2016 publicerades min masteruppsats
om politisk kommunikation och Europarlamentsvalprocessen i Sverige under 2014. En
av de viktigaste slutsatserna i uppsatsen var att den politiska kommunikationen
hade i många fall större fokus på EU-politik och dimension än på nationell politik
och dimension. Det är en positiv utveckling eftersom EP-val i Sverige har haft tendensen att vara som nya "folkomröstningar" med Ja-Nja-Nej till EU. För både liberala och andra politiska aktörer finns mycket att
lära sig hur kommunikationen kan förbättras
och göras mer inspirerande för medborgarna. Därför skriver jag följande förslag
och åsikter inför EP-valet 2019.
1. EU
presenteras ofta felaktigt i debatten som ett ”samarbete” trots att EU är en
supranationell / överstatlig union. Det som ofta medvetet eller omedvetet menas
med samarbete är egentligen mellanstatligt beslutsfattning och styrning (intergovernmentalism).
Men mellanstatlighet är inte den enda sättet att styra unionen. Det är en del
av EU:s beslutssystem (governance) vid sidan av andra former av styre som Open
Method of Coordination och kommissionens agerande.
2. I
politikforskningen definieras EU ofta som supranationell union, regional
integration association/organization, multi-level governance (flernivåstyre).
Förvisso är cooperation/samarbete en del av beslutsprocesserna. Att exempelvis
Liberalerna tenderar att kommunicera om ”mer samarbete” har därför följande
problem då kommunikationen kan uppfattas som:
a) ”tomma
ord” eller som ”enkelt budskap”
b) ”dolt” eller oärligt förespråkande av mer
integration
Från liberal
synpunkt när det kommer till synen på offentlighetens storlek, demokrati och individen
så behöver inte EU ”mer samarbete”, alltså mer mellanstatlighet. Eftersom mer
mellanstatlighet innebär bland annat mer byråkrati och ”kohandel” mellan
staterna som inte alltid behövs. Det som behövs däremot är bättre fungerande
centrala institutioner som EU-domstolen samt mer maktdelning, maktbegräsning
och maktdecentralisering.
Dessutom finns
risken att Liberalernas kommunikation inte skiljer sig från
Sverigedemokraternas. Idag är SD medlem i partigruppen ECR där partier
förespråkar EU just som ”ett samarbete” mellan stater men utan europeisk
demokrati, flernivåstyre eller medborgarskap.
3. Partier
behöver i första hand utforma sin EU-politik som handlar om unionen i sin
helhet medan politik för Sveriges agerande i det mellanstatliga styret behöver
komma i andra hand. Politisk kommunikation behöver mindre fokus på
stater-länder och mer fokus på unionen som politisk entitet med syfte att
inspirera medborgarna.
4. ”Mer
samarbete, EU behövs för klimatet, EU är bra för företagen”. Men partier skulle
aldrig kommunicera i stilen att Sverige behöver mer samarbete eller att
klimatet behöver Sverige. Partier behöver kommunicera om EU mer detaljerat i samtliga
relevanta frågor som ekonomins utveckling, offentlighetens storlek,
institutionella reformer, migration och integration, ekologi och energi, mm
5. Liberala aktörer bör agera enligt principen att ”be
the change that you want to see in the world”. Vill
man bidra till att forma ett mer liberalt europeiskt samhälle så behöver man
kommunicera och berätta mer tydligt, visionärt, meningsfullt om hur den
utvecklingen ska gå till. Låt oss tänka att EU redan idag är en federal union
enligt mer klassisk liberal modell och låt oss kommunicera utifrån det.
6. Ett
problem med det europeiska partisystemet är att det fortfarande (nästan) saknas
”riktiga” partier som kan verka i hela unionen. Att landbaserade partier ingår
i olika partigrupper eller partifederationer gör bland annat att de enskilda
partiernas EU-politik inte alltid är lika med det som partigrupperna formellt
presenterar samt att partierna i de olika grupperna kan vara korrupta vilket i
sin tur påverkar medborgarnas förtroende till det demokratiska systemet. Liberala
partier behöver inom det kommande framtiden gå samman med andra liberala
partier och transformera sig till ett europeiskt liberalt parti med liknande
organisation som finns i federationer som USA och Kanada.
7. Partierna
behöver idag fler talespersoner. Att ha bara en talesperson för EU-politik är
alldeles för snävt och begränsat. Istället behöver vårt parti talespersoner för
olika delar av EU-politiska områden som migration, ekologi, energi. Liknande
poster behövs för den globala nivån samt poster för nya och andra frågor som
AI-politik och drogpolitik.
8. Kommunikation
behöver överlag mer innehåll och förklaringar liksom vara mer inspirerande och
meningsfull. Ta till exempel Liberalernas kommunikation om förslaget för
EU-koldioxidskatt:
a) Hur
stor ska skatten vara per ton CO2?
b) Vad
ska intäkterna användas till?
c) Vilka
ska driva in skatten?
d) Ska
skatten införas i samband med grön skatteväxling?
e) Ska
skatten kunna globaliseras vid senare tillfälle?
Dessutom,
förslaget om EU-CO2 skatt berör även frågor om skattesystem, suveränitet,
välfärd, budgetprocessen, beslutsfattning. Svar på dessa frågor måste också
besvaras i sin helhet.
9. Liberala
aktörer bör ta hjälp av liberala och andra intellektuella, experter, kunniga i
utformningen av vår EU-politiska program. Ta till exempel Yuval Noah Harari som
beskriver EU som ”världens största mångkulturella experiment
baserad på universella liberala värderingar” eller Philippe Legrain som
förespråkar att EU har öppna gränser för individer från andra världsdelar
rörande sysselsättning som jobb, studier, entreprenörskap.
10. Slutligen
behöver vi även vara mer öppna som parti genom att ta in förslag från
medborgarna. Det kan till exempel handla om att vi gör det rent lokalt bland
föreningarna men också att vi har en digital plattform för det.
Vladan Lausevic
Medlem av Liberalerna i Täby
Individuell medlem i ALDE
