Det behövs inte "mer samarbete"

2016 publicerades min masteruppsats om politisk kommunikation och Europarlamentsvalprocessen i Sverige under 2014. En av de viktigaste slutsatserna i uppsatsen var att den politiska kommunikationen hade i många fall större fokus på EU-politik och dimension än på nationell politik och dimension. Det är en positiv utveckling eftersom EP-val i Sverige har haft tendensen att vara som nya "folkomröstningar" med Ja-Nja-Nej till EU. För både liberala och andra politiska aktörer finns mycket att lära sig hur kommunikationen kan förbättras och göras mer inspirerande för medborgarna. Därför skriver jag följande förslag och åsikter inför EP-valet 2019.

1.    EU presenteras ofta felaktigt i debatten som ett ”samarbete” trots att EU är en supranationell / överstatlig union. Det som ofta medvetet eller omedvetet menas med samarbete är egentligen mellanstatligt beslutsfattning och styrning (intergovernmentalism). Men mellanstatlighet är inte den enda sättet att styra unionen. Det är en del av EU:s beslutssystem (governance) vid sidan av andra former av styre som Open Method of Coordination och kommissionens agerande.

2.    I politikforskningen definieras EU ofta som supranationell union, regional integration association/organization, multi-level governance (flernivåstyre). Förvisso är cooperation/samarbete en del av beslutsprocesserna. Att exempelvis Liberalerna tenderar att kommunicera om ”mer samarbete” har därför följande problem då kommunikationen kan uppfattas som:

a)    ”tomma ord” eller som ”enkelt budskap”

b)     ”dolt” eller oärligt förespråkande av mer integration

Från liberal synpunkt när det kommer till synen på offentlighetens storlek, demokrati och individen så behöver inte EU ”mer samarbete”, alltså mer mellanstatlighet. Eftersom mer mellanstatlighet innebär bland annat mer byråkrati och ”kohandel” mellan staterna som inte alltid behövs. Det som behövs däremot är bättre fungerande centrala institutioner som EU-domstolen samt mer maktdelning, maktbegräsning och maktdecentralisering.

Dessutom finns risken att Liberalernas kommunikation inte skiljer sig från Sverigedemokraternas. Idag är SD medlem i partigruppen ECR där partier förespråkar EU just som ”ett samarbete” mellan stater men utan europeisk demokrati, flernivåstyre eller medborgarskap.

3.    Partier behöver i första hand utforma sin EU-politik som handlar om unionen i sin helhet medan politik för Sveriges agerande i det mellanstatliga styret behöver komma i andra hand. Politisk kommunikation behöver mindre fokus på stater-länder och mer fokus på unionen som politisk entitet med syfte att inspirera medborgarna.

4.    ”Mer samarbete, EU behövs för klimatet, EU är bra för företagen”. Men partier skulle aldrig kommunicera i stilen att Sverige behöver mer samarbete eller att klimatet behöver Sverige. Partier behöver kommunicera om EU mer detaljerat i samtliga relevanta frågor som ekonomins utveckling, offentlighetens storlek, institutionella reformer, migration och integration, ekologi och energi, mm

5.    Liberala aktörer bör agera enligt principen att ”be the change that you want to see in the world”. Vill man bidra till att forma ett mer liberalt europeiskt samhälle så behöver man kommunicera och berätta mer tydligt, visionärt, meningsfullt om hur den utvecklingen ska gå till. Låt oss tänka att EU redan idag är en federal union enligt mer klassisk liberal modell och låt oss kommunicera utifrån det.

6.    Ett problem med det europeiska partisystemet är att det fortfarande (nästan) saknas ”riktiga” partier som kan verka i hela unionen. Att landbaserade partier ingår i olika partigrupper eller partifederationer gör bland annat att de enskilda partiernas EU-politik inte alltid är lika med det som partigrupperna formellt presenterar samt att partierna i de olika grupperna kan vara korrupta vilket i sin tur påverkar medborgarnas förtroende till det demokratiska systemet. Liberala partier behöver inom det kommande framtiden gå samman med andra liberala partier och transformera sig till ett europeiskt liberalt parti med liknande organisation som finns i federationer som USA och Kanada.

