Om integration och inkludering i globaliserings tid

Idag möttes jag och många andra, både inom och utanför Folkpartiet Liberalerna, av olika känslor inför förslagen från partiets arbetsgrupp som berör invandring, integration, flyktingar men även arbetsmarknaden. Just mina känslor var ganska blandade, inte minst då jag själv flyttade till Sverige vid 14 års ålder. För mig var det som att komma till ett paradis eftersom att växa upp i Bosnien under och efter kriget innebär att växa upp där det råder starkt tro att i länder som Sverige, Kanada eller Tyskland alla har jobb, socialt skydd samt åker på semester minst en gång om året.

I samband med det vill jag dela med mig min syn på saken. Inte minst då jag själv började identifiera mig med partiet under gymnasieåldern när jag brann för (brinner fortfarande) för ett medborgarsamhälle där individens rätt för identitetsutveckling är skyddad samt där individen bidrar till samhället genom att vara en aktiv samhällsmedborgare oavsett födelseort, hudfärg, religion eller annat som används för att lägga människor i olika kategorier på gott och ont:

-         Integration är en pågående process. Den slutar aldrig och kan alltid debatteras. Men det är också en ömsesidig process där ”du ska vara som oss” argumentation inte fungerar utan skapar förtryck och missnöje. Här ligger liberalismens styrka i att se individen och inte kollektivet hos människor som invandrar till Sverige. I den globala världen så finns det inget utrymme att hugga in ”nationella värderingar” i sten vilka i sin tur ska läggas på den som invandrar. Snarare så finns det ett behov av större meningsutbyte och idéutbyte människor emellan. Öppenhet, dialog och debatt löser problem och inte värderingar som ska isoleras eller begränsas till en grupp.

-          Integrationens framgångar mäts bland annat i ekonomiska termer men också i individens syn på lycka och framgång. Att vara stolt över att Sverige gör världen bättre är en sak men det vore ännu bättre om Sverige toppade OECD:s lista eller andra listor över staters förmågor att integrera, utveckla medborgaranda och ta till vara potentialen hos individen. Jag vill se fler människor kunna uppnå det jag kallar för den svenska drömmen i form av en personlig framgång i det nya landet. När jag träffar taxi chaufförer födda utanför Sverige men som är advokater eller ingenjörer så mår jag aldrig bra.   

Från Diversity World. 

-         Integrationen behövs även om många socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartier, nationalister eller andra skulle hävda tvärtom. I en global värld och i moderna kunskapsbaserade ekonomier så behöver staten ge rätt förutsättningar för den enskilde att kunna lyckas i livet. Det gäller såväl högutbildade och lågutbildade eller för den som är född i Eslöv eller i Aleppo.

-         Individen väljer inte sin födelseort och därför bör varje individ ha rätten att välja sitt hem i livet. Detta är förstås lättare sagt än gjort men det bör hänga ihop med hur saker och ting fungerar i globaliseringens tid. Oftast flyr människor från krig, kriser och konflikter som man själv inte har valt eller deltagit aktivt i. Många lockas till Europa i hoppet om en bättre framtid och därför bör gränser vara öppna så mycket som det går.

-         Språktest låter krävande och har en negativ klang.  Men oavsett om man är född i Sverige eller inte så gör de allra flesta i Sverige någon form av språktest. I grundskolan, på gymnasiet eller under livets hårda skola. I många fall är risken för en medborgare som inte kan kommunicera med andra medborgare eller med samhället att hamna i någon form av utanförskap. Ekonomisk, social eller politisk. Ett demokratiskt samhälle gynnas av fler individer som vill vara med och påverka samhällets utveckling, vilket kräver kommunikation och samhällsorientering. Jag tycker även att den som invandrar även bör kunna få hjälp att lära sig engelska eller ett ytterligare språk.

 Från:  Decosit design. 

