Socialliberalism - Att vara eller icke vara?

Att diskutera om Daech, tiggare och invandring är sedan det senaste valet bland de mest aktuella samhällsämnena. Många medborgare känner oro i samband med en mer dynamisk politisk utveckling efter Decemberöverenskommelsen. Det är många frågor i luften som politiker förväntas ge svar på. Hur blir det med välfärdssamhällets framtid? Vad kommer staten att göra med individer som begår extremt grova krigsbrott? Eller med individer från både Sverige och andra medlemsländer som tigger?

Det som binder dessa utmaningar/problem är nämligen att de i sig även är gränsöverskridande. Daech verkar i flera stater samt utgör en del av den globala terrorismen. Den som åker till Syrien eller ett annat område för att ansluta sig till Daech löper en väldigt liten risk för att bli åtalad för krigsbrott eftersom rättsstatliga institutioner saknar bevis för att åtala en.  

Människor migrerar sedan homo sapiens kom till. Idag är det enklare än tidigare att resa runt om i världen rent teknologiskt men socialt kan det vara svårt då trenden fortfarande är att människor överlag ser nationalstaten som ett måste för sitt samhällsliv. En sådan stat kräver kontrollerad migration samt har rätt att bedriva det enligt FN:s principer.

 EU presenteras ofta som en union med ”50% av välfärdsresurser” men samtidigt inte är en välfärdsunion. Det finns ingen riktigt välfärdspolitik på EU-nivå av det slag som finns på nationell nivå. Den fria rörligheten är var i första han tänkt att vara en del av den ekonomiska integrationen i samband med den inre marknadens etablering på 90-talet. För den EU-medborgaren som är utan arbete finns alltid risken att bli utvisad från medlemslandet efter 3 månaders tid.

I samband med dessa utmaningar ställs krav på politiker och samhällets institutioner att agera. Ofta tas populistiska argument upp och långsiktiga förslag och lösningar är inte alltid populära. Många politiker, och nuförtiden inte bara inom SD, väljer att tillmötesgå dessa krav genom att tala om utvisningar, beslagtagning av pass, indragning av medborgarskap, förbud mot tiggeri, med flera. Det innebär även en retorik om att rättssamhället i Sverige idag måste förändras även om det innebär att staten ska kunna agera mot individen utan tillräckligt med bevisgrund. Och det finns starka känsloargument. Även för mig brister det i hjärtat när jag tänker som har deltagit i konflikten i  Syrien och kan ha begått grova brott, ungefär sådana som begicks under 90-talet i Bosnien, men som går  fria i bristen på bevis.

Men istället för att tillmötesgå populism bör politiker snarare beskriva problemet på andra sätt. Det är en väldigt passande tid för politiker att koppla ihop de problem som beskrivs med utvecklingen som sker utanför nationalstatens ramar just genom att ge övernationella förslag.  Och nämligen våga säga att nationella institutioner ofta är inkapabla eller begränsade att lösa övernationella problem.

Situationen i Syrien skulle utan tvekan kräva en militär och civil intervention under FN:s mandat. Istället kommer retorikern om ”skicka JAS mot IS” från kristdemokrater som Skyttedal och Busch.

Från EU-nivån skulle en mer praktiskt socialpolitik kunna rikta mot att bekämpa fattigdom, bland annat genom att Europeiska Kommissionen direkt skulle kunna ge pengar till de organisationer som arbetar med socialt exkluderade människor i medlemsstater där nationella regeringar anses vara korrupta och dysfunktionella. Men att genomföra en sådan åtgärd skulle kräva en lång process av omförhandlingar och institutionella ändringar som nationella regeringar kan blockera.

Välfärden skulle kunna anpassas mer efter en global värld snarare än att en global värld ska anpassas till välfärden. Även Nordiska Ministerrådet förespråkar flexiblare arbetsmarknader där inte bara flyktinginvandrare utan även ungdomar och studenter skulle gynnas. Istället kommer retoriken från bland annat kollegan Jenny Sonesson om att välfärdsstaten ska fungera mer eller mindre i den andan som Gunnar Myrdal och Per Albin Hansson har tänkt sig. Ännu värre från SD där ”folkhemmet” inte ses som en del av avlägsen historia utan som en framtidsvision.   Även om invandringsfrågan inte hade varit aktuell så måste den ”svenska modellen” eller även ”nordiska modellen” förr eller senare reformeras för att kunna fortsätta vara en del av den globala ekonomin. Politiker ska inte vara rädda för ökad nationalism bara för att välfärdsstaten utgör en stark identitetsbärande aspekt.

