Kritiken av liberalism bör bemötas med nytänk och alternativ till nationalism

Innan jag nåddes av nyheten om Jomshofs (SD) uttalande om Ahmed (M) satt jag och skrev artikeln om "kritiken av liberalism". Liberalism har historiskt sett framför allt kritiserats utifrån socioekonomiska aspekter som till exempel rörande synen på skatter och marknader. Den kritiken av liberalismen som har ägt rum sedan Brexitomröstningen och valet av Trump återspeglar dock en annan form av kritik, med fokus på sociokulturella och identitetspolitiska aspekter från både vänster men främst från höger. Kritiken är alltså i första hand baserad på aspekter som identitet, kultur och värderingar. Det förklarar delvis utvecklingen inom Alliansen om varför Centerpartiet och Liberalerna har blivit mer distanserade ifrån Moderaterna och Kristdemokraterna när ekonomiska frågor inte står i fokus eller åtnjuter större uppmärksamhet. Kritiken består av allt från cyniska och konspiratoriska argument om att liberaler vill förgöra nationer och forma imperier till mer saklig kritik att man inte kommunicerat tillräckligt väl om migrationspolitik, integration eller välfärd.

För att återgå till Jomshof. Personligen anser jag att hans uttalande inte bara är vidrigt. Den överraskar inte eftersom han agerar efter det som SD som parti alltid har stått för i lägre eller högre grad i debatten. Att Ahmed hade negativ kommentarer gentemot Åkesson stämmer. Det är dock skillnad mellan att uttala sig emot någon på basis av lokal omgivning och politisk tillhörighet och på basis av ett större territorium samt utifrån identitetspolitiska aspekter. Det bekräftar att "nolltoleransen mot rasism" i SD bara har existerat formellt och använts mot dom partimedlemmar som paritets väldigt centraliserade interna organisation och ledning ogillat eller sett som arbetsbörda. Jomshof tillhör dom som man ändå vill ha kvar eftersom han lockar röster och återspeglar SD:s människosyn där befolkningen delas in i olika grupper, ungefär som tidigare indelning i raser av SD under 90-talet, beroende på vad partiet anser är svenskhet, lojalitet, identitet, social status osv.

Annat exempel på debatten är senaste artikeln av Maurcio Rojas i SvD. Han har tidigare skrivit att SD inte är rasistiskt parti, inte heller invandringsfientlig, eftersom partiet fokuserar på att värna om välfärdsstaten, nationell identitet, folket osv. Jag tyckte att det var beklagligt eftersom Rojas missar poängen att dagens rasism inte har "ras" som huvudbegrepp utan "kultur". Därför används, även om det låter oxymoronskt, begreppet kulturrasism eller kulturell rasism. Bland annat efter att forskningen, FN, Europarådet med flera har ändrat definitioner eftersom rasismens utformning har ändrat sig med tiden.

Nu skriver Rojas i sin senaste artikel på SvD om liberaler och synen på nationen. Rojas skriver att nationen som organisationsform är utsatt för påfrestningar som globalisering och migration. Intressant med tanke på att han själv var en stor vurmare för och anhängare av globalisering under 90-talet men kanske som många andra inte tänkte på att globalisering handlar om mer än ekonomi och att global ekonomisk utveckling för med sig problem och utmaningar i andra policyområden. Notera också att Sverige innan 2010 var ett av de få samhällen i Europa som inte hade ett nationalistiskt parti i parlamentet, att många ansåg därför att den politiska nationalismens tid var förbi.

Han hänvisar kritiken av liberalismen och liberala aktörer till den brittiske statsvetaren David Goodhart. Det känns också märkligt med att en förre detta Folkpartist som presenterar sig som liberalkonservativ gör sådan hänvisning med tanke på att Goodhart är en förre detta vänsterliberal med som länge varit liberal nationalist = försvar av högskattevälfärdsstaten, sociokulturkonservativ syn på människan, kollektivet går före individen. Vidare i artikeln menar Rojas att synen på det nationella i Sverige har "reducerats" till något som inte längre handlar om historia, kultur eller språk. Att man har gjort sig själv till identitetslös för att "inte exkludera invandrare". Här tycker jag att Rojas åter igen har fel även om jag kan hålla med kritiken om till exempel delar av vänsterns postmodernism och identitetspolitik baserad på grupper.

Rojas menar att Sverige har reducerats till en "tabula rasa" , ett sorts blankt bord, utan identitet, utan arv. Men begreppet nationell identitet är just ofta en sorts "tabula rasa", en tom påse, eller tom smörgåsbord, som i debatten kan fyllas på med allt möjligt som politiska aktörer oftast utifrån ideologisk selektion, myter och godtycklighet anser är sant och viktigt. Kollektiva identifikationer förändras med tiden. Att Sverige finns som ett välmående och välfungerande samhälle trots sina problem, bygger faktiskt även på att människor på mängder av olika sätt kollektivet identifierar sig med Sverige. Det finns ingen sann eller äkta nationell identitet, varken svensk, brittisk eller fransk men det finns samtidigt olika institutioner och beteenden som är mer gemensamma och som människor bygger sin mellanmänskliga tillit på. Sveriges utveckling vilar just på pluralism rörande idéer, värderingar och sociala arv, vilket gör Sverige till bland de mest "traditionella" när det kommer till graden av olika politiska, sociala eller kulturella traditioner som påverkar samhällsutvecklingen.

Det finns olika anledningar till varför nationalismen gör "återkomst" eller varför människor i USA och Europa "återuppväcker" nationalismen. Allt från ekonomiska till sociala, migrationspolitiska som ekologiska. Bland rådande anledningar är att idag finns fler människor som har andra kollektiva identifikationer än nationella eller har modernare och öppnare syn på nationella identifikationer. Bara i EU finns enligt forskningen runt 10-15 % av befolkningen som primärt identifierar sig med Europa mer eller mindre "starkt". Det är ingen liten siffra, eftersom de motsvarar runt 50 miljoner om EU har funnits sen 1993, efter övergången från EC. Det skulle därför vara märkligt om liberaler skulle se det som negativt att människor faktiskt väljer fritt att utforma sina privata och kollektiva identifikationer så länge det inte går ut på  aspekter som att skada andra, rasism eller hat.

