Ekonomin kräver öppenhet och öppenhet kräver mänskliga rättigheter

Saudi Arabien är en regional stormakt med täta förbindelser med USA, stark inflytande inom oljeindustrin samt har geografiskt ett strategiskt läge för handeln via Röda Havet och i Mellanöstern. Landet är samtidigt en diktatur och ett autoritärt samhälle, känd för brott mot mänskliga rättigheter. Till exempel som att kvinnor inte får köra bil eller att demokratiaktivister som bloggaren Raif Badawi förföljs och bestraffas fysiskt. Ironiskt nog har Saudi Arabien idag en plats  i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Det råder ingen tvekan om att Sverige ekonomiskt kommer att påverkas negativt av den diplomatiska krisen. Det råder inte heller tvekan om att det råder en kris i världen och att det i många fall råder ont om jobb - inklusive "svenska jobb". Saken är dock att varken jobb eller mänskliga rättigheter har en nationalitet. Det handlar istället om att stå för värderingar som är universella, internationella och kosmopolitiska där människor världen runt kan kräva sina friheter, värdigheter och rättigheter. 

I en global värld är den internationella ekonomin väldigt integrerad. Enskilda stater kan vara så pass beroende av varandra att det ibland kan kännas som att minsta kritik som riktas mot en stat kan få hela ekonomin att kollapsa. Det har redan framkommit analyser om att Sveriges ekonomi kommer samt kan påverkas negativt av försämrade relationer till Saudi Arabien. Kritiken kommer att handla om att Sverige framställer sig dåligt på den utrikespolitiska scenen och att jobben gått förlorade. 

Just på grund av den ekonomiska beroendet mellan länder är det viktigt att stå för mänskliga rättigheter. Eftersom ekonomiska band kan vara starka så kan mer fokus riktas mot att människor inte bara får det ekonomiskt bättre utan även socialt. Att våga stå för mänskliga rättigheter innebär inte att Sveriges ekonomi kommer att kollapsa. Det märktes inte minst när Lundin Petroleum drogs ur Sudan efter stark kritik. Arabiska våren var ett tydligt exempel om att den ekonomiska globaliseringen inte var tillräcklig för att tillfredsställa människors behov.

Till att börja med är vapenhandel inte en del av något frihandelsavtal mellan Sverige och Saudi Arabien. Faktumet är dessutom att EU har frihandelsavtal med gulfstaterna (GCC) vilket innebär att även om vapenexporten avslutas så kommer majoriteten av handeln mellan Sverige och Saudi Arabien att stå kvar. Dessutom är det viktigt att medborgare i Sverige får en stark inflytande även inom utrikespolitiken. 

De senaste händelserna kan ses som ett utrikespolitiskt nederlag för Sverige. Utvecklingen gick fort och regeringen kunde ha hanterat det bättre genom att vara mer tydlig och konstruktiv i hanteringen av situationen. Istället har motsättande information framförts där den så kallade feministiska utrikespolitiken har blandats med socialdemokraternas nostalgi rörande försvarsindustrin och "svenska jobb". Samtidigt är det viktigt att notera att Arabförbundet inte är en arabisk EU utan en regional organisation där flera stater inte ser på Saudi Arabien med positiva ögon. Inte minst i samband med att Saudi Arabien med sunnitisk kungahus skickade trupper in i Bahrain för att slå ned pro-demokratiska medborgare av vilka de flesta är shia. 

Samtidigt gäller det att hitta en balans mellan ekonomiska förbindelser och människorelaterade värderingar. Världen kan inte endast globaliseras ekonomiskt. Mycket handlar om att i en global värld människor kan skapa solidaritet över gränserna och att idéer kan flöda fritt där man kan diskutera dem. Mänskliga rättigheter är därmed viktiga eftersom det handlar om att livet för människor kan socialt bli bättre oavsett var man föds. 

Idag när det råder kris i världen så finns trenden att både jobb och värderingar nationaliseras. Retorik om "svenska jobb", "danska värderingar" eller "british business" kommer inte göra världen öppnare eller lösa den socioekonomiska situationen i Europa. Risken är att världen snarare blir mer sluten och mindre transparent. Så ekonomisk integration på global nivå - Ja tack - men även till mänsklig integration. 

Debattsvar till Hans Lindqvist (C) på Europaportalen

I samband med de senaste kriserna så kommer EU:s funktion med tiden att förändras. Kriserna har lett till en mer dynamisk utveckling där många europeiska politiker har insett att det krävs mer integration och samarbete för framtidens utmaningar. Samtidigt så behövs det en decentralisering av makten och tydligare maktfördelning mellan EU och medlemsstaterna.

Någon har sagt att det inte går att nationalisera framgångar och europeisera bakslag. I federala stater som USA och Kanada har trenden genom tiderna varit att i samband med kriser kunna öppet diskutera och besluta om hur makten ska fördelas mellan maktens nivåer.

Inom Unionen har vi sedan 90-talet ett flernivå styre där beslut tas på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Lisabonfördraget innebar att makten flyttades uppåt även inom politiska områden som delvis eller helt skulle kunna hanteras bättre på nationell nivå som fallet är rörande utbildningspolitik, turism och kulturpolitik.

