Utveckla Sverige framåt i den globala och postnationella världen

Under de senaste åtta åren med Alliansen har Sverige som samhälle förändrats mycket. En viktig komponent i denna utveckling har varit liberala värderingar i takt med en tid som präglas av globalisering, internationalisering, europeisering, digitalisering, individualism och informationssamhället. Mycket har blivit bättre genom tillkomsten av nya yrken, kunskaper och livsstilar.  Sverige har utvecklat förmågor för att kunna handskas  med nya möjligheter och utmaningar på europeisk och global nivå. Den avreglerade ekonomin har inte bara lett till att nya jobb har skapats och att nästan varannan produkt som tillverkas i Sverige säljs inom EU eller på andra marknader runt om i världen. Och inte heller bara till att Stockholm idag är en av Europas mest produktiva regioner inom servicehandel och innovation. Den ekonomiska utvecklingen har även gynnat välfärdens utveckling med en modernare välfärd bestående av fler privata alternativ och större resurser tack vare högre skatteintäkter. Idag står EU för ungefär hälften av hela världens välfärdstjänster vilket visar att det går att kombinera välfärdsstaten med marknadsekonomin. Till sist går det att konstatera att Sverige idag, inte minst när det gäller IT, innovation, demokrati, jämställdhet och rättsskydd, är ett av världens modernaste och rent sagt bästa länder att leva i.

Förutom den ekonomiska utvecklingen har Sverige gynnats av utbyte av idéer där människor kan inspirera varandra politiskt, ekonomiskt och socialt. Allt detta sker i en värld som är öppnare och mer integrerad. Idag är det många från Sverige  som precis som  många andra EU-medborgare arbetar i olika unionstater  eller utanför Unionen i länder som Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Argentina, Japan osv. Den mänskliga kontakten är viktig för att även  kunna hantera nya utmaningar som med åren har kommit upp till ytan, utmaningar som i många fall är svåra eller mer eller mindre omöjliga att lösa på nationell nivå. Det gäller global uppvärmning, hållbar utveckling, organiserat brottslighet, inomstatliga och mellanstatliga krig och konflikter, mänskliga rättigheter, finansmarknader med flera.

Samtidigt påverkas människors tilltro till europeiska och internationella institutioner negativt av den rådande krisen som fortfarande råder. Inte minst har medborgarna i många av Unionens stater visat sitt missnöje genom att rösta på partier som har populism, nationalism och olika typer av sociala fobier på agendan. Inte sällan beskylls samhällsproblem på människor på grund av uppfattningar om deras identiteter  i en tid när många letar efter syndabockar eller någon att förakta. Mycket av det som man i Sverige och i andra europeiska länder har kämpat för att skapa samhällen baserade på tolerans, socialt mångfald, mångkultur och individualism håller nu på att utmanas av politiska krafter som lovar ett bättre förflutet och ett gemenskap som bygger på hat, förtryck och intolerans.

En av anledningarna att Sverige har lyckats åstadkomma stora framgångar i dagens värld som kan betecknas som en global by är bland annat tack vare av ett arv av internationellt samarbete och solidaritet, välfärdsstatens utveckling, exportorienterad  och kunskapsbaserad ekonomi samt rättsstatliga principer som gör Sverige till föredöme för många runt om i Europa och omvärlden. Eftersom det idag råder starkt motstånd mot fortsatt integration inom Unionen och internationella samarbeten så är det viktigt att fortsätta framåt med utvecklingen i en tid när människor runt om i Europa och världen är bundna socialt, ekonomiskt och identitetsmässigt. Myter, lögner och  längtan efter ett bättre förflutet får inte vara hinder för fortsatt utveckling. Tanken är i slutändan att man ska bygga fler broar mellan människor och inte fler murar. Som liberal är man progressiv, det gäller att fortsätta framåt mot nya möjligheter snarare än att falla tillbaka mot nostalgiska fantasier. 