Till sist lyfter Rojas upp begreppen som Goodhart använder sig av - globalister, nationalister och "måttlig" eller "upplyst" nationalism. Som Rojas menar inte kan avfärdas med "liberal axelryckning. Det kan det faktiskt. Skalan globalister - nationalister handlar egentligen mer om vilka policyområden talar om. De flesta människor är varken det ena eller det andra. Begrepp som "måttlig nationalism" är inga nya innebörd. Det är just kombinationen av socialdemokrati och konservatism som den "liberalanationalismen" består av = bevara högskattevälfärdsstaten, mer restriktiv invandring, kollektivet går före individen, medborgarskap endast möjlig med nationalstaten.

Egentligen är fallet som sådan att så länge man anser att nationalstaten finns och bör finnas så, eller bara staten, så kommer det att finnas en debatt om vilka som bör eller inte bör vara del av samhället. Jag håller inte med som Rojas menar att SD har monopol på svenskhet och nationell identitet, att andra partier därför borde konkurrera om det. SD har inte monopol men har identitetsmonopol som en del av sin ideologi och program, andra partier har alltid haft sina argument och åsikter om det. Nationalism kan metaforiskt sett presenteras som alkohol - den löser dina problem men ger dig nya dagen efter. Därför bör man undvika fällan som en aktör som SD kan ställa till med sitt "vi är större katoliker än påven" beteende. Det viktiga i tex debatten om "svenska värderingar" är att a) skilja mellan politiska och kulturella värderingar b) inte forma myter, godtycklighet c) framföra att staten inte kan stifta eller kommendera om värderingar.

Och för att komma tillbaka till kritiken av liberalism. De senaste årens samhällsutveckling i Väst visar på stora förändringar. Paradoxalt nog har liberalt stöd för aspekter som globalisering och regionalisering bidragit till det på gott och ont, liksom minskad makt och inflytande för stater. Paradoxalt nog har nationalismen och betydelsen av nationella identifikationer ökat trots att problem och utmaningar ofta är just globala, regionala eller gränsöverskridande. Det beror till en stor del på att det mest av den politiska beslutsfattningen kretsar kring staten liksom att nationen ses som den mest självklara och enda organisationsformen. Inför 2020-talet bör liberala aktörer satsa på mer optimism, nytänkande och framtidstro även när det kommer till aspekter som institutioner och identifikationer. Liberal inspiration och ledarskap kommer att behövas bland annat eftersom det gäller att avveckla eller reformera äldre institutioner och forma nya, vilket i sin tur kräver att fler människor upplever kollektiva identifikationer och samhörighet både inom och utanför statens gränser.

Liberala värderingar är politiska värderingar

Den politiska kommunikationen om ”danska värderingar” som kristen kulturarv och välfärdssamhället har inte gjort Danmark till ett mer liberalt samhälle. Tvärtom, Danmark präglas av mer konservativ samhällsutveckling som visar vad som sker när även liberala aktörer sviker sina värderingar. På det sättet kan slutsatsen dras att mer retorik om ”svenska värderingar” inte kan göra Sverige till ett mer liberalt samhälle.

Förra årets kommunikation om ”svenska värderingar” under Almedalsveckan utgör ett exempel på bristande demokrati, konkreta lösningar och visioner för samhällsutvecklingen. I sådana situationer blir nationalistisk retorik en sorts sista utväg för politiska aktörer. Det demokratiska samhället bygger inte på att människor lever tillsammans som en enhet. Demokrati handlar om att man tolererar varandras politiska olikheter med fokus på konkreta åtgärder för samhällsutvecklingen.

I sin nationaldagskrönika har Sven Dahl dock en viktig poäng i Bohusläningen. De senaste årens utveckling globalt och i Europa har lett till förändringar rörande synen på staten, samhället och kollektiva identifikationer. Danmarks utveckling är ett tydligt exempel. Begreppen som tradition, etniskhet och nationell identitet har blivit viktigare. Det innebär dock inte att liberaler bör anamma och ta till sig sådan utveckling okritiskt eller se det som inspirerande.  

Ett grundläggande problem i dagens debatter är att olika värderingar klumpas ihop genom myter, godtycklighet och selektivitet. I Europa är trenden att högerpopulistiska partier använder sig av valuewashing – värderingstvätt. Begreppen som frihet, jämlikhet men även aktiviteter som att äta fläsk och dricka öl har gjorts till ”danska värderingar”. I till exempel Storbrittanien har förre statsministern Cameron talat om brittiska värderingar med ätandet av fish and chips.

Just frihet är en liberal värdering utformad som universell, individbaserad och politisk  värdering. När frihet istället presenteras som något etniskt och kulturellt så flyttas begreppets fokus och betydelse från individen till kollektivet. Den liberale skribenten Per Svensson har skrivit om hur det liberala partiet Venstre i Danmark genom åren övergivit flertal liberala principer. Som till exempel att individens suveränitet måste gå före ”kultur”.

När Venstre politikern Inger Stöjborg tillträde som integrationsminister var bland de första uttalanden om att Danmark måste tänka på ifall man till exempel vill ha kristna från USA eller muslimer från Pakistan som invandrar. Inom Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa ses Venstres politiska beteende ofta som problematisk och som emot liberala principer som fri åsiktsbildning, humanitär invandring, människosynen. Hur kan liksom ett liberalt parti anse att det är ok att använda staten för att stifta om vilka värderingar som är ”våra”?