I Nederländarna tog koalitionsregeringen ett beslut under 2013 att utvärdera beslutsfattningen och politiska områden på EU-nivå. En rapport gavs ut under sommaren där 54 punkter, från organdonationer till energipolitik, diskuterades nationellt. Nederländernas hållning var framför allt dels att vissa politiska beslut hanteras bättre på nationell nivå, dels att nationella parlament bör vara mer involverade i EU:s beslutsfattning och dels att vissa EU-beslut bör hanteras med mer flexibla metoder.

Sverige borde göra en utvärdering som Nederländerna vilket skulle gynna debatten. Samtidigt om någon reform på EU-nivå ska komma till skott så måste debatten i sig skötas på den europeiska nivån. Camerons reformplaner är ett exempel på en retorik som för det mesta vänder sig mot den nationella publiken och som egentligen saknar stöd hos merparten av andra medlemsstaters regeringar.

Att Sverige inte har en helt och hållet självständig utrikespolitik är en nödvändighet i dagens global värld. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har sitt ursprung i att EU fick hård kritik för hanteringen av krigen i förre detta Jugoslavien. Dess nödvändighet märks starkt nu i samband med Rysslands aggression mot Ukraina där till och med EU-skeptikern David Cameron har varit pådrivande för starkare sanktioner.

Samtidigt gäller det för EU att kunna vara en global aktör. Bland annat är kommissionen en av världens största givare av humanitär hjälp och det Östliga partnerskapet som drogs igång av Sverige och Polen har en stor betydelse för EU:s relationer med förre detta sovjetrepubliker.

Mer makt på EU-nivå behövs bland annat för miljön, energipolitiken och vidare utveckling av den inre marknaden. Kommissionären för reglering och subsidiaritet socialdemokraten Franz Timmermans har sagt att ”bättre reglering innebär nödvändigtvis inte mindre reglering”.

Rörande mindre medlemsstaters status inom EU är det viktigt att framhäva att Sverige bland annat inom ramen för utrikespolitiken anses enligt flera undersökningar ha väldigt högt inflytande. Ett annat exempel är Estland som för nuvarande har ett inflytande inom ramen för digitaliseringen. Men den riktiga utmaningen för mindre medlemsstater handlar om att EU ska kunna reformeras så att befolkningens storlek inte spelar roll för antalet röster.

EU kan bli mer demokratisk, transparent och effektiv. Men det kräver också att medborgarnas kunskap och intresse för europeisk politik ökar samt att politiker är mer öppna med sina visioner, inte bara på nationell nivå utan även på den europeiska.   

Förslag på europeisk socialpolitik

Välfärdsstaten är kopplat till den europeiska socialpolitiska kontexten, främst rörande Norden men även med Tyskland, Italien och Storbritannien. Carl Bildt tweetade en gång om att EU står för 50 % av världens välfärd. Välfärden är dock en nationell fråga och någon omfattande socialpolitisk europeisk integration har inte rum. Det kan kännas överraskande med tanke på att visionen från Romfördraget sedan 1957 har varit att den ekonomiska integrationen skulle gå hand i hand med den sociala.

I takt med de senaste sociala, politiska och ekonomiska kriserna i Europa har negativ socioekonomiskt utveckling kommit upp på ytan. Åtstramningspolitik, demonstrationer, högre antal arbetslösa, social oro, försämringar av levnadsstandarden, etc. Det talas om en hel förlorad generation i Europa rörande ungdomar och att krisen är den värsta sedan 1930-talet. Stödet har ökat för partier som beskrivs som populistiska, nationalistiska, rasistiska, islamofobiska, anti-semitiska.

Intoleransen riktar sig även mot EU-medborgare från olika medlemsstater. I Storbritannien har sedan länge den infekterade och hårda migrationsdebatten resulterat i diskussioner om hur Unionens medborgare som inte har brittiskt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser”. Främst i Nordeuropa upplever en hel del medborgare att deras välfärd och identitet är hotad vilket bygger på rädsla som i sig är ett hinder mot fortsatt europeisk integration.

Den brittiska regeringen har gjort tre utredningar som visar att Storbritannien har tjänat på att Unionens medborgare arbetar och betalar skatt samt att den ”sociala turismen” har endast förekommit i enstaka fall i jämförelse med antalet migranter. Ändå är motståndet mot den fria rörligheten stor bland delar av den brittiska allmänheten.

Välfärdsstaten ska trots allt producera solidaritet och sammanhållning – inte intolerans och fientlighet. För ”våra resurser” är trots allt är beroende av den europeiska inre marknaden och en global ekonomi. I slutändan är alla medborgare inom Unionen ekonomiskt beroende av varandra. När ungdomar i Spanien, Storbritannien och Grekland inte har arbete, försörjningsstöd eller inte kan betala skatt så påverkar det även den euroepiska ekonomin.