7.    Partierna behöver idag fler talespersoner. Att ha bara en talesperson för EU-politik är alldeles för snävt och begränsat. Istället behöver vårt parti talespersoner för olika delar av EU-politiska områden som migration, ekologi, energi. Liknande poster behövs för den globala nivån samt poster för nya och andra frågor som AI-politik och drogpolitik.

8.    Kommunikation behöver överlag mer innehåll och förklaringar liksom vara mer inspirerande och meningsfull. Ta till exempel Liberalernas kommunikation om förslaget för EU-koldioxidskatt:

a)    Hur stor ska skatten vara per ton CO2?

b)    Vad ska intäkterna användas till?

c)    Vilka ska driva in skatten?

d)    Ska skatten införas i samband med grön skatteväxling?

e)    Ska skatten kunna globaliseras vid senare tillfälle?

Dessutom, förslaget om EU-CO2 skatt berör även frågor om skattesystem, suveränitet, välfärd, budgetprocessen, beslutsfattning. Svar på dessa frågor måste också besvaras i sin helhet.

9.    Liberala aktörer bör ta hjälp av liberala och andra intellektuella, experter, kunniga i utformningen av vår EU-politiska program. Ta till exempel Yuval Noah Harari som beskriver EU som ”världens största mångkulturella experiment baserad på universella liberala värderingar” eller Philippe Legrain som förespråkar att EU har öppna gränser för individer från andra världsdelar rörande sysselsättning som jobb, studier, entreprenörskap.

10. Slutligen behöver vi även vara mer öppna som parti genom att ta in förslag från medborgarna. Det kan till exempel handla om att vi gör det rent lokalt bland föreningarna men också att vi har en digital plattform för det.

Vladan Lausevic

Medlem av Liberalerna i Täby

Individuell medlem i ALDE

1968 och 2018. Brist på optimism och meningsskapande

Jag vill inte romantisera 1968 helt och hållet eftersom allt var inte positivt med samtidens samhällsutveckling. Bland de som krävde snabba omställningar och radikala reformer fanns diverse kollektivister och extremister som maoister och de som såg Hoxhas Albanien som modellsamhälle. Det som jag dock ser som en stor paradox idag är att 50 år senare, trots en bättre, rikare, säkrare värld så råder det brist på optimism och framåtanda. Hur kan det vara så med tanke på de senaste 30 årens ekonomiska, sociala, teknologiska utvecklingens positiva sidor?

Under året har jag läst flera texter om 1968 symboliska betydelse för världshistorien. Att USA och delar av Europa blev mer liberala samhällen berodde på att olika rörelser och deras ambitioner gick ihop. Fred, anti-militarism, civilitet, kosmopolitism, rättigheter för kvinnor och minoriteter, klimatmedvetenhet och ekologism. Det året när miljontals människor krävde samhällsförändringar och social progression.

Men idag råder mycket mer pessimism än för 50 år sedan när världen var mycket mer fattigare, auktoritär och stängd. Därför finns det fortfarande gott om ” 68 tankar" som vårt globala samhälle idag behöver. Jag listar nedan:

- Mer optimism och framåtanda 
- Basinkomst, grundskydd för alla 
- Legaliseringar av narkotika och harm reduction 
- Klimatvänlighet och hållbarhet 
- Fler livstilsfriheter och mer värnande av mänskliga rättigheter 
- Avskaffande av militärt-industriella komplex 
- Fria kommuner, experimentzoner 
- Global solidaritet och medborgarskap

Fyra frågor för att bemöta nationalistisk identitetspolitik

Det är vanligt att i diskussioner om EU som styrelseform argumentera utifrån ekonomiska argument. Att si och så många jobb försvinner eller att företagen skulle få det svårare utan EU:s existens eller om Sverige skulle sluta vara en del av unionen. De ekonomiska argumenten är viktiga men otillräckliga. 