Historiskt sett är liberalismen beroende av staters existens och i takt med modernare utveckling även av överstatliga styrelseformer, globala samarbeten. Staten måste inte per automatik inför framtiden vara en nationalstat, om man till exempel önskar sig att EU blir en federal och medborgarbaserad union. Liberaler måste våga skriva en ny historia och berättelser om mänsklig och samhällsutveckling. Särskilt när andra aktörer vill bromsa och hålla kvar till de gamla idéerna.

Det finns redan liberala idéer för identifikationer och känslor av samhällsgemenskap i form av till exempel medborgarpatriotism. Med fokus på politiska värderingar och centrala institutioner som demokrati, konstitutionell stat och rättsstat. Som Per Svensson menar bör liberaler stå för följande princip - ”liberalismens subjekt är individen, kollektiva identiteter är mer eller mindre tillfälliga”.  

Liberaler, centrister, frihetliga och andra som önskar sig att Sverige förblir och utvecklas vidare som ett liberalt samhälle inför framtiden bör göra skillnad mellan politiska och kulturella värderingar. Eftersom liberala värderingar är viktiga värderingar som utvecklar  Sverige framåt men de kommer inte att förbli liberala om de klumpas ihop med andra värderingar och görs till och ”svenska”.

Från Nationaldagen till Sverigedagen

En positiv sak med nationaldagen är att den äger rum på sommaren. När debatten om en nationaldag pågick för mer än 120 år sen fanns även förslaget om den 30 november – kungen Karl XII:s dödsdag. Fokus för för firandet låg på krig och kungar, inte på demokrati och mänskliga rättigheter. Den 6 juni ses också  ses som liberaldemokratins dag eftersom den uppmärksammar förutom Gustav Vasas handlingar även regeringsformerna från 1809 och 1974. När nationaldagen blev en röd dag 2005 var de främsta argumenten delvis baserade på kosmopolitiska perspektiv. Nämligen att nationaldagen skulle främja Sverige som ett modernt mångkulturellt samhälle globaliserings tid.

För många svenskar, vanliga människor, samhällets medlemmar har nationaldagen dock inte spelat så stor roll genom den moderna historien. Istället har det ofta handlat, och fortfarande handlar om, en ledig sommardag att spendera med sin familj, partner eller vänner. Sverige brukar presenteras som ett samhälle med mindre grad av nationalism jämfört med andra samhällen i Europa. Något som bland annat bekräftas i den årliga globala studien World Values Survey. Svenska samhället ses som ett ”extremt” exempel på hög grad av rationella och självförverkligande värderingar med fokus på individualism, friheter och sekularism. Det återspeglar hur allt fler medborgare och medlemmar av den svenska nationen med tiden kom att flytta fokus från blodsband och etniska aspekter som religion till känsla av gemenskap baserad på universella och medborgerliga värderingar.

Dagens betydelse av nationaldagen har ökat under de senaste åren bland annat på grund av processer som debatter kring invandring, integration och identitet. Också på grund av utvecklingen i Europa och andra världsdelar som upplevs som mer orolig och problematisk. Bland frågorna som har väckts är hur det framtida Sverrige kommer att se ut när det gäller aspekter som gemenskap, mellanmänskligt tillit och identitetssyn.  De positiva tankarna med firande presenteras som vikten av gemenskap, trygghet eller kärlek till det egna landet, inte minst i svåra tider. Därför är nationaldagen värt och viktigt att fira anses det i debatten.

 I grunden handlar nationaldagens firande mer om kulturella aspekter som dans, musik och mat. Att uppmärksamma traditioner, landet och nationstanken. Just begreppen som tradition, identitet och kultur har blivit vanligare i de senaste årens diskussioner. Den globala migrationskrisen har påverkat Sverige både när det handlar om resurser, politik och kollektiva identifikationer. Medan en del av samhällets medlemmar är mer optimistiska och positiva  inför framtida ekonomiska, sociala och kulturella  förändringar upplever sig andra medlemmar som mer försiktiga, oroliga eller negativt inställda. Samtidigt bygger ett demokratiskt samhälle på att människor tycker olika och tolererar varandras politiska åsikter.

Nationaldagens historia visar att den som tradition har förändrats genom tiderna, och fortsätter att förändras när det kommer till argument om varför den bör firas. Utvecklingen påverkas av tillståndet som Europa befinner sig med att människor  ”återuppväcker” nationalismen när statens betydelse ökar trots överstatliga problem och utmaningar.  Fokus för den högerpopulistiska politiska aktörer handlar mycket om berättelser om det förflutna och  ”guldålder” som folkhemsperioden än om framtiden och fortsatt utveckling. Nationalism är bland annat tron på en sann identitet och att individen har sin skuld till och öde i nationen. Något som inte bara utmanas av idéer som liberalism eller socialism med fokus på individen och samhället utan även av processer som globalisering och Europas regionalisering.

Även argumenten för positiv eller ”god” nationalism innebär eller omfattar synen att nationellt självbestämmande ska dominera och att demokratin ska vara nationell. Moderna samhällen som Sverige är även postdemokratiska. Det innebär, paradoxalt nog, att nationaldagar  går ut på att fira demokratins begränsning med tanken på globala, regionala eller överstatliga beslutsfattningsprocesser. Som dessutom kan påverkas negativt när stater väljer att dra sig ur viktiga samarbeten som med Parisavtalet eller vägrar att ta emot flyktingar som i EU .

En fråga som är värd att diskutera inför framtiden är hur nationaldagsfirandet kan förnyas inför 2020-talet eller längre framtid? Bland annat eftersom människor idag tenderar att ha mer pluralistiska individuella och kollektiva identifikationer. Mångfald i samhället handlar inte bara om resultat av migration utan även om idéer om livsstilar, gruppgemenskap och sociala trender. Identitet har som fenomen gått från att uppfattas som något fast till en dynamisk process. För den som vill se en mer politiskt enat Europa och effektivare globala samarbeten kan en kulturbaserad dag som nationaldagen göras till en mer medborgarbaserad dag. 

