10 liberala visioner för det kommande året

Liberaler, nu är det dags att vara progressiv enligt talesättet ”efter regnet kommer solen”. Förutom att få fram en ny regering så finns det världens möjligheter att kämpa för. Jag tar upp 10 punkter för liberal engagemang under det nya årets gång.

1.    Reformera arbetsmarknaden.

En arbetsmarknad bör kunna inkludera individernas olika behov och intressen. I en tid när den tekniska utvecklingen går fort är det nödvändig att tänka på flexibel säkerhet för den anställde som på engelska kallas flexicurity. Det innebär att en viss utveckling kan leda till snabba förändringar inom en hel bransch som exempelvis i fallet med Iphonens tillkomst som ledde till att Nokia förlorade marknadsdominansen inom en kort period. Istället för att tillämpa först in-sist ut principen bör LAS reformeras så att kompetens istället för ålder står i centrum. Människor ska snabbare kunna få ett nytt arbete beroende på vad den enskilde kan bidra med när det sker omställningar.

Vidare ska arbetsmarknaden utgå ifrån tanken att olika individer med olika behov kan och vill arbeta för olika löner inom ramen för olika arbeten. Men även utifrån tanken att människor ska ha olika alternativ att arbeta sig uppåt och åstadkomma social rörlighet om individen önskar att göra en klassresa. Dessutom skulle en reformerad arbetsmarknad gynna Sverige som invandringsland eftersom fler nyanlända därmed ska kunna komma igång med ett nytt arbete.

2.    Stärk individens rättigheter för identitetsutveckling.

I samband med Björn Söders kontroversiella och nationalistiska uttalande om medborgarnas identitet är det viktigt att inse vikten av att värna om Sveriges demokratiska samhälle där individen har rätten att fritt kunna forma och välja sin identitet. Ett samhälle som kräver av individen att underkasta sig den ”sanna” identiteten är inget annat än förtyckande, kollektivist och repressivt. Gemenskap skapas inte heller genom tvinga människor till den utan genom respekt och tolerans för individens val av vad hen vill identifiera sig med.

3.    Grön liberal politik med marknadsekonomin i centrum.

De flesta av oss i Sverige och inom EU är nog medvetna om att dagens miljöproblem är globala. Dessutom är faktumet att den levnadsstandarden som finns inom Unionen skulle kräva ett antal planeter som Jorden om alla länder i världen skulle förbruka samma  resursmängd. Därmed gäller det att ställa om samhället till ett ekologiskt samhälle samtidigt som vi står för att frihandel och marknadsekonomi inte bara kan blir grönare utan är ett verktyg i sig för en grönare framtid.

I praktiken innebär det att utbud och efterfrågan hos oss som konsumenter samt tillverkare leder till ny utveckling inom ramen för innovation. Bland annat måste företagen som vill kunna sälja miljövänligt och ekologiskt konkurrera mot varandra och förbättra den gröna produktionen genom att hela tiden erbjuda mer grönare alternativ. I ett liberal ekologiskt samhälle är det konsumenterna som genom sin vilja för en grönare värld styr utvecklingen mot ekologiskt hållbarhet. Här gäller det att starkt bejaka individens förmåga att vara kreativ och ställa om sig efter dagens miljöutmaningar.

4.    NATO-medlemskapet

I samband med Rysslands vidriga aggression mot Ukraina är det viktigt att stå för ambitionen om att Sverige behöver medlemskap i militäralliansen. För närvarande riktar sig Rysslands politiska ansträngningar mot Unionen vilket även är ett hot mot Sverige. NATO-medlemskap behövs även för att Sverige ska på ett mer integrerat sätt även kunna försvara Unionen mot konventionella motståndare. Dessutom präglas den säkerhetspolitiska utvecklingen av att USA skiftar mer fokus mot Sydostasien vilket innebär att EU:s medlemsstater och andra NATO-medlemmar måste kunna ta ett större försvarspolitiskt ansvar.

Klicka på bilden för mer info om grön urbanisering rörande fiktion och verklighet .

5.    Integrations politik med individen i fokus.

Sverige är ett invandringsland och därför bör staten agera och tänka som sådant. Det handlar om att tro på den enskilde människans förmåga och potential. Istället för att bara fråga ”var kommer du ifrån” så bör utgångspunkten vara ”vad kan du bidra med” och "vad vill du uppnå"? Ett bra exempel är Kanada där integrationen ska leda till att en nyanländ inom loppet av 2-3 år ska kunna språket och arbeta. Ett språktest i svenska skulle vara ett bra verktyg att få fler medborgare med bättre kommunikationsförmågor samt som lättare kan orientera sig i samhället.

6.    Reformera EU:s budget

Än så länge bygger Unionens budget på att medlemsstaterna ska förhandla. Det gör att processen är långvarig, kräver mycket administrativt arbete samt att medlemsländer blir uppdelade i nettotagare och nettogivare.

En mer effektiv budgethantering skulle kunna genomföras genom att Unionen får legitimitet att dra in egna skatter. Det skulle kräva en tuff omförhandling mellan medlemsstaterna eftersom det handlar om staternas suveränitet. Samtidigt är det viktigt att inse att suveränitet måste anpassas till världen som den är idag och inte så att utvecklingen stagnerar. Om EU kan dra in egna skattemedel och omfördela dem så skulle det även kräva mer politisk konkurrens inom Europarlamentet där parlamentarikerna skulle vara tvungna att verkligen representera medborgarnas intressen  i budgetförhandlingarna. Det skulle gynna den demokratiska utvecklingen på europeisk nivå.

7.    Elbilar är framtiden

En annan viktig aspekt är den teknologiska utvecklingen som gynnar omställningen till ett ekologiskt samhälle. Istället för att exempelvis bygga mer kärnkraft, vindkraft eller vattenkraft så handlar det istället om att förbättra effektiviteten. Just resurseffektiviteten är viktig eftersom fordonstransport kommer att behövas långt framöver i framtiden. För närvarande finns många inom EU som använder sig av elbilar men antalet är fortfarande för låg. Genom satsningar på elbilar rörande relationer mellan Unionen och den europeiska bildindustrin samt elbilskampanjer som riktar sig mot konsumenterna skulle koldioxidutsläppen inom Unionen kunna minska avsevärt samtidigt som konsumenter skulle få mer pengar över genom att ladda bilar med el istället för att tanka med bensin eller disel.

8.    Surrogatmödrarskap

I ett liberalt samhälle maximeras hela tiden individens förmåga att bestämma över sin kropp. Det finns människor i vårt samhälle som vill kunna vara föräldrar men som av olika skäl inte kan få barn. Här måste vi verkligen stå för att vuxna individer ska kunna bestämma över sina kroppar samt ge möjligheten till de som vill ha föräldrar att vara det. Kollektivistisk moralsyn ska inte stå i vägen för detta.

9.    Privata välfärdsalternativ

Det samhället som vi lever idag måste kunna fungera utifrån dagens förutsättningar och möjligheter. Välfärden måste kunna utveckla en bättre framtid och inte ett bättre förflutet. Skillnaden mellan en liberal välfärdspolitik och den socialdemokratiska och vänsterpartistiska är tron på individens kreativa och innovativa förmåga att på eget initiativ kunna bidra till samhället och erbjuda bra kvalitet. 

10. Statlig skola och kvalitet hos friskolor

Skolan bör återgå till att skötas inom statlig regi. Det har visat sig sedan kommunaliseringsreformen att kommunala skolpolitiker inte administrativt klarar av att sköta verksamheten effektivt. Genom att återförstatliga skolans funktion kan statens resurser koordineras och används från den statliga nivån vilken gynnar tanken om att alla skolor i landet ska få mer eller mindre samma utvecklingsmöjligheter.

Rörande friskolor så finns det kontroverser med att det ibland förekommer gap mellan friskolornas vinster och den kvaliteten som friskolorna är tänkta att erbjuda. För att få bukt med det är det bra att kortsiktiga ägare inte tillåts men även kraven borde höjas att friskolor ska kunna leverera bättre kvalitet.

God Jul och Gott nytt år 

Om småstäder i globaliseringens tid.

Föreställ dig att Stockholm vill bli en egen stat, vill ha egen säkerhetspolis istället för SÄPO, att finansborgarrådet öppnar Stockholm Stads kontor i Kina för att locka investeringar eller att unga människor flyttar från Stockholm för att starta internetbaserade företag i mindre orter där skatter och löner är lägre. Sådan utveckling är redan igång runt om i världen eller skulle kunna äga rum i framtiden. Och självklart ska fler småorter i Sverige kunna bli vinnare i globaliseringens tid.