-         Det svenska språket är bra att kunna. Eftersom EU är världens största ekonomi med inre marknad samt exporter så behövs det fler språkkunniga människor runt om i världen. Människor som har invandrat till ett land och har en viss språkkompetens kan gynna både det nya och gamla landets ekonomi. Dessutom i en global värld så vore det positivt om fler lära sig olika språk vilket gynnar ett mångkulturellt samhälle och mänskliga kontakter runt om i världen.

-         Det svenska språket bör kunna vara en del av medborgaridealen. I USA och Kanada är det lättare att bli accepterad som amerikan eller kanadensare när man har lärt sig språket. I Sverige har vi fortfarande benämningen andra eller tredje generations invandrare. Detta är inte hållbart. ”Jord och blod” synsätt måste ersättas med medborgarideal. Individen har rätt att utveckla sin identitet och vill man vara svensk ska vila på individens val.  

-         Det behövs förändringar inom arbetsmarknaden. Det handlar inte bara om invandring utan även om ungdomar och lågutbildade. Sverige har lägst andel, runt 2,5 %, så kallade enkla jobb. Detta kan jämföras med Tyskland som har runt 20 %. Det gäller att fler ska kunna arbeta och ha en möjlighet för social rörlighet. Olika löner, olika individer, olika intressen, olika ambitioner i livet. Arbetsmarknaden ska kunna omfatta fler och inte färre.

-         Det behövs förändringar på bostadsmarknaden. Ökad social rörlighet bygger på att fler kan börja bo i något som är enklare och billigare byggt. Som modulhus och modullägenheter. Nyckelordet är flexibilitet, precis som i fallet med arbetsmarknaden, snarare än att mindre dynamik ska råda.

-         Invandring är inget problem för en välfärdsstat så länge fler medborgare kan bli skattebetalare. Det är inget fel på att den enskilde ha med sig sina anhöriga vilket gynnar den enskildes emotionella välmående. Samtidigt bör den enskilde kunna åtminstone i något mån bidra mer till välfärden fram tills de anhöriga kan arbeta själva. Ett problem för välfärden framtiden är dock miljöutmaningar. Just nu vet många människor runt om i världen om aspekter som hållbar utveckling, grön ekonomi eller ekologiskt samhälle. Idag finns det tyvärr partier runt om i Europa som står för en välfärdsnationalism där ”våra resurser” är just ”våra”. Man vill stoppa invandring för att värna om ”våra egna”. Detta är inte hållbart i en värld där fler människor bör hjälpas åt för att ta hand om naturen och den planeten som vi lever på. Det gäller att  diskutera om hur människor ska kunna närma sig varandra i globaliseringens tid och inte hur man ska splittras enligt föreställningar om den starkes rätt.

-         Slutligen i dagens värld finns det behov att skydda och hjälpa individen genom öppenhet, tolerans och pluralism. Som tidigare nämnt ingen väljer sin födelseort men den enskilde bör kunna välja platsen för sitt välmående. I New York finns det exempelvis 50 000 till 60 000 svenskar som har valt att söka sin lycka där eller av annat intresse. I USA finns även många somalier vars sysselsättningsgrad är mycket högre än bland svensksomalier.  Ett bra samhälle ska med effektivt system kunna locka till sig nya medborgare oavsett bildningsnivå, födelseort eller religion. I den globala världen har fler människor chansen än tidigare att vara invandrare, migranter och söka sig till nya platser av olika skäl. Medmänsklighet och samexistens kommer att behövas inte minst för de miljöutmaningar som väntar att bli hanterade. Och sådant kan inte lösas med nationalism och sociala fobier. Idag råder det tyvärr så kallade etnopluralistiska uppfattningar hos många om att ”vårt land” är bara för ”oss”. Detta är inte hållbart i dagens värld där det krävs mer solidaritet, samarbete och integration mellan människor, samhällen och stater. I slutändan kan främlingen som flyttar in och hur den behandlas av samhället säga något om oss själva snarare än att samhällets agerande säger något om främlingen. 