Nationalistiska aktörer bryr sig inte mycket om ekonomi utan bryr sig främst om identitet. Att debattera emot politik som partier som SD står för bör grundas på berättelser och argument för europeisk identifikation, institutioner och interkultur. 

Tankar om "Swexit" är mycket oansvariga både när det kommer till ekonomin som när det kommer till individen och demokratin. Notera att partier som SD inte bara driver politik för att enskilda länder ska lämna unionen. Nationalistiska partier driver politik om att unionen i sig ska avskaffas och försvinna. Därför bör sådan politik och sådana politiker ställas inför väggen med följande frågor:   

1. Vad händer om majoriteten av Sveriges invånare (tillika unionens invånare) inte får rösta under EP-valet och inte får delta i den europeiska demokratin?

2. Vad händer för medborgaren som av olika anledningar vill kunna flytta och förverkliga sig i andra delar av unionen?

3. Vad händer med synen på civilistisk och universell europeisk identifikation baserad på demokrati, rättsstyre, mänskliga rättigheter samt kulturell mångfald?

4.  Vad händer för alla städer och regioner som vill samarbeta om frågor rörande klimat och flyktingar inom ramen för det europeiska flernivåstyret?  

Utan gemensamma institutioner som medborgarskap och demokrati skulle Europa vara en mycket sämre, fattigare och ofriare kontinent. Därför bör nationalistiska aktörer förklara hur man egentligen tänker med sin syn på europeisk identifikation och unionens framtid.  

Livet i ett liberalt experiment

I år är det fem år sedan Kroatien blev EU:s 28: medlemsland. Vägen dit var inte lätt och präglades av sega reformer samt en folkomröstning med lågt valdeltagande. Och backar man bandet tillbaka till 90-talet så var saker och ting ännu värre. Kroatiens förste och nationalistiske president Franjo Tudjman ansåg att landet aldrig skulle bli en del av EU. Hans syn var att EU precis som Jugoslavien var en "liberal experiment" dömt att kollapsa.

Tudjmans påstående var grovt felaktigt eftersom Jugoslavien inte var någon liberal experiment utan en auktoritär experiment. EU är däremot en "experiment" som inte bara baserar sig på liberala universella värderingar utan även kan ses som världens största mångkulturella experiment. Det handlar om att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner och idéer. Som historikern Yuval Harari skriver i sin senaste bok kan det hända att i framtiden fler som idag ser sig som britter, tyskar eller spanjorer allt mer identifierar sig som européer.

Från liberal sida kommunicerar man ofta om EU utifrån ekonomiska argument rörande marknaden och handel med omvärlden. Men man får inte glömma att ekonomisk integration och samverkan förr eller senare leder till problem och utmaningar i andra policyområden. Klimatet är ett sådant exempel där global ekonomi har reducerat fattigdomen men också tenderat att öka utsläppen. Att EU är en ekonomisk supermakt gör också att fler människor från andra världsdelar vill komma till unionen för att förverkliga sig samtidigt som man möter olika hinder.

Att som liberal verka för att EU ska reformeras och förbättras rörande offentlighets storlek, individens frihet och samhällssynen är viktigt dels för att fler européer ska leva friare men också för att en bättre fungerande och mer demokratisk union än dagens kan inspirera fler människor i andra världsdelar. Om EU lyckas som världens enda övernationella demokratiska styrelseform blir det också lättare att få resten av världen att tillämpa lyckade lösningar. Inte minst inom ramen för klimat och migration där statscentrerade intressen och samarbeten är otillräckliga samtidigt som fler gemensamma institutioner som koldioxidskatt och global fri rörlighet saknas. 

Liberalism - dåtid, nutid, framtid.

Liberalismen har utmanats tidigare genom historien som under 1930-talet. Men skillnaden från äldre kritik är att dagens kritik av liberalismen fokuserar mindre på ekonomiska och finansiella frågor. Istället ligger fokuset främst på frågor om identitet och social organisering. Under till exempel 1980-talet var frihet och marknad de främsta politiska ledande orden i Europa och USA. Idag verkar det handla mer om ”folket” och ”kontroll”. Därför anses liberalismen idag ha lägre trovärdighet och support bland människor.

