storbritannien i praktiken nästan lämna Unionen och andra politiker som Merkel vill hellre att landet stannar kvar. Att erbjuda åternationalisering blir svårt i så fall för andra statschefer eftersom endast runt 15% av Storbritanniens lagar är direkt eller indirekt kopplade till Bryssel.

Globalisering i globaliseringens tid

”Mellan 1999 och 2002 undertecknades runt 190 multilaterala avtal (avtal som omfattar fler än två stater) och antalet internationella organisationer har ökat sedan kalla krigets slut. Men trenden idag är att vara självständig (som stat), så hur kommer det sig?”, frågar min professor retoriskt. Tankarna går även till en tidigare lektion då en annan professor berättade om att Lettland deltar i runt 250-tal organisationer som kategoriseras som mellanstatliga, regionala eller internationella.

Globaliseringen som ägde rum på 90-talet kunde kännas igen i populära MTV videos samt för maten som kom från Kina, Indien eller Mellanöstern. Men globaliseringsprocessen handlade i första hand om ekonomisk utveckling som präglades av marknadsliberalism, avregleringar och internationaliseringar men även  i form av den europeiska integrationen med de fyra friheterna: kapital, varor, tjänster och människor. Chicago skolans nyliberalism var en drivande kraft bakom denna utveckling där en ekonomisk samt finansiell integration ägde rum på global nivå.

Det är inte överraskande att det idag i samband med den globala finanskrisen råder stort motstånd mot fortsatt globalisering eller europeisk integration. Istället präglas utvecklingen på många håll i världen och inom Europa av reaktionära tankar, kränkningar av mänskliga rättigheter samt ett sökande efter syndabockar och ett bättre förflutet. Kriserna har lett till att människor ofta söker skydd inom den närmaste omgivningen, bättre sagt inom nationella gränser, trots att världen runt om dem är väldigt global.

Även inom EU där, trots alla framgångar sedan 90-talet, beslutsfattningen i Bryssel allt sedan flera år tillbaka möter på hård kritik, missnöje och misstro. Idag står EU för 6 procent av världens befolkning, 20 procent av världens ekonomi och 50 procent av världens välfärd. Dessa beräkningar är imponerande i en tid av globalisering och forskare bedömer om att EU kommer behöver fler välutbildade invandrare. Samtidigt är motståndet inom EU stort både mot invandring och fortsatt integration. De flesta EU-medborgare ser nationalstaten som den viktigaste institutionen för att nuvarande problem.  

Dagens globalisering skiljer sig i flera avseenden från den som rådde under 90-talet när ekonomin låg i fokus. Idag finns det andra aspekter som får mycket uppmärksamhet. Energi, klimatförändringar eller terrorism är exempel på problem som en enskild nationalstat inte kan handskas med på eget hand. Med andra ord dagens globalisering påverkar människor mer än bara ekonomiskt.

Att globaliseringen inte bör endast vara ekonomiskt märks i eventuella gap som minskar mellan å ena sidan diktaturer och semi-demokratiska stater och å andra sidan demokratiska stater. Till skillnad från 90-talet är dagens nationalister eller autoritära krafter i Ryssland, Indien och Turkiet förespråkare av frihandel och marknadsekonomi. I Kina har kommunistpartiet formellt behållit den gamla ideologin men i praktiken ägnar sig åt kapitalism och nationalism som dels går emot den kommunistiska ideologin samt där fackföreningar, civilsamhället och enskilda aktivister förföljs eller kontrolleras hårt av myndigheterna. 

   

Finanskrisen är också ett tecken i sig att globalisering inte endast bör handla om ekonomi. Den finansiella modellen som rådde innan krisen med skatteparadis, kortsiktiga investeringar samt obegränsade kapitalmarknader börjar allt mer ersättas av en modell som kommer vara mer reglerad, ta mer hänsyn till resursernas fördelning (rätt resurs till rätt plats) samt som kräver mer finansiell öppenhet och färre skatteparadis.

Miljö en är annan vital aspekt för mänskligheten. Dagens utveckling på global nivå är utifrån miljösynpunkt är ohållbar. Enligt FN skulle den utvecklingen som nu sker i Sydostasien kräva fler planeter Jorden med tanke på resursbehovet. Inom EU föreslår en del politiker, inte sällan som benämns som euroskeptiska, att ekonomiska problem ska lösas med mer export och ekonomisk tillväxt. Men exportera till vem när många andra stater ska göra det samtidigt? Och hur skapa ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till miljön? Kampen mot klimatförändringarna borde istället kunna binda människor samman och skapa solidaritet över lokala, regionala, nationella och kontinentala gränser. I slutändan är alla Jordens människor beroende av varandra för sin överlevnad.

Miljöpolitik är också viktigt för EU:s fortsatta utveckling. Idag importerar EU 53% av sitt energi samtidigt som EU är kraftigt beroende av icke-förnyelsebara energikällor. Med en europeisk policy for miljö och energi kan EU fram till 2030 ställa om till en mer miljövänligare, koldioxidfritt och energieffektivt samhälle. Detta är inte bara viktig för att konsumenter ska få lägre priser eller för att EU ska bli mindre energiberoende av Ryssland utan även för att nya jobb ska skapas genom en inre energimarknad och att framtidens generationer ska vara mer miljömedvetna genom att EU blir världsledande och förebild för andra. Genom ökade investeringar i forskning och utveckling av miljövänlig och energieffektiv teknologi kan EU förutom att bli världsledande även exportera teknologin till andra som Indien, Kina eller Brasilien.

