Ekonomin kräver öppenhet och öppenhet kräver mänskliga rättigheter

Saudi Arabien är en regional stormakt med täta förbindelser med USA, stark inflytande inom oljeindustrin samt har geografiskt ett strategiskt läge för handeln via Röda Havet och i Mellanöstern. Landet är samtidigt en diktatur och ett autoritärt samhälle, känd för brott mot mänskliga rättigheter. Till exempel som att kvinnor inte får köra bil eller att demokratiaktivister som bloggaren Raif Badawi förföljs och bestraffas fysiskt. Ironiskt nog har Saudi Arabien idag en plats  i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Det råder ingen tvekan om att Sverige ekonomiskt kommer att påverkas negativt av den diplomatiska krisen. Det råder inte heller tvekan om att det råder en kris i världen och att det i många fall råder ont om jobb - inklusive "svenska jobb". Saken är dock att varken jobb eller mänskliga rättigheter har en nationalitet. Det handlar istället om att stå för värderingar som är universella, internationella och kosmopolitiska där människor världen runt kan kräva sina friheter, värdigheter och rättigheter. 

I en global värld är den internationella ekonomin väldigt integrerad. Enskilda stater kan vara så pass beroende av varandra att det ibland kan kännas som att minsta kritik som riktas mot en stat kan få hela ekonomin att kollapsa. Det har redan framkommit analyser om att Sveriges ekonomi kommer samt kan påverkas negativt av försämrade relationer till Saudi Arabien. Kritiken kommer att handla om att Sverige framställer sig dåligt på den utrikespolitiska scenen och att jobben gått förlorade. 

Just på grund av den ekonomiska beroendet mellan länder är det viktigt att stå för mänskliga rättigheter. Eftersom ekonomiska band kan vara starka så kan mer fokus riktas mot att människor inte bara får det ekonomiskt bättre utan även socialt. Att våga stå för mänskliga rättigheter innebär inte att Sveriges ekonomi kommer att kollapsa. Det märktes inte minst när Lundin Petroleum drogs ur Sudan efter stark kritik. Arabiska våren var ett tydligt exempel om att den ekonomiska globaliseringen inte var tillräcklig för att tillfredsställa människors behov.

Till att börja med är vapenhandel inte en del av något frihandelsavtal mellan Sverige och Saudi Arabien. Faktumet är dessutom att EU har frihandelsavtal med gulfstaterna (GCC) vilket innebär att även om vapenexporten avslutas så kommer majoriteten av handeln mellan Sverige och Saudi Arabien att stå kvar. Dessutom är det viktigt att medborgare i Sverige får en stark inflytande även inom utrikespolitiken. 

De senaste händelserna kan ses som ett utrikespolitiskt nederlag för Sverige. Utvecklingen gick fort och regeringen kunde ha hanterat det bättre genom att vara mer tydlig och konstruktiv i hanteringen av situationen. Istället har motsättande information framförts där den så kallade feministiska utrikespolitiken har blandats med socialdemokraternas nostalgi rörande försvarsindustrin och "svenska jobb". Samtidigt är det viktigt att notera att Arabförbundet inte är en arabisk EU utan en regional organisation där flera stater inte ser på Saudi Arabien med positiva ögon. Inte minst i samband med att Saudi Arabien med sunnitisk kungahus skickade trupper in i Bahrain för att slå ned pro-demokratiska medborgare av vilka de flesta är shia. 

Samtidigt gäller det att hitta en balans mellan ekonomiska förbindelser och människorelaterade värderingar. Världen kan inte endast globaliseras ekonomiskt. Mycket handlar om att i en global värld människor kan skapa solidaritet över gränserna och att idéer kan flöda fritt där man kan diskutera dem. Mänskliga rättigheter är därmed viktiga eftersom det handlar om att livet för människor kan socialt bli bättre oavsett var man föds. 

Idag när det råder kris i världen så finns trenden att både jobb och värderingar nationaliseras. Retorik om "svenska jobb", "danska värderingar" eller "british business" kommer inte göra världen öppnare eller lösa den socioekonomiska situationen i Europa. Risken är att världen snarare blir mer sluten och mindre transparent. Så ekonomisk integration på global nivå - Ja tack - men även till mänsklig integration. 