Det är superaktuell tid för politiker att förklara för medborgare om vad en globaliserad, regionaliserad, europeiserad, digitaliserad, integrerad värld egentligen innebär och hur det påverkar samhället på lokal och nationell nivå. Även om det är nationalstater som har format både EU samt en mer global värld är det lika viktigt att tala om att övernationella institutioner, både administrativa och samhällsbärande som Europaparlamentet kosmopolitisk identitet lever egna funktionella livsprocesser och påverkar samhällsutvecklingen på nationell nivå. Det är ett måste om politiker ska undvika att anklagas för att vara ”icke-vuxna” eller inkapabla att ta ”tuffa beslut”. Ett måste om populism till höger och vänster samt nationalism ska minska och få en svagare påverkan i samhället. Ett måste för att framtidens medborgare i första hand inte ska ställa krav på att nationella politiker och institutioner ska helt och hållet lösa problem som är övernationella.

Socialliberalism handlar trots allt om att kunna förstå och lösa problem utanför nationella ramar. Att vara internationalist och  göra andra till internationalister och européer. och Demokratin är än så läge nationell och risken är att även i framtiden den nationella demokratin inte kan komma åt de utmaningar som finns utanför nationell gränser. Därför har socialliberalismen en möjlighet att förespråka mer övernationell demokrati och identitet som behövs för att lösa problem i en värld som inte är nationell. 

En liberal revolution i Baltikum?

Nyligen publicerades min krönika på den liberala sajten Frihetssmedjan. Läs gärna mer om min erfarenhet som liberal i Lettland och det estniska partnerskapslagen som även inkluderar samkönade par. 

Därför kan de högerkonservativa i Storbritannien inte reformera EU

Det konservativa partiet Torries med partiledaren David Cameron var en av brittiska valets segrare. Bland framgångarna bakom de konservativas valseger anses vara Camerons planer rörande EU och Storbritannien. Cameron har inte bara presenterat sig som en euroskeptiker utan även som en politiker som vill reformera EU.

År 2009 lämnade Cameron och hans parti det liberalkonservativa partiet European Peoples Party (EPP) där ingår Merkels kristdemokrater, Orbans nationalkonservativa, Batras moderater och  Thors kristdemokrater. På det sättet ville Cameron markera att Torries konservatism skiljde sig från EPP rörande synen på EU. Tillsammans med bland annat det konservativa partiet Lag och Rättvisa från Polen grundade Cameron partigruppen ECR – Europeiska konservativa och reformister.

Kritiken från Cameron mot EPP, inklusive  mot politiker som Reinfeldt, har byggt på att EPP ville ha ett federalt EU. Därmed finns det inom Europaparlamentet idag det två konservativa parlamentariska grupper där EPP är mer liberalt medan ECR är mer högerkonservativ samt omfattar även mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier som Sannfinländarna och Dansk Folkparti (otroligt not ingår även flamländska nationalister/separatister i gruppen med tanke på Camerons ansträngningar på att hålla ihop Storbritannien och på separatistiska nationalister i Skottland).

En av Torries största utmaningar har varit att tävla om röster med det nationalistiska UKIP.  Eftersom UKIP både vill att Storbritannien lämnar EU och kraftigt minskar invandring, samt även migration från resten av EU, har alltså ett konservativt parti tävlat om röster med en nationalistiskt parti. Även de konservativa tog upp en  retorik om begränsad invandring och att förhindra EU-medborgare utan brittiskt medborgarskap från att ta del av välfärdsresurser. Detta trots allt att både Cameron och Farage från UKIP har saknat grund eftersom flera samhällsvetenskapliga undersökningar, även de som var beställda av brittiska parlamentet, har visat Storbritanniens ekonomi har tjänat på migration inom EU.

Under de senaste åren har Cameron tagit upp aspekter som folkomröstning, omförhandling samt maktförtydligande. Går man in på exempelvis på Twitter så märks hashtags som #referendum #renegotiation #brexit mm. I samband med framgångarna för de konservativa har det nyligen rapporterats om oro bland europeiska politiker om att Cameron kommer att pusha fram för utträde (Brexit) men även en reform om EU. Men att Cameron verkligen ska kunna ta på sig rollen som reformator är egentligen väldigt tveksamt. Nedan presenterar jag följande anledningar samt argument:

1.    Cameron har inte fört debatten i första hand på EU-nivå utan på nationell nivå. De konservativas krav på att EU ska förändra sig är för det mesta riktade mot väljarna i Storbritannien. 

Camerons strategi har varit att ta upp frågan om folkomröstning, omförhandling och reformer av europeiska institutioner utan att ha diskuterat det med andra ledande europeiska politiker. När väl diskussionerna började komma upp där Cameron samtalade med Merkel och nordiska statschefer så riktades kritiken mot Camerons förslag om ett EU där den fria rörligheten skulle begränsas samtidigt som EU skulle bli alldeles för decentraliserat.

Dessutom en tanke om att brittiska regeringen skulle göra det svårare för EU-migranter att röra sig till Storbritannien samt inte kunde nyttja välfärdsresurser, trots arbete eller inkomst, skulle leda till motreaktion från andra europeiska politiker. Dessutom skulle Camerons redan låga chanser att reformera EU bli ännu mindre.