Om valet i Bosnien

Avsaknad av kollektiv bearbetning med det förflutna har negativ effekt på samhällsutvecklingen  

Ibland önskar jag att jag kunde vakna upp i en annan verklighet. Att få höra om att den etniska samt religiösa intoleransen och hatet som råder i Bosnien har försvunnit. Att Bosnien fungerar som ett normalt land som medlem i EU, med effektiv administration, som ett demokratiskt och meritokratiskt samhälle med en stark medborgaranda. Att få höra om att det inte längre behövs ett serbiskt, kroatiskt och bosniskt språk utan att serbokroatiskan kommer tillbaka i formell mening. Att få höra om att en intensiv och omfattande kampanj som har pågått i flera månader äntligen har resulterat i att det bosniska samhället har gjort upp med 90-talets hemskheter.

Kriget i Bosnien tog slut under hösten 1995. Men i folkmun säger man ofta att kriget fortsatte och än idag råder via politiken. Efter andra världskriget kunde människor i Västtyskland genom åren göra upp med nazisternas illdåd. Uppgörelsen med det förflutna var bland annat viktig för att det tyska samhället kunde fokusera på framtiden och utveckla sig framåt. Nazisterna hölls som ansvariga för kriget, Förintelsen, avskaffandet av demokratin och för illdåd mot människor inom och utanför Tyskland. Rasbiologin förkastades liksom drömmar om ett nytt tyskt rike. Hitlers parti NSDAP förbjöds även om det egentligen var en odemokratisk handling men rättfärdigades men hänsyn till vad som hade hänt. I Bosnien ägde en liknande process aldrig rum. Medborgare ställde inte krav på politiker eller på sig själva om att göra upp med 90-talets tragedier utan gjorde snarare tvärtom. Tankar om försoning förkastades som förräderi, nationalismen stärktes ytterligare genom historieskrivningen, etniska resningar framställdes som en lösning, Haag tribunalen för krigsbrott framställdes som något negativt. Generellt sett fördömdes inte politiker, religiösa ledare samt andra inflytelserika individer för att startat och drivit på ett krig som resulterade i död, lidande, förstörelse och fattigdom. Som barn växte jag upp i ett samhälle där politiker och inflytelserika individer som under kriget hade begått olika typer bort, inklusive krigsbrott, och skaffat sig förmögenheter på illegalt sätt inte kritiserades utan legitimerades som krigshjältar och nationalpatrioter.

Att uppgörelsen med det förflutna inte har genomförts på ett omfattande och organiserat sätt på olika samhällsnivåer märks idag genom olika samhällsaktiviteter. I entiteten Serbiska Republiken kallas kriget 92-95 formellt för Fosterländska kriget vilket innebär att kriget presenteras som något positivt och nödvändigt. Trots att Serbiska Republiken aldrig var tänkt somt ett land för bosniska serber utan var en del av nationalisternas ambitioner att skapa en större serbisk stat. Vidare har SR satsat statliga pengar för att forska om folkmordet i Srebrenica md syfte att bevisa att FN, EU, USA, Kanada med flera har fel om att Srebrenica ens var ett folkmord och när det gäller antalet döda. Det är inte ovanligt att politiska ledare i SR förnekar folkmordet eller hyllar den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic. Det serbiska nationalistiska partiet SDS som under 90-talet leddes av den misstänkte krigsförbrytaren Radovan Karadzic, som idag är ställd inför rättegångsprocess i Haag, är fortfarande ett av de större partierna.  Det är trots att det var SDS som var direkt ansvariga att kriget i Bosnien ens kunde starta från början genom samarbete med Slobodan Milosevic när Jugoslaviska folkarmén anföll Bosnien i maj 1992 och vars högsta företrädare ledde aktioner som bland annat resulterade i etniska resningar, Srebrenica och belägringen av Sarajevo.

För bosnienkroatiska nationalister i partiet HDZ är målet fordrande att dela upp Bosnien ännu mer genom krav på en kroatisk entitet. HDZ var direkt ansvariga under kriget i Bosnien främst att bosnjaker utsattes för etniska resningar framför allt i Sydvästra Bosnien. I staden Mostar där kroatiska nationalister är starka finns exempelvis gatunamn från kända fascister som under andra världskriget utförde hemskheter. Nyligen uppmärksammades även hur bosnienkroatiska nationalister tog emot krigsförbrytaren Dario Kordic som dömdes av tribunalen i Haag för massakern i byn Amici när 103 människor tillhörande den bosnajakiska folkgruppen dödades av bosnienkroatiska styrkor. Kordic välkomnades som en hjälte med en manifestation som endast bör ses som ett hån mot offren.