Debattsvar till Hans Lindqvist (C) på Europaportalen

I samband med de senaste kriserna så kommer EU:s funktion med tiden att förändras. Kriserna har lett till en mer dynamisk utveckling där många europeiska politiker har insett att det krävs mer integration och samarbete för framtidens utmaningar. Samtidigt så behövs det en decentralisering av makten och tydligare maktfördelning mellan EU och medlemsstaterna.

Någon har sagt att det inte går att nationalisera framgångar och europeisera bakslag. I federala stater som USA och Kanada har trenden genom tiderna varit att i samband med kriser kunna öppet diskutera och besluta om hur makten ska fördelas mellan maktens nivåer.

Inom Unionen har vi sedan 90-talet ett flernivå styre där beslut tas på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Lisabonfördraget innebar att makten flyttades uppåt även inom politiska områden som delvis eller helt skulle kunna hanteras bättre på nationell nivå som fallet är rörande utbildningspolitik, turism och kulturpolitik.

I Nederländarna tog koalitionsregeringen ett beslut under 2013 att utvärdera beslutsfattningen och politiska områden på EU-nivå. En rapport gavs ut under sommaren där 54 punkter, från organdonationer till energipolitik, diskuterades nationellt. Nederländernas hållning var framför allt dels att vissa politiska beslut hanteras bättre på nationell nivå, dels att nationella parlament bör vara mer involverade i EU:s beslutsfattning och dels att vissa EU-beslut bör hanteras med mer flexibla metoder.

Sverige borde göra en utvärdering som Nederländerna vilket skulle gynna debatten. Samtidigt om någon reform på EU-nivå ska komma till skott så måste debatten i sig skötas på den europeiska nivån. Camerons reformplaner är ett exempel på en retorik som för det mesta vänder sig mot den nationella publiken och som egentligen saknar stöd hos merparten av andra medlemsstaters regeringar.

Att Sverige inte har en helt och hållet självständig utrikespolitik är en nödvändighet i dagens global värld. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har sitt ursprung i att EU fick hård kritik för hanteringen av krigen i förre detta Jugoslavien. Dess nödvändighet märks starkt nu i samband med Rysslands aggression mot Ukraina där till och med EU-skeptikern David Cameron har varit pådrivande för starkare sanktioner.

Samtidigt gäller det för EU att kunna vara en global aktör. Bland annat är kommissionen en av världens största givare av humanitär hjälp och det Östliga partnerskapet som drogs igång av Sverige och Polen har en stor betydelse för EU:s relationer med förre detta sovjetrepubliker.

Mer makt på EU-nivå behövs bland annat för miljön, energipolitiken och vidare utveckling av den inre marknaden. Kommissionären för reglering och subsidiaritet socialdemokraten Franz Timmermans har sagt att ”bättre reglering innebär nödvändigtvis inte mindre reglering”.

Rörande mindre medlemsstaters status inom EU är det viktigt att framhäva att Sverige bland annat inom ramen för utrikespolitiken anses enligt flera undersökningar ha väldigt högt inflytande. Ett annat exempel är Estland som för nuvarande har ett inflytande inom ramen för digitaliseringen. Men den riktiga utmaningen för mindre medlemsstater handlar om att EU ska kunna reformeras så att befolkningens storlek inte spelar roll för antalet röster.

EU kan bli mer demokratisk, transparent och effektiv. Men det kräver också att medborgarnas kunskap och intresse för europeisk politik ökar samt att politiker är mer öppna med sina visioner, inte bara på nationell nivå utan även på den europeiska.   

Förslag på europeisk socialpolitik

Välfärdsstaten är kopplat till den europeiska socialpolitiska kontexten, främst rörande Norden men även med Tyskland, Italien och Storbritannien. Carl Bildt tweetade en gång om att EU står för 50 % av världens välfärd. Välfärden är dock en nationell fråga och någon omfattande socialpolitisk europeisk integration har inte rum. Det kan kännas överraskande med tanke på att visionen från Romfördraget sedan 1957 har varit att den ekonomiska integrationen skulle gå hand i hand med den sociala.

I takt med de senaste sociala, politiska och ekonomiska kriserna i Europa har negativ socioekonomiskt utveckling kommit upp på ytan. Åtstramningspolitik, demonstrationer, högre antal arbetslösa, social oro, försämringar av levnadsstandarden, etc. Det talas om en hel förlorad generation i Europa rörande ungdomar och att krisen är den värsta sedan 1930-talet. Stödet har ökat för partier som beskrivs som populistiska, nationalistiska, rasistiska, islamofobiska, anti-semitiska.