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin senaste bok “21 lessons for the 21st century” har liberalismen varit en av de mest dominerande idéerna i mänsklighetens moderna historia. I konkurrensen med de kommunismens och fascismens totalitära idéer gick liberalismen som segrande. När kalla kriget slutade kom den liberala berättelsen baserad på demokratiskt styre, mänskliga rättigheter och fria marknader att vara som programmerad att erövra hela världen med sitt inflytande.

Men det som hände enligt Harari var att den liberala berättelsen i takt med kriser kom att upplevas som allt mindre inspirerande. Kan man därför säga att det råder historiens slut för liberalismen? På grund av högre motstånd till invandring och högre stöd för auktoritär politik? Eller på grund av politisk kommunikation om ”illiberal demokrati” och om reduceringen av pressfriheten?

Harari menar att 1998 var liberalismen den enda dominerande berättelsen i världen men att 2018 ingen dominerande berättelse finns längre. Vilket kom för liberaler att upplevas som en känsla av chock och desorientering när man kom att känna att ”Brexit och Trump” inte bara vara historiens slut utan även slutet för den mänskliga civilisationen.

Den liberala berättelsen har tidigare överlevt utmaningar som med Franz Ferdinand momentet, Hitler momentet och Che Guevara momentet eftersom fred och supervaruhus visade sig vara bättre än krig och gulag. Trumpmomentet som utmanar liberalismen är dock mer nihilistiskt än kommunism och fascism. Trumpismen erbjuder inte lösningar för globala problem när det kommer till ekonomi och klimat eller svar i takt med den postindustriella utvecklingen när fler jobb förloras på grund av artificiell intelligens och algoritmer.

Liberala idéer är fortsatt viktiga för mänskligheten samtidigt som det enligt Harari blir allt svårare för liberalismen att handskas med utmaningar som i fallet med informations- och bioteknologins framväxt. Något som kan betyda en framtid där hackers inte bara hackar in sig på datorer utan även i människokroppar och där diktaturer kan få övertag över demokratierna genom att ha mer kontroll över människor genom digitala verktyg.

Som läsare kan man finna Hararis bok som väldigt kritisk till liberalismen men författaren presenterar också uppmuntran och optimism. Boken talar om för liberaler att minnas 1918, 1938, 1968, 1998 innan man tycker att 2018 liknar katastrof. Liberalismens historiska framgångar bygger bland annat på stöd för basala sociala skyddsnät samt att frihet och mänskliga rättigheter gäller för alla människor universellt utan undantag.

Mänskligheten kommer inte att överge den liberala berättelsen. Dels eftersom liberalismen fortfarande har starkt stöd och dels eftersom det inte finns någon alternativ.  De mer extrema motståndarna till liberalism erbjuder nostalgiska fantasier om ett bättre förflutet. Faktumet är att de flesta människor har aldrig åtnjutit så mycket fred och välstånd som under den 2000-talets liberala ordningen. Det som liberaler måste göra framöver är att forma bättre berättelser om hur globala problem och utmaningar som när det kommer till ekologi, teknologi och mobilitet. Bara genom göra så kan liberala aktörer fortsätta att forma vår mänskliga civilisationens framtid.   

Basinkomst för EU:s invånare

Nyligen deltog jag på konferensen om basinkomst i Barcelona  organiserad av UBIE (nätverk för basinkomst i Europa). Det var en mycket produktiv och meningsfull helg med ”fortbildning” om basinkomst med olika talare som är politiker, akademiker, ngo:aktiva. 

En av tankarna som lyftes upp är att varje EU-medborgare och long-term resident bör kunna få 200 euro per månad. Tanken är att på det sättet reducera fattigdomen, att fler invånare ska känna mer trygghetskänsla samt att främja ekonomisk utjämning i unionen.

Min egen erfarenhet är det som jag har sett och upplevt i Bosnien, Sverige och Lettland. Fattigdomen i Europa finns på olika sätt beroende på levnadsstandard i unionens olika delar men den gestaltar också sig i att europeiska löneskillnader är mycket större jämfört med USA. 