Både under och efter valet har det diskuterats om politikernas Stockholmsfixering eller storstadsfokus. I en stor samt centraliserad stat som Sverige upplevs detta av många medborgare som problematiskt. Missnöjet gentemot vilka beslut tas eller inte tas i Stockholm märks inte minst i Skåne.  Många så kallade småorter har tyvärr inte dragit mycket nytta av den ekonomiska utvecklingen sedan början av 90-talet. Men att Stockholm har blivit viktig för politiker på nationell nivå är en del av trenden som pågår globalt. Sådan utveckling förekommer redan inom EU, USA eller även i Kina där skillnader mellan urbana och rurala miljöer blir allt större.

Storstädernas tid är redan på plats och därför måste även småstäderna kunna hänga med. Storstäder blir all viktigare för människor liv i takt med en utveckling som präglas av globalisering, europeisk integration, urban migration samt högteknologisk utveckling. Redan för flera år sedan började FN med att rapportera om trenden att allt fler människor flyttar till storstäder. För Sverige är Stockholm landets ekonomiska motor samt import- respektive exporthamn. Här finns bland annat Ericsson, Microsoft, Spotify och World Trade Center. Här finns en stor del av landets service och innovationsföretag och här kommer en av EU:s fyra patentcentral att etableras. Handeln med Ryssland, Kina och Indien är beroende av utvecklingen i Stockholm. Staden är också Sveriges främsta turistdestination för turister från Unionen och andra delar av världen.

Storstäder som Stockholm, New York, London eller Berlin är också viktiga för människors identitetsutveckling. Här samlas trots allt människor med olika livsstilar, kulturella inställningar och religiösa åskådningar. Storstäder brukar betraktas som kosmopolitiska.  På vissa håll i världen har storstäder blivit så viktiga att städerna informellt eller formellt åtnjuter eller vill kunna ha mer makt och legitimitet. London Stads borgmästare (alltså inte Greater London /Stor London) måste till exempel på grund av stadens status som en finansiell gigant åka runt om i världen för att locka ny kapital. Bland annat i Kina där City of Londons kontor finns etablerade för att kunna locka lokala investerare. Alltså en lokalpolitiker gör det och inte landets utrikesminister. I New York har stadens myndigheter uttalat sig om att staden ska ha egen säkerhetspolis. I Kina har livskvaliteten i många storstäder som Shangai blivit så pass hög att människor från landsbygden hellre vill flytta till storstaden för att arbeta inom servicesektorn snarare än arbeta i de lågavlönade fabrikerna. I USA har många unga företagare valt att lämna storstäder och flytta tillbaka till mindre orter just för att kunna driva sina verksamheter billigare, bland annat inom e-handel.

Men ingenting säger att småorter runt om i landet inte kan dra mer nytta av den ekonomiska, teknologiska, sociala eller miljömässiga utvecklingen i globaliseringens tid. Runt om i världen finns det hur många exempel som helst på småstäder som har lyckats. För Sveriges del handlar det om att många småorter historiskt byggdes upp som ”bruksorter” , eller runt om en arbetsgivare som i Sandviken , eller runt om militär verksamhet som  ”garnisonsorter” som Boden.

 Idag skulle småorter gynnas av att främst små samt medelstora företag som arbetar med service, innovation eller grön produktion etableras just där skatter är lägre och arbetskraften är billigare.

Några förslag på hur småorternas utveckling kan förbättras:

-         - Avkontorisera Stockholm. Fler företag ska kunna etablera sig runt om i landet genom att erbjuda lägre skatter och löner.  

-        -  Slå ihop mindre kommuner så att regioners utveckling främjas. Regionalt ekonomiskt tänkande kan ge helt andra resultat än just lokalt ekonomiskt tänkande.  

-         - Kommunerna bör kunna samverka med andra orter runt om i EU eller andra världsdelar föra att inhämta inspiration och kunskap rörande utveckling på lokal nivå.

-        -  Ungdomsarbetslöshet i småorterna bör hanteras mer genom ökad mobilitet av arbetskraften. Kommunerna bör kunna erbjuda större insikt för ungdomar om hur de kan söka arbeten inom EU.

Lux Leaks och den finansiella framtiden

Få skulle hålla med om att Luxembourg inte är ett skatteparadis. Medlemsstaten räknas trots allt som det främsta skatteparadiset i EU och som nummer två globalt enligt. I samband med den ekonomiska krisen kommer sedan 2007 nya trender upp rörande hur ekonomiska samt finansiella systemet ska fungera överlag. Krisen har förändrat och kommer att förändra dagens spelregler. Bland dessa trender ingår även att förhindra skatteflykt, pengatvätt samt att öka den finansiella transparensen.

Skandalen med Lux Leaks berör EU, medborgarna samt många av världens multinationella företag. I ALDE anser vi att det är orättvist att enskilda medborgare samt små och medelstora företag i Unionen betalar skatt medan det finns storföretag som medvetet ägnar sig åt skatteflykt. I samband med Lux Leaks skandalen har ALDE föreslagit till Europarlamentet att två undersökande rapporter ska tas fram. Det ena rapporten ska undersöka medlemsstaternas skattesystem i stort medan den andra rapporten ska handla om ett EP:s lagförslag till Kommissionen om hur skatteflykt ska bekämpas.

Som ledaren av ALDE gruppen Guy Verhofstsdt har uttryckt sig:

Man kan inte förvänta sig att medborgare och små samt medelstora företag ska betala skatt medan multinationella företag enkelt kan använda sig av hål i lagstiftningen inom nationella skattesystem.

Eftersom hela EU påverkas av skatteflykt vore lösningen att lagstifta om skatteflykt på EU nivån eftersom nationella system inte kommer att vara tillräckligt effektiva. Här skulle det krävas en förordning om hur skatteflykt ska förhindras samt hur EU kan assistera multinationella företag att ställa om finansiella vanor i allt mer förändrad global ekonomi.

Men förslaget möter motstånd bland annat från EPP och S&D vilka tillsammans utgör fler än hälften av EP. Vidare rörande misstroendeförklaringen mot Juncker har ALDE gruppen röstat nej. Det går inte att avsätta en hel kommission så länge det inte är tydligt och bevisat om vad egentligen har hänt. Däremot har ALDE krävt att en undersökning ska göras rörande Junckers relation till den aggressiva skatteplaneringen under sin tid som Luxemburgs statsminister.

Det är även viktigt att notera att parlamentariker som har krävt misstroende förklaring mot Juncker kommer från partier som kategoriseras som nationalistiska, rasistiska, xenofobiska, anti-semitiska samt homofobiska. Företrädare från dessa partiet ägnar sig åt vad som kallas för skattenationalism. Som liberaler är vi medvetna om att dagens ekonomi är global och internationaliserat vilket gör att nationella skattesystem får det allt svårare att hantera skatteflykt. Med en europeisk lagstiftning skulle därmed ett starkare samt mer koordinerat och effektiv påverkan kunna åstadkommas. Det handlar om att öka skatteintäkter för hela Unionen vilket skulle gynna europeisk ekonomi i en tid med nya ekonomiska trender som är tillkomna ur krisens konsekvenser.

Unionsbudgeten och hur den skulle kunna vara utformad

Det är positivt att människor som dig kommer till vårt land och arbetar här. Vi behöver få in större skatteintäkter och det är bra för vår ekonomi. 

Så säger en medelålderskille till mig medan vi småpratar i spårvagnen på vägen till min arbetsplats som befinner i en företagsby bakom Nationalbiblioteket i Riga. Och jag kan endast hålla med om det med tanke på hur situationen ser ut för många unga EU-medborgare som är utan arbete. Sedan krisen har dragit igång har det talats om Europas förlorade generation, om de som varken arbetar, studerar eller praktiserar. Och även i krisens mörka spår finns det nämligen ljuspunkter och hoppet ligger på att framför allt få de yngre unionsmedborgarna i arbete. Det beror på att de yngre har det lättare att flytta från en till en annan medlemsstat för arbete eller studier och det är något som Kommissionen är medveten om.

För EU:s ekonomi är det ytterst viktigt nu att det finns fler människor i arbete och fler skattebetalare. Inte minst då den europeiska inre marknaden behöver utvecklas framåt. Den nuvarande Unionsbudgeten bygger på politiska, ekonomiska och sociala konsekvenser som har drabbat EU i samband med finanskrisen, åtstramningspolitik och ökad arbetslöshet. Junckerkommissionens slagord Jobb och Tillväxt hänger samman med denna utveckling. Målet att få fart på ekonomin genom investeringar som behövs för bland annat arbetstagarnas kompetensutveckling, teknologisk innovation, infrastrukturprojekt samt ett djupare integrerat och omfattande inre marknad.