Intoleransen riktar sig även mot EU-medborgare från olika medlemsstater. I Storbritannien har sedan länge den infekterade och hårda migrationsdebatten resulterat i diskussioner om hur Unionens medborgare som inte har brittiskt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser”. Främst i Nordeuropa upplever en hel del medborgare att deras välfärd och identitet är hotad vilket bygger på rädsla som i sig är ett hinder mot fortsatt europeisk integration.

Den brittiska regeringen har gjort tre utredningar som visar att Storbritannien har tjänat på att Unionens medborgare arbetar och betalar skatt samt att den ”sociala turismen” har endast förekommit i enstaka fall i jämförelse med antalet migranter. Ändå är motståndet mot den fria rörligheten stor bland delar av den brittiska allmänheten.

Välfärdsstaten ska trots allt producera solidaritet och sammanhållning – inte intolerans och fientlighet. För ”våra resurser” är trots allt är beroende av den europeiska inre marknaden och en global ekonomi. I slutändan är alla medborgare inom Unionen ekonomiskt beroende av varandra. När ungdomar i Spanien, Storbritannien och Grekland inte har arbete, försörjningsstöd eller inte kan betala skatt så påverkar det även den euroepiska ekonomin.

Den ekonomiska integrationen inom Unionen bör även kunna kompletteras med en social integration.  Och det finns flera alternativ rörande åsikter om hur välfärd kan skapas och resurser kan fördelas på europeisk nivå. Just nu behövs det investeringar rörande det humana kapitalet. Unionen har inte råd med framför allt unga, men även äldre, arbetslösa som inte får tillräckligt med träning, praktik eller utbildning som gör en attraktiv och intressant å arbetsmarknaden. I medlemsstater som Spanien och Portugal är det fler procentuellt fler människor som är lågutbildade jämfört med Tyskland. Ett annat exempel är Tjeckien som brukar lyftas upp som den medlemsstaten med bäst utbildade hemmafruar.  Dessutom finns det en annan viktigt aspekt med att ha en sådan politik. Det skulle kunna minska gapet och stärka relationer mellan EU och medborgarna samt öka medborgarnas intresse för europeisk politik.

Vidare skulle en europeisk socialpolitik inte innebära att medlemsstaterna förlorar rätten att föra egen socialpolitik. Istället skulle det innebära att EU kan bedriva socialpolitik ifall medlemsstaterna behöver extra stöd eller där medlemsstaterna inte kan lösa problem på nationell nivå. Till exempel i fallet med Storbritannien så hade EU med egen socialpolitik och välfärdsresurser kunnat ge stöd till Storbritannien eftersom delar av den nationella opinionen hyser negativa attityder mot att fler unionsmedborgare flyttar dit.

Inom Unionen så behöver det inte heller råda en motsättning mellan höga sociala utgifter samt satsningar  och den ekonomiska dynamiken samt konkurrenskraften globalt sett.  Historiskt sett har flera medlemsstater, inklusive Sverige lyckats med detta. Idag står dock Unionen inför nya utmaningar vilket i sin tur kräver att bekämpa fattigdom, och inte de fattiga, samt stödja utsatta människor även på europeisk nivå. 

Med en egen socialpolitik och egna resurser skulle EU kunna göra följande:

1.) Öka arbetsmobiliteten genom tidsbestämda lönesubventioner eller lönebidrag till arbetstagaren. Migrationen inom Unionen är viktig för att få fram fler skattebetalare när man har en inre marknad. I USA brukar procenthalten av den rörliga arbetskraften ligga runt 10 % medan inom Unionen brukar siffran ligga på runt på 3-4%.

Den stora utmaningen är att öka mobiliteten från medlemsstater med högre levnadsstandard till de med lägre levnadsstandard. Lettland , till exempel, behöver högutbildad arbetskraft för att göra den nationella ekonomin bättre. Lönebidrag skulle kunna åstadkommas genom att arbetstagaren som flyttar från en medlemsstat till en annan för ett fast arbete av kommissionen får, under perioden från sex till nio månader, 50 % av medelinkomsten där arbetet tas. Det innebär att lönesubventionerna kommer att vara flexibla beroende på medellönen inom medlemsstaten.