2.    De konservativas retorik i Storbritannien och retoriken hos ECR i EP stämmer inte alltid överens. Retorikern i Storbritannien handlar bland annat om att EU inte får bli en ”ännu närmare union” (closer union) , att tanken om ”EU armén ska tas bort” och att Storbritannien ska lämna Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

 EU är dock redan idag en närmare union med tanke på exempelvis bankunionen samt utvecklingen av inre marknaden och energiunionen. Och mer integration kommer med stor sannolikhet att ske framöver i takt med att EU utvecklar sig i efterkrisens spår.  Dessutom finns det många politiker i Storbritannien och inklusive inom de konservativa som är medvetna om att många av dagens utmaningar en ensam stat inte klarar av att lösa på egen hand. Även inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken har Cameron haft nytta av EU:s medlemskap då Storbritannien kunder hantera sanktioner mot Ryssland mer effektivt.

För det andra kan inte tanken om EU armé tas bort. Det vore ytterst odemokratiskt att förbjuda europeiska politiker och Europaparlamentariker att diskutera om en gemensam försvarsmakt.

För det tredje är Europadomstolen för mänskliga rättigheter inte en EU-institution. Förslaget riktas mest mot UKIP väljare och är populistiskt då Storbritannien skulle vara isolerad från rättsstatliga värderingar och framställa sig själv negativt i andra medlemsstaters ögon.

För det fjärde så pratas det inom ECR om att EU behövs för att hantera en global värld med bland annat BRIC länderna som konkurrenter. ECR vill därmed ha en ”nattväktarunion” alltså där mer makt skulle vara på nationell nivå vilket i för sig skulle göra det svårare för EU som helhet att hantera en global värld. Inom delar av de konservativa i Storbritannien är retoriken snarare om att landet klarar sig utanför EU.

3.    Inom Camerons parti finns delar av partiet som är emot att Storbritannien ska lämna Unionen. Även bland de konservativa finns det politiker som är medvetna om att Storbritanniens utträde skulle få negativa konsekvenser. 

     En av dessa handlar om ekonomin då investeringar i Storbritannien skulle minska. En annan handlar om Skottland där SNP har redan sagt att om Storbritannien lämnar EU så kommer Skottland att lämna Storbritannien och gå med i EU. Därför vill man ändå vara kvar inom EU och påverka makten så mycket som det går samtidigt som EU kommer att bli en ännu närmare union.

4.    Den högerkonservativa gruppen ECR är för liten att verkligen genomföra en reform. Anledningen är att reformer skulle kräva en konsensus bland andra politiska grupperingar inom EP samt mellan medlemsstaternas ministrar. Idag saknar Cameron och ECR sådant stöd. Till exempel samarbetar både EPP och S&D (socialdemokrater) hellre med ALDE inom EP.

5.    De konservativa i Storbritannien menar att EU måste reformeras för att makten ska gå tillbaka till den nationella nivån. Samtidigt så ska makten inte flyttas uppåt förutom inom ramen för ekonomin och den inre marknaden. Idag har Storbritannien redan en svagare koppling till Bryssel, bland annat genom fler undantag från europeisk politik. 

     

     Andra europeiska politiker är medvetna om att Camerons retorik om att åternationalisera makten innebär att väldigt lite makt skulle flytta från Bryssel till London. Därmed skulle Storbritannien i praktiken nästan lämna Unionen och andra politiker som Merkel vill hellre att landet stannar kvar. Att erbjuda åternationalisering blir svårt i så fall för andra statschefer eftersom endast runt 15% av Storbritanniens lagar är direkt eller indirekt kopplade till Bryssel.

Globalisering i globaliseringens tid

”Mellan 1999 och 2002 undertecknades runt 190 multilaterala avtal (avtal som omfattar fler än två stater) och antalet internationella organisationer har ökat sedan kalla krigets slut. Men trenden idag är att vara självständig (som stat), så hur kommer det sig?”, frågar min professor retoriskt. Tankarna går även till en tidigare lektion då en annan professor berättade om att Lettland deltar i runt 250-tal organisationer som kategoriseras som mellanstatliga, regionala eller internationella.

Globaliseringen som ägde rum på 90-talet kunde kännas igen i populära MTV videos samt för maten som kom från Kina, Indien eller Mellanöstern. Men globaliseringsprocessen handlade i första hand om ekonomisk utveckling som präglades av marknadsliberalism, avregleringar och internationaliseringar men även  i form av den europeiska integrationen med de fyra friheterna: kapital, varor, tjänster och människor. Chicago skolans nyliberalism var en drivande kraft bakom denna utveckling där en ekonomisk samt finansiell integration ägde rum på global nivå.