Sett i federationer som USA eller Indien brukar det finnas röda dagar som går ut på at uppmärksamma samhället. Eftersom traditioner förändras eller dör ut med tiden så skulle även nationaldagen kunna förnyas. För  Sveriges dels skulle man kunna kalla det för Sverigedagen och komplettera med Medborgardagen med mer fokus på politisk kultur än på den generella kulturen. Så kan Sveriges utveckling främjas lättare inför framtiden. En röd dag som uppmärksammar samhället kan därför finnas med i framtiden oavsett om Sveriges status som land.

En annan fördel är att dagen blir symbol för mer kritiskt tänkande och samhällsdebatter som under Almedalsveckan. Eftersom att uppmärksamma och fira staten eller landet kan innebära även det som kan gå emot ens frihet, värderingar eller intressen. På det sättet kan den 6 juni få en annan betydelse i framtiden. Det kan uppmärksammas som dagen när Sverige blir mer integrerad inom Europa, när människor uppmuntras att vara lediga, reflektera över den politiska situationen i samhället, Europa och omvärlden. När nya samhällets medlemmar välkomnas.

Alternativet till en kulturbaserad nationaldag i Sverige är därför att göra den mer medborgarbaserad. Med fokus på konstitutionella aspekter som grundlagen, gemenskapskänsla kring viktiga institutioner som rättsstaten, mänskliga rättigheter och demokratin. Så kan fler delta i och påverka utvecklingen som formar Sverige inför framtiden.

Liberala aktörer måste bli bättre på EU-politisk kommunikation - lär av Macron

Emmanuel Macron vann valet i Frankrike också genom sin EU-politiska kommunikation. Han använde begrepp som ”europeisk suveränitet”, talade om behovet av fortsatt europeisk integration och om Europa som region för fred, medborgare, utveckling. Svenska politiska aktörer, främst de liberala, har nu möjligheten att lära sig av Macrons sätt att kommunicera med medborgarna om EU-politik.

Till att börja med ser den politiska kommunikationen om EU-politik olika ut i olika delar av unionen. Det beror bland annat på ländernas politiska historia och graden av integration. Skillnader rörande tolkningen av EU förekommer också inom forskningen. Som styrelseform definieras EU idag ofta som mellan en klassisk internationell organisation, som till exempel Europarådet, och en federation som USA. Annan vanlig tolkning är att EU är en konfederal union av stater med vissa federala drag som EU-domstolen och Europaparlamentet som federal kammare.

I Sverige brukar både EU som styrelseform och EU-politik presenteras med begrepp som ”europeiskt samarbete”. Det främsta problemet med sådan kommunikation är att den är bristfällig och missvisande. Begreppet ”samarbete” har positiv laddning i språket och är populär att användas för att beskriva den politiska verkligheten. Även bland populistiska partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna används begreppet samarbete i EU-politiska sammanhang.

Samarbete är dock bara en del av EU-politiken som syftar på den mellanstatliga beslutsfattningen och styret med Ministerrådet eller Europeiska rådet som huvudinstitutioner. Det mellanstatliga samarbetet sker bland annat inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Att till exempel kalla Eurozonen för samarbete blir felaktigt eftersom den monetära politiken är en överstatlig kompetens på EU-nivå med integrerad system.

Som styrelseform kännetecknas EU, till skillnad från federala stater, just genom att det finns olika former av styrelsesätt och beslutsprocesser. Att argumentera om ”mer samarbete” och ”mer integration” innebär olika saker och därmed olika budskap som förmedlas. Kommunikationen om integration handlar främst om hur EU ska fungera när det kommer till institutioners utveckling, resurser och synen på suveränitet.  Därför är det viktigt att politiska aktörer är tydliga när man avser a) samarbete och b) integration inom EU-politiska kommunikationen.  

När till exempel Liberalerna talar om Europol ska utvecklas till ”Europeisk FBI” så blir kommunikationen om ”mer samarbete” bristfällig. Eftersom det saknas tydlighet om hur medlemsstaterna ska komma överens om aspekter som juridisk suveränitet, mänskliga och materiella resurser, institutionens finansiering. Frågan om Europol skulle därför kunna diskuteras mer ifall Säpo och dess likheter i andra EU-länder kan reduceras eller avskaffas helt om en sorts europeisk FBI verkligen kan formas. Bland annat med syfte att undvika dupliceringar rörande arbete och kostnader.

Sist men inte minst kan en precisare och tydligare politisk kommunikation om EU-politik bidra till att minska det så kallade demokratiska underskottet. Många EU-medborgare finner EU-politiken som ointressant och uppfattar EU som något odemokratiskt. Trots att EU är globalt sett den mest demokratiska unionen, bland annat med världens enda folkvalda överstatliga parlament. Politiska aktörer borde därför se sig som mer delaktiga och ansvariga att demokratisera unionen.

På det sättet har fler politiska aktörer möjligheten att utveckla demokratin vidare inför 2020-talet genom att medborgarförankra och underlätta demokratisk inom ramen för EU:s  semi-federala flernivå styre. Ta gärna lärdomar av Macron om hur EU-politik kan göras mer attraktivt, demokratiserande och intressant för fler.

Hantering av terrorism kräver mer kosmopolitiska stater och samhällen

Ett fruktansvärt terrordåd i Manchester som resultat av extremistiskt ideologi. USA:s president Trump besöker Saudi Arabien och fördömer dådet, samtidigt som saudiska staten kritiseras för att stödja terrorism i Mellanöstern. I Europa blandas starka känslor ofta med krav på åtgärder som minskade friheter, hat mot muslimer och krigsretorik. Hur är det egentligen med den mänskliga förståelsen av terrorismen som fenomen i dagens informationssamhällen? Trots effektiva åtgärder mot terrorism, som lagstiftningar emot finansiering, så kvarstår ett mer strategiskt problem. Nämligen att ageranden mot terrorism, som individens säkerhet och trygghet, ses främst som nationella istället som globala intressen. Där mindre fokus ligger på just mänsklig säkerhet.