Jag har nyligen skrivit om förslag för europeisk basinkomstpolicy och har även en artikel från maj som jag tidigare har skrivit ihop med min kollega från ALDE Jorge Tanarro. 

En av mina viktigaste lärdomar från konferensen är att europeisk basinkomst behövs för att stärka medborgarskapet. I anses EU-medborgarskapet fortfarande som världens enda ”riktiga” transnationella, supranationella, icke-statliga medborgarskap där individen har politiska friheter som att röra sig inom unionen och rösta till världens enda övernationella parlament. 

Att införa europeisk basinkomst handlar därför om att medborgarskapet ska vara mer inkluderande och garantera att individen har en grundläggande social rättighet då unionen måste kunna erbjuda basal ekonomisk skydd och förmåga för sina invånare.

Om ekonomisk-liberal basinkomstargumentation

Den 7 Augusti skrev centerpartisten Caspian Rehbinder om basinkomst utifrån ekonomisk-liberal argument. Även den liberala argumentationen för basinkomst, som hos till exempel Friedrich Hayek, handlar om att staten ska kunna skydda individen från till exempel svält och grov fattigdom. I sin argumentation hänvisade Hayek till ”fria marknadens imperfektioner” som arbetslöshet och strukturella förändringar. Därför, även om det historiskt sett strider mot liberalismens idéer rörande synen på välfärd, argumenterade Hayek för att en begränsad skattesubventionerad bidragssystem skulle finnas för att hantera sådana imperfektioner med fokus på individen. 

Ett annat exempel på ekonomisk-liberal argumentation vid sidan av Hayek är ekonomen och liberalen Milton Friedman som ansåg att välfärdsstaten skulle vara liten och i första hand basera sig på ett effektivt trygghetssystem som hjälper fattiga oavsett ålder, kön, jobb. Välfärdsstaten ska alltså vara ”smal men vass”, basera sig på minimal inblandning i individens suveränitet och integritet men samtidigt leda till betydelsefulla och konkreta resultat. I Friedmans fall handlade det om tanken om negativ inkomstskatt som ett sätt att kombinera en liten välfärdsstat med friare marknad.

Rehbinder skriver att omfattande bidragssystem lätt blir styrande, tillrättaläggande och paternalistiska. Det innebär även att dagens välfärdssystem, som i fallet med försörjningsstöd, trots tanken om reducerad fattigdom och minskad social utanförskap leder till motsatta effekter. Som att välfärdsstaten som institution blir dyrare vilket kräver högre skatter och att människors utanförskap blir mer ”cementerad” och mer fattigare. Som Caspian skriver:

”Den stora utmaningen är att utforma ett bidragssystem som ger största möjliga nytta med minsta möjliga skadeverkningar”  

Rehbinder argumenterar att dagens socialförsäkringssystem är orättvisa utifrån liberal synpunkt eftersom individer som påverkas av systemet inte behandlas som jämlikar. Samt att systemet ofta leder till att människor inte tar sig ur bidragsberoende. Välfärdssystemet behöver mindre godtycke, paternalism och krav på kontroll. Individen är tvingad att lämna in dokumentation till staten varje månad och är utsatt för just kontroller. Det leder till negativa aspekter som ångest, oro, stress och annat som är skadligt för individens välmående, psykiska hälsa och personlighet.

Människor kan överlag fatta egna beslut och lösa sina problem, eftersom individen vet bättre än staten hur det ska göras. Att politiker eller tjänstemän genom ”morot och piska” metoder försöker att styra människors liv blir oftast mycket problematiskt, trots ”goda” avsikter. Till exempel eftersom systemet är utformad att individen riskerar att förlora sitt bidrag genast vid försök att spara, studera, jobba, eller starta företag. Vilket leder till problem som att individen mister bidraget eller faller mellan stolarna.

