Narkotikarelaterade frågor väcker starka känslor i
samhällsdebatten. Nuvarande policyn kritiseras ofta debattörer med
narkotikaliberal inställning för att vara gammaldags, restriktiv och
konservativ. Anledningen är bland annat tankarna att staten ska försöka uppnå
och behåll en ”nollvision” i narkotikamissbruk. Utifrån liberal synpunkt
och människosyn är detta problematiskt eftersom det strider emot individens
frihet, ödmjukhet gentemot individen samt synen på samhället som förväntas vara
repressiv och auktoritärt gentemot individen. Därför måste fler liberaler våga
in sig i debatten. Nuvarande politiska hållningen inom partiet bör förändras.
Jag skriver nedan varför det är den liberala vägen framåt för ett liberalare Sverige.
1.
Liberalismen
Bland grundtankarna i den liberala ideologin är att människan ska vara
fri och att liberalism därför ska handla om att värna om individen och
individens frihet. Det kan antigen göras enligt modellen med den klassiska
liberalismens negativa friheter, alltså friheter om att staten är begränsad att
agera gentemot individen. Eller genom den socialliberala modellen genom
positiva friheter, rättigheter om att staten är skyldig att erbjuda individen
rättigheter och friheter. Bland de liberala idéerna ingår därför synen att individen
även har frihet över sin kropp och bör därför ha rätten att själv bestämma över
den i så hög utsträckning som möjligt. Bland annat återspeglas den inställningen
i debatten om surrogatmödrar och aborträtten.
För mig personligen handlar liberalism just om ödmjukhet, förståelse
och solidaritet. Det innebär bland annat att kämpa för rättigheter för
människor som anses vara hemlösa, prostituerade eller missbrukare. Nuvarande
hållningen inom politiken är alldeles för restriktiv och handlar om att läxa upp
och bestraffa individen snarare än att försöka inkludera individen och visa
medmänsklighet.
2.
Synen
på samhället
Sverige är inget föredöme utifrån liberal synpunkt när det gäller
narkotikapolitik. Även om många politiska aktörer vill framställa en sådan
bild. För fem år sedan skrevs följande slutsatser av bland annat Ingrid Sahlin,
professorn i socialt arbete, i forskningen om Sveriges narkotikapolicy som
förhållandevis gäller än idag:
a) jämförelsevis är det påfallande få svenskar
som prövar narkotika
b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger
Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och
Tyskland har färre
c) den narkotikarelaterade dödligheten i
Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet
På flera sätt och vis är den dagens narkotikapolitik kopplad till
den gamla socialdemokratiska visionen av hur ett samhälle ska fungera präglat
med begrepp som ”folkhälsa”. I Folkhemmets Sverige var hälsa i princip ingen
privat sak utan samhällets angelägenhet. Det är kopplat ihop med tanken att
välfärdsstaten är beroende av friska människor som kan arbeta, betala skatt och
därme bidra till det ”gemensamma”. Ingrid Sahlin menade för fem år sedan att statens vilja att hålla ihop
ett koherent antidrogkomplex varit så stark att den lett till ren förfalskning
av information. Fallet har gått så långt att bruk av narkotika anses vara emot
”svenska värderingar”.
Därför måste liberaler ställa sig emot denna tanke och erbjuda en
narrativ om att den som brukar narkotika kan fortfarande vara delaktig individ
i samhällslivet. Bruk av narkotika innebär inte att en per automatik är
missbrukare av narkotika. Eller att individen är kriminell. En liberal
ståndpunkt borde vara att de som konsumerar narkotika inte bör anses vara
kriminella eller behöva uppleva stress om att råka ut för fängelse. I ett
liberalt och friare samhälle ska därför konsumtion av narkotika vara
avkriminaliserat även om försäljningen fortfarande kan vara olagligt. För att
se till att individer inte hamnar i utanförskap är det viktigt med att aspekter
som bostad, medicin,
arbete, familj, terapi och inkludering i samhället finns runt den individen som
hamnat i missbruk.
3. Skademinering (Harm reduction)
Ett effektivt sätt att arbeta med narkotika ,
framför allt utifrån socialliberal syn, är att arbeta med skaderminerin
(harmreduction). Ett narkotikafritt samhälle kommer aldrig att kunna existera –
till skillnad från hur statsministern Torbjrn Fälldin hävade 1977. En
missbrukare bör som tidigare nämnt i första hand ses som människa och inte
missbrukare. Därför bör liberaler vara just liberaler genom att vara förnuftiga
och ta till sig kunskap. Exempelvis var under 2013 dödligheten i
Sverige fyra gånger högre än genomsnittet i EU. Det visar att den nuvarande
politiken inte fungerar.