Terrorism är global men stater tänker nationellt i första hand  

Terrorattacken den 11 september 2001 tolkades av sociologen Ulrich Beck som ”attacken från Mars”. En attack som kunde förena människor globalt och få stater att samarbeta mer. Så blev dock inte fallet, även om om olika samarbeten förekommer. Under presidentens Bushs den yngres ledning ansåg USA att man antigen kunde vara för eller emot USA i den ”globala kriget mot terrorn”. Som i sig inte var så global och som var baserad på geopolitiska, säkerhetspolitiska och energipolitiska intressen. I USA var resultaten bland annat minskade individuella friheter, mer övervakning och tillämpning av tortyr.

USA:s agerande från 2001-2014 är ett exempel på hur stater utifrån intressen presenterde som nationella använder terrorismen som motivering för sina handlingar. Becks argument är att staternas riskabla beteenden leder till utveckling som stater inte kan eller har svårt att hantera. En allvarlig konsekvens av invasionen av Irak blev att antalet terroraktörer fientliga mot USA ökade. Det tydliga exemplet är den sunnimuslimskt baserade Daech som har skapat förödelse, folkmord och orsakat humanitära problem i Irak och Syrien.

Idag finns det bland annat en mellanstatlig koalition av stater som ska agera mot Daech men det är ingen FN-armé eller en styrka bestående av allt från stridsvagnar till flygplan som kan göra skillnad i större skala. Den politiska viljan att genomföra en fredsframtvingande intervention i Syrien och Irak eller i Somalia och Nigeria, finns inte. Ett krig mot en organisation mot Daech skulle kunna ta mellan 15-25 år om man tittar på USA:s agerande mot Al Quaida.

I brist på mer konkreta lösningar som mot Daech agerar regeringar efter sina politiska intressen, resurser, lagar inom ramen för det globala styret. Visst agerar stater utifrån samarbetsvilja, med fokus på terrorism som globalt hot. Dock varierar grader av samarbeten och dess innehåll, just bestämt utifrån nationella intressen. Till exempel Ryssland och USA stödjer olika aktörer i Syrien som i sin tur enligt olika politiska intressen presenteras som terrorister. Starkare globala institutioner som ska hantera terrorism saknas, dels eftersom det inte ligger i staternas intressen. Till exempel FN har inte lyckats med att skapa fred i Syrien på 6 år nu.  

Terrorism som teater

Historikern Noah Harari menar att statens historiska uppgift har handlat om att skydda sig själv mot upplevda existentiellt hot. Politiska aktörer använder sig av begreppen som nationell, svenskarnas, landets säkerhet för att motivera sina handlingar. Vidare menar Harari att terrorismen har sin ”teater”. Hur människor ställer sig till terrorismen beror på hur vi väljer att spela våra roller. I Storbrittanien dog under perioden 2005-2017 mindre än 100 personer på grund av terrorism. Samtidigt dog runt 500 000 av fetmarelaterade sjukdomar. Visserligen går det att argumentera att både bilolyckor och fetma är självmedvetna risker men det går inte heller att ignorera att många risker ignoreras i vardagslivet.

Harari menar även att statens handlingar i att visa nolltolerans mot terrorism genom historien resulterat i kontraproduktiva handlingar som brott mot mänskliga rättigheter. Som med fallet USA och i Irak. Att jämföra terrorism med andra risker handlar inte om att relativisera, utan om att skapa förståelse för mänskligt beteende och samhällsutveckling. Att öka graden av säkerhet till förmån för minskade friheter innebär alltid en mer kostsam utveckling än antalet dödade på grund av terrorism. Till exmempel när det kommer till antal människor som blir övervakade, minskade grader av mediala och individuella friheter, civila offer som resultat av ageranden mot terrorism.

Utöver ”terrodramat” så förekommer även ”säkerhetsdramat” som transhumanisten Waldermar Ingdahl menar. Efter terråddådet i Stockholm 2011 patrullerade ett större antal ordningsvakter på gatorna beväpnade med batonger. Myndigheterna skickade en signal till medborgarna om trygghet. Kostanden var inte viktig, det viktiga var visa att man ”gör något åt det”. Många stockholmare kom att ”spela” i säkerhetsshowen som egentligen inte kan förhindra terrorism.

Ändrad syn på suveränitet. Staten som kosmopolitisk aktör

Den svenska lagstiftningen rörande terrorism har i stort sin bakgrund i beslut tagna på EU-nivå och inom FN. Dagens beslutsfattningsprocesser baserar sig på att stater formar nationella intressen som därefter förhandlas mellan staterna. Till sist så formas olika ”mjuka lagstiftningar” som direktiv och resolutioner som i sin tur ger staten möjlighet att lagstifta om terrorism. Egentligen borde systemet fungera tvärtom. Att kosmopolitiska intressen formas på global nivå för att därefter besluten kan fattas som stater är bundna till. Till exempel att ha en ”hård” global lagstiftning om hur finansieringen av terrorism ska förhindras med globala institutioner som kan säkerställa att lagen följs som Internationella Brottsdomstolen, Interpol som behöver operativa befogenheter och resurser, samt en global åklagarmyndighet.

Annat exempel är att information måste delas mer effektivt mellan stater, både inom EU och globalt. I EU delas information mer rutinerat sen början av 1990-talet och Maastrichtavtalet men samarbetet har sina begränsningar. Europols arbete och funktion vittnar även om beroendet till medlemsstaternas vilja att dela och släppa fram en viss mängd och typ av information. Nationella underrättelsetjänster ses som en av de främsta representanterna för nationell suveränitet. Samarbeten om information är därför ofta otillräckliga och kräver mer integrerande processer som till exempel formandet av EU-underrättelse och säkerhetstjänst. Som kan ersätta de nationellas funktion bland annat rörande terrorism. Också EU i sig måste bli bättre i sina säkerhetsrelationer med andra stater och regionala organisationer.