Den ekonomiska integrationen inom Unionen bör även kunna kompletteras med en social integration.  Och det finns flera alternativ rörande åsikter om hur välfärd kan skapas och resurser kan fördelas på europeisk nivå. Just nu behövs det investeringar rörande det humana kapitalet. Unionen har inte råd med framför allt unga, men även äldre, arbetslösa som inte får tillräckligt med träning, praktik eller utbildning som gör en attraktiv och intressant å arbetsmarknaden. I medlemsstater som Spanien och Portugal är det fler procentuellt fler människor som är lågutbildade jämfört med Tyskland. Ett annat exempel är Tjeckien som brukar lyftas upp som den medlemsstaten med bäst utbildade hemmafruar.  Dessutom finns det en annan viktigt aspekt med att ha en sådan politik. Det skulle kunna minska gapet och stärka relationer mellan EU och medborgarna samt öka medborgarnas intresse för europeisk politik.

Vidare skulle en europeisk socialpolitik inte innebära att medlemsstaterna förlorar rätten att föra egen socialpolitik. Istället skulle det innebära att EU kan bedriva socialpolitik ifall medlemsstaterna behöver extra stöd eller där medlemsstaterna inte kan lösa problem på nationell nivå. Till exempel i fallet med Storbritannien så hade EU med egen socialpolitik och välfärdsresurser kunnat ge stöd till Storbritannien eftersom delar av den nationella opinionen hyser negativa attityder mot att fler unionsmedborgare flyttar dit.

Inom Unionen så behöver det inte heller råda en motsättning mellan höga sociala utgifter samt satsningar  och den ekonomiska dynamiken samt konkurrenskraften globalt sett.  Historiskt sett har flera medlemsstater, inklusive Sverige lyckats med detta. Idag står dock Unionen inför nya utmaningar vilket i sin tur kräver att bekämpa fattigdom, och inte de fattiga, samt stödja utsatta människor även på europeisk nivå. 

Med en egen socialpolitik och egna resurser skulle EU kunna göra följande:

1.) Öka arbetsmobiliteten genom tidsbestämda lönesubventioner eller lönebidrag till arbetstagaren. Migrationen inom Unionen är viktig för att få fram fler skattebetalare när man har en inre marknad. I USA brukar procenthalten av den rörliga arbetskraften ligga runt 10 % medan inom Unionen brukar siffran ligga på runt på 3-4%.

Den stora utmaningen är att öka mobiliteten från medlemsstater med högre levnadsstandard till de med lägre levnadsstandard. Lettland , till exempel, behöver högutbildad arbetskraft för att göra den nationella ekonomin bättre. Lönebidrag skulle kunna åstadkommas genom att arbetstagaren som flyttar från en medlemsstat till en annan för ett fast arbete av kommissionen får, under perioden från sex till nio månader, 50 % av medelinkomsten där arbetet tas. Det innebär att lönesubventionerna kommer att vara flexibla beroende på medellönen inom medlemsstaten.

2.) Det behövs satsningar rörande human kapital. Socialpolitiska olikheter och avsaknad av mer betydelsefull social konvergens mellan medlemsstaternas utveckling slår tillbaka mot både ekonomin och levnadsstandarden inom Unionen. Därför borde EU kunna investera mer i individer som vill skaffa högre kompetens vilket ökar ens chanser att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden. Den så kallade ungdomsgarantin är en bra början.  Hårt krisdrabbade medlemsstater som Grekland och Spanien har ett stort antal arbetsföra individer som behöver kompetensutveckling.

3.) Tiggeriet är ett problem som väcker många känslor.  Dessvärre är det ett problem som inte kan lösas effektivt på nationellt nivå. Att förbjuda tiggeri och sända tillbaka EU-medborgare låter som en enkel lösning men det kommer inte att lösa fattigdomen eller diskrimineringen på basis av etnicitet. Människor som är desperata efter ett bättre och humanare liv bryr sig i första hand inte om ett tiggeriförbud utan om hur pengar kan skaffas fram för mat, tak över huvudet och familjemedlemmar.

EU har under de senaste åren avsatt pengar och finansiering för projekt som skulle underlätta för romer i Rumänien och andra medlemsstater att få en bättre levnadsstandard samt för att intoleransen mot romer skulle minska. Ett av de största hindren i processen är att många politiker i bland annat Rumänien på lokal och nationell nivå inte vågar genomföra de åtgärder som skulle krävas. Orsaken är ofta att politikerna antigen själva har fördomar och intoleranta åsikter mot den romska minoriteten eller anser att ens chanser för att bli vald eller omvald är låga om man öppet står för förslag som skulle gynna individer som är romer.

På grund av den strukturella oviljan i Rumänien att använda sig av EU-fonder så borde EU på egen hand kunna direkt finansiera projekt framtagna för den romska minoriteten. Dessutom skulle man även kunna från europeisk nivå stödja nationella åtgärder som behövs för EU-medborgare. Här skulle en ”europeisk” försörjningsstöd vara till hands, vid fall av att en medlemsstat inte kan eller vill förse egna medborgare med finansiella medel som i form av olika bidrag.

4.) Slutligen så handlar det inte om att ta bort medlemsstaternas rätt till socialpolitik utan att skapa mer socialpolitisk integration där man från europeisk nivå kan stödja nationella, regionala eller lokala socialpolitiska insatser ifall resurser saknas på dem nivåerna.