Ett mer integrerat EU behövs för att handskas även med migration, samt terrorism, brottslighet och Internets utveckling. De migranter som EU behöver kommer välja länder som USA, Kanada eller Kina ifall dagens populism, nationalism och rasism, som finns väletablerat inom flera medlemsstater, får ett allt större utrymme och acceptans hos medborgarna. Kriminella bryr sig i många fall inte om gränser och tillsammans med terrorism utgör ett problem som inte endast går att lösa på nationell nivå. Inom EU skulle det vara fördelaktigare med mer samarbete mot terrorism genom informationsutbyte istället för mer övervakning samt genom etableringen av en europeisk polisstyrka.  Att massövervakning oroar många människor märks inte minst i hur vissa regeringar, framför allt de autoritära, ser på Internet. Att ha mer frihet på Internet för den enskilde som ”right to be forgotten”  samt mindre övervakning borde genomsyra hela EU.

För att genomföra denna process för framtidens EU så räcker det inte endast med investeringar och effektiv byråkrati. Det krävs även en stark politisk vilja samt ett intresse hos medborgarna. Utmaningen idag för fortsatt euroepisk integration är hur den ska rättfärdigas eller motiveras inför medborgarna. Med andra ord i och med att de flesta medborgare inte identifierar sig som européer samtidigt som den europeiska demokratin är svag har fortsatt integration stora utmaningar framför sig. För att individen som EU-medborgare ska kunna påverka makten på europeisk nivå så krävs det mer medvetenhet, information och intresse hos den enskilde. Det krävs pan-europeiska medier och debatter. Detta är en utmaning i en tid med global ekonomi, europeisk marknad men där demokratin framför allt är nationell.

Även FN håller på att förändras i samband med att sedan kalla krigets slut fler stater har fått det ekonomiskt bättre och kräver mera utrymme på den internationella nivån. Länder som Argentina, Brasilien, Angola, Indonesien och Sydafrika. I ett FN som inom snar framtid kan förändras så bör kommissionen får starkare roll i förhandlingarna eller så bör Ministerrådet samordna medlemsstaterna bättre. EU behöver mer gemensam röst inom FN.

En annan utmaning för morgondagens globalisering ligger i hur människor identifierar sig. Världen är inte nationell men även identiteterna är oftast nationella. Att fler människor uppfattar sig som kosmopoliter skulle inte minst gynna FN:s fortsatta utveckling för en mer hållbar värld där nationella intressen, som ofta bygger girighet utan omtanke andra än en själv, måste kunna vara mer samordnade så att det finns fler vinnare. Identitetsutmaningen berör inte minst migrationen. Ingen människa väljer sin födelseort men individen bör kunna välja sin hemort. Även i länder som Tyskland eller Storbritannien där sysselsättningsgraden bland EU-migranter och invandrare är hög så kan främlingsfientligheten och rasismen ändå vara stark inom samhället. Den som har ett socialt fobi bryr sig i första hand inte om vad statistiken säger utan om felaktiga föreställningar om kulturen, identiteten eller nationen.

Inom EU pratas det även om att de nuvarande kriserna leder till ökat nationalism samt till det ”jugoslaviska syndromet” där framgångar nationaliseras medan problem europeiseras. Att nationalism idag är ett hinder för fortsatt utveckling samt ett hot mot demokratin märks inte minst i Rysslands utveckling som samhälle bestående av aggression mot Ukraina, förtryck mot politiska partier och civilsamhället samt en allt starkare koppling mellan staten och kyrkan som leder till lett mer autoritärt samhälle. Ungern, en europeisk medlemsstat, bedöms idag mindre demokratiskt och mer autoritärt efter alla beslut som har tagits av statsministern Viktor Orban med en retorik om att bygga ett ”icke-liberalt” samhälle med Ryssland, Kina och Turkiet som förebild.  Myter, anakronistiska föreställningar samt konspirationsteorier blir en del av vardagen i ett nationalistiskt samhälle.

Under 1800-talet var nationalism en progressiva idé som förvisso ledde till krig men även till att människor kunde forma identitet över den lokala eller regionala samt forma demokratiska stater med politisk konkurrens och allmänna val. Idag är dock nationalismen hatisk, reaktionär och mytologisk i en tid när politiska beslut fattas på övernationella nivåer och när informationssamhället ställer krav på fakta och korrekt information. Idag behöver en global värld fler människor som är globala och som vill lösa globala problem utifrån rationalitet, solidaritet och tolerans.  

I varje system finns det såväl som vinnare som förlorare. Även globalisering har sina förlorare och vinnare. Problemet är dock att de som påverkas negativt av en global värld i många fall inte blir erbjudan ett alternativ eller ersättning.  För att fler ska kunna vara globala så krävs det mer solidaritet mellan människor samt förståelse om hur globalisering påverkar olika människor på olika nivåer , allt från den lokala till den globala.