2.) Det behövs satsningar rörande human kapital. Socialpolitiska olikheter och avsaknad av mer betydelsefull social konvergens mellan medlemsstaternas utveckling slår tillbaka mot både ekonomin och levnadsstandarden inom Unionen. Därför borde EU kunna investera mer i individer som vill skaffa högre kompetens vilket ökar ens chanser att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden. Den så kallade ungdomsgarantin är en bra början.  Hårt krisdrabbade medlemsstater som Grekland och Spanien har ett stort antal arbetsföra individer som behöver kompetensutveckling.

3.) Tiggeriet är ett problem som väcker många känslor.  Dessvärre är det ett problem som inte kan lösas effektivt på nationellt nivå. Att förbjuda tiggeri och sända tillbaka EU-medborgare låter som en enkel lösning men det kommer inte att lösa fattigdomen eller diskrimineringen på basis av etnicitet. Människor som är desperata efter ett bättre och humanare liv bryr sig i första hand inte om ett tiggeriförbud utan om hur pengar kan skaffas fram för mat, tak över huvudet och familjemedlemmar.

EU har under de senaste åren avsatt pengar och finansiering för projekt som skulle underlätta för romer i Rumänien och andra medlemsstater att få en bättre levnadsstandard samt för att intoleransen mot romer skulle minska. Ett av de största hindren i processen är att många politiker i bland annat Rumänien på lokal och nationell nivå inte vågar genomföra de åtgärder som skulle krävas. Orsaken är ofta att politikerna antigen själva har fördomar och intoleranta åsikter mot den romska minoriteten eller anser att ens chanser för att bli vald eller omvald är låga om man öppet står för förslag som skulle gynna individer som är romer.

På grund av den strukturella oviljan i Rumänien att använda sig av EU-fonder så borde EU på egen hand kunna direkt finansiera projekt framtagna för den romska minoriteten. Dessutom skulle man även kunna från europeisk nivå stödja nationella åtgärder som behövs för EU-medborgare. Här skulle en ”europeisk” försörjningsstöd vara till hands, vid fall av att en medlemsstat inte kan eller vill förse egna medborgare med finansiella medel som i form av olika bidrag.

4.) Slutligen så handlar det inte om att ta bort medlemsstaternas rätt till socialpolitik utan att skapa mer socialpolitisk integration där man från europeisk nivå kan stödja nationella, regionala eller lokala socialpolitiska insatser ifall resurser saknas på dem nivåerna. 

ALDE:s fem punkter mot terrorism inom Unionen

Nyligen publicerades min artikel i Dagens Samhälle.Texten  nedan är från publiceringen: 

I samband med de senaste terrorattentaten upplever många medborgare i unionen en ökad oro för nya attentat. Frågan är därför hur nya attentat ska kunna förhindras genom en effektiv terrorismbekämpning som värnar demokratin och utan omfattande inskränkningar i medborgarnas integritet och värdighet.

Åtgärder mot terrorism måste vila på rättsstatliga principer. Förutom att utveckla åtgärder för att förebygga terrorism och metoder att identifiera misstänkta terrorister så handlar det även om arbetssätt som inte innebär att kränkning av medborgerliga fri- och rättigheter sker olagligt eller oproportionerligt.

En annan utmaning är att terrorismen i sig ofta är gränsöverskridande. Det har i unionen länge talats om ett ökat informationsutbyte och samverkan mellan medlemsstaternas säkerhetsmyndigheter. Nu är det viktigt att börja övergå från ord till handling eftersom det behövs mer informationsutbyte snarare än mer massövervakningsåtgärder.

Medlemsstaterna kommer fortfarande att bära största ansvaret för att bekämpa terrorism på nationell nivå. Samtidigt visar utvecklingen att det finns behov att undersöka hur terrorism kan bekämpas på unionsnivå. Bland annat behövs det juridiska åtgärder som kan försäkra om att en eventuell integration av underrättelseverksamhet på unionsnivå kan innebära att det finns demokratiska mekanismer som kan förhindra ogiltiga integritetskränkningar vid misstanke om brott.