I Socialstyrelsens
rapport från 2015 anges
följande information rörande vården i Sverige i relation till narkotika och
droger:
1. Den
1 november 2015 tvångsvårdades 378 personer med missbruk och beroende.
2. Spice
och nätdroger har blivit mer vanligt förekommande missbruksmedel inom tvångsvården
3. Den
1 november 2015 vårdades drygt 2 000 personer i den frivilliga
institutionsvården
4. Den
1 november 2015 gavs insatsen bistånd som avser boende till drygt 6 200
personer med missbruk och beroende, varav hälften fick en långsiktig
boendelösning.
Narkotika dödligheten var under 2014 den näst högsta i unionen per
miljon invånare. EU:s narkotikabyrå EMCDDA rekommenderar skademinerande åtgärder. Bland annat
rekommenderas utdelning av nässpray som innehåller ämnet naloxon och som kan
reducera överdosfall hos brukare av heroin och andra opiater. Dessutom leder
sådana åtgärder att minska risker för spridning av HIV och Hepatit C samt
att brukare eller missbrukare kommer i kontakt med socialtjänsten och
sjukvården.
4.
Erfarenheterna från
Portugal
Idag anses Portugal vara den mest ”drogliberala” landet i EU. Det
beror på hur staten valde att förändra sin policy under de senaste åren. En
bidragande orsak var den ekonomiska krisen och behovet att minska statens
utgifter. I Portugal har alltså medborgare rätten att konsumera narkotika. I Sverige skulle individen inte kunna få
metadon utan att lämna in täta urinprov för att samtidigt även kunna bevisa att
andra narkotika hade använts. Samt dessutom löpa risken att bli gripen av Polisen
och bli utsatt för bestraffning. Istället satsar staten i Portugal på vård,
rådgivning och socialt arbete för att påverka missbrukare i den riktning som
anses vara bra för ens hälsa.
Under slutet på 70-talet och 80-talet hade
Portugal stora ansträgningar med narkotikahandeln vilket även ledde till
problem med heroinmissruk och HIV-sprining. Under 90-talet började olika
expeter med att ge förslag hur en ny approch och syn på hanteringen av sådana
utmaningar kunde åstadkommas. En del av försalen var beprövade i mindra skala,
som sprutbyte. Andra skulle experimenteras, som exempelvis legalisering av
narkotika. Det avgörade var också att tillräckligt många politiker
blev övertygade om att de
föreslagna åtgärderna skulle fungera och valde att stödja förslagen från
forskare.
Erfarenheterna från Portugal bedöms av den portugisiska staten som positiva och lyckade. Enligt statens statistikmyndighet INE
dog över 70 personer om året av överdoser när den första lagen
trädde i kraft 2000. Några år senare var siffran nere i ett tiotal och idag
brukar det vara likadant. Antalet nya HIV-fall har sjunkit från 1575 år 2000
till 78 år 2013. Och antalet missbrukare som genomgick någon form av behandling ökade från 23 600 till 38 000 på tretton år.
Samtidigt har fler portugiser någon gång under livet testat narkotika, från
cirka 8 procent år 2001 till cirka 12 procent år 2007. Mycket tyder på att det
är en bieffekt av avkriminaliseringen, men ökningen verkar inte ha påverkat hur
många som blir frekventa användare om en mäter hur många som använt narkotika
någon gång under den senaste månaden är siffrorna i stort sett oförändrade
sedan lagändringen. Liberal narkotika politik är att bedriva human
narkotikapolitik. Att vårt parti tog ställning för spurtbyte var ett rätt steg
framåt med anledningen att förhidnra och minska antalet sjukdomsfall utan att
konsumenter eller missbrukare behövde vara rädda för att bli gripna.