Den nuvarande Unionsbudgeten präglas av resultatinriktade ambitioner som bygger på samverkan, koordinering och prestation hos myndigheter på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Ett annat mål är att tillväxten ska göras mer hållbar genom långsiktigt ekonomiskt tänkande där olika investeringsprojekt kan pågå under flera år. 

Kort sagt så präglas stora delar av budgettänkandet av just Jobb och Tillväxt genom att investeringarnas resultat ska resultera i att EU:s ekonomi blir konkurrenskraftigare, större och mer kunskapsbaserat.  Bland annat är kraven för hur pengarna ska spenderas inom ramen för den regionala politiken samt jordbrukspolitiken högre samt striktare jämför med den tidigare budgeten. Ett annat exempel för den framtida utvecklingen är att utveckling inom olika politiska områden ska kunna integreras inom ramen för olika projekt. Exempelvis kan ett projekt bygga på att aktiviteter som berör jordbrukspolitik och energipolitik slåss ihop med aktiviteter med grön ekonomisk utveckling. Samverkan är viktig så att EU sponsrade och organiserade projekt ska dra åt samma håll.

Vidare rörande den inre marknaden är tanken att just regionernas ekonomiska utveckling ska bygga på att arbetsmarknader ska stimuleras med investeringar i kompetensutveckling medan konkurrenskraft hos små och medelstora företag ska förbättras bland annat genom enklare regelverk. Tanken är även att exempelvis infrastrukturprojekt ska genomföras ihop med planer för den inre marknadens fördjupning så att fler av Unionen regioner får en ökad tillgång till marknaden. Detta är tänkt att åstadkommas genom bättre kommunikationer i from av motorvägar, järnvägar och IT-infrastruktur. Också Unionens solidaritetspolitik ska präglas av mer resultatinriktade projekt där skillnader rörande  levnadsstandarder mellan olika regioner ska minska på sikt och samtidigt bidra till ekonomins tillväxt. Med sin resultatinriktade profil ses som eventuell modell för framtiden.

Det finns mycket kritik för tillfället om att budgetens satsningar är otillräckliga för att få mer dynamik i Unionens ekonomi. Därför är det viktigt att komma ihåg att Unionens budget fortfarande bygger på en lång förhandlingsprocess som delar upp medlemsstaterna i netto givare och nettomottagare. Med andra ord är budgetens storlek beroende av medlemsstaternas intressen som hänger samman med medlemsstaternas rådande ekonomiska samt politiska situation.  Dessutom görs även satsningar på nationell nivå av medlemsstaterna eftersom överenskommelsen för den nuvarande budgeten bygger på striktare och tydligare fördelningar rörande var EU respektive medlemsstaterna ska bestämma.

Men det finns även andra tankar om hur EU:s budget kan formas och fungera. Försök och ambitioner att reformera Unionen budget har förekommit tidigare. Bland annat publicerades för fyra år sedan ett dokument under namnet EUROPE FOR GROWTH - FOR A RADICAL CHANGE IN FINANCING THE EU skrivet delvis av liberalernas ledare i Europarlamentet Guy Verhofstadt , socialisten Jutta Haug samt kristdemokraten Alain Lamassoure. Grundtanken är än idag att Unionens budget bör bygga på att Kommissionen ska större tillgång till egna finanser genom skatterättigheter. Exempelvis skulle Kommissionen har rätten till egna skatteintäkter genom bolagsskatt, energiskatt och koldioxidskatt på unionsnivån. På  det sättet skulle relationen mellan europeiskt och nationellt beslutsfattning kunna fördelas ännu tydligare och medlemsstaterna skulle inte längre behöva delas upp i givare och mottagare. Med egna pengar skulle EU kunna agera ungefär som i den federala regeringen i USA, Kanada eller Indien där rätt beslut kan kan tas på rätt nivå rörande finanser och investeringar. I slutändan är det dock upp till medlemsstaterna att bestämma över hur den framtida budgetprocessen ska se ut. Det visar även vikten av vem man som EU-medborgare röstar på både nationell och europeisk nivå eftersom politikers åsikter om Unionsbudgeten går isär enligt ideologiska linjer.

Utveckla Sverige framåt i den globala och postnationella världen

Under de senaste åtta åren med Alliansen har Sverige som samhälle förändrats mycket. En viktig komponent i denna utveckling har varit liberala värderingar i takt med en tid som präglas av globalisering, internationalisering, europeisering, digitalisering, individualism och informationssamhället. Mycket har blivit bättre genom tillkomsten av nya yrken, kunskaper och livsstilar.  Sverige har utvecklat förmågor för att kunna handskas  med nya möjligheter och utmaningar på europeisk och global nivå. Den avreglerade ekonomin har inte bara lett till att nya jobb har skapats och att nästan varannan produkt som tillverkas i Sverige säljs inom EU eller på andra marknader runt om i världen. Och inte heller bara till att Stockholm idag är en av Europas mest produktiva regioner inom servicehandel och innovation. Den ekonomiska utvecklingen har även gynnat välfärdens utveckling med en modernare välfärd bestående av fler privata alternativ och större resurser tack vare högre skatteintäkter. Idag står EU för ungefär hälften av hela världens välfärdstjänster vilket visar att det går att kombinera välfärdsstaten med marknadsekonomin. Till sist går det att konstatera att Sverige idag, inte minst när det gäller IT, innovation, demokrati, jämställdhet och rättsskydd, är ett av världens modernaste och rent sagt bästa länder att leva i.

Förutom den ekonomiska utvecklingen har Sverige gynnats av utbyte av idéer där människor kan inspirera varandra politiskt, ekonomiskt och socialt. Allt detta sker i en värld som är öppnare och mer integrerad. Idag är det många från Sverige  som precis som  många andra EU-medborgare arbetar i olika unionstater  eller utanför Unionen i länder som Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Argentina, Japan osv. Den mänskliga kontakten är viktig för att även  kunna hantera nya utmaningar som med åren har kommit upp till ytan, utmaningar som i många fall är svåra eller mer eller mindre omöjliga att lösa på nationell nivå. Det gäller global uppvärmning, hållbar utveckling, organiserat brottslighet, inomstatliga och mellanstatliga krig och konflikter, mänskliga rättigheter, finansmarknader med flera.

Samtidigt påverkas människors tilltro till europeiska och internationella institutioner negativt av den rådande krisen som fortfarande råder. Inte minst har medborgarna i många av Unionens stater visat sitt missnöje genom att rösta på partier som har populism, nationalism och olika typer av sociala fobier på agendan. Inte sällan beskylls samhällsproblem på människor på grund av uppfattningar om deras identiteter  i en tid när många letar efter syndabockar eller någon att förakta. Mycket av det som man i Sverige och i andra europeiska länder har kämpat för att skapa samhällen baserade på tolerans, socialt mångfald, mångkultur och individualism håller nu på att utmanas av politiska krafter som lovar ett bättre förflutet och ett gemenskap som bygger på hat, förtryck och intolerans.

En av anledningarna att Sverige har lyckats åstadkomma stora framgångar i dagens värld som kan betecknas som en global by är bland annat tack vare av ett arv av internationellt samarbete och solidaritet, välfärdsstatens utveckling, exportorienterad  och kunskapsbaserad ekonomi samt rättsstatliga principer som gör Sverige till föredöme för många runt om i Europa och omvärlden. Eftersom det idag råder starkt motstånd mot fortsatt integration inom Unionen och internationella samarbeten så är det viktigt att fortsätta framåt med utvecklingen i en tid när människor runt om i Europa och världen är bundna socialt, ekonomiskt och identitetsmässigt. Myter, lögner och  längtan efter ett bättre förflutet får inte vara hinder för fortsatt utveckling. Tanken är i slutändan att man ska bygga fler broar mellan människor och inte fler murar. Som liberal är man progressiv, det gäller att fortsätta framåt mot nya möjligheter snarare än att falla tillbaka mot nostalgiska fantasier. 

Om valet i Bosnien

Avsaknad av kollektiv bearbetning med det förflutna har negativ effekt på samhällsutvecklingen  

Ibland önskar jag att jag kunde vakna upp i en annan verklighet. Att få höra om att den etniska samt religiösa intoleransen och hatet som råder i Bosnien har försvunnit. Att Bosnien fungerar som ett normalt land som medlem i EU, med effektiv administration, som ett demokratiskt och meritokratiskt samhälle med en stark medborgaranda. Att få höra om att det inte längre behövs ett serbiskt, kroatiskt och bosniskt språk utan att serbokroatiskan kommer tillbaka i formell mening. Att få höra om att en intensiv och omfattande kampanj som har pågått i flera månader äntligen har resulterat i att det bosniska samhället har gjort upp med 90-talets hemskheter.