.   

Fokus på mänsklig säkerhet istället för nationell

Politiska aktörer borde tala främst om den mänskliga säkerheten, med fokus på människan oavsett födelseort eller bostadsort i världen. Det stämmer att staten har kärnuppgiften att skydda sin egen befolkning men individen behöver alltid skydd från både terrorism och staten. Om stater blir mer bundna till att agera efter global lagstiftning så kan terrorrisken minska och fler människor runt om i världen kan känna sig tryggare. När stater vägrar utifrån presenterade nationella intressen att agera eller aktivt samarbetar med och stödjer terrorism så ökar risken för den mänskliga osäkerheten och otryggheten.

Det återspeglas nu när till exempel Saudi Arabien och Qatar anklagar varandra för terrorism och extremism vilket negativt påverkar handelsrelationer och människors rörlighet bland gulfstaterna. I Polen och Ungern har politiska ledare kommunicerat om sambandet mellan migration och terrorism och därmed argumenterat att man inte vill ta emot flyktingar och asylsökanden trots terrorismen är främst resultat av ideologi.

Att staten agerar kosmopolitiskt innebär att staten tar på sig ansvaret att värna om mänsklig säkerhet. Konsekvensen att inte göra det är, i enighet med Beck, att stater försvårar lösningar och skapar fler problem för varandra. Som i sin tur drabbar enskilda individer, människor, negativt när den mänskliga säkerheten inte kan uppnås i brist på resurser och åtgärder. Om stater samarbetar bättre när det kommer till resurser och institutioner så kan problem och utmaningar lättare hanteras. Vilket gynnar både stater, samhällen och enskilda människor.

På längre sikt kan övergången till mer kosmopolitiska stater leda till att nya normer, ideal och värderingar som formar den globala säkerhetsutvecklingen. Det skulle även kunna stärka möjligheter för människor att röra sig friare globalt utan att stater kan ingripa med restriktioner med hänvisning till nationell säkerhet.  I hanteringen av terrorism talas det ofta om att hotet är emot ”oss” och att ”vi” måste göra något åt det. På det sättet finns risken med det som professorn Bryan Caplan kallar för ”activist fallacy”. Begrepp som ”vi” tenderar att avgränsa till aspekter som nationen eller landet. Genom att ha mer av ett kosmopolitiskt vi kan terrorism förstås mer just som ett globalt problem.

Utbildning är också viktig. Skolan har historiskt sett främst varit en institution för att skapa relationer mellan individen och staten. Genom att fler människor lär sig om terrorismens globala karaktär kan fler forma känslan av globalt solidartiet.  Olika kollektiva identiteter, inklusive de lokala och nationella, kommer att finnas även i mer kosmpolitiserade samhällen. Det viktiga är att fler människor globalt ställer krav på att stater gör mer konkreta åtgärder mot terrorism utan att försvåra förutsättningar för människors friheter, välbefinnande och rörlighet. Bland annat eftersom kosmoplitism har sin fokus på individen i första hand.

Med tanke på nationalistiska aktörer som Trump har det visat sig att terrorism används som motivering för att hindra och försvåra mänsklig rörlighet.  En global demokratisk utveckling kan formas mellan människor genom till exempel krav på nödvändiga institutioner, samarbeten och integrerade system som permanenta FN-förband och världsparlament dit medborgare kan vända sig till.

Kampen mot terrorism är att vara för den mänskliga civilisationen

Det är inte den västerländska civilisationen som måste skyddas som det ofta framgår i debatten. Föreställningar om västerländsk civilisation baseras ofta utifrån ”otherness” som omfattar bland annat islam. Därför behöver fler politiska aktörer kommunicera genom att inkludera islam. Främst i Europa borde fler kommunicera om att islam har stor betydelse för människors inlärda beteenden vid sidan av kristendom, judendom och sekulär humanism.

Mer inkluderande och kosmopolitisk kommunikation skulle kunna leda till att fler identifierar sig med både stater, EU, globala institutioner. Sådan kommunikation underlättar på långsikt övergången till mer kosmopolitiska stater och samhällen som även är nödvändiga i hanteringen av terrorism. Eftersom kampen mot terrorism kan inte delas in mellan stater, regioner eller ”civilisationer”.

Att världen på långsikt kan vinna mot terrorismen handlar om att fler människor vägrar att ge efter rädslan som uppfyller terroristernas önskemål. Kampen mot terrorism handlar därför om en global kamp för människans utveckling och den mänskliga civilisationen.

Referenser

Beck, Ulrich. The Silence of Words and Political Dynamics in the World Risk Society. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017.05.26. Webbplats: http://logosonline.home.igc.org/beck.htm 

Caplan, Bryan. Sunbur, TARP, and the Activist’s Fallacy. Publiceringsdatum: 2010-08-12. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://econlog.econlib.org/archives/2010/08/sunburn_and_tar.html

Ingdahl, Waldemar. Terroteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama. Publiceringsdatum: 2017-04-09. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://waldemaringdahl.blogspot.in/2017/04/terrorteatern-och-sakerhetsteatern-ar.html 

Harari, Noah. The theater of terror. Publiceringsdatum 2015-01-31. Nedladdat: 2017-05-27. Webbplats: https://www.theguardian.com/books/2015/jan/31/terrorism-spectacle-how-states-respond-yuval-noah-harari-sapiens

Akvaponik är framtiden

Går det att odla och producera mat utan jord? Ja men inte utan fisk. Eller alternativt utan skaldjur. Aquaphonics, eller som det heter på svenska -akvaponik,  vinner allt mer popularitet. Begreppet kommer från orden aquaculture och hydrophonics. Metoden är inte ny och bygger på att växter och fisk agerar i symbios och tillsammans producerar maten. Redan för flera tusentals år sen brukade människorna i delar av Asien kombinera fiskodling med risodling.