Det är inte överraskande att det idag i samband med den globala finanskrisen råder stort motstånd mot fortsatt globalisering eller europeisk integration. Istället präglas utvecklingen på många håll i världen och inom Europa av reaktionära tankar, kränkningar av mänskliga rättigheter samt ett sökande efter syndabockar och ett bättre förflutet. Kriserna har lett till att människor ofta söker skydd inom den närmaste omgivningen, bättre sagt inom nationella gränser, trots att världen runt om dem är väldigt global.

Även inom EU där, trots alla framgångar sedan 90-talet, beslutsfattningen i Bryssel allt sedan flera år tillbaka möter på hård kritik, missnöje och misstro. Idag står EU för 6 procent av världens befolkning, 20 procent av världens ekonomi och 50 procent av världens välfärd. Dessa beräkningar är imponerande i en tid av globalisering och forskare bedömer om att EU kommer behöver fler välutbildade invandrare. Samtidigt är motståndet inom EU stort både mot invandring och fortsatt integration. De flesta EU-medborgare ser nationalstaten som den viktigaste institutionen för att nuvarande problem.  

Dagens globalisering skiljer sig i flera avseenden från den som rådde under 90-talet när ekonomin låg i fokus. Idag finns det andra aspekter som får mycket uppmärksamhet. Energi, klimatförändringar eller terrorism är exempel på problem som en enskild nationalstat inte kan handskas med på eget hand. Med andra ord dagens globalisering påverkar människor mer än bara ekonomiskt.

Att globaliseringen inte bör endast vara ekonomiskt märks i eventuella gap som minskar mellan å ena sidan diktaturer och semi-demokratiska stater och å andra sidan demokratiska stater. Till skillnad från 90-talet är dagens nationalister eller autoritära krafter i Ryssland, Indien och Turkiet förespråkare av frihandel och marknadsekonomi. I Kina har kommunistpartiet formellt behållit den gamla ideologin men i praktiken ägnar sig åt kapitalism och nationalism som dels går emot den kommunistiska ideologin samt där fackföreningar, civilsamhället och enskilda aktivister förföljs eller kontrolleras hårt av myndigheterna. 

   

Finanskrisen är också ett tecken i sig att globalisering inte endast bör handla om ekonomi. Den finansiella modellen som rådde innan krisen med skatteparadis, kortsiktiga investeringar samt obegränsade kapitalmarknader börjar allt mer ersättas av en modell som kommer vara mer reglerad, ta mer hänsyn till resursernas fördelning (rätt resurs till rätt plats) samt som kräver mer finansiell öppenhet och färre skatteparadis.

Miljö en är annan vital aspekt för mänskligheten. Dagens utveckling på global nivå är utifrån miljösynpunkt är ohållbar. Enligt FN skulle den utvecklingen som nu sker i Sydostasien kräva fler planeter Jorden med tanke på resursbehovet. Inom EU föreslår en del politiker, inte sällan som benämns som euroskeptiska, att ekonomiska problem ska lösas med mer export och ekonomisk tillväxt. Men exportera till vem när många andra stater ska göra det samtidigt? Och hur skapa ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till miljön? Kampen mot klimatförändringarna borde istället kunna binda människor samman och skapa solidaritet över lokala, regionala, nationella och kontinentala gränser. I slutändan är alla Jordens människor beroende av varandra för sin överlevnad.

Miljöpolitik är också viktigt för EU:s fortsatta utveckling. Idag importerar EU 53% av sitt energi samtidigt som EU är kraftigt beroende av icke-förnyelsebara energikällor. Med en europeisk policy for miljö och energi kan EU fram till 2030 ställa om till en mer miljövänligare, koldioxidfritt och energieffektivt samhälle. Detta är inte bara viktig för att konsumenter ska få lägre priser eller för att EU ska bli mindre energiberoende av Ryssland utan även för att nya jobb ska skapas genom en inre energimarknad och att framtidens generationer ska vara mer miljömedvetna genom att EU blir världsledande och förebild för andra. Genom ökade investeringar i forskning och utveckling av miljövänlig och energieffektiv teknologi kan EU förutom att bli världsledande även exportera teknologin till andra som Indien, Kina eller Brasilien.

Ett mer integrerat EU behövs för att handskas även med migration, samt terrorism, brottslighet och Internets utveckling. De migranter som EU behöver kommer välja länder som USA, Kanada eller Kina ifall dagens populism, nationalism och rasism, som finns väletablerat inom flera medlemsstater, får ett allt större utrymme och acceptans hos medborgarna. Kriminella bryr sig i många fall inte om gränser och tillsammans med terrorism utgör ett problem som inte endast går att lösa på nationell nivå. Inom EU skulle det vara fördelaktigare med mer samarbete mot terrorism genom informationsutbyte istället för mer övervakning samt genom etableringen av en europeisk polisstyrka.  Att massövervakning oroar många människor märks inte minst i hur vissa regeringar, framför allt de autoritära, ser på Internet. Att ha mer frihet på Internet för den enskilde som ”right to be forgotten”  samt mindre övervakning borde genomsyra hela EU.