5. En global utmaning – ett krig mot
människor och inte mot narkotika
En av de främsta kritikerna av hur den
globala hanteringen av narkotika är FN:s förre detta legendariske sekreterare Kofi
Annan. Han menar bestämt och tydligt att den så kallade ”kriget mot droger”
egentligen är ett ”krig mot människor” samt att det är ren galenskap att gång
på gång tillämpa samma policy. Debattören Magnus
Linton skriver att aldrig
tidigare har så många regeringar öppet ifrågasatt de rådande
narkotikarelaterade konventionerna, aldrig tidigare har så många stater öppet
brutit mot dem och aldrig någonsin tidigare har stödet för skadelindrande
insatser varit så hög. Det har gått så långt att FN till och med har kritiserat Sveriges narkotikapolitik att den bryter mot mänskliga rättigheter. Alltså även
FN har lämnat bakom sig föreställningen om narkotikafria samhällen.
Kofi Annan menar att en ”god” policy för
samhällsstyret måste basera sig på undersökningar av policyns resultat som
analys om vilken del eller delar av policyn har fungerat bra eller dåligt. En
policy som baserar sig på ”allmänt tyckande” eller ”populära tankar” som är
emotionellt baserade leder ofta till att policyn skapar större skada än nytta.
Det gäller att från liberalt synpunkt kunna övertyga människor med argument och
få bort farhågorna. Till exempel har införandet av medicinsk cannabis i USA
inte lett till ökad användning av narkotika bland ungdomar. Däremot har antalet
döda i Mexiko under de senaste årens ”knarkkrig” överstigit antalet döda
amerikanska soldater i Irak och Afghanistan tillsammans under perioden
2001-2016. Därför gäller det att vara ärligt mot sig själv och erkänna att
”kriget mot droger” inte har varit ett lyckat koncept. Bland annat eftersom
nationella förbud och repressiva narkotikapolitik oftast resulterar i att
produktionen av narkotika helt enkelt flyttat på andra håll samt skapat andra
marknader. Istället har kriget mot droger resulterat i det som Annan kallar
”ett krig mot människor” med fokus på bestraffning och stigmatisering. Annans
argument är alltså :
”droger
har förstört många människors liv, men dåliga regeringspolicyn har förstört
fler”
Om en läser FN:s narkotikakonvention så
framgår det klart och tydligt att en av avsikterna med det var att ”skydda
mänsklighetens hälsa och välfärd”. Självklart kan liberaler medverka till det
genom att bestrida misslyckande policyn och våga satsa på nya lösningar. Bland
annat kan liberaler hämta inspiration från Annans följande rekommendationer:
1. Avkriminalisera
narkotika för privatbruk. Låt inte domstolarna hantera problemet med individens
skadebeteende utan den offentliga sjukvården.
2. Skademinering
är ett faktum till framgång. Föreställningen om att ”världen kan bli
narkotikafritt” är inte det.
3. Tobaksexemplet visar vägen att minimera
skador. Anti-rökningskampanjer har grundat sig på utbildning, upplysning och
beskattning. Likadant kan göras med exempelvis cannabis.
4. Konsumenter måste kunna vara medvetna
vad de tar. Regeringar måste kunna reglera och beskatta.
5.
Det
är hälsa, kunskap och mänskliga rättigheter som ska stå i centrum för
narkotikapolicyn.
Notera att den nuvarande policy i Sverige
och dess utförande har fått skarpt kritik av FN som anser att den bryter mot mänskliga
rättigheter. Även Världshälsoorganisationen (WHO) förespråkar det som FN
idag står för. Det innebär att människor som behöver vård eller andra insatser som sprutbyte har samma rättigheter som människor i behov av andra vårdinsatser.
Alltså den svenska hållningen utifrån ”nolltolerans mot narkotika” är inte
trendigt längre på andra håll i vår värld där stater har insett att en måste
vara mer ”pragmatiskt” i frågan. Trenden har därför svängt globalt sett just
till förmån för skadebegränsande insatser. Notera även att det borde vara
porblamatiskt utifrån liberal synpunkt att regeringen till och med har en post
under benämningen ”folkhälsominister”.