Kriget i Bosnien tog slut under hösten 1995. Men i folkmun säger man ofta att kriget fortsatte och än idag råder via politiken. Efter andra världskriget kunde människor i Västtyskland genom åren göra upp med nazisternas illdåd. Uppgörelsen med det förflutna var bland annat viktig för att det tyska samhället kunde fokusera på framtiden och utveckla sig framåt. Nazisterna hölls som ansvariga för kriget, Förintelsen, avskaffandet av demokratin och för illdåd mot människor inom och utanför Tyskland. Rasbiologin förkastades liksom drömmar om ett nytt tyskt rike. Hitlers parti NSDAP förbjöds även om det egentligen var en odemokratisk handling men rättfärdigades men hänsyn till vad som hade hänt. I Bosnien ägde en liknande process aldrig rum. Medborgare ställde inte krav på politiker eller på sig själva om att göra upp med 90-talets tragedier utan gjorde snarare tvärtom. Tankar om försoning förkastades som förräderi, nationalismen stärktes ytterligare genom historieskrivningen, etniska resningar framställdes som en lösning, Haag tribunalen för krigsbrott framställdes som något negativt. Generellt sett fördömdes inte politiker, religiösa ledare samt andra inflytelserika individer för att startat och drivit på ett krig som resulterade i död, lidande, förstörelse och fattigdom. Som barn växte jag upp i ett samhälle där politiker och inflytelserika individer som under kriget hade begått olika typer bort, inklusive krigsbrott, och skaffat sig förmögenheter på illegalt sätt inte kritiserades utan legitimerades som krigshjältar och nationalpatrioter.

Att uppgörelsen med det förflutna inte har genomförts på ett omfattande och organiserat sätt på olika samhällsnivåer märks idag genom olika samhällsaktiviteter. I entiteten Serbiska Republiken kallas kriget 92-95 formellt för Fosterländska kriget vilket innebär att kriget presenteras som något positivt och nödvändigt. Trots att Serbiska Republiken aldrig var tänkt somt ett land för bosniska serber utan var en del av nationalisternas ambitioner att skapa en större serbisk stat. Vidare har SR satsat statliga pengar för att forska om folkmordet i Srebrenica md syfte att bevisa att FN, EU, USA, Kanada med flera har fel om att Srebrenica ens var ett folkmord och när det gäller antalet döda. Det är inte ovanligt att politiska ledare i SR förnekar folkmordet eller hyllar den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic. Det serbiska nationalistiska partiet SDS som under 90-talet leddes av den misstänkte krigsförbrytaren Radovan Karadzic, som idag är ställd inför rättegångsprocess i Haag, är fortfarande ett av de större partierna.  Det är trots att det var SDS som var direkt ansvariga att kriget i Bosnien ens kunde starta från början genom samarbete med Slobodan Milosevic när Jugoslaviska folkarmén anföll Bosnien i maj 1992 och vars högsta företrädare ledde aktioner som bland annat resulterade i etniska resningar, Srebrenica och belägringen av Sarajevo.

För bosnienkroatiska nationalister i partiet HDZ är målet fordrande att dela upp Bosnien ännu mer genom krav på en kroatisk entitet. HDZ var direkt ansvariga under kriget i Bosnien främst att bosnjaker utsattes för etniska resningar framför allt i Sydvästra Bosnien. I staden Mostar där kroatiska nationalister är starka finns exempelvis gatunamn från kända fascister som under andra världskriget utförde hemskheter. Nyligen uppmärksammades även hur bosnienkroatiska nationalister tog emot krigsförbrytaren Dario Kordic som dömdes av tribunalen i Haag för massakern i byn Amici när 103 människor tillhörande den bosnajakiska folkgruppen dödades av bosnienkroatiska styrkor. Kordic välkomnades som en hjälte med en manifestation som endast bör ses som ett hån mot offren.

Bosnjakiska nationalister har också flera svarta punkter i sin historia bland annat eftersom partiet SDA som hade makten i Sarajevoregimens kontrollerade territorier under kriget valde att bedriva olika typer av det som kallas för islamiseringsprocesser allt från att Al Qaida krigare välkomnades in för att strida till att vägskyltar målades i grönt för att motsvara islams färg. Till och med Bosniens president Alija Izetbegovic utförde kontroversiella akter efter kriget där han hylade individer som ansågs viktiga för Sarajevos försvar men som samtidigt var kriminella och riktade sitt våld inte minst mot bosniska serber. Idag är det Izetbegovics son Bakir som är ledare för SDA och som många politiker i Bosnien inte öppet redovisar sina inkomster.

.

Daytonavtalet paradox

Daytonavtalet är idag åter igen en aktuell fråga i Bosnien. Det beror på att Bosnien sedan 1995 har fått statliga institutioner som inte var tänkta enligt Dayton avtalet som exempelvis försvarsmakten. Saken med Dayton är dock att den aldrig var tänkt som en långsikt lösning utan som ett sätt att få slut på kriget. De som motsatte sig Dayton avtalet var framför allt serbiska nationalister bland annat eftersom det innebar att ambitioner om att skapa en serbisk stat gick upp i rök. Idag är det dock serbiska nationalister som vill behålla Dayton just för att hindra Bosnien från att fortsätta att utveckla sig framåt något som även leder till att stödet för bosnjakiska nationalister ökar medan bosnienkroatiska nationalister ställer krav på etableringen av en kroatisk entitet. Samtidigt förespråkar man att SR antigen ska bryta sig ur Bosnien och vara självständig stat eller gå ihop med Serbien samt att man ska vända ryggen till EU och istället rikta sig mot Ryssland. Putin är en populär figur bland bosnienserbiska nationalister medan Erdogan har en motsvarande ställning hos bosnjakiska nationalister som vill orientera sig mot Turkiet.

Som stat saknar Bosnien en fungerande centralmakt jämfört med de flesta andra stater runt om i Europa. Bosnien har ingen samordnad utrikespolitik, exporterar till väldigt få läder samt präglas av korruption. I folkmun sägs inte sällan att Bosnien fungerar som tre länder i ett eftersom det inte är medborgare som påverkar landets politik utan nationella kollektiv bestående av de tre konstitutionella folken: serber, kroater och bosnjaker, Det innebär att Bosnien inte är helt och hållet demokratisk samhälle eftersom endast individer ur de konstitutionella folkgrupperna får ställa upp i val.

EU medlemskap och dess möjligheter

Tanken om att Bosnien ska bli medlem av EU är främst stark hos ungdomar. Många ungdomar i Bosnien ser små eller inga möjligheter till en bra framtid i landet med tanke på att ungdomsarbetslösheten beräknas vara mellan 60-70 procent. I Europa talar vi nu om en förlorad generation på grund av den ekonomiska krisen men i Bosnien har flera generationer sedan kriget redan varit negativt påverkade av efterkrigstidens sega utveckling jämfört med exempelvis Kroatien och Serbien. Många vill kunna komma lättare ut till Europa för arbete och studier. Inte minst behöver Bosnien unga personer som är högutbildade utanför landet. Medlemskap skulle gynna ekonomisk utveckling genom frihandel, borttagning av tullar och inflöde av kapital.   EU medlemskap skulle även innebära en stark signal för fred på Västrabalkan eftersom tidigare konflikter mellan folkgrupper måste förkastas till historiens soptipp.  Medlemskapet skulle leda till att Bosnien måste gå igenom nödvändiga reformer för att införa bättre standarder inom den statliga administrationen. Det skulle även kunna leda till minskad korruption eftersom politiker kommer att vara tvungna att vara mer öppna med sina inkomster vilket fallet inte är idag.

Nationalister är starka men idag finns det fler medborgarpartier

Nationalistiska partier är fortfarande starka men det finns en annan politisk utveckling som har präglat Bosnien. Idag finns det både nya och äldre partier som kan beskrivas som medborgarpartier eftersom partier får röster från individer som tillhör de konstitutionella etniska grupperna.  Vid förra fallet blev en socialdemokratisk politiker som är en bosnjak vald som vice-president i SR bland annat genom att många som är bosniska serber röstade på honom och hans socialpolitiska förslag och försoningsretorik. Ett annat exempel är det socialliberala partiet Nasa Stranka som vill att Bosnien ska gå med EU och Nato samt är i praktiken det enda partiet som står för HBT-personer rättigheter. Det som är paradoxalt med politiken i Bosnien är att nationalister, framför allt de stora partierna som bosnienserbiska SDS och SNSD, bosnienkroatiska HDZ och bosnjakiska SDA egentligen är beroende av varandra eftersom partier brukar vinna val delvis genom retorik som bygger på etniska motsättningar och rädsla för de andra. Nationalister är även medvetna om att deras stöd skulle minska om Bosnien blir ett EU land med bättre levnadsstandard med ekonomin istället för nationen i centrum och bättre fungerande statliga institutioner som genom sin oberoende funktion skulle leda till att de inte kan utnyttjas av enskilda politiker. 