För att genomföra denna process för framtidens EU så räcker det inte endast med investeringar och effektiv byråkrati. Det krävs även en stark politisk vilja samt ett intresse hos medborgarna. Utmaningen idag för fortsatt euroepisk integration är hur den ska rättfärdigas eller motiveras inför medborgarna. Med andra ord i och med att de flesta medborgare inte identifierar sig som européer samtidigt som den europeiska demokratin är svag har fortsatt integration stora utmaningar framför sig. För att individen som EU-medborgare ska kunna påverka makten på europeisk nivå så krävs det mer medvetenhet, information och intresse hos den enskilde. Det krävs pan-europeiska medier och debatter. Detta är en utmaning i en tid med global ekonomi, europeisk marknad men där demokratin framför allt är nationell.

Även FN håller på att förändras i samband med att sedan kalla krigets slut fler stater har fått det ekonomiskt bättre och kräver mera utrymme på den internationella nivån. Länder som Argentina, Brasilien, Angola, Indonesien och Sydafrika. I ett FN som inom snar framtid kan förändras så bör kommissionen får starkare roll i förhandlingarna eller så bör Ministerrådet samordna medlemsstaterna bättre. EU behöver mer gemensam röst inom FN.

En annan utmaning för morgondagens globalisering ligger i hur människor identifierar sig. Världen är inte nationell men även identiteterna är oftast nationella. Att fler människor uppfattar sig som kosmopoliter skulle inte minst gynna FN:s fortsatta utveckling för en mer hållbar värld där nationella intressen, som ofta bygger girighet utan omtanke andra än en själv, måste kunna vara mer samordnade så att det finns fler vinnare. Identitetsutmaningen berör inte minst migrationen. Ingen människa väljer sin födelseort men individen bör kunna välja sin hemort. Även i länder som Tyskland eller Storbritannien där sysselsättningsgraden bland EU-migranter och invandrare är hög så kan främlingsfientligheten och rasismen ändå vara stark inom samhället. Den som har ett socialt fobi bryr sig i första hand inte om vad statistiken säger utan om felaktiga föreställningar om kulturen, identiteten eller nationen.

Inom EU pratas det även om att de nuvarande kriserna leder till ökat nationalism samt till det ”jugoslaviska syndromet” där framgångar nationaliseras medan problem europeiseras. Att nationalism idag är ett hinder för fortsatt utveckling samt ett hot mot demokratin märks inte minst i Rysslands utveckling som samhälle bestående av aggression mot Ukraina, förtryck mot politiska partier och civilsamhället samt en allt starkare koppling mellan staten och kyrkan som leder till lett mer autoritärt samhälle. Ungern, en europeisk medlemsstat, bedöms idag mindre demokratiskt och mer autoritärt efter alla beslut som har tagits av statsministern Viktor Orban med en retorik om att bygga ett ”icke-liberalt” samhälle med Ryssland, Kina och Turkiet som förebild.  Myter, anakronistiska föreställningar samt konspirationsteorier blir en del av vardagen i ett nationalistiskt samhälle.

Under 1800-talet var nationalism en progressiva idé som förvisso ledde till krig men även till att människor kunde forma identitet över den lokala eller regionala samt forma demokratiska stater med politisk konkurrens och allmänna val. Idag är dock nationalismen hatisk, reaktionär och mytologisk i en tid när politiska beslut fattas på övernationella nivåer och när informationssamhället ställer krav på fakta och korrekt information. Idag behöver en global värld fler människor som är globala och som vill lösa globala problem utifrån rationalitet, solidaritet och tolerans.  

I varje system finns det såväl som vinnare som förlorare. Även globalisering har sina förlorare och vinnare. Problemet är dock att de som påverkas negativt av en global värld i många fall inte blir erbjudan ett alternativ eller ersättning.  För att fler ska kunna vara globala så krävs det mer solidaritet mellan människor samt förståelse om hur globalisering påverkar olika människor på olika nivåer , allt från den lokala till den globala. 

Ekonomin kräver öppenhet och öppenhet kräver mänskliga rättigheter

Saudi Arabien är en regional stormakt med täta förbindelser med USA, stark inflytande inom oljeindustrin samt har geografiskt ett strategiskt läge för handeln via Röda Havet och i Mellanöstern. Landet är samtidigt en diktatur och ett autoritärt samhälle, känd för brott mot mänskliga rättigheter. Till exempel som att kvinnor inte får köra bil eller att demokratiaktivister som bloggaren Raif Badawi förföljs och bestraffas fysiskt. Ironiskt nog har Saudi Arabien idag en plats  i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Det råder ingen tvekan om att Sverige ekonomiskt kommer att påverkas negativt av den diplomatiska krisen. Det råder inte heller tvekan om att det råder en kris i världen och att det i många fall råder ont om jobb - inklusive "svenska jobb". Saken är dock att varken jobb eller mänskliga rättigheter har en nationalitet. Det handlar istället om att stå för värderingar som är universella, internationella och kosmopolitiska där människor världen runt kan kräva sina friheter, värdigheter och rättigheter. 