Sjöstedt, Grekland och EU

Europeiska Unionen är en politisk union som stater och medborgare kan påverka eftersom politik och beslutsfattning äger rum på en nivå som står över det nationella. I artikeln som nyligen publicerades i Expressen hävdar Sjöstedt något som även många högerextremister runt om i Europa också brukar propagera - nämligen att EU hotar staternas självständighet och att överstatlighet är odemokratiskt. Det är också något som Sjöstedts politiske kollega i Grekland och Syrizas ledare Alexis Tsipras, en förre detta kommunist, också brukar tala om. Att folkets suveränitet går före beslut som Unionen eller IMF fattar. Saken är dock att världen är global och inte nationell. Den nationella suveräniteten är något som förändras i takt med tiden, framför allt i en tid när integration, samarbete och solidaritet mellan stater behövs för att lösa fler utmaningar. Eftersom Unionen i första hand utvecklas efter medlemsstaternas intressen så innebär det att delar av medlemsstaternas suveränitet har allt sedan grundandet av kol och stål unionen under början av 50-talet flyttats upp och ned, till och ifrån den europeiska beslutsnivån.  Det innebär att EU är en politisk union med egen suveränitet och beslutsrätt i flera politiska områden.

Jag håller med Jonas Sjöstedt och Malin Björk om flera saker rörande den nuvarande situationen Grekland. Att ungdomsarbetslösheten är en av de högsta i Europa, att cirka 200 000 har lämnat landet i jakt efter en bättre framtid och att levnadsstandarden har försämrats kraftigt för många medborgare. Det som Grekland går igenom är både en politisk samt social tragedi där staten är så pass hårt skuldsatt att Grekland kanske aldrig kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Den politiska, ekonomiska och sociala krisen i Grekland är också en fara mot demokratin där många medborgare har tappat eller håller på att tappa tron på demokratiskt inflytande och röstar på partier som definitivt inte har ett demokratiskt samhälle som vision. Men där tar det slut eftersom Sjöstedts och Björks syn på EU samt på krisen i Grekland antigen vilar på bristande kunskap, på en populistisk retorik eller en kombination av dessa.

 Det som på engelska kallas för multi-level governance. 

Från: http://hum.port.ac.uk/europeanstudieshub/wp-content/uploads/2013/02/mlg_diagram-01.jpg

Bland annat menar Björk och Sjöstedt att EU:s politik handlar om att rädda banker och att skära ned på välfärden. Detta argument innehåller flera felaktigheter och missvisningar. För det första är välfärdspolitiken en nationell fråga som Unionen inte ska lägga sig även om Unionens beslut kan påverka medlemsstaternas sociala politik på olika sätt. För det andra så har Unionen utvecklat strategier, både under Barrosokommissionen och nu under Junckers, att sätta igång Unionens ekonomiska, finansiella och sociala utveckling. Det ligger inte i Unionens intresse, närmare sagt kommissionens intresse, att medborgnars tillgång till välfärd ska vara dålig eller att levnadsstandard ska vara låg.  Den grekiska ekonomin är också europeisk liksom valutan som majoriteten av medborgarna i Grekland vill ha. Även Syriza vill ha kvar euron.

 Greklands ekonomiska problem är också ett europeiskt problem med tanke på den inre marknaden och ekonomiska beroendet mellan medlemsländerna. Banker behövs trots allt för vanliga medborgare och företagare samtidigt som den inre marknaden måste fördjupas, utvecklas och koordineras mer så att hela EU ska kunna dra nytta av det. Dessutom behöver Grekland med tanke på en lång historia av ineffektivt beskattningssystem, försämrad konkurrenskraft och korruptionsproblem förändra sitt agerande  som stat. En europeisk medlemsstat har inte råd med oansvarigt beteende då skulder måste betalas och skatteintäkter måste hämtas in. Detta gäller om Greklands medborgare ska kunna få en bättre framtid. Innan krisen var Greklands ekonomiska system inte hållbar och nu när Unionen ska ta sig ur krisen så får inte gamla misstag upprepas samtidigt som den ekonomiska utvecklingen måste hänga ihop med Unionens ekonomiska politik samt en hållbar utveckling, inte minst för miljöns skull.

