Stoppa kriget mot Ukraina!

Idag råder det krig mellan Ryssland och Ukraina, mellan två länder som länge genom historien har varit ett och samma land. Där människor drabbas av krigets fasor  både i Ryssland och Ukraina trots alla kontakter och band mellan landets invånare. Och det sker på en kontinent där många har levt med föreställningen att något mer krig om territorier inte skulle äga rum i Europa. Trots att Ryssland är världens största land till ytan har Putin valt att spela på det nationalistiska kortet och annektera Krim med eufori, ”nationell stolthet” och starkare tilltro till Kreml som resultat. Men också ökade statsutgifter för den ryska staten, politiskt isolering från EU samt Rysslands anseende. Kriget mot Ukraina har dock lyft upp även andra känslor hos medborgare i Ryssland, nämligen ett motstånd mot Kremls ambitioner.

För tillfället pågår fredsmarscher runt om i världen för att kriget i Ukraina ska upphöra. I Ryssland är anti-krigs demonstrationer tydliga med budskapet att kriget mellan ”brödrafolken” ska upphöra. Det absurda med den ryska statliga propagandan är dock att motsägande budskap brukar framföras. Å ena sidan propageras det att ryssar och ukrainare egentligen är ett och samma folk, har samma ”civilisatoriska öde” samt att ukrainskan egentligen är en rysk dialekt snarare än ett eget språk. Å andra sidan kallas ukrainare för fascister och förrädare som enligt vissa propagandister ingår i en större västerländsk-amerikansk-europeiskt eller annan konspiration mot Ryssland.

När jag ser på bilder från fredsmarschen i bland andra S:t Petersburg och Moskva är jag främst glad över att se människor i Ryssland som vågar stå upp mot den ryska statens aggression mot Ukraina. Det påminner mig om hur människor i Belgrad på 90-talet vågade visa sitt missnöje med makthavarna som hade beordrat den jugoslaviska militären att utföra attacker mot Kroatien och Bosnien. Samt om människor som både under kriget kämpade och än idag kämpar mot korrupta politiker, nationalister, hatet och etniska motsättningar. För att Serbien och Bosnien ska komma med i EU, satsa på framtiden, skapa välfärd och fungerande samhällen samt lägga gammal ondska och tragiska händelser bakom sig. 


Det går att stå upp mot makten i autoritära stater. Det kommer alltid att finnas människor som vill ha ett mer demokratiskt samhälle. Det är viktigt just på grund av demonstranterna som deltar på fredsmarschen att fortsätta att ge olika typer av stöd till både delar av den icke-statliga sektorn samt demokratiska partier i Ryssland. I framtiden har Europa och Ryssland stora möjligheter att ta vara på om Ryssland kan successivt utvecklas till ett demokratiskt samhälle och integreras inom EU. 

De som (inte) värnar om Sverige

I sista året av högstadiet fick jag för första gången höra talas om ett parti som hette Sverigedemokraterna. På den tiden kände jag knappt till något annat parti än Socialdemokraterna mest på grund av alla historier om Sverige som jag fick höra i Bosnien. Om Palme, höga skatter, solidaritet, välfärd, sociala skyddsnät, låg arbetslöshet och korruption samt hög levnadsstandard. Om ett fritt, demokratiskt och tolerant samhälle där människor med olika livsstilar, religioner och ursprung kunde leva i fred, tolerans och samexistens. Och att det inte fanns utrymme eller acceptans för rasism, främlingsfientlighet och omänskliga värderingar i Sveriges Riksdag.