I en global värld är den internationella ekonomin väldigt integrerad. Enskilda stater kan vara så pass beroende av varandra att det ibland kan kännas som att minsta kritik som riktas mot en stat kan få hela ekonomin att kollapsa. Det har redan framkommit analyser om att Sveriges ekonomi kommer samt kan påverkas negativt av försämrade relationer till Saudi Arabien. Kritiken kommer att handla om att Sverige framställer sig dåligt på den utrikespolitiska scenen och att jobben gått förlorade. 

Just på grund av den ekonomiska beroendet mellan länder är det viktigt att stå för mänskliga rättigheter. Eftersom ekonomiska band kan vara starka så kan mer fokus riktas mot att människor inte bara får det ekonomiskt bättre utan även socialt. Att våga stå för mänskliga rättigheter innebär inte att Sveriges ekonomi kommer att kollapsa. Det märktes inte minst när Lundin Petroleum drogs ur Sudan efter stark kritik. Arabiska våren var ett tydligt exempel om att den ekonomiska globaliseringen inte var tillräcklig för att tillfredsställa människors behov.

Till att börja med är vapenhandel inte en del av något frihandelsavtal mellan Sverige och Saudi Arabien. Faktumet är dessutom att EU har frihandelsavtal med gulfstaterna (GCC) vilket innebär att även om vapenexporten avslutas så kommer majoriteten av handeln mellan Sverige och Saudi Arabien att stå kvar. Dessutom är det viktigt att medborgare i Sverige får en stark inflytande även inom utrikespolitiken. 

De senaste händelserna kan ses som ett utrikespolitiskt nederlag för Sverige. Utvecklingen gick fort och regeringen kunde ha hanterat det bättre genom att vara mer tydlig och konstruktiv i hanteringen av situationen. Istället har motsättande information framförts där den så kallade feministiska utrikespolitiken har blandats med socialdemokraternas nostalgi rörande försvarsindustrin och "svenska jobb". Samtidigt är det viktigt att notera att Arabförbundet inte är en arabisk EU utan en regional organisation där flera stater inte ser på Saudi Arabien med positiva ögon. Inte minst i samband med att Saudi Arabien med sunnitisk kungahus skickade trupper in i Bahrain för att slå ned pro-demokratiska medborgare av vilka de flesta är shia. 

Samtidigt gäller det att hitta en balans mellan ekonomiska förbindelser och människorelaterade värderingar. Världen kan inte endast globaliseras ekonomiskt. Mycket handlar om att i en global värld människor kan skapa solidaritet över gränserna och att idéer kan flöda fritt där man kan diskutera dem. Mänskliga rättigheter är därmed viktiga eftersom det handlar om att livet för människor kan socialt bli bättre oavsett var man föds. 

Idag när det råder kris i världen så finns trenden att både jobb och värderingar nationaliseras. Retorik om "svenska jobb", "danska värderingar" eller "british business" kommer inte göra världen öppnare eller lösa den socioekonomiska situationen i Europa. Risken är att världen snarare blir mer sluten och mindre transparent. Så ekonomisk integration på global nivå - Ja tack - men även till mänsklig integration. 

Debattsvar till Hans Lindqvist (C) på Europaportalen

I samband med de senaste kriserna så kommer EU:s funktion med tiden att förändras. Kriserna har lett till en mer dynamisk utveckling där många europeiska politiker har insett att det krävs mer integration och samarbete för framtidens utmaningar. Samtidigt så behövs det en decentralisering av makten och tydligare maktfördelning mellan EU och medlemsstaterna.

Någon har sagt att det inte går att nationalisera framgångar och europeisera bakslag. I federala stater som USA och Kanada har trenden genom tiderna varit att i samband med kriser kunna öppet diskutera och besluta om hur makten ska fördelas mellan maktens nivåer.

Inom Unionen har vi sedan 90-talet ett flernivå styre där beslut tas på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Lisabonfördraget innebar att makten flyttades uppåt även inom politiska områden som delvis eller helt skulle kunna hanteras bättre på nationell nivå som fallet är rörande utbildningspolitik, turism och kulturpolitik.

I Nederländarna tog koalitionsregeringen ett beslut under 2013 att utvärdera beslutsfattningen och politiska områden på EU-nivå. En rapport gavs ut under sommaren där 54 punkter, från organdonationer till energipolitik, diskuterades nationellt. Nederländernas hållning var framför allt dels att vissa politiska beslut hanteras bättre på nationell nivå, dels att nationella parlament bör vara mer involverade i EU:s beslutsfattning och dels att vissa EU-beslut bör hanteras med mer flexibla metoder.