På det sättet är akvaponik en win-win situation sedan länge.  Något som definitivt behöver bli en starkare del av populärkulturen om morgondagens samhälle ska kunna vara grönare. Det finns flera aspekter som visar på att framtidens samhälle kan vara just ekologiskt och människovänligt i sin grund. Solenergi är ett exempel på det. Eftersom energin blir billigare och renare samtidigt som teknikutvecklingen leder till nya typer av jobb. Annat exempel återfinns inom malmproduktionen.

All närodlat och närproducerat mat är inte nödvändigtvis ekologiskt. Akvaponiken innebär både grönare och billigare malmproduktion liksom grönare livsstilar och arkitektur. I jämförelse med konventionellt jordbruk och fiskeri är akvaponik dessutom en enklare metod. Fiskar ger näring till växterna med utsöndring av sina mineraler i bland annat form av avföring. Växterna får näringen i sig och växer. För att göra det mer populärt skulle aquaphoics kunna till exempel läras ut redan vid högstadiet i ramen för hemkunskapen.

En annan fördel med akvaponik är dess möjligheter att bidra till städernas utveckling. Enligt FN:s prognos kommer år 2050 runt 80% av befolkningen att bo i städerna. Framför allt storstäderna kommer att behöva nya och miljövänligare matproduktionsmetoder. Med akvaponik är det möjligt att ha miljövänliga, närodlade grönsaker och fiskar som kan produceras för invånarna. Något som redan är populärt bland takodlare i New York.  

Dessutom, en fördel med stadsmiljö är att det varma spillvattnet behövs för att minska kostnader att värma upp vattnet i en nordisk klimat som Sverige. Därutöver blir det en del av den miljövänliga cykeln rörande hantering av produktion, avfall och återvinning. Samtidigt som nya och människovänligare typer av jobb tillkommer.

En tredje fördel är att komma åt problematiken med användningen av vattenbruk där fisken kan påverkas av sjukdomar eller där nautren förädnrades av människan för att skapa större odlingsytor. Landsbaserade odlingar i slutna kretslopp är miljövänligare  eftersom vattnet filtreras och renas och återförs sedan till systemet. Det ger bättre kontroll över näringsämnen och kemikalier och minskar risken för smittspridning.

Akvaponik orsakar inte några utsläpp av näringsämnen eftersom fisk, musslor eller andra skaldjur odlas tillsammans. När vattnet återförs till fiskarna är det vattnet renare än vanligt dricksvatten. På det sättet och när det gäller mat är akvaponik mer än en metod. Det är samhällets framtid som bör inkluderas inom ekonomin och undervisningen för kommande generationer. En ekologisk framtidsmetod som kommer att förändra livet för fler och knyta människor närmare i strävan efter hållbare utveckling glokalt.

Framåt med liberalismen!

 

Jag skriver detta inlägg med inspiration från två artiklar som nyligen publicerats av Timbro medarbetare Johan Lundberg och Lars Anders Johansson. Den pågående diskussionen om liberalism är kopplad till diskussionen om agerandet på liberala ledarsidor och”granskningen” som DN genomförde rörande GP och Expressen. 

Idag finns det liberaler av olika slag och inriktningar. Historiskt sett är den originella liberalismen det som senare döptes till den klassiska liberalismen med fokus på negativa friheter, det vill säga att staten är så liten som möjligt rörande institutioner och begränsad att agera gentemot individen. Samtidigt var till exempel Friedrich Hayek, en av historiens främsta klassiska liberaler, anhängare av tankar om basinkomst (grundinkomst) och internationella ekonomiska federationer (något som EU liknar idag). Tankar om att liberaler skulle stå för positiva rättigheter började utvecklas i Europa under slutet av 1800-talet i samband med mer industrialiserade samhällen och dess problem samt utmaningar. I Sverige var det faktiskt liberaler som drog igång med socialpolitiska lagstiftningar som rörande folkpensionen  under det tidiga 1900-talet.  

Jag har själv startat igång ett projekt bland unga europeiska liberaler i LYMEC under namnet ”50 shades of liberalism” med fokus på att liberaler av olika slag ska bli mer bekanta med varandra och varandras idéer. Att det finns olika typer av liberaler är i många fall en styrka eftersom det visar att liberalismen har lyckats med att på olika sätt göra fler olika aktörer till  liberalare aktörer. Ta till exempel Angela Merkel vars ledarskap har handlat om att plocka upp idéer från liberaler i  FDP eller ”livsstilsliberalismen” hos Miljöpartiet. 

Lundberg skriver i DN om att den nuvarande politiska striden om liberalismen handlar om negativa vs positiva rättigheter. Hans artikel gör avstamp i den ryska litteraturhistorien, något som Per Svensson också använder sig av. Rysslands historia är intressant på det sättet eftersom liberaler under 1800-talet fanns med i gruppen under namnet ”zapadniki” (zapad betyder väst) som omfattade bland annat politiker och författare som hittade sina inspirationer för hur samhället skulle vara organiserad och utvecklad i Europa. Zapadniki stod därmed ofta för aspekter som vetenskap, rationalitet, optimism, frihet, individen, mindre stat, demokrati, mångfald. Motståndarna till zapadniki var ”slavofilerna” som också bestod av bland annat politiker och författare men som hyllade det auktoritära, tsarväldet, ,livegenskapen, kollektivet, militarismen, irrationaliteten. Därmed handlar striden om mer än friheter. Det handlar bland annat om dynamik vs det statiska,  viljan vad som ska bevaras och vad som ska förändras. 