Demokrati, rättssäkerhet och terrorismbekämpning måste gå hand i hand. Därför föreslår vi inom ALDE följande fem punkter för en tryggare union och som tillgodoser medborgarnas krav på integritet:

1.      Etablering av en europeisk underrättelseplattform, Euro Intel, för att systematiskt kunna utbyta information mellan nationella polismyndigheter och underrättelsetjänster vid misstänkta terrorbrott. Plattformen ska kunna vara under demokratisk översyn från Europaparlamentet.

Euro Intel ska dessutom kunna samverka med Europol under ordnade former som garanterar att utbytet inte kränker integritet utan legitima skäl. Inom ALDE stödjer vi även att utbyte av passageraruppgifter (PNR) ska kunna harmoniseras mellan medlemsstaterna under liknande villkor.

2.      Utökning av Europols befogenheter och etablering av en europeisk anti-terrorism centrum. Det polisiära samarbetet inom unionen behöver förstärkas. Förutom den nationella säkerheten måste även europeisk säkerhet få större handlingsutrymme. Europols eventuella anti-terror centrum skulle även kunna samordnas med det redan existerande centret för cyberbrott eftersom cyberbrottslighet ofta förekommer i samband med terrorattacker.

3.      Tillkomsten av ett europeiskt juridiskt ramverk samt ett euroepiskt åklagarkontor för att kunna agera mot gränsöverskridande brottslighet. Inom unionen kan terrorbrott rent tekniskt planeras i en medlemsstat, finansieras från en annan för att genomföras i en tredje. Det behövs därför ett ökat juridiskt samarbete för att kunna agera snabbare och effektivare. Bland annat ska åklagarkontoret kunna väcka åtal mot aktörer som finansierar terrorism inom unionen.

4.      Bekämpning av radikaliseringens rötter. Debatten om terrorbekämpning måste handla mer om än övervakning, integritet och säkert. För medlemsstaterna gäller det att ha nationella strategier där terrorhot även bekämpas genom att minska utanförskap. Det behövs dessutom en europeisk strategi för att aktivt motverka terrorism då kommissionen vid behov ska kunna stödja medlemsstaternas terrorbekämpning genom kompetens eller finanser. De centrala värderingar som unionen bygger på – demokrati, mänskliga rättigheter och individens frihet – måste försvaras genom argumentation mot terrorism.

5.      Avslutningsvis behöver åtgärderna inom unionen kompletteras med en extern strategi för bekämpning av terrorism på global nivå och utanför EU inom ramen för unionens utrikes och säkerhetspolitik. Bland annat borde en sådan strategi vara en del av utrikesrelationer mellan EU och länderna inom Arabförbundet där åtgärder mot terrorism ofta diskuteras.  

Demokrati och det traditionella samhället

Kriserna som har präglat Europa under de senaste åren visar på tydliga mönster som brukar uppstå i samband med ekonomiska svårigheter och oro för framtiden.  Den negativa utvecklingen inom Unionen präglas av missnöje som resulterat i stora demonstrationer och krav för en bättre framtid men också i sökandet efter syndabockar och jakten efter ett bättre förflutet. I samband med stora kriser är det inte heller ovanligt att identitetspoltiken kommer upp till ytan som en av de viktigaste frågorna för många människor. Inte minst i form av en retorik om att bevara traditioner. Krisen gör att den framtida utvecklingen ofta bemöts med skepsis och motstånd. Ljuset i mörkret är att kriser även föder fram nya idéer och innovationer som kan bli morgondagens värderingar och påverka kommande generationer av medborgare.

Därför är det inte ovanligt att dagens kriser i Europa har jämförts med 30-talets kriser som ledde till motstånd mot demokratin och marknadsekonomin samt till stöd för diktaturer och autoritära stater. I krisens spår har många hävdat att EU skulle vara en odemokratisk organisation och roten till många problem. Faktumet är dock att Unionen inte bara är världens största ekonomi utan även en stark demokratiskt aktör bestående av medlemsstater med olika demokratiska traditioner som ständigt förändras, uppkommer och försvinner. 

Just begreppet tradition missbrukas ofta och kopplas ihop med saker och ting ska vara huggna i sten eller som aldrig får förändras. Traditioner omtolkas dock i takt med att människor och samhället förändras. Bakom varje tradition finns individer som genom sin kreativitet och drivkraft har skapat något som andra kan föra vidare. Det sociala arvet från traditioner kan därmed samspela med ny utveckling som i sin tur påverkar samhällets utveckling.