En vanligt förekommande invändning mot att människor inte ska kontrolleras är att människor ska förhindras från att lägga pengar på narkotika eller alkohol. Faktumet är att majoriteten av människor inte skulle ägna sig åt det, något som bland annat tester i basinkomst och villkorslösa utbetalningar har visat.  Ofta har det visat sig som i fall med villkorslösa utbetalningar att människor lägger pengar på skola, omsorg, företagande, mat osv. ”Pengar i handen” har därför visat sig som effektivt sätt att reducera fattigdom. Alltså, eget ansvar är bättre än politisk styrning.

Basinkomstpolicy vore alltså ett sätt att göra staten mindre, välfärdsstaten billigare, systemet mer ödmjukare och mindre integritetskränkande gentemot individen. Den svenska socialförsäkringssystemet bygger även på ”inkomstbortfallsprincipen”, vilket innebär att individens ersättning ska baseras på indivdens tidigare inkomst. Jämlik behandling blir det inte om person A varit höginkomsttagare medan person B varit låginkomsttagare. Man kan säga att inkomstbortfallsprincipen strider emot likabehandlingsprincipen.

Att införa ett basinkomstsystem skulle inte innebära att hela nuvarande välfärdsstaten och trygghetssystem i stort skulle försvinna. Istället skulle basinkomsten bli grunden, den centrala delen. Detta eftersom välfärdsstaten har så stark stöd och legitimitet i samhället. På det sättet blir basinkomst ett sätt att vara pragmatisk med välfärdsstaten med ett nytt system som är effektivt, rättvist, reformistiskt och realistiskt.

Liberala och andra argument emot basinkomst

Som svar på Caspians artikel tillkom tre artiklar som med liberal argumentation emot ekonomisk-liberal basinkomstpolicy. Det första skrevs av ledarskribenten Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet under namnet ”Ingen har rätt att leva fritt på andras pengar”. Den andra artikeln som också publicerades på KD var av debattören Malin Lernfelt med rubriken ”Medborgarlön skulle bryta samhällskontraktet”, och den tredje publicerades på Timbro av digitaliseringsexperten Maria Eriksson. Här vill jag presentera följande motargument och kritik samt hur dom kan bemötas.

1.    Ingen har rätt att leva på andras pengar

Principiellt så går det inte att ”leva av basinkomst” eller ens medborgarlön i de flesta fall. Basinkomst täcker individens grundläggande behov som mat, boende och transport. I övrigt så får individen klara sig på egen hand, ta eget ansvar för livet i stort och självförverkligande.

2.    De som betalar för bidragen har rätt att kräva motprestrestation

Basinkomst skulle innebära ett nytt välfärdssystem som med demokratisk och befolkningens legitimitet. ”Skattebetalare” är ingen homogen och enhetlig grupp. Varje dag är det just skattebetalare som blir sjuka, förlorar jobb, drabbas av andra problem som gör att individen inte kan fortsätta vara skattebetalare. Varje dag tänker skattebetalare utifrån olika åsikter och värderingar. Och redan i dagens system så förekommer det att kraven inte ställs, till exempel som med barnbidraget och garantipensionen, något som många skattebetalare vill ha kvar, bland annat eftersom man anser att det stärker människors frihet. Dessutom, en kontrollerande och paternalistisk välfärdsstat innebär större kostnader och problem för både den som betalar in till systemet och för den som får pengarna från systemet.

3.    Fusk måste kunna förhindras

Visst, eftersom människor fuskar. Men fusk beror även på att det finns system som man kan fuska med. Basinkomst är inget bidragsfälla och leder inte till att fler blir ”lata”. Empirin och tester har hittills visat att det inte stämmer att som många anser att människor blir lata, dricker alkohol, konsumerar tobak osv. Basinkomst skulle därmed kunna innebära ett system som det blir svårt att fuska med, bland annat eftersom statens administration skulle minska.

4.    Gäller det bara medborgare eller andra som papperlösa?

Det beror på hur systemet utformas. Välfärdsstaten är historiskt sett utformad enbart för medborgare, för de allra flesta som lever inom statens administrativa gränser. Utöver medborgare så skulle även de som är bosatta i Sverige, till exempel EU-medborgare från Finland eller Spanien kunna inkluderas i systemet ifall man förlorar sitt arbete men har jobbat i Sverige i flera år. Det är alltså en fråga om hur policyn bör utformas och avgörs av åsikter inom befolkningen.

