Förslag på europeisk socialpolitik

Välfärdsstaten är kopplat till den europeiska socialpolitiska kontexten, främst rörande Norden men även med Tyskland, Italien och Storbritannien. Carl Bildt tweetade en gång om att EU står för 50 % av världens välfärd. Välfärden är dock en nationell fråga och någon omfattande socialpolitisk europeisk integration har inte rum. Det kan kännas överraskande med tanke på att visionen från Romfördraget sedan 1957 har varit att den ekonomiska integrationen skulle gå hand i hand med den sociala.

I takt med de senaste sociala, politiska och ekonomiska kriserna i Europa har negativ socioekonomiskt utveckling kommit upp på ytan. Åtstramningspolitik, demonstrationer, högre antal arbetslösa, social oro, försämringar av levnadsstandarden, etc. Det talas om en hel förlorad generation i Europa rörande ungdomar och att krisen är den värsta sedan 1930-talet. Stödet har ökat för partier som beskrivs som populistiska, nationalistiska, rasistiska, islamofobiska, anti-semitiska.

Intoleransen riktar sig även mot EU-medborgare från olika medlemsstater. I Storbritannien har sedan länge den infekterade och hårda migrationsdebatten resulterat i diskussioner om hur Unionens medborgare som inte har brittiskt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser”. Främst i Nordeuropa upplever en hel del medborgare att deras välfärd och identitet är hotad vilket bygger på rädsla som i sig är ett hinder mot fortsatt europeisk integration.

Den brittiska regeringen har gjort tre utredningar som visar att Storbritannien har tjänat på att Unionens medborgare arbetar och betalar skatt samt att den ”sociala turismen” har endast förekommit i enstaka fall i jämförelse med antalet migranter. Ändå är motståndet mot den fria rörligheten stor bland delar av den brittiska allmänheten.

Välfärdsstaten ska trots allt producera solidaritet och sammanhållning – inte intolerans och fientlighet. För ”våra resurser” är trots allt är beroende av den europeiska inre marknaden och en global ekonomi. I slutändan är alla medborgare inom Unionen ekonomiskt beroende av varandra. När ungdomar i Spanien, Storbritannien och Grekland inte har arbete, försörjningsstöd eller inte kan betala skatt så påverkar det även den euroepiska ekonomin.

Den ekonomiska integrationen inom Unionen bör även kunna kompletteras med en social integration.  Och det finns flera alternativ rörande åsikter om hur välfärd kan skapas och resurser kan fördelas på europeisk nivå. Just nu behövs det investeringar rörande det humana kapitalet. Unionen har inte råd med framför allt unga, men även äldre, arbetslösa som inte får tillräckligt med träning, praktik eller utbildning som gör en attraktiv och intressant å arbetsmarknaden. I medlemsstater som Spanien och Portugal är det fler procentuellt fler människor som är lågutbildade jämfört med Tyskland. Ett annat exempel är Tjeckien som brukar lyftas upp som den medlemsstaten med bäst utbildade hemmafruar.  Dessutom finns det en annan viktigt aspekt med att ha en sådan politik. Det skulle kunna minska gapet och stärka relationer mellan EU och medborgarna samt öka medborgarnas intresse för europeisk politik.

Vidare skulle en europeisk socialpolitik inte innebära att medlemsstaterna förlorar rätten att föra egen socialpolitik. Istället skulle det innebära att EU kan bedriva socialpolitik ifall medlemsstaterna behöver extra stöd eller där medlemsstaterna inte kan lösa problem på nationell nivå. Till exempel i fallet med Storbritannien så hade EU med egen socialpolitik och välfärdsresurser kunnat ge stöd till Storbritannien eftersom delar av den nationella opinionen hyser negativa attityder mot att fler unionsmedborgare flyttar dit.

Inom Unionen så behöver det inte heller råda en motsättning mellan höga sociala utgifter samt satsningar  och den ekonomiska dynamiken samt konkurrenskraften globalt sett.  Historiskt sett har flera medlemsstater, inklusive Sverige lyckats med detta. Idag står dock Unionen inför nya utmaningar vilket i sin tur kräver att bekämpa fattigdom, och inte de fattiga, samt stödja utsatta människor även på europeisk nivå. 

Med en egen socialpolitik och egna resurser skulle EU kunna göra följande:

1.) Öka arbetsmobiliteten genom tidsbestämda lönesubventioner eller lönebidrag till arbetstagaren. Migrationen inom Unionen är viktig för att få fram fler skattebetalare när man har en inre marknad. I USA brukar procenthalten av den rörliga arbetskraften ligga runt 10 % medan inom Unionen brukar siffran ligga på runt på 3-4%.

Den stora utmaningen är att öka mobiliteten från medlemsstater med högre levnadsstandard till de med lägre levnadsstandard. Lettland , till exempel, behöver högutbildad arbetskraft för att göra den nationella ekonomin bättre. Lönebidrag skulle kunna åstadkommas genom att arbetstagaren som flyttar från en medlemsstat till en annan för ett fast arbete av kommissionen får, under perioden från sex till nio månader, 50 % av medelinkomsten där arbetet tas. Det innebär att lönesubventionerna kommer att vara flexibla beroende på medellönen inom medlemsstaten.

2.) Det behövs satsningar rörande human kapital. Socialpolitiska olikheter och avsaknad av mer betydelsefull social konvergens mellan medlemsstaternas utveckling slår tillbaka mot både ekonomin och levnadsstandarden inom Unionen. Därför borde EU kunna investera mer i individer som vill skaffa högre kompetens vilket ökar ens chanser att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden. Den så kallade ungdomsgarantin är en bra början.  Hårt krisdrabbade medlemsstater som Grekland och Spanien har ett stort antal arbetsföra individer som behöver kompetensutveckling.

3.) Tiggeriet är ett problem som väcker många känslor.  Dessvärre är det ett problem som inte kan lösas effektivt på nationellt nivå. Att förbjuda tiggeri och sända tillbaka EU-medborgare låter som en enkel lösning men det kommer inte att lösa fattigdomen eller diskrimineringen på basis av etnicitet. Människor som är desperata efter ett bättre och humanare liv bryr sig i första hand inte om ett tiggeriförbud utan om hur pengar kan skaffas fram för mat, tak över huvudet och familjemedlemmar.

EU har under de senaste åren avsatt pengar och finansiering för projekt som skulle underlätta för romer i Rumänien och andra medlemsstater att få en bättre levnadsstandard samt för att intoleransen mot romer skulle minska. Ett av de största hindren i processen är att många politiker i bland annat Rumänien på lokal och nationell nivå inte vågar genomföra de åtgärder som skulle krävas. Orsaken är ofta att politikerna antigen själva har fördomar och intoleranta åsikter mot den romska minoriteten eller anser att ens chanser för att bli vald eller omvald är låga om man öppet står för förslag som skulle gynna individer som är romer.

På grund av den strukturella oviljan i Rumänien att använda sig av EU-fonder så borde EU på egen hand kunna direkt finansiera projekt framtagna för den romska minoriteten. Dessutom skulle man även kunna från europeisk nivå stödja nationella åtgärder som behövs för EU-medborgare. Här skulle en ”europeisk” försörjningsstöd vara till hands, vid fall av att en medlemsstat inte kan eller vill förse egna medborgare med finansiella medel som i form av olika bidrag.

4.) Slutligen så handlar det inte om att ta bort medlemsstaternas rätt till socialpolitik utan att skapa mer socialpolitisk integration där man från europeisk nivå kan stödja nationella, regionala eller lokala socialpolitiska insatser ifall resurser saknas på dem nivåerna.