Sveriges utveckling under 1900-talet har bland annat påverkats av olika politiska partier, folkrörelser och intresseorganisationer men även av enskilda uppfinnare, företagsledare och debattörer. Sådana organisationer och individers åsikter har genom tiderna format traditioner som kunnat överföras från äldre till yngre generationer. På det sättet samspelar gammalt tänkande med nytt tänkande där äldre uppfattningar möter nya idéer eller kompetens vilket resulterar i en form av utveckling. Traditioner är därför viktiga för samhällets utveckling under förutsättningen att individer och grupper själva får välja och utforma traditioner. Ett samhälle där traditioner ska kunna formas fritt måste därmed vara demokratiskt.

Det som dock motverkar ett traditionellt samhälle är bland annat avsaknad av demokrati och förekomsten av reaktionära tankegångar. I fallet med dagens Europa så går anti-demokratiska, populistiska och extrema partier framåt.  Dessa partier, inte minst de nationalistiska, har en tendens att anse sig ha monopol över ”nationens” identitet, kultur eller historia. Begreppet tradition används för att sprida myter om att det finns värderingar, traditioner eller uppfattningar som är ”våra” eller ”folkets sanna”. Ju mer sådana partier växer sig starka och myter samt okunskap får starkare stöd desto mer hotas och utmanas samhällsviktiga traditioner som sekulär stat, religionsfrihet samt även själva demokratin. Risken är att det sociala arvet som kan binda många människor samman inom ett samhälle därmed utmanas av föråldrade och reaktionära idéer som tar anspråk på sanningen och inte kan lösa utmaningar i en global värld.  Demokratins styrka ligger i att idéer, argument men även traditioner kan ställas mot varandra för att hålla igång dynamiken i samhällsutvecklingen riskerar därmed att minska.

Nyligen framgick det bland annat i SVT:s miniserie Fosterlandet om att nationalistiska partier hittar sin inspiration i Ryssland. Under de senaste åren har Ryssland presenterat sig som ett land byggd på ”traditionella värderingar” som motpol mot ett mångkulturellt EU präglat av moraliskt förfall och homosexualitet. Faktum är dock att de värderingar som påstås prägla det ryska samhället formades efter Sovjetunionens upplösning i början på 1990-talet. Det innebär att det ryska samhället är bland de minst traditionella i Europa samt betydligt yngre i jämförelse med t.ex. Sverige, Tyskland eller Frankrike. Det sociala arvet från kommunismen, inte minst i en form av en repressiv stat, omfattande korruption och avsaknad av mänskliga rättigheter, är fortfarande stark. Dessutom innebar det kommunistiska systemets att samhällsbärande organisatörer som kyrkan, folkrörelser eller intresseorganisationer men även otaliga individer systematiskt infiltrerades, förtrycktes eller tvingades att upphöra. Att begreppet traditioner ofta hörs i diskussionerna hos många politiker i Ryssland är snarare ett tecken på att det är ont om traditioner som gör att medborgarna kan identifiera sig med staten och nationen. Det är ett exempel på hur myter används för att skapa en gemenskap som inte ger ett demokratiskt samhälle eller bättre livskvalitet.

Traditioner är människors sociala konstruktioner i vilka individer formas och verkar inom. Beroende på vilka traditioner som lever vidare samt hur människor förhåller sig till samt väljer sina traditioner avgör hur ett samhälle kan utvecklas och handskas med utmaningar. Bakom traditioner finns individer som har format dem efter ett visst syfte, inte minst när det gäller politik. Samtidigt är traditioner överindividuella och påverkar ett helt samhälles utveckling i olika grader eftersom olika idéer påverkar konstant individens världsbild, kunskap och förståelse i nutid. För ett demokratiskt samhälle ligger styrkan i att massor med traditioner hos massor av aktörer är i en kontinuerlig konkurrens om vilka idéer visar sig fungera bra eller dåligt.   Men dess påverkan kan vara på gott och ont beroende på vilka slutsatser som dras och hur det sociala arvet från det förflutna påverkas inställningen till framtiden.