Den världsbilden kunde ibland skakas av att man både under tiden i grundskolan och på gymnasiet fick höra om ”rasister”. Om att det fanns de som hatade invandrare, mörkhyade, iranier, judar eller somalier. Min SO-lärare och klassföreståndare i nian sa en gång att SD var ett parti som vill satsa mycket pengar på dagis men frågade samtidigt retoriskt hur partiet var i allt annat. Signalen var tydlig. SD hade fina budskap men var ruttet i stort. Fram till valet 2010 var SD för mig ett litet obetydligt parti vars hemsida jag aldrig besökte eller vars medlemmar eller program jag inte kände till. Idag är det dock inte längre vanligt bland väljare att tänka mycket på partiernas ideologier eller på samhällsvisoner. Det är snarare så att en väljare kan intressera sig för olika frågor och till och med ha olika partilojaliteter beroende på vilka frågor som intresserar en. Enligt vissa undersökningar anser mellan 20-25 % av väljarna att SD har den bästa invandringspolitiken även om de allra flesta inte håller med partiet i stort. Andra ser SD som en stark röst för försvarspolitiken och pensionärernas välmående. Missnöje med hur saker och ting bör eller inte bör fungera i samhället har många ansikten.

När SD kom in riksdagen efter valet 2010 var det en chock för många inklusive mig. Vad hade egentligen hänt i Sverige? Var det så många väljare som var rasister? Var missnöjet med invandringspolitiken så stark?  Eller var det bara ett tillfälligt projekt som Nydemokrati? Jag förfasades mest över uttalanden om muslimer. Det kändes skrämmande att höra saker och ting som hade stora likheter med den islamofobiska retoriken i Bosnien på 90-talet vilket resulterade i ett av de värsta brotten mot mänskligheten i Europa sedan 1945. Det kändes också obekvämt om att höra all retorik som verkade väldigt gammaldags och förlegat. Om ”traditioner” och ”det nationella” som att Sverige inte hade haft någon utveckling sedan mitten av 1800-talet.

Innan valet 2010 gjorde många politiker det som verkade väldigt logiskt och argumenterade mot SD genom att förklara deras argument som rasistiska och partiet som rasistiskt. I mina ögon var det den bästa typen av argument eftersom något annat inte behövdes mot ett parti som spred myter om invandring samt hat mot muslimer. Att argumentera mot SD skulle vara en barnlek eftersom populism för den rationelle samhällsmedborgaren förr eller senare visar sig vara en bluff . Eller?  Idag tycker jag att det politiska agerandet mot SD var felaktig av två skäl. För det första tog man inte upp mer utvecklade argument mot SD. Argumentationen enligt modellen ”du är rasist och därför har du fel” höll inte måttet. Det kändes i efterhand som att andra partier var förlamade i sin argumentationsförmåga.

 För det andra formade SD sina argument på ett mer utvecklat sätt än under 90-talet samt spred budskapet om att partiet hade förändrat sig. Att partiet till och med var mot rasism, ville skapa en bättre samhällsgemenskap samt inte var emot invandrare utan ”invandringskritiskt”. Att partiet ville hjälpa människor via FN samt ville assimilera dem som hade misslyckats med integrationen. Nolltolerans mot rasism??!!

Partiet hade därmed blivit ”rumsren” och blivit ett ”vanligt” riksdagsparti. Begreppet rasism och vad SD egentligen stod för började bli allt mer vagt och diffust för mig. Jag glömde till och med att bara tre år innan valet 2010 jag som gymnasieelev fick höra av läraren att SD var ett parti som ville att alla som var födda utomlands eller hade kommit till Sverige efter 70-talet skulle erbjudas pengar för att lämna Sverige. Att jag och mina klasskamrater fick på geografilektionen alla gå fram till tavlan och skriva upp länder där vi, våra föräldrar samt våra föräldrars föräldrar vara födda i. Att vi fick upp mer än 30-länder och därmed kunde se vilket Sverige som vi faktiskt levde i och att det fanns en stark beundran kring det.

Den ideologiska synen på samhällsbegrepp

Begrepp som demokrati, frihet eller rasism förändras med tiden genom att nya tolkningar uppkommer i takt samhällsutvecklingen. Ofta kan en och samma begrepp tolkas olika utifrån ideologiska perspektiv.  Frihet är inte samma sak för en liberal, socialist eller nationalist. Rasism är i många fall något helt annat för en liberal jämfört med en vänsterorienterad person. Poängen är att olika begrepp som spelar roll för samhällsutvecklingen måste ständigt diskuteras av samhällsmedborgarna för att demokratin ska kunna utvecklas. Bland det värsta som kan hända i ett samhälle är när begrepp som handlar om människosyn blir så pass snedvridna eller missuppfattade så att till och med en rasist kan vara anti-rasist. I Nazityskland var nazisterna inte anti-semiter utan framställde sig själva som kritiker av det judiska folket. Nazisterna skulle till och med ”rädda Europa” från den judiska konspirationen och judarnas underlägsenhet så att andra raser inte skulle behöva beblandas med judarna. 