5.    Den som saknar arbete och försörjs av andra i gengäld måste sträva efter att bli självförsörjande

Absolut, och som tidigare skrivet är basinkomst

a)   inget bidragsfälla

b)   stimulerar individen

c)    täcker individens grundläggande behov

6.    Systemt skulle bli för dyr eftersom den måste betalas ut till alla. Den måste ligga på en nivå som det är möjligt att leva på

Som tidigare nämnt går det inte att leva på basinkomst. Och kostnaden skulle kunna vara lägre än i dagens system bland annat tack vare minskade administrationskostnader. Det är dagens högskattevälfärdsstat som är för dyr. Och basinkomst behöver inte betalas ut till alla, det handlar om hur systemet utformas.

7.    Det är en omöjlig idé

Det stämmer inte. Det finns flera forksningsrapporter och analyseer som visar att det är en fullt möjlig idé.

8.    Digitalisering skapar nya jobb på långsikt.

Absolut, men digitaliseringen skapar inte nya jobb i samma takt som industrialiseringen gjorde under 1800-talet, och inte heller lika många jobb i relation till hur globala befolkningen växer. Framför allt behövs basinkomstpolicy utifrån ekonomis-liberal argumentation eftersom staten behöver göras mindre,välfärdssystemet billigare och ödmjukare för individen.

9.    Medborarlön/basinkomst skulle bryta mot samhällskontraktet.

Nej, det stämmer inte. För det första, begreppet ”samhällskontrakt” avser relationer mellan människor som sker inom ramen för samhället. Den institutionella relationen mellan individen och staten kallas däremot för socialkontrakt. Och basinkomst skulle därmed innebär ett nytt form av socialkontrakt som ersätter det nuvarande.

10. Är det rimligt att en fullt frisk person som arbetar, får lika mycket bidrag som en person med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans

Nej, men det är viktigt att notera att även om basinkomst finns så skulle det behövs ett antal ytterligare system som för personer med funktionsnedsättning just eftersom basinkomsten skulle vara otillräcklig.

11. Om man inte längre menar att välfärdsstaten ska omfördela mer pengar till de mest behövande, varför ska den då över huvud taget ägna sig åt omfördelning? 

Bland annat eftersom basinkomst innebär en pragmatisk lösning på problemet med högskattevälfärdsstaten. Ett sätt att göra välfärdsstaten smalare, billigare och ödmjukare. Till exempel, samtliga riksdagspartier anser att välfärdsstaten bör finnas kvar och utvecklas vidare enligt olika idéer. Basinkomst erbjuder möjligheten för fler att ena sig kring hur välfärdsstaten kan reformeras.

12. Det är motsägelsefullt att å ena sidan hävda att medborgarlön inte skulle minska människors incitament att ta anställning och å andra sidan hävda att poängen med den är att den möjliggör för människor att ägna sig åt obetalt arbete eller att inte arbeta alls.

Det är inte alls motsägelsefullt. Poängen är att olika människor har olika behov av olika anledningar. Många skulle forsätta göra sina nuvarande jobb, till exempel poliser, läkare, lärare. Andra skulle kunna ägna sig åt något annat som att skriva böcker, ta hand om äldre, vara konstnärer. Det har visat sig i många fall att även männiksor som vunnit enorma belopp på lotto fortsätter att jobba.

13. Ska människor kunna ta med sig medborgarlönen och bo i Thailand  eller Spanien permanent?

Nej eftersom systemt kan utformas så att den förhindrar sådant beteende. Det är en teknisk fråga om hur.

14. Rimligare vore att verka för reformer som i stället leder till att människor tar ett större ansvar för sin egen försörjning. Medborgarlön innebär ett steg i motsatt riktning.

Det är ett steg i rätt riktning eftersom det innebär minskad välfärdsstat, mindre beroende på statens stöd. Och därmed stimuleras individen samt får hjälp att söka sig vidare till något som kan ge mer i inkomst.