Sverige borde göra en utvärdering som Nederländerna vilket skulle gynna debatten. Samtidigt om någon reform på EU-nivå ska komma till skott så måste debatten i sig skötas på den europeiska nivån. Camerons reformplaner är ett exempel på en retorik som för det mesta vänder sig mot den nationella publiken och som egentligen saknar stöd hos merparten av andra medlemsstaters regeringar.

Att Sverige inte har en helt och hållet självständig utrikespolitik är en nödvändighet i dagens global värld. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har sitt ursprung i att EU fick hård kritik för hanteringen av krigen i förre detta Jugoslavien. Dess nödvändighet märks starkt nu i samband med Rysslands aggression mot Ukraina där till och med EU-skeptikern David Cameron har varit pådrivande för starkare sanktioner.

Samtidigt gäller det för EU att kunna vara en global aktör. Bland annat är kommissionen en av världens största givare av humanitär hjälp och det Östliga partnerskapet som drogs igång av Sverige och Polen har en stor betydelse för EU:s relationer med förre detta sovjetrepubliker.

Mer makt på EU-nivå behövs bland annat för miljön, energipolitiken och vidare utveckling av den inre marknaden. Kommissionären för reglering och subsidiaritet socialdemokraten Franz Timmermans har sagt att ”bättre reglering innebär nödvändigtvis inte mindre reglering”.

Rörande mindre medlemsstaters status inom EU är det viktigt att framhäva att Sverige bland annat inom ramen för utrikespolitiken anses enligt flera undersökningar ha väldigt högt inflytande. Ett annat exempel är Estland som för nuvarande har ett inflytande inom ramen för digitaliseringen. Men den riktiga utmaningen för mindre medlemsstater handlar om att EU ska kunna reformeras så att befolkningens storlek inte spelar roll för antalet röster.

EU kan bli mer demokratisk, transparent och effektiv. Men det kräver också att medborgarnas kunskap och intresse för europeisk politik ökar samt att politiker är mer öppna med sina visioner, inte bara på nationell nivå utan även på den europeiska.   

Förslag på europeisk socialpolitik

Välfärdsstaten är kopplat till den europeiska socialpolitiska kontexten, främst rörande Norden men även med Tyskland, Italien och Storbritannien. Carl Bildt tweetade en gång om att EU står för 50 % av världens välfärd. Välfärden är dock en nationell fråga och någon omfattande socialpolitisk europeisk integration har inte rum. Det kan kännas överraskande med tanke på att visionen från Romfördraget sedan 1957 har varit att den ekonomiska integrationen skulle gå hand i hand med den sociala.

I takt med de senaste sociala, politiska och ekonomiska kriserna i Europa har negativ socioekonomiskt utveckling kommit upp på ytan. Åtstramningspolitik, demonstrationer, högre antal arbetslösa, social oro, försämringar av levnadsstandarden, etc. Det talas om en hel förlorad generation i Europa rörande ungdomar och att krisen är den värsta sedan 1930-talet. Stödet har ökat för partier som beskrivs som populistiska, nationalistiska, rasistiska, islamofobiska, anti-semitiska.

Intoleransen riktar sig även mot EU-medborgare från olika medlemsstater. I Storbritannien har sedan länge den infekterade och hårda migrationsdebatten resulterat i diskussioner om hur Unionens medborgare som inte har brittiskt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser”. Främst i Nordeuropa upplever en hel del medborgare att deras välfärd och identitet är hotad vilket bygger på rädsla som i sig är ett hinder mot fortsatt europeisk integration.

Den brittiska regeringen har gjort tre utredningar som visar att Storbritannien har tjänat på att Unionens medborgare arbetar och betalar skatt samt att den ”sociala turismen” har endast förekommit i enstaka fall i jämförelse med antalet migranter. Ändå är motståndet mot den fria rörligheten stor bland delar av den brittiska allmänheten.

Välfärdsstaten ska trots allt producera solidaritet och sammanhållning – inte intolerans och fientlighet. För ”våra resurser” är trots allt är beroende av den europeiska inre marknaden och en global ekonomi. I slutändan är alla medborgare inom Unionen ekonomiskt beroende av varandra. När ungdomar i Spanien, Storbritannien och Grekland inte har arbete, försörjningsstöd eller inte kan betala skatt så påverkar det även den euroepiska ekonomin.

Den ekonomiska integrationen inom Unionen bör även kunna kompletteras med en social integration.  Och det finns flera alternativ rörande åsikter om hur välfärd kan skapas och resurser kan fördelas på europeisk nivå. Just nu behövs det investeringar rörande det humana kapitalet. Unionen har inte råd med framför allt unga, men även äldre, arbetslösa som inte får tillräckligt med träning, praktik eller utbildning som gör en attraktiv och intressant å arbetsmarknaden. I medlemsstater som Spanien och Portugal är det fler procentuellt fler människor som är lågutbildade jämfört med Tyskland. Ett annat exempel är Tjeckien som brukar lyftas upp som den medlemsstaten med bäst utbildade hemmafruar.  Dessutom finns det en annan viktigt aspekt med att ha en sådan politik. Det skulle kunna minska gapet och stärka relationer mellan EU och medborgarna samt öka medborgarnas intresse för europeisk politik.