Om vänsterpartister som Sjöstedt, Björk och Tsipras ska kunna stå för sin politik så måste realistiska argument presenteras fram istället för att beskriva EU som bankräddare och ett överstatligt projekt. Att EU inte är en välfärdsunion handlar inte om neoliberalism, kapitalism eller giriga banktjänstemän utan handlar helt enkelt om att Unionens medlemsstater inte är intresserade av att konkret socialpolitik ska bedrivas utanför den nationella nivån. Därmed kan inte Greklands ekonomiska problem lösas enbart med deras lösningar. Lösningen ligger i att forma den ekonomiska politiken i samband med vidareutveckling av den inre marknaden och nya investeringar som behövs för att skapa välstånd. Både Grekland och resten av Unionen behöver söka fler lösningar för en ljusare framtid.

Ändra konceptet med EU:s stridsgrupper

Just nu leder Sverige för tredje gången en europeisk stridsgrupp. För tredje gången kommer den nordiska stridsgruppen NBG med all sannolikhet att inte sättas in någonstans utanför Europa. Och för tredje gången kommer frågor att ställas med besvikelse om varför stridsgruppen inte fick göra en insats. Om Unionen ska kunna fylla upp sin vision, nämligen att vara en global säkerhetspolitisk aktör för en fredligare värld, så måste dagens koncept med europeiska stridsgrupper förändras i grunden.

I samband med den pågående konferensen Folk och Försvar har generalsekreterare Linda Nordin och ordförande Aleksander Gabelic i FN-förbundet kommit ut den 10 januari i SvD med en debattartikel rörande EU:s stridsgrupper. Motiveringen från Gabelic och Nordin är att fortsatta europeiska stridsgrupper bör läggas ned. Istället ska pengar satsas på Sveriges bidrag till FN:s styrkor. Argumentet vilar på att konceptet med EU:s stridsgrupper är gammaldags och att Sverige under de senaste åren har haft rekordlågt antal soldater som har tjänstgjort i missioner under FN:s mandat.

Istället för att lägga ned EU:s stridsgrupper finns det snarare behov att utveckla dessa vidare med ett nytt koncept. Eftersom Unionen och medlemsländerna länge har agerat för mer europeiskt samarbete inom ramen för FN:s verksamhet vore det positivt om Unionen kan förstärka sitt engagemang gentemot FN.  Med tanke på säkerhetspolitiska utmaningar i dagens värld så behövs det mer europeiskt engagemang för FN.  Intresset finns därmed både hos FN och EU att Unionen ska agera mer med gemensam röst och handlingsförmåga rörande hanteringen av kriser, krig och konflikter runt om i världen.

Dagens koncept med EU:s stridsgrupper bygger på arvet från Solana kommissionens administration som drev på etableringen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett annat arv som Unionens försvarspolitik vilar på är krigen i förre detta Jugoslaven där Unionen i efterhand kritiserades hårt för en dålig hantering av krisen som ägde rum i Europa. Genom att ändra konceptet med stridsgrupperna skulle Unionen kunna etablera en insatsstyrka med permanent ledning, större personalstyrka samt kontinuerlig insatsförmåga att kunna sättas in när FN behöver stöd i form av militär personal. Det har länge funnits en tanke inom FN att ha permanenta styrkor för fredsoperationer istället för att sätta upp enskild inför varje mission. Det är dock något som är svårt att genomföra i takt med FN:s medlemsstaters olika intressen samt i en tid när FN präglas av interna utmaningar. 

Ett nytt koncept för europeiska stridsgrupper skulle därmed kunna vara att alltid kunna ställa upp till FN:s förfogade särskilt för konflikter som kan utbryta i Unionens närhet som i Afrika och Mellanöstern. Även i en tid av ekonomiska och politiska kriser har EU resurser att göra mer gentemot FN. Bland annat är Unionen världens största biståndsgivare. Däremot behövs det mer politisk vilja att förverkliga de visioner som europeiska försvarspolitiker har propagerat och diskuterat allt sedan krigen i förre detta Jugoslavien.