Europeisk demokrati behövs för fortsatt integration

Under EP-valet förekom begreppet europeiskt samarbete väldigt ofta i diskussionerna. Men valet handlade mer än bara samarbete. Det handlade om fortsatt integration vilket innebär att tänka och agera inom ett integrerat system där fler politiska beslut kan tas på EU-nivå. Samarbete räcker inte för att integrationen ska fungera eftersom den omfattar värderingar, lojaliteter samt relationer mellan medborgare, medlemsstater och unionen. Och ja både EU flaggan och Beethovens nia behövs , mer än någonsin. Tanken är att tänka vad som är bra för Unionen och inte endast vad som är bra för medlemsstaten.

Historiskt sett har EU åstadkommit det ingen annan internationell, mellanstatligt, överstatligt eller annan supernationell byråkratiskt organisation eller institution har åstadkommit. Nämligen att föra samman stater men även människor till den grad att när och annan EU-kritiker pratar om överstatlighet, globaliseringens fel eller nationell suveränitet så talas det ofta om saker och ting som inte existerar längre. Att dela valuta, ha lagstiftning på europeisk nivå, fri rörlighet för unionsmedborgare och bedriva gemensamt utrikespolitik var otänkbart en gång i tiden. Idag är sådan utveckling mer eller mindre nödvändigt och önskvärd för att stater och människor ska kunna agera i den globala och postnationella världen. Och nej, saker och ting var inte bättre för som bland annat nationalister i Europa anser. Nu gäller det att lösa de rådande kriserna och skapa en bättre framtid. Inte ett bättre förflutet.

Europeisk demokrati. I dagens Europa måste individen kunna få starkare rättigheter för att kunna att påverka makten på övernationell nivå

Unionen behöver i dagsläget reformer för att bland annat minska på byråkratin och lägga fokus där Unionen hanterar saker och ting bättre än medlemsstaterna.  Men reformen innebär även att makten måste kunna flyttas såväl uppåt som nedåt. I framtiden behövs dock andra sätt att fortsätta med integrationen inom Unionen vilket skulle omfatta ökad transparens, demokratiskt legitimitet, politiskt medvetenhet och identitetsskapande. I framtiden ska det inte finnas någon plats för orealistiska politiska löften som propageras men i verkligheten inte kan lösas på europeisk nivå. Vill man exempelvis att Sverige ska förhandla sitt unionsmedlemskap eller inte gå med i euro så bör man veta att det inte görs i Bryssel utan i Stockholm. Framtida val bör inte heller formas som nya folkomröstningar eftersom det inte handlar om ja eller nej till EU utan hur unionen ska fungera.

Det är lätt att kritisera unionen för att vara odemokratiskt och ett byråkratiskt monster som tar beslut utan att unionsmedborgare är medvetna om det. Men kritiken och frustrationen finns både hos de som vill ha mer makt på unionsnivå och de som vill ha mindre eller ingen alls. Faktumet är dock att demokrati än så länge fungerar ordentligt inom nationalstatens ramar. Som svensk medborgare kan jag påverka makten på lokalt, regionalt och nationellt nivå även om jag aldrig kommer att lära känna de flesta i Sverige eller veta alla namn på samtliga riksdagsledamöter. Men som europeisk medborgare är min rättighet och möjlighet att påverka makten begränsad. Och det är trots allt att runt om i unionen finns miljontals människor som jag delar värderingar med oavsett om de lever i Spanien, Italien eller Malta.

Fortsatt europeisk integration kommer att behövas inom politiska områden som ekonomi, miljö, energi, transporter, utrikesfrågor mm. För att göra unionen mer demokratiskt måste dock medborgare få mer inflytande. En god start har varit den så kallade europeiska medborgarinitiativet även om den inte har slagit igenom. Men demokrati tar tid. Det tog lång tid för Sverige men även för Irland eller Österrike att bli demokratiska stater på riktigt och därför kommer det ta ännu längre tid för Unionen. Unionsmedborgare måste ha bättre tillgång till information om vilka aspekter inom unionspolitiken som den enskilde kan påverka genom sin rösträtt.

Förslag på hur Unionen kan göras mer demokratiskt

Att forma demokrati på europeisk nivå är inte omöjligt. Det är inte hugget i sten att demokrati inte kan genomföras utanför nationalstatens ramar. Det handlar såväl som att ge människor möjligheter att forma nya politiska identiteter som att skapa medvetenhet om vilka områden kan påverkas. En del av inspiration hämtas från USA där federalismen är väldigt utformad och maktfördelningen utvecklad ända sedan landet skapades. Den federala makten i Washington beslutar väldigt lite eller inget alls exempelvis över delstaternas utbildningsväsende, polismyndigheter, sjukvårdspolitik, skatter eller hur nationalgardet ska användas. Det finns även de som menar att EU aldrig kan bli som USA eftersom vi inte har samma språk och kultur. Men varken samma språk och kultur behöver vara avgörande för att politiken ska fungera, det handlar snarare om vad vi som medborgare anser är funktionellt. USA:s är präglad av kulturella skillnader mellan exempelvis Texas, Kalifornien och Connecticut samtidigt som valdeltagande under presidentvalet brukar anses vara låg. I Indien talas det fler än 20 formella språk samtidigt som det råder tullar mellan delstaterna. Det vore ej möjligt för Unionen att bli en sorts superstat men självklart skulle det vara möjligt att ha en Union med tydligare maktfördelning mellan Bryssel och medlemsstaterna och mer gemensam europeisk politik inom olika områden. 

Slutligen för att göra unionen mer demokratiskt och hantera framtidens utmaningar med större demokratiskt legitimitet skulle följande åtgärder vara nödvändiga:

-        1.) Ge nationella parlament mer inflytande i europeiskt beslutsfattning. Förslag som kommer från kommissionen, rådet eller parlamentet måste kunna granskas och hanteras. På det sättet kommer nya generationer av riksdagspolitiker att behöva vara mer medvetna om EU samtidigt som deras väljare kommer kunna får bättre överblick i europeisk politik. 

-        2.)  Utveckla bättre medial bevakning av europeisk politik. Bland annat skulle en europeisk ”Rapport” behövas så att samma perspektiv kan förmedlas i hela Unionen.  Bryssel är inte långt från Sverige utan är Sveriges högsta politiska huvudstad efter Stockholm. Väljare ska kunna veta vilka politiska grupper som finns där samt vilka frågor som är aktuella.

-       3.)   Stoppa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg och sänk alldeles för höga löner eller förmåner för tjänstemän som har det. Populister ska inte få starkare inflytande genom att ställa Unionen mot folket. Att koncentrerar alla EU:s institutioner i en och samma stad skulle inte bara innebära sparade pengar utan också minska på koldioxidutsläppet. Det skulle även ge en signal att EU kan reformeras.

4.) Öka demokratin genom att argumentera för en valbar Europakommission. Europarlamentet är en grund för framtida europeisk demokrati men mer kan göras genom en del av Kommissionen skulle kunna vara valbar.

Stoppa kriget mot Ukraina!

Idag råder det krig mellan Ryssland och Ukraina, mellan två länder som länge genom historien har varit ett och samma land. Där människor drabbas av krigets fasor  både i Ryssland och Ukraina trots alla kontakter och band mellan landets invånare. Och det sker på en kontinent där många har levt med föreställningen att något mer krig om territorier inte skulle äga rum i Europa. Trots att Ryssland är världens största land till ytan har Putin valt att spela på det nationalistiska kortet och annektera Krim med eufori, ”nationell stolthet” och starkare tilltro till Kreml som resultat. Men också ökade statsutgifter för den ryska staten, politiskt isolering från EU samt Rysslands anseende. Kriget mot Ukraina har dock lyft upp även andra känslor hos medborgare i Ryssland, nämligen ett motstånd mot Kremls ambitioner.

För tillfället pågår fredsmarscher runt om i världen för att kriget i Ukraina ska upphöra. I Ryssland är anti-krigs demonstrationer tydliga med budskapet att kriget mellan ”brödrafolken” ska upphöra. Det absurda med den ryska statliga propagandan är dock att motsägande budskap brukar framföras. Å ena sidan propageras det att ryssar och ukrainare egentligen är ett och samma folk, har samma ”civilisatoriska öde” samt att ukrainskan egentligen är en rysk dialekt snarare än ett eget språk. Å andra sidan kallas ukrainare för fascister och förrädare som enligt vissa propagandister ingår i en större västerländsk-amerikansk-europeiskt eller annan konspiration mot Ryssland.