Vidare skulle en europeisk socialpolitik inte innebära att medlemsstaterna förlorar rätten att föra egen socialpolitik. Istället skulle det innebära att EU kan bedriva socialpolitik ifall medlemsstaterna behöver extra stöd eller där medlemsstaterna inte kan lösa problem på nationell nivå. Till exempel i fallet med Storbritannien så hade EU med egen socialpolitik och välfärdsresurser kunnat ge stöd till Storbritannien eftersom delar av den nationella opinionen hyser negativa attityder mot att fler unionsmedborgare flyttar dit.

Inom Unionen så behöver det inte heller råda en motsättning mellan höga sociala utgifter samt satsningar  och den ekonomiska dynamiken samt konkurrenskraften globalt sett.  Historiskt sett har flera medlemsstater, inklusive Sverige lyckats med detta. Idag står dock Unionen inför nya utmaningar vilket i sin tur kräver att bekämpa fattigdom, och inte de fattiga, samt stödja utsatta människor även på europeisk nivå. 

Med en egen socialpolitik och egna resurser skulle EU kunna göra följande:

1.) Öka arbetsmobiliteten genom tidsbestämda lönesubventioner eller lönebidrag till arbetstagaren. Migrationen inom Unionen är viktig för att få fram fler skattebetalare när man har en inre marknad. I USA brukar procenthalten av den rörliga arbetskraften ligga runt 10 % medan inom Unionen brukar siffran ligga på runt på 3-4%.

Den stora utmaningen är att öka mobiliteten från medlemsstater med högre levnadsstandard till de med lägre levnadsstandard. Lettland , till exempel, behöver högutbildad arbetskraft för att göra den nationella ekonomin bättre. Lönebidrag skulle kunna åstadkommas genom att arbetstagaren som flyttar från en medlemsstat till en annan för ett fast arbete av kommissionen får, under perioden från sex till nio månader, 50 % av medelinkomsten där arbetet tas. Det innebär att lönesubventionerna kommer att vara flexibla beroende på medellönen inom medlemsstaten.

2.) Det behövs satsningar rörande human kapital. Socialpolitiska olikheter och avsaknad av mer betydelsefull social konvergens mellan medlemsstaternas utveckling slår tillbaka mot både ekonomin och levnadsstandarden inom Unionen. Därför borde EU kunna investera mer i individer som vill skaffa högre kompetens vilket ökar ens chanser att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden. Den så kallade ungdomsgarantin är en bra början.  Hårt krisdrabbade medlemsstater som Grekland och Spanien har ett stort antal arbetsföra individer som behöver kompetensutveckling.

3.) Tiggeriet är ett problem som väcker många känslor.  Dessvärre är det ett problem som inte kan lösas effektivt på nationellt nivå. Att förbjuda tiggeri och sända tillbaka EU-medborgare låter som en enkel lösning men det kommer inte att lösa fattigdomen eller diskrimineringen på basis av etnicitet. Människor som är desperata efter ett bättre och humanare liv bryr sig i första hand inte om ett tiggeriförbud utan om hur pengar kan skaffas fram för mat, tak över huvudet och familjemedlemmar.

EU har under de senaste åren avsatt pengar och finansiering för projekt som skulle underlätta för romer i Rumänien och andra medlemsstater att få en bättre levnadsstandard samt för att intoleransen mot romer skulle minska. Ett av de största hindren i processen är att många politiker i bland annat Rumänien på lokal och nationell nivå inte vågar genomföra de åtgärder som skulle krävas. Orsaken är ofta att politikerna antigen själva har fördomar och intoleranta åsikter mot den romska minoriteten eller anser att ens chanser för att bli vald eller omvald är låga om man öppet står för förslag som skulle gynna individer som är romer.

På grund av den strukturella oviljan i Rumänien att använda sig av EU-fonder så borde EU på egen hand kunna direkt finansiera projekt framtagna för den romska minoriteten. Dessutom skulle man även kunna från europeisk nivå stödja nationella åtgärder som behövs för EU-medborgare. Här skulle en ”europeisk” försörjningsstöd vara till hands, vid fall av att en medlemsstat inte kan eller vill förse egna medborgare med finansiella medel som i form av olika bidrag.

4.) Slutligen så handlar det inte om att ta bort medlemsstaternas rätt till socialpolitik utan att skapa mer socialpolitisk integration där man från europeisk nivå kan stödja nationella, regionala eller lokala socialpolitiska insatser ifall resurser saknas på dem nivåerna.