Bosnjakiska nationalister har också flera svarta punkter i sin historia bland annat eftersom partiet SDA som hade makten i Sarajevoregimens kontrollerade territorier under kriget valde att bedriva olika typer av det som kallas för islamiseringsprocesser allt från att Al Qaida krigare välkomnades in för att strida till att vägskyltar målades i grönt för att motsvara islams färg. Till och med Bosniens president Alija Izetbegovic utförde kontroversiella akter efter kriget där han hylade individer som ansågs viktiga för Sarajevos försvar men som samtidigt var kriminella och riktade sitt våld inte minst mot bosniska serber. Idag är det Izetbegovics son Bakir som är ledare för SDA och som många politiker i Bosnien inte öppet redovisar sina inkomster.

.

Daytonavtalet paradox

Daytonavtalet är idag åter igen en aktuell fråga i Bosnien. Det beror på att Bosnien sedan 1995 har fått statliga institutioner som inte var tänkta enligt Dayton avtalet som exempelvis försvarsmakten. Saken med Dayton är dock att den aldrig var tänkt som en långsikt lösning utan som ett sätt att få slut på kriget. De som motsatte sig Dayton avtalet var framför allt serbiska nationalister bland annat eftersom det innebar att ambitioner om att skapa en serbisk stat gick upp i rök. Idag är det dock serbiska nationalister som vill behålla Dayton just för att hindra Bosnien från att fortsätta att utveckla sig framåt något som även leder till att stödet för bosnjakiska nationalister ökar medan bosnienkroatiska nationalister ställer krav på etableringen av en kroatisk entitet. Samtidigt förespråkar man att SR antigen ska bryta sig ur Bosnien och vara självständig stat eller gå ihop med Serbien samt att man ska vända ryggen till EU och istället rikta sig mot Ryssland. Putin är en populär figur bland bosnienserbiska nationalister medan Erdogan har en motsvarande ställning hos bosnjakiska nationalister som vill orientera sig mot Turkiet.

Som stat saknar Bosnien en fungerande centralmakt jämfört med de flesta andra stater runt om i Europa. Bosnien har ingen samordnad utrikespolitik, exporterar till väldigt få läder samt präglas av korruption. I folkmun sägs inte sällan att Bosnien fungerar som tre länder i ett eftersom det inte är medborgare som påverkar landets politik utan nationella kollektiv bestående av de tre konstitutionella folken: serber, kroater och bosnjaker, Det innebär att Bosnien inte är helt och hållet demokratisk samhälle eftersom endast individer ur de konstitutionella folkgrupperna får ställa upp i val.

EU medlemskap och dess möjligheter

Tanken om att Bosnien ska bli medlem av EU är främst stark hos ungdomar. Många ungdomar i Bosnien ser små eller inga möjligheter till en bra framtid i landet med tanke på att ungdomsarbetslösheten beräknas vara mellan 60-70 procent. I Europa talar vi nu om en förlorad generation på grund av den ekonomiska krisen men i Bosnien har flera generationer sedan kriget redan varit negativt påverkade av efterkrigstidens sega utveckling jämfört med exempelvis Kroatien och Serbien. Många vill kunna komma lättare ut till Europa för arbete och studier. Inte minst behöver Bosnien unga personer som är högutbildade utanför landet. Medlemskap skulle gynna ekonomisk utveckling genom frihandel, borttagning av tullar och inflöde av kapital.   EU medlemskap skulle även innebära en stark signal för fred på Västrabalkan eftersom tidigare konflikter mellan folkgrupper måste förkastas till historiens soptipp.  Medlemskapet skulle leda till att Bosnien måste gå igenom nödvändiga reformer för att införa bättre standarder inom den statliga administrationen. Det skulle även kunna leda till minskad korruption eftersom politiker kommer att vara tvungna att vara mer öppna med sina inkomster vilket fallet inte är idag.