När jag ser på bilder från fredsmarschen i bland andra S:t Petersburg och Moskva är jag främst glad över att se människor i Ryssland som vågar stå upp mot den ryska statens aggression mot Ukraina. Det påminner mig om hur människor i Belgrad på 90-talet vågade visa sitt missnöje med makthavarna som hade beordrat den jugoslaviska militären att utföra attacker mot Kroatien och Bosnien. Samt om människor som både under kriget kämpade och än idag kämpar mot korrupta politiker, nationalister, hatet och etniska motsättningar. För att Serbien och Bosnien ska komma med i EU, satsa på framtiden, skapa välfärd och fungerande samhällen samt lägga gammal ondska och tragiska händelser bakom sig. 


Det går att stå upp mot makten i autoritära stater. Det kommer alltid att finnas människor som vill ha ett mer demokratiskt samhälle. Det är viktigt just på grund av demonstranterna som deltar på fredsmarschen att fortsätta att ge olika typer av stöd till både delar av den icke-statliga sektorn samt demokratiska partier i Ryssland. I framtiden har Europa och Ryssland stora möjligheter att ta vara på om Ryssland kan successivt utvecklas till ett demokratiskt samhälle och integreras inom EU. 

De som (inte) värnar om Sverige

I sista året av högstadiet fick jag för första gången höra talas om ett parti som hette Sverigedemokraterna. På den tiden kände jag knappt till något annat parti än Socialdemokraterna mest på grund av alla historier om Sverige som jag fick höra i Bosnien. Om Palme, höga skatter, solidaritet, välfärd, sociala skyddsnät, låg arbetslöshet och korruption samt hög levnadsstandard. Om ett fritt, demokratiskt och tolerant samhälle där människor med olika livsstilar, religioner och ursprung kunde leva i fred, tolerans och samexistens. Och att det inte fanns utrymme eller acceptans för rasism, främlingsfientlighet och omänskliga värderingar i Sveriges Riksdag.

Den världsbilden kunde ibland skakas av att man både under tiden i grundskolan och på gymnasiet fick höra om ”rasister”. Om att det fanns de som hatade invandrare, mörkhyade, iranier, judar eller somalier. Min SO-lärare och klassföreståndare i nian sa en gång att SD var ett parti som vill satsa mycket pengar på dagis men frågade samtidigt retoriskt hur partiet var i allt annat. Signalen var tydlig. SD hade fina budskap men var ruttet i stort. Fram till valet 2010 var SD för mig ett litet obetydligt parti vars hemsida jag aldrig besökte eller vars medlemmar eller program jag inte kände till. Idag är det dock inte längre vanligt bland väljare att tänka mycket på partiernas ideologier eller på samhällsvisoner. Det är snarare så att en väljare kan intressera sig för olika frågor och till och med ha olika partilojaliteter beroende på vilka frågor som intresserar en. Enligt vissa undersökningar anser mellan 20-25 % av väljarna att SD har den bästa invandringspolitiken även om de allra flesta inte håller med partiet i stort. Andra ser SD som en stark röst för försvarspolitiken och pensionärernas välmående. Missnöje med hur saker och ting bör eller inte bör fungera i samhället har många ansikten.

När SD kom in riksdagen efter valet 2010 var det en chock för många inklusive mig. Vad hade egentligen hänt i Sverige? Var det så många väljare som var rasister? Var missnöjet med invandringspolitiken så stark?  Eller var det bara ett tillfälligt projekt som Nydemokrati? Jag förfasades mest över uttalanden om muslimer. Det kändes skrämmande att höra saker och ting som hade stora likheter med den islamofobiska retoriken i Bosnien på 90-talet vilket resulterade i ett av de värsta brotten mot mänskligheten i Europa sedan 1945. Det kändes också obekvämt om att höra all retorik som verkade väldigt gammaldags och förlegat. Om ”traditioner” och ”det nationella” som att Sverige inte hade haft någon utveckling sedan mitten av 1800-talet.

Innan valet 2010 gjorde många politiker det som verkade väldigt logiskt och argumenterade mot SD genom att förklara deras argument som rasistiska och partiet som rasistiskt. I mina ögon var det den bästa typen av argument eftersom något annat inte behövdes mot ett parti som spred myter om invandring samt hat mot muslimer. Att argumentera mot SD skulle vara en barnlek eftersom populism för den rationelle samhällsmedborgaren förr eller senare visar sig vara en bluff . Eller?  Idag tycker jag att det politiska agerandet mot SD var felaktig av två skäl. För det första tog man inte upp mer utvecklade argument mot SD. Argumentationen enligt modellen ”du är rasist och därför har du fel” höll inte måttet. Det kändes i efterhand som att andra partier var förlamade i sin argumentationsförmåga.

 För det andra formade SD sina argument på ett mer utvecklat sätt än under 90-talet samt spred budskapet om att partiet hade förändrat sig. Att partiet till och med var mot rasism, ville skapa en bättre samhällsgemenskap samt inte var emot invandrare utan ”invandringskritiskt”. Att partiet ville hjälpa människor via FN samt ville assimilera dem som hade misslyckats med integrationen. Nolltolerans mot rasism??!!

Partiet hade därmed blivit ”rumsren” och blivit ett ”vanligt” riksdagsparti. Begreppet rasism och vad SD egentligen stod för började bli allt mer vagt och diffust för mig. Jag glömde till och med att bara tre år innan valet 2010 jag som gymnasieelev fick höra av läraren att SD var ett parti som ville att alla som var födda utomlands eller hade kommit till Sverige efter 70-talet skulle erbjudas pengar för att lämna Sverige. Att jag och mina klasskamrater fick på geografilektionen alla gå fram till tavlan och skriva upp länder där vi, våra föräldrar samt våra föräldrars föräldrar vara födda i. Att vi fick upp mer än 30-länder och därmed kunde se vilket Sverige som vi faktiskt levde i och att det fanns en stark beundran kring det.

Den ideologiska synen på samhällsbegrepp

Begrepp som demokrati, frihet eller rasism förändras med tiden genom att nya tolkningar uppkommer i takt samhällsutvecklingen. Ofta kan en och samma begrepp tolkas olika utifrån ideologiska perspektiv.  Frihet är inte samma sak för en liberal, socialist eller nationalist. Rasism är i många fall något helt annat för en liberal jämfört med en vänsterorienterad person. Poängen är att olika begrepp som spelar roll för samhällsutvecklingen måste ständigt diskuteras av samhällsmedborgarna för att demokratin ska kunna utvecklas. Bland det värsta som kan hända i ett samhälle är när begrepp som handlar om människosyn blir så pass snedvridna eller missuppfattade så att till och med en rasist kan vara anti-rasist. I Nazityskland var nazisterna inte anti-semiter utan framställde sig själva som kritiker av det judiska folket. Nazisterna skulle till och med ”rädda Europa” från den judiska konspirationen och judarnas underlägsenhet så att andra raser inte skulle behöva beblandas med judarna. 

I förre detta Jugoslavien fick generation efter generation lära sig om att nationalism var förbjuden och negativt för samhället. Saken var dock att den kommunistiska regimen bedrev en förvanskad och ideologiskt vriden historieskrivning. Nationalismen som i olika grad rådde bland jugoslaviska folkgrupper sopades under mattan och förklarades vara försvunnen för gott.  Någon har sagt att man kan döda människor men inte idéer. Resultatet blev att generation efter generation inte fick lära sig om vad nationalisms betydde eller vad som egentligen hände i Jugoslavien under andra världskriget då majoriteten av jugoslaver dödades av andra jugoslaver. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var det inte ovanligt att ”nyväckta” nationalister hävdade att de inte alls var nationalister. Att de inte alls ville ha krig eller hata andra utan att gränserna skulle ”omdefinieras” eller att folkgrupper skulle ”omplaceras”. Det handlade också om att ”älska sitt folk”, ”vara patriot” och ”värna om sin historia.” Resultatet blev att massivt våld, mördande och lidande under perioden 1941-1945 hade sin repris under 1991-1995 framför allt under kriget i Bosnien. 

Från ”skända inte din ras” till ”att värna om vår kultur”. 