Lundberg menar att det som sker hos GP och Expressen är tendensen att ”gå tillbaka till negativa friheter”. Jag har mycket svårt att se hur det kan stämma. Budskapen hos GP och Expressen präglas av begrepp som nation, folket, godhet, ordning, välfärd, kulturen. Nästan varje senaste artikel av Alice Teodorescu innehåller något om välfärd, kultur och identitet. Anna Dahlberg verkar anse att liberalismen är lika med försvar av högskattevälfärdsstaten och ”ordningen” framför individen. Som Per Svensson menar är liberalismens subjekt individen, kollektiva identiteter är mer eller mindre tillfälliga. 

Lundborg har bland annat rätt i synen på hederskulturen. Den går emot liberalismen som baserar sig på individen  som ska vara fri och oberoende eftersom hederskulturen baserar sig på kollektivism och att individen är underordnad det som anses vara gruppens heder. Men likadant resonemang borde gälla för synen på välfärdsstaten och identiteten. Att negativa friheter går ihop med mindre välfärdsstat och tilltro till individen samt mer dynamiska förändringar i samhället baserade på den fria marknaden. Att individen själv kan välja och forma sin identitet i det öppna samhället. Jag kan därför inte hålla med i allting i Lundbergs beskrivning om att det som sker på GP och Expressen skulle likna 80-talets Reagans och Thatchers politisk kommunikation  om ”frihet”. 

Den andra artikeln som jag finner som intressant är av Johansson. Det stämmer som Johansson menar att liberalismens och nationalismens historia är sammanflätade. Frågan är hur liberalismens framtid bör vara? Jag brukar säga att nationalismens historia är liberal från början men konservativ och reaktionär i nuläget. Tidiga liberaler kämpade för att avskaffa det som samtidens konservativa försvarade – ståndsamhället, monarkin, enväldet, adelns privilegier. Både amerikanska och franska revolutionen handlade om att kämpa för individen, likvärdigheten och konstitutionalismen. Nationalismen är idag dock något annat. Från en historia av att ha varit nyskapande, framåtriktad och revolutionerande till att vara något statiskt, bakåtsträvande och reaktionärt. Det öppna samhället som Karl Popper skrev om handlar bland annat om vikten att samhället inte har en identitetsmonopol över individen utan  att det tillåter mer pluralism och individualism. 

Annat problem är att ”gränsen” mellan den ”onda” och ”goda” nationalismen idag är vagare än tidigare. Till exempel både Le Pen och Åkesson talar om ”medborgaranda”. Även de som menar sig vara ”liberala nationalister” brukar anse att det generella välfärdsstaten är viktigt, att det därför är viktigtatt ha mer restriktiv invandring och höga skatter. Bland annat att tack vare vetenskapen finns  kunskaper om att många människor, ,inte minst i Europa, har transnationella identiteter och inte nödvändigtvis finner det nationella som det viktigaste eller viktigare än andra.  I sig är begreppet nationell identitet viktig att förstå av den anledningen eftersom någon sann eller enhetlig svensk, rumänsk eller polsk nationell identitet inte existerar. Istället finns det många tolkningar och föreställningar om ”nationella identiteter” det vill säga hur olika individer väjer att identifiera sig. 

Johansson kritiserar Svensson som anser att liberalismen idag inte kan vara förenat med folket, men som Svensson menar så handlar det om att liberalismen alltid har sin fokus på individen eftersom kollektiva identiteter förändras. Sociologen Ulrich Beck menade innan sin död att liberalismen är en ideologi som är begränsad och fast i den ”metodologiska nationalismen”. Även liberaler utgår ofta ifrån att ett fungerande samhälle förutsätter att nationalstaten är det främsta och viktigaste enheten medan det som existerar utanför staten, som till exempel EU, ska kontrolleras av staten eller förväntas fungera som staten. På det sättet tappas ”perspektivet” rörande besluts- och utvecklingsnivån. Demokratin och medborgarskap förblir begränsade till nationella gränser. Människors rörlighet försvåras. Föreställ om Sverige inte hade varit ett stat utan något som kallades för ett överkommunalt samarbete där viktiga beslut tagits i första hand av kommunerna med nästan 300 lokala regeringar. Lösningen ligger därför i liberal kosmopolitism, nämligen viljan att stå för att friheter och rättigheter samt oberoende beslutsfattande institutioner ska kunna vara starkare, mer utvecklade och representerade utanför enskilda stater. 

Problemet ligger delvis i den politiska nationalismen som återger synen på nationell suveränitet. Det som Johansson presenterar är just tanken att världen ska vara organiserad i nationalstater för att ens kunna fungera. Eftersom staten med ”folket” anses vara suveräna och argumentet om att medborgare äger landet (medborgarrätten) tillämpas. Men som Mattias Svensson menar finns det ett missförstånd rörande medborgarrätten. 

”Varje gång staten, måhända med stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.”

Mitt eget svar är därför att liberaler bör stå för att EU innan 2030 blir en federal, politisk och medborgarbaserad union bland annat genom att ersätta 28 nationella medborgarskap med en europeisk men samtidigt tillåta olika residenskaper rörande bland annat tillgången till välfärdstjänsterna ungefär som fallet är mellan amerikanska delstater. Samt även stå för visionen om globalare rörlighet och kosmopolitisk medborgarskap på långsikt, även om det är utopi idag. Inledningsvis bör global fri rörlighet för arbete uppmuntras mellan stater och unioner med syfte att stärka den globala ekonomin, underlätta för individer och föra människor närmare varandra samtidigt som individualism rörande friheter, rättigheter och skyldigheter uppmuntras också. Humanitär invandring är en annan form av invandring och kräver såväl europeiska som globala insatser. 

De senaste 25 åren av samhällsutvecklingen har präglats av övernationella och kosmopolitiserande samhällsprocesser. Liberaler har bejakat både globalisering och europeisering som har resulterat i nya möjligheter men även i nya problem och utmaningar där statliga institutioner inte räcker till. Därför är det viktigt att  liberaler tänker mer utanför statens ramar och hur en kan påverka ett större politiskt territorium. Till exempel hur se till att EU-medborgare får välja kommissionen eller ge förslag om att FN kan reformeras till global parlament.