Nationalister är starka men idag finns det fler medborgarpartier

Nationalistiska partier är fortfarande starka men det finns en annan politisk utveckling som har präglat Bosnien. Idag finns det både nya och äldre partier som kan beskrivas som medborgarpartier eftersom partier får röster från individer som tillhör de konstitutionella etniska grupperna.  Vid förra fallet blev en socialdemokratisk politiker som är en bosnjak vald som vice-president i SR bland annat genom att många som är bosniska serber röstade på honom och hans socialpolitiska förslag och försoningsretorik. Ett annat exempel är det socialliberala partiet Nasa Stranka som vill att Bosnien ska gå med EU och Nato samt är i praktiken det enda partiet som står för HBT-personer rättigheter. Det som är paradoxalt med politiken i Bosnien är att nationalister, framför allt de stora partierna som bosnienserbiska SDS och SNSD, bosnienkroatiska HDZ och bosnjakiska SDA egentligen är beroende av varandra eftersom partier brukar vinna val delvis genom retorik som bygger på etniska motsättningar och rädsla för de andra. Nationalister är även medvetna om att deras stöd skulle minska om Bosnien blir ett EU land med bättre levnadsstandard med ekonomin istället för nationen i centrum och bättre fungerande statliga institutioner som genom sin oberoende funktion skulle leda till att de inte kan utnyttjas av enskilda politiker. 

Europeisk demokrati behövs för fortsatt integration

Under EP-valet förekom begreppet europeiskt samarbete väldigt ofta i diskussionerna. Men valet handlade mer än bara samarbete. Det handlade om fortsatt integration vilket innebär att tänka och agera inom ett integrerat system där fler politiska beslut kan tas på EU-nivå. Samarbete räcker inte för att integrationen ska fungera eftersom den omfattar värderingar, lojaliteter samt relationer mellan medborgare, medlemsstater och unionen. Och ja både EU flaggan och Beethovens nia behövs , mer än någonsin. Tanken är att tänka vad som är bra för Unionen och inte endast vad som är bra för medlemsstaten.

Historiskt sett har EU åstadkommit det ingen annan internationell, mellanstatligt, överstatligt eller annan supernationell byråkratiskt organisation eller institution har åstadkommit. Nämligen att föra samman stater men även människor till den grad att när och annan EU-kritiker pratar om överstatlighet, globaliseringens fel eller nationell suveränitet så talas det ofta om saker och ting som inte existerar längre. Att dela valuta, ha lagstiftning på europeisk nivå, fri rörlighet för unionsmedborgare och bedriva gemensamt utrikespolitik var otänkbart en gång i tiden. Idag är sådan utveckling mer eller mindre nödvändigt och önskvärd för att stater och människor ska kunna agera i den globala och postnationella världen. Och nej, saker och ting var inte bättre för som bland annat nationalister i Europa anser. Nu gäller det att lösa de rådande kriserna och skapa en bättre framtid. Inte ett bättre förflutet.

Europeisk demokrati. I dagens Europa måste individen kunna få starkare rättigheter för att kunna att påverka makten på övernationell nivå

Unionen behöver i dagsläget reformer för att bland annat minska på byråkratin och lägga fokus där Unionen hanterar saker och ting bättre än medlemsstaterna.  Men reformen innebär även att makten måste kunna flyttas såväl uppåt som nedåt. I framtiden behövs dock andra sätt att fortsätta med integrationen inom Unionen vilket skulle omfatta ökad transparens, demokratiskt legitimitet, politiskt medvetenhet och identitetsskapande. I framtiden ska det inte finnas någon plats för orealistiska politiska löften som propageras men i verkligheten inte kan lösas på europeisk nivå. Vill man exempelvis att Sverige ska förhandla sitt unionsmedlemskap eller inte gå med i euro så bör man veta att det inte görs i Bryssel utan i Stockholm. Framtida val bör inte heller formas som nya folkomröstningar eftersom det inte handlar om ja eller nej till EU utan hur unionen ska fungera.