Dagens rasism i Sverige kan förvirra både en rasist, en främlingsfientlig och en anti-rasist. Det handlar främst om att ordet ”ras” sällan nämns i offentliga och privata diskussioner. Däremot förekommer begrepp som kultur, sed, tradition, samt namn på etniska eller religiösa tillhörigheter. Detta är inte unikt för Sverige utan en trend i Europa samt andra delar av världen. Förr i tiden var rasismen framför allt baserat på föreställningar om biologiska skillnader mellan människoraser. De som var ”starkare” kunde rättfärdiga koloniseringen av Afrika eller bedriva krig mot andra nationer som ansågs vara mindre värda eller underlägsna. Eller ägna sig åt rasbiologiskt "forskning".  Med tiden efter andra världskriget övergavs föreställningar om raser tack vare vetenskapliga argument men föreställningar levde kvar och finns än idag bland annat hos så kallade ”nynazistiska” grupperingar.  I slutet av 80-talet och början av 90-talet var en del av SD:s budskap att den svenska rasen inte skulle skändas. Idag handlar rasismen i Sverige mer om felaktiga och missvisande föreställningar om kultur samt etnicitet.  

Både kultur och etnicitet är väldigt abstrakta och komplexa begrepp. Det finns inget egentligt svar på vad som är ”svensk kultur” eller vad som innebär att vara ”svensk”. I takt med den ekonomiska krisen i Europa har jag allt oftare fått höra eller läsa om begrepp som nationella identiteter, traditioner, svenskhet, brittiskhet, serbiskhet, franskhet osv. Ekonomiska kriser orsakar ofta identitetskriser hos människor. Det är inte sällan människor blir nostalgiska och längtar tillbaka till ”de gamla goda dagarna”. Frågan är om rasismen har bytt kläder som en reaktion mot mångkultur, globalisering, EU eller annat som anses hota nationen där kampen om ”kulturen” står i fokus?

Det är också skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet handlar bland annat om att man upplever att det är ”naturligt” att tillhöra och leva med exempelvis en viss etnisk grupp. Därmed är främlingsfientlighet något som bygger på sociala föreställningar och ibland förväxlas med den kulturella rasismen. Att till exempel säga att man inte vill bo med muslimer är inte samma sak som att säga att muslimer har en våldsam kultur. Det bästa argumentet mot främlingsfientlighet är att det inte är naturligt eller normalt att man identifierar sig med en viss ”grupp” utan att det är något som konstrueras socialt genom mänskliga handlingar. Ingen individ har någonsin valt sin födelseort.

Rasismens, intoleransens och myternas nya och gamla kläder

Rasismen och intoleransen idag handlar oftast inte om hudfärg eller rasbiologiska föreställningar utan om sociala föreställningar. I SD:s senaste valfilm där rasismen tas upp är budskapet dels att partiet egentligen är mot rasism samt dels att det inte är rasism att värna om ”vår historia, vår kultur och vårt land” och ”stoppa det organiserade tiggeriet”. Jag vill bestrida SD:s budskap på flera punkter och hävda att partiet fortfarande är präglad av rasism, intolerans samt ser vissa människor som mindre värda. SD har gjort en  ideologiskt förvandling från den biologiska rasismen till en kulturell rasism. Den ”antirasistiska” valfilmen är motbjudande, vidrig samt manipulerande med syftet att både propagera rasism samt att ändra synen på vad dagens rasism egentligen är. 

1.  SD profilerar sig idag som ”socialkonservativt parti”. Men i grunden handlar det om nationalism och bör vägas upp med att andra nationalistiska partier som UKIP i Storbritannien (samarbetar med SD i Europaparlamentet) samt Enade Ryssland (Putins parti) också profilerar sig som socialt konservativa.  Konservatism även om den är ”social” handlar i grunden om att ”bevara” det som anses vara bra eller värt att bevara. Det bästa exemplet på ett konservativt parti i Sverige är Kristdemokraterna. Nationalism handlar istället om att genom myter och missvisande tolkningar påstå att något som existerade ”förr i tiden” bör tas tillbaka. Att bevara religionsfriheten i Sverige vore bättre att propagera än att Sverige ska vara ett kristet land och att islam är osvenskt. 

SD:s retorik har gått från ”Bevara Sverige svenskt” till ”Ge oss Sverige tillbaka”. Bland det som ska tas tillbaka och bevaras är de sanna ”traditionerna”. Att titta på Kalle Anka på julafton och äta julskinka är något som alla i Sverige har gjort genom tiderna. Eller? Allt annat som anses vara ”osvenskt” är icke-traditionellt och ska försvinna. SD:s nationalism är således anti-konservativ eftersom partiet propagerar om att dagens Sverige ska vara ett Sverige som aldrig har existerat. Det är som att Palmes engagemang för omvärlden, miljörörelsen, demonstrationer mot Vietnamkriget, ”68 vågen”, internationalismen, solidaritet med u-länder, invandringen som bidrog till välfärdens utveckling eller Sveriges engagemang inom FN inte alls har ägt rum. Nationalister eftersträvar inte en bättre framtid utan ”ett bättre förflutet”. 

2. Nationalister har aldrig värnat om historien. Historieskrivning handlar om att tillämpa vetenskapliga metoder och  bygga sina argument på  fakta. Det står i kontrast till nationalism som bygger på myter och irrationella föreställningar. Nationalism går emot fakta, bland annat fakta om att nationer inte är naturliga eller bygger på att människor har samma kulturella eller historiska kontinuitet. En sann nationalist skulle aldrig hålla med om att nationer är socialt konstruerade genom myter och uppkommer i Europa först under 1800-talet. I länder där nationalismen är stark som Ryssland eller Turkiet är det inte sällan att en historiker blir utsatta för repressiva handlingar på grund av sin forskning som kan anses vara fara för den "nationella självbilden". Som exempelvis armeniska folkmordet eller Stalins gulager. I SD:s Sverige är drömmen att forma starkare nationalism i skolor genom gestalter som Karl XII trots att han dog mer än 100 år innan den svenska nationen ens började formas.

Historia är för nationalister ett redskap att skapa ett kollektivistiskt och autoritärt samhälle men också att legitimera handlingar mot andra. I ”vår historia” är vi de goda, smarta, traditionella, bäst på allting medan de andra är si och så. På det sättet kan ”vi” avgränsa oss från ”de andra”. Det går också som i fall med Ryssland och Krim ockupera andra staters territorier. Historia är också något som nationalister vill använda för att kontrollera människors identiteter. I ett nationalistiskt samhälle ska individen inte forma sin egen identitet utan ta emot en som redan är konstruerat. Historia är för nationalister det som nationalister anser är sanningen. Allt annat är inte ”vår historia”.

3.    Nationalister har precis som i fallet med historia aldrig värnat om kulturen på ett rationellt sätt. Idag när begreppet kultur har ersatt begreppet ras i rasistiska föreställningar är det extra viktigt att upplysa människor om den kulturrasistiska faran.  Ungefär som människor kategoriserades i raser på 1920 och 30-talet inom rasbiologisk forskning vill dagens nationalister i Europa kategorisera människor i ”nationella kulturer”. Det spelar ingen roll om människor i Bayern och Niedersachsen, Lombardien och Kalabrien, Slavonien och Dalmatien, eller Norrland och Skåne inte alls har samma kultur och mentalitet. Inte heller roll att en läkare från medelklassen i Stockholm kan ha mer kulturellt gemensamt med en läkare från medelklassen i Wien än med en mjölkbonde i Tierp.  ”Vår kultur” är det som vi anser är vår kultur. Allt annat är inte vår kultur.

Den kulturella rasismen som riktar sig mot muslimer är just en form av rasism eftersom tankarna handlar om att ”vi är mer utvecklade, starkare och bättre än dem”. Våldtäkt och könsstympning anses vara djupt rotat i ”islamisk kultur” medan islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Islam stämplas som något efterblivet, som ett hot mot Västvärlden och jämförs med nazism trots att dagens nationalister har mycket gemensamt med 30-talets nationalsocialister. Islam ses inte som en del av vårt samhälle trots att det finns svenskar som är muslimer. Att det finns 1,2 miljarder muslimer i världen och olika tolkningar av religionen beroende på kontinent, stat, stad, landsbygd, socioekonomisk status, personliga uppfattningar spelar för många ingen roll. Saker och ting måste föreställas som enkla för att det ska vara lätt att vara inskränkt, intolerant och hatisk.

Nationalister är också snarare mer kända för som kulturförstörare snarare än som kulturbärare. Bokbränningar, språkpurism, landsförvisningar av kulturpersonligheter, förstörelse av historiska verk, mytspridningar om vad som är ”vår kultur”. Att Cornelis ursprungligen var från Nederländerna, Harry Schein från Österrike, att ABBA vann Melodifestivalen genom att sjunga på engelska eller att delar av folkmusiken har rötter i andra länder spelar ingen roll. För varken Zlatan eller Loreen "spelar svenskt". Kulturer får inte blandas och människor som tillhör ”mindre utvecklade” eller ”våldsamma” kulturer som exempelvis muslimerna från ”arabländer” är inte välkomna att vara en del av samhället. Sverige måste också vara ett kristet land med kristna värderingar och inte ett sekulärt samhälle. Utrymme finns inte för andra åskådningar eftersom dessa anses som osvenska. I SD:s Sverige finns inga muslimer, buddhister, hinduer, ateister, homosexuella, med flera. Sverige måste vara ett etniskt homogent samhälle där alla måste assimileras efter en och samma idé. De som inte accepterar SD:s identitetsyn är inte "riktiga" svenskar.  