I ett demokratiskt land gäller det därför att värna om det traditionella samhället. Det är just olika traditioner hos olika samhällsaktörer och öppenheten för olika idéer som har utvecklat europeiska stater som Sverige. I Ryssland används däremot nationalismen för att skapa gemenskap som ska vara en motpol mot demokratin samtidigt som förtroende för statens institutioner är mycket lägre än i stater som haft demokrati under lång tid och inte haft 50-70 år av totalitärt styre. Med andra ord ett traditionellt samhälle är ett samhälle som är rikt, inte fattigt, på traditioner och tar till vara på dessa.

Låglönejobb, Välfärd, Ukraina, Terrorism samt Urbant jordbruk

Låglönejobb för en arbetsmarknad som omfattar fler

”Sänk arbetarnas löner så att invandrarna får jobb”. ”Trasproletariat”. I samband med FP:s utspel och diskussioner om integration, flyktingar och invandring har under de senaste dagarna kommit reaktioner från framför allt socialdemokratiska och vänsterorienterade debattörer. Debatten präglas av åsikten om att anställda i Sverige kommer att få det sämre ifall arbetsmarknaden reformeras. Saken är dock att reformer inte handlar om att sänka löner utan att skapa lagliga låglönejobb som idag antigen inte finns eller är informella.

Inom Unionen har Sverige lägst antal så kallade enkla jobb samt lägst lönespridning. Låglönejobb skulle förutom nyanlända invandrare gynna ungdomar, studenter samt andra personer som är i behov av enkelt arbete. Arbeten som städhjälp, bärplockare, personliga assistenter, barnvakt, hundvakt, parkvårdare, pizzabagare, tidningsutdelare, diskare, är viktiga inom ett samhälle där tjänstesektorn är den största delen av ekonomin. För många individer kan det vara en början på en lång och en lyckad karriär och en liberal arbetsmarknadspolitik bör handla om att underlätta individens sociala rörlighet och flexibilitet. Ungefär som Bill Gates sa en gång, att flippa burgare är inget skitjobb utan en möjlighet för många för ett bättre liv.

Mänskligare välfärd

Liberaler bör stå för ett mer individualiserat samhälle när det gäller välfärd. I samband med kriserna runt om i Europa märks något som jag gärna kallar för välfärdsnationalism. En av välfärdsstaten uppgifter handlar trots allt om att skapa solidaritet och förtroende mellan människor på den nationella nivån medan idag är det vanligt att människor ställs mot varandra baserat på identitet. I flera medlemsstater inklusive Sverige har det gått framåt för nationalistiska partier som med rädslans stöd lovar att ”våra jobb” och ”vår välfärd” ska skyddas eller bevaras. Dessa partier är samtidigt emot frihandelsavtal, europeisk marknad, fri rörlighet, samt är  för tullar och tar upp ekonomiska argument som inte håller i en global värld.

Kriget i Syrien och att människor flyr därifrån borde vara en moralisk kompass för en mänskligare välfärd. Det gäller även tiggare från Rumänien men också de som redan är fattiga i Sverige. Det finns dock andra utmaningar för välfärden istället för att betrakta flyktingar som ett hot. Välfärdspolitiken är nationell samtidigt som marknaden är europeisk och ekonomin är global. Samtidigt står världen inför utmaningen rörande ekologi, hållbar utveckling och rättvis fördelning av naturresurser. I Sverige kan man vara stolt över ekonomiska bedrifter men man bör komma ihåg att många går till jobbet varje dag tack vare att människor på andra håll i världen har fått det ekonomiskt bättre.

Med andra ord så löser vi inte problem i den globala världen genom att ägna oss åt välfärdsnationalism. Välfärdsstatens nackdel är att det kan uppstå en alldeles för stark kollektivism där missnöje och rädsla snabbt uppstår utifrån en retorik om att välfärden förfaller. Välfärden gynnas trots allt av att fler arbetar och det ska löna sig att arbeta inom Unionen oavsett var man är född i världen. Därmed kan välfärden fungera på sådant sätt där individen med tiden, inkomst och färdigheter kan kvalificera sig för olika välfärdstjänster.