I förre detta Jugoslavien fick generation efter generation lära sig om att nationalism var förbjuden och negativt för samhället. Saken var dock att den kommunistiska regimen bedrev en förvanskad och ideologiskt vriden historieskrivning. Nationalismen som i olika grad rådde bland jugoslaviska folkgrupper sopades under mattan och förklarades vara försvunnen för gott.  Någon har sagt att man kan döda människor men inte idéer. Resultatet blev att generation efter generation inte fick lära sig om vad nationalisms betydde eller vad som egentligen hände i Jugoslavien under andra världskriget då majoriteten av jugoslaver dödades av andra jugoslaver. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var det inte ovanligt att ”nyväckta” nationalister hävdade att de inte alls var nationalister. Att de inte alls ville ha krig eller hata andra utan att gränserna skulle ”omdefinieras” eller att folkgrupper skulle ”omplaceras”. Det handlade också om att ”älska sitt folk”, ”vara patriot” och ”värna om sin historia.” Resultatet blev att massivt våld, mördande och lidande under perioden 1941-1945 hade sin repris under 1991-1995 framför allt under kriget i Bosnien. 

Från ”skända inte din ras” till ”att värna om vår kultur”. 

Dagens rasism i Sverige kan förvirra både en rasist, en främlingsfientlig och en anti-rasist. Det handlar främst om att ordet ”ras” sällan nämns i offentliga och privata diskussioner. Däremot förekommer begrepp som kultur, sed, tradition, samt namn på etniska eller religiösa tillhörigheter. Detta är inte unikt för Sverige utan en trend i Europa samt andra delar av världen. Förr i tiden var rasismen framför allt baserat på föreställningar om biologiska skillnader mellan människoraser. De som var ”starkare” kunde rättfärdiga koloniseringen av Afrika eller bedriva krig mot andra nationer som ansågs vara mindre värda eller underlägsna. Eller ägna sig åt rasbiologiskt "forskning".  Med tiden efter andra världskriget övergavs föreställningar om raser tack vare vetenskapliga argument men föreställningar levde kvar och finns än idag bland annat hos så kallade ”nynazistiska” grupperingar.  I slutet av 80-talet och början av 90-talet var en del av SD:s budskap att den svenska rasen inte skulle skändas. Idag handlar rasismen i Sverige mer om felaktiga och missvisande föreställningar om kultur samt etnicitet.  

Både kultur och etnicitet är väldigt abstrakta och komplexa begrepp. Det finns inget egentligt svar på vad som är ”svensk kultur” eller vad som innebär att vara ”svensk”. I takt med den ekonomiska krisen i Europa har jag allt oftare fått höra eller läsa om begrepp som nationella identiteter, traditioner, svenskhet, brittiskhet, serbiskhet, franskhet osv. Ekonomiska kriser orsakar ofta identitetskriser hos människor. Det är inte sällan människor blir nostalgiska och längtar tillbaka till ”de gamla goda dagarna”. Frågan är om rasismen har bytt kläder som en reaktion mot mångkultur, globalisering, EU eller annat som anses hota nationen där kampen om ”kulturen” står i fokus?

Det är också skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet handlar bland annat om att man upplever att det är ”naturligt” att tillhöra och leva med exempelvis en viss etnisk grupp. Därmed är främlingsfientlighet något som bygger på sociala föreställningar och ibland förväxlas med den kulturella rasismen. Att till exempel säga att man inte vill bo med muslimer är inte samma sak som att säga att muslimer har en våldsam kultur. Det bästa argumentet mot främlingsfientlighet är att det inte är naturligt eller normalt att man identifierar sig med en viss ”grupp” utan att det är något som konstrueras socialt genom mänskliga handlingar. Ingen individ har någonsin valt sin födelseort.