Nationalister tar inte hänsyn till kulturantropologisk eller sociologisk där kulturella skillnader kan diskuteras utan att någon anses vara överlägsen eller underlägsen. Freud menade att psykoanalysen och de psykologiska problem som han upplevde hos människor vara universella. Det visade sig senare inte stämma eftersom varje samhälle har sina problem. Många aspekter som förekommer eller har förekommit i ”västerländska samhällen” som mobbning, anorexia, alkoholmissbruk, folkmord, koncentrationsläger eller skattebrott förekommer inte eller har inte förekommit på många andra håll i världen. Den som tycker att SD värnar om kulturen i Sverige bör fråga sig vilket Sverige man vill ha och vilket anseende Sverige ska ha i Europa och i omvärlden. 

4.    SD profilerar sig som ett parti som står för kristna värderingar. Som liberal och humanist frågar jag mig då om inte partiet borde ha haft ett annat budskap om tiggare? Vad sägs om istället ”hjälp den som tigger som Jesus hade gjort”? SD har anammat en retorik om tiggare som användes i Nazityskland. ”Trygghet och tradition” verkar inte ha slagit igenom när det gäller att vara medmänsklig utan när det gäller att stöta ifrån sig människor. Om vi ska ha ett Sverige som ska vara humant så bör SD:s budskap om tiggarna ifrågasättas kraftigt. Annars blir kristna värderingar ett begrepp som ska handla om isolering och fientlighet mot omvärlden istället för att handla om att hjälpa människor i nöd.

SD använder sig även av FN  i sin retorik om att hjälpa människor på plats. Även om argumenten är framställda på ett rationellt sätt så är partiet inte intresserad av att hjälpa människor på plats just för att hjälpa människor i nöd. Det handlar om att hålla borta människor från Sverige på grund av rädslan för ”de andra”. Det bör även läggas till att nationalister i många fall är emot FN eftersom Förenta Nationer står för de värderingar som nationalister förkastar. Även om saker och ting skiljer sig i praktiken så står FN så mycket som det går för mångkultur, internationalism, tolerans, fred, samexistens och mångfald. FN önskar sig definitivt inte att politiker ur partier som SD ska få mer utrymme inom politiken rörande invandring, fylkingar och asyl. Det skulle bara skada Sveriges goda rykte inom FN som en av de staterna som mest ställer upp för en bättre värld. 

5.    Det menas även samtidigt från SD:s sida att det inte behövs någon integration. Om invandringen skulle minska med ”90 procent” så skulle integrationen sköta sig självt. Integrationen skulle även idag också kunna lösas över en natt genom ”assimilering”. Detta är ansvarslöst och orealistiskt. För det första kan människor i Sverige inte assimileras till det som SD anser är rätt eftersom det inte finns någon egentlig svensk nationell identitet liksom inte heller brittisk, amerikansk eller kinesiskt. Det är inte SD som ska bestämma eller ha monopol över människors identiteter. För det andra behövs integration även för människor som är högutbildade. Om Sverige och andra länder i Europa ska kunna locka till sig högutbildad arbetskraft som samhällsforskare, vetenskapsmän, ingenjörer och dataspecialister så måste vi erbjuda dessa en bra mottagande och attraktiva villkor. I slutet av 60-talet kunde mina släktingar flytta till Tyskland och dagen efter direkt börja arbeta i fabrikerna. Idag lever vi i en värld som präglas av informationssamhället och kunskapsekonomier. Att hävda att integration inte behövs är inte ”Sverigevänligt” utan tvärtom.

Ja till en öppnare invandringspolitisk debatt men kom ihåg att vi lever i Europa

Idag skulle jag delvis hålla med de som hävdar att SD aldrig hade kommit i riksdagen om andra partier, framför allt de två största Socialdemokraterna och Moderaterna, hade drivit fram ett öppnare debattklimat om invandringspolitik. Det är också bra att veta att de flesta som röstar på SD absolut inte är rasister utan att det handlar om om olika typer av missnöje. Sverige är inte ett rasistiskt land och SD är ett missnöjesparti för den som vill ”straffrösta”. I ett demokratiskt samhälle kommer olika typer av missnöjen alltid att förekomma. Som liberal stödjer jag ambitionen om att invandringspolitiken bör diskuteras öppnare med inspiration från Kanada som är ett välmående välfärdsland, medborgarstat och mångkulturellt samhälle. Varje år måste den kanadensiska regeringen presentera resultat av invandringspolitiken precis som med andra politiska områden som rör försvar, energi, ekonomi eller miljö.

Ett mångkulturellt samhälle har också sina problem inte minst där rasism och intolerans kan riktas utifrån olika håll och där rasismen har många ansikten. Det ställer också krav på att invandring och integration ska kunna diskuteras öppnare och i större utsträckning. Men det finns något som skiljer Kanada och Europa väsentligt. Den som flyttar till Kanada men även till Australien eller USA och får medborgarskap blir lättare accepterad som  kanadensare, australiensare eller amerikan. Att vara invandrare i Sverige är för många mer än ett juridiskt begrepp för en person som flyttar in till Sverige från ett annat land. Att vara invandrare blir en identitet där individen ska ingå en stor grupp av människor som har sitt ursprung i olika världsdelar. För en del är världen som sådan att man antigen kan vara invandrare eller svensk. I Sverige kan ens egna barn eller barnbarn vara andra eller tredje generations invandrare istället för att kunna vara andra eller tredje generations svenskar.

I Kanada är invandringsfrågan lågt prioriterat eftersom invandringspolitiken inte anses vara viktigare för samhällsutvecklingen än ekonomi, skatter, miljö, energi med flera. I Europa är däremot invandringspolitiken ofta en av de viktigaste samhällsfrågorna och brukar gå ihop med identitetspolitiken. Invandring ses i många europeiska stater som ett samhällsproblem och som en hot mot det som anses vara nationella identiteter och kulturer. Det finns de som främst skulle se Danmark men även Nederländerna och Storbritannien som positiva exempel där invandringen kan debatteras ”friare” och där ”krav på invandrare” kan ställas lättare rörande integration. Jag är dock skeptiskt om detta verkligen skulle resultera i en mer effektiv invandringspolitik eller integrationspolitik. Samt om det skulle resultera i ett mer öppet och tolerant samhälle. Bland annat har öppnare debatt och strängare invandringspolitiska åtgärder inte lett till att partier med populism, nationalism och rasism på agendan blivit svagare. Det har snarare i flera fall blivit tvärtom. Varken Storbritannien, Nederländerna, Italien, Frankrike eller ens Danmark lyckades bevisa att de så kallade ”sociala turismen” eller ”välfärdsturismen” hade ägt rum, inte ens på låg nivå, genom migrationen från andra EU-länder.  Ändå gick det mer eller mindre framåt för invandringsfientliga partier under EP-valet. Ändå har människor i Europa inte lämnat föråldrade identitetssyn bakom sig trots all utveckling  från andra världskriget tills idag bestående av anti-rasism, tolerans, multikulturalism, internationalism, EU, samförstånd mm.   

I Europa riskerar man snarare idag att försämra bilden av det egna landet samt göra sig oattraktiv för invandring trots att EU redan idag behöver arbetskraft, både låg- samt högutbildad, för att få fart på ekonomin. Så visst, ja tack till öppnare debatt om invandringspolitik, flyktingpolitik, asylpolitik eller integrationspolitik. Men det krävs också en diskussion om hur främlingsfientlighet, nationalism och rasism ska bekämpas med tanke på att världen idag är global och behöver sådan solidaritet samt identitetsskapande för framtidens utmaningar. Att göra som högerextremister och betrakta globalisering, internationalisering och europeisering som ett hot kommer inte leda till bättre ekonomi, välfärd, tolerans eller att människor bygger broar mellan varandra istället för murar. I dagens värld hindrar olika typer av högerextremism utvecklingen framåt där tanken är att människor ska kunna byta idéer, tankar och knyta band till varandra med syfte att skapa bättre livsförhållanden för varandra. Framtidens utmaningar kommer inte alltid kunna lösas på ”nationell nivå” utan snarare kommer människor att behövs skapa starkare band bland annat till EU för att rätt beslut ska kunna tas på rätt plats. Inte minst när det gäller hur flyktingar som kommer till EU ska på FN:s vädjan ska kunna tas emot av fler medlemsstater och inte färre.