6. Kriminalitet - en skada för
ekonomin och demokratin
Legalisering av narkotika skulle kunna
leda till att ekonomiskt avväpna knarkkarteller och den organiserade narkotikabrottsligheten. Det innebär att stater eller unioner skulle kunna ha
egna marknader för narkotika där varorna kan kontrolleras och beskattas. Den
illegala försäljningen av till exempel cannabis innebär att konsumenten i
princip dels inte kan vara säker om varan är ren eller oren och dels är
personen som langar illegalt cannabis ofta en och samma personer som säljer tyngre droger. Just nu tjänas enorma summor pengar svart vilket innebär
uteblivna skatteintäkter men också att kvaliteten på varorna är dålig och
människor köper vad som helst utan att veta vad varan innehåller eller var den
är tillverkad. Den illegala handeln med narkotika är global och beräknas
omsätta runt 300 miljarder dollar om året under perioden 2005-2015. Det är mer
än de flesta länder BNP:er. Brottsliga organisationer som knarkmaffior har på
det sättet skaffat sig enormt inflytande och gjort många statliga förvaltningar
så korrupta att det även har skadat demokratin. I exempelvis Mexiko anses
maffian idag ha egna militära resurser medan i Colombia, som tillsammans med
Mexiko nu driver på för en reformering av FN:s konventioner, har breda
politiska partier byggts med narkotikapengar i syfte att ta över hela regioner.
Knarkmaffior har blivit delar av statens förvaltning. Polisen såväl som
militären har på flera håll i Sydamerikan blivit korrumperade. För att inte
nämna att knarkmaffior även befinner sig i krig mot varandra och skapar
osäkerhet, rädsla och instabilitet bland människor.
I Sveriges fall innebär den nuvarande narkotikalagstiftningen att
stora resurser krävs av och läggs på Polisen att hantera narkotikarelaterade
brott. Mycket av dessa resurser går dessutom att gripa själva brukare.
Legalisering av samtliga eller vissa narkotika skulle både leda till att
Polisens resurser kan frigöras eller satsas på något annat samtidigt som staten
kan dra in intäkter som även kan gå till vård av narkotikamissbruk.
7.
Mentalitet spelar roll
En av grunderna till varför Sverige och andra länder i Europa har
väldigt restriktiv narkotikapolitik beror på vilka åsikter och idéer som har
format människor inställning till narkotika. För samhällen inom EU är alkoholen
i princip något som generellt accepteras som något normalt, något som en känner
igen sig i. I till exempel Somalia är synen annorlunda där alkohol anses som
något skadligt medan att tugga kat anses vara helt normalt. Det som är ok i en
del av världen kan anses som icke-ok i en annan del av världen. Här behövs det
liberal som kan opinionsbilda och påverka människors inställning till
narkotika. Det ska inte handla om att vi från liberalt håll behöver uppmuntra
människor att bruka narkotika och anse att det är bland det bästa som finns.
Istället handlar det om att förespråka ödmjukhet, inkludering samt fakta om
narkotika. Bland annat att det vore bättre med att ändra dagens policy och på
det sättet forma ett mer liberalt samhälle. Till exempel är cannabis är globalt sett mycket mindre farlig
drog än alkohol. Förbudet mot cannabis är alltså inte vetenskapligt belagt
utan emotionellt belagt. Visserligen går det att använda att cannabisbruk kan
leda till allvarliga skador på långsikt hos en del individer som brukar den.
Vad liberalismen kan göra åt saken är att ändå erbjuda vård, rådgivning,
inkludering, beskattning av varan och även lämna individen i fred om denne ändå
vill fortsätta påverka sin kropp i en viss riktning som av majoriteten kan
anses som skadligt. I Sverige behöver därför liberaler kämpa för ett mer öppet, ödmjukare och inkluderande samhälle. Förra året dog fler människor per miljon invånare i Sverige än i det ”drogliberala”
Nederländerna.
Vlads förslag på förnyelse
Mina förslag finns i tre kategorier. Målet är att förnya och därför
erbjuder jag ett antal alternativ som kan diskuteras och vägas mot varandra:
Alternativ 1
a) Fortsatt kriminalisering av
försäljning av narkotika
b) Avskaffad kriminalisering för bruk av
narkotika
c) Fokus på skademinering, vård, rådgivning
och inkludering
Alternativ 2
a) Legalisering
av ”lätta droger” som cannabis. Fortsatt kriminalisering av försäljning av
tunga droger
b) Avskaffad kriminalisering för bruk av narkotika för tunga droger
c) Fokus på
skademinering, vård, rådgivning och inkludering
d) Beskattning av
”lätta droger” och statligt monopol
Alternativ 3
a) Legalisering av all narkotika
b) Fokus på skademinering, vård,
rådgivning och inkludering
c) Beskattning av all narkotika som säljs.
Både statliga och privata utförare får konkurrera på marknaden
Referenser