Ukraina

Det finns ingen palts i Europa idag för nationalistiska ambitioner rörande kampen om territorier som fallet var i förre detta Jugoslavien under 90-talet. Ukraina är ett land som i framtiden måste kunna bli en europeisk medlemsstat med tanke på Majdanrörelsens revolution och medborgarnas uppoffring. Om separatisterna lyckas med sina ambitioner så innebär det två saker. Att Ukraina som utsatts för aggression från Ryssland antigen förlorar delar av sitt territorium eller hamnar i ett läge som liknar Bosnien där centralmakten blir förlamad eller begränsat i sin funktion, inte minst rörande EU-medlemskapet. Det finns även intern utveckling som är oroande med ökad nationalism som aldrig kan stå för fredliga värderingar eller tolerans. Samtidigt riktar Ryssland sin nationalism mot Unionen med syftet att rita om Europas politiska karta. Politiska unioner som stater och medborgare kan forma finns inte hos de ideologier som Kreml bekänner sig till. Ukrainas sak är därmed europeiskt eftersom freden inom Europa bygger på att vissa idéer, som nationalistiska myter, måste kastas till historiens soptipp.

Terrorism

Liberalernas ledare i Europaparlamentet Guy Verhofstadt gick ut idag med en artikel i Huffington Post med budskapet om att det behövs mer samarbete på unionsnivån i samband med attackerna i Paris samt den rådande debatten om terrorism. Idag talar medlemsstaterna om nationell säkerhet i frosta hand medan det talas mindre om europeisk säkerhet. Det behövs bland annat ett större utbyte mellan medlemsstaternas underrättelsetjänster snarare än att informationen förblir dold. Samtidigt gäller det att balansera medborgarnas oro med individens personliga integritetsskydd rörande datalagring, datahantering och dataöverföring.   

Urbant jordbruk

Urban stadsodling är redan trendigt och det är framtiden. Den gynnar individen som kan ägna sig åt något kreativt och ha en hobby. Det kan föra människor närmare varandra. Samtidigt kan det gynna ekonomin med investeringar i urbant jordbruk. Detta bör ses som en viktig del av omställningen till lett mer ekologiskt, hållbart och grön samhälle som dessutom kan skapa arbete och välstånd. För Stockholms del så skulle mer urbant jordbruk i större omfattning gynna stadens gröna utveckling. 

Kommentar rörande Folkpartiets hållning till lagförslaget om skolavslutning i kyrkan

Nyligen framgick det i media att Alliansen och SD kommer att rösta för en ny skollag rörande skolavslutning i kyrkan. Argumentet för en sådan lag bygger dels på att den nuvarande skollagstiftningen är för otydlig vilket har resulterat i att en del skolor avstått från att organisera skolavslutningar i kyrkan. Samt dels för att skolavslutning i kyrkan är en tradition som dessutom bygger på kristet kulturarv.

När det råder kriser är det inte ovanligt att en retorik om att traditioner ska bevaras blir aktuell. Eller att en bakåtsträvande ideal formas. Här bör även nämnas att Sverige har en tradition av att vara sekulär stat och samhälle samt där individen får välja sin religion. Att ha skolavslutning i kyrkan är inte bara kontroversiellt med tanke på att många elever har en annan livsåskådning än kristendom. Det handlar även om hur mycket staten och dess institutioner ska vara separerade från de religiösa. 

I princip är jag emot att skolavslutningar äger rum i kyrkan eftersom detta strider mot idéer om det sekulära samhället. Jag är humanist och skulle inte vilja att samhället blir mindre sekulärt. Det finns de som menar att det är en viktig tradition som måste bevaras men traditioner kan inte huggas i sten utan måste kunna förändras i takt med att människor och samhället förändras. Från Folkpartiets sida motiveras stödet för lagändring om att kristendom utgör en viktig del av Sveriges kulturarv. Mellan raderna kan det tolkas som att skolavslutning i kyrkan därmed ska vara en kulturell handling och inte religiös.

Det finns även en annan sida av att ha skolavslutningar i kyrkan som bör nämnas och som jag ställer mig positivt till. Dagens Sverige är trots allt ett mångkulturellt samhälle med religiös pluralism. Därmed är det positivt att människor, framför allt de yngre generationerna, kommer i kontakt med olika kulturella inslag inom samhället. Det kan även gynna den interreligiösa dialogen och toleransen att elever som har olika livsåskådningar tillsammans kan samlas i en religiös lokal oavsett vilken religion lokalen förknippas med. Ansvaret ligger även hos skolledningen att se till att skolavslutningen gynnar alla elever så att ceremonin hellre uppfattas med kultur snarare än med religion.