Det är lätt att kritisera unionen för att vara odemokratiskt och ett byråkratiskt monster som tar beslut utan att unionsmedborgare är medvetna om det. Men kritiken och frustrationen finns både hos de som vill ha mer makt på unionsnivå och de som vill ha mindre eller ingen alls. Faktumet är dock att demokrati än så länge fungerar ordentligt inom nationalstatens ramar. Som svensk medborgare kan jag påverka makten på lokalt, regionalt och nationellt nivå även om jag aldrig kommer att lära känna de flesta i Sverige eller veta alla namn på samtliga riksdagsledamöter. Men som europeisk medborgare är min rättighet och möjlighet att påverka makten begränsad. Och det är trots allt att runt om i unionen finns miljontals människor som jag delar värderingar med oavsett om de lever i Spanien, Italien eller Malta.

Fortsatt europeisk integration kommer att behövas inom politiska områden som ekonomi, miljö, energi, transporter, utrikesfrågor mm. För att göra unionen mer demokratiskt måste dock medborgare få mer inflytande. En god start har varit den så kallade europeiska medborgarinitiativet även om den inte har slagit igenom. Men demokrati tar tid. Det tog lång tid för Sverige men även för Irland eller Österrike att bli demokratiska stater på riktigt och därför kommer det ta ännu längre tid för Unionen. Unionsmedborgare måste ha bättre tillgång till information om vilka aspekter inom unionspolitiken som den enskilde kan påverka genom sin rösträtt.

Förslag på hur Unionen kan göras mer demokratiskt

Att forma demokrati på europeisk nivå är inte omöjligt. Det är inte hugget i sten att demokrati inte kan genomföras utanför nationalstatens ramar. Det handlar såväl som att ge människor möjligheter att forma nya politiska identiteter som att skapa medvetenhet om vilka områden kan påverkas. En del av inspiration hämtas från USA där federalismen är väldigt utformad och maktfördelningen utvecklad ända sedan landet skapades. Den federala makten i Washington beslutar väldigt lite eller inget alls exempelvis över delstaternas utbildningsväsende, polismyndigheter, sjukvårdspolitik, skatter eller hur nationalgardet ska användas. Det finns även de som menar att EU aldrig kan bli som USA eftersom vi inte har samma språk och kultur. Men varken samma språk och kultur behöver vara avgörande för att politiken ska fungera, det handlar snarare om vad vi som medborgare anser är funktionellt. USA:s är präglad av kulturella skillnader mellan exempelvis Texas, Kalifornien och Connecticut samtidigt som valdeltagande under presidentvalet brukar anses vara låg. I Indien talas det fler än 20 formella språk samtidigt som det råder tullar mellan delstaterna. Det vore ej möjligt för Unionen att bli en sorts superstat men självklart skulle det vara möjligt att ha en Union med tydligare maktfördelning mellan Bryssel och medlemsstaterna och mer gemensam europeisk politik inom olika områden. 

Slutligen för att göra unionen mer demokratiskt och hantera framtidens utmaningar med större demokratiskt legitimitet skulle följande åtgärder vara nödvändiga:

-        1.) Ge nationella parlament mer inflytande i europeiskt beslutsfattning. Förslag som kommer från kommissionen, rådet eller parlamentet måste kunna granskas och hanteras. På det sättet kommer nya generationer av riksdagspolitiker att behöva vara mer medvetna om EU samtidigt som deras väljare kommer kunna får bättre överblick i europeisk politik. 

-        2.)  Utveckla bättre medial bevakning av europeisk politik. Bland annat skulle en europeisk ”Rapport” behövas så att samma perspektiv kan förmedlas i hela Unionen.  Bryssel är inte långt från Sverige utan är Sveriges högsta politiska huvudstad efter Stockholm. Väljare ska kunna veta vilka politiska grupper som finns där samt vilka frågor som är aktuella.

-       3.)   Stoppa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg och sänk alldeles för höga löner eller förmåner för tjänstemän som har det. Populister ska inte få starkare inflytande genom att ställa Unionen mot folket. Att koncentrerar alla EU:s institutioner i en och samma stad skulle inte bara innebära sparade pengar utan också minska på koldioxidutsläppet. Det skulle även ge en signal att EU kan reformeras.

4.) Öka demokratin genom att argumentera för en valbar Europakommission. Europarlamentet är en grund för framtida europeisk demokrati men mer kan göras genom en del av Kommissionen skulle kunna vara valbar.