Rasismens, intoleransens och myternas nya och gamla kläder

Rasismen och intoleransen idag handlar oftast inte om hudfärg eller rasbiologiska föreställningar utan om sociala föreställningar. I SD:s senaste valfilm där rasismen tas upp är budskapet dels att partiet egentligen är mot rasism samt dels att det inte är rasism att värna om ”vår historia, vår kultur och vårt land” och ”stoppa det organiserade tiggeriet”. Jag vill bestrida SD:s budskap på flera punkter och hävda att partiet fortfarande är präglad av rasism, intolerans samt ser vissa människor som mindre värda. SD har gjort en  ideologiskt förvandling från den biologiska rasismen till en kulturell rasism. Den ”antirasistiska” valfilmen är motbjudande, vidrig samt manipulerande med syftet att både propagera rasism samt att ändra synen på vad dagens rasism egentligen är. 

1.  SD profilerar sig idag som ”socialkonservativt parti”. Men i grunden handlar det om nationalism och bör vägas upp med att andra nationalistiska partier som UKIP i Storbritannien (samarbetar med SD i Europaparlamentet) samt Enade Ryssland (Putins parti) också profilerar sig som socialt konservativa.  Konservatism även om den är ”social” handlar i grunden om att ”bevara” det som anses vara bra eller värt att bevara. Det bästa exemplet på ett konservativt parti i Sverige är Kristdemokraterna. Nationalism handlar istället om att genom myter och missvisande tolkningar påstå att något som existerade ”förr i tiden” bör tas tillbaka. Att bevara religionsfriheten i Sverige vore bättre att propagera än att Sverige ska vara ett kristet land och att islam är osvenskt. 

SD:s retorik har gått från ”Bevara Sverige svenskt” till ”Ge oss Sverige tillbaka”. Bland det som ska tas tillbaka och bevaras är de sanna ”traditionerna”. Att titta på Kalle Anka på julafton och äta julskinka är något som alla i Sverige har gjort genom tiderna. Eller? Allt annat som anses vara ”osvenskt” är icke-traditionellt och ska försvinna. SD:s nationalism är således anti-konservativ eftersom partiet propagerar om att dagens Sverige ska vara ett Sverige som aldrig har existerat. Det är som att Palmes engagemang för omvärlden, miljörörelsen, demonstrationer mot Vietnamkriget, ”68 vågen”, internationalismen, solidaritet med u-länder, invandringen som bidrog till välfärdens utveckling eller Sveriges engagemang inom FN inte alls har ägt rum. Nationalister eftersträvar inte en bättre framtid utan ”ett bättre förflutet”. 

2. Nationalister har aldrig värnat om historien. Historieskrivning handlar om att tillämpa vetenskapliga metoder och  bygga sina argument på  fakta. Det står i kontrast till nationalism som bygger på myter och irrationella föreställningar. Nationalism går emot fakta, bland annat fakta om att nationer inte är naturliga eller bygger på att människor har samma kulturella eller historiska kontinuitet. En sann nationalist skulle aldrig hålla med om att nationer är socialt konstruerade genom myter och uppkommer i Europa först under 1800-talet. I länder där nationalismen är stark som Ryssland eller Turkiet är det inte sällan att en historiker blir utsatta för repressiva handlingar på grund av sin forskning som kan anses vara fara för den "nationella självbilden". Som exempelvis armeniska folkmordet eller Stalins gulager. I SD:s Sverige är drömmen att forma starkare nationalism i skolor genom gestalter som Karl XII trots att han dog mer än 100 år innan den svenska nationen ens började formas.

Historia är för nationalister ett redskap att skapa ett kollektivistiskt och autoritärt samhälle men också att legitimera handlingar mot andra. I ”vår historia” är vi de goda, smarta, traditionella, bäst på allting medan de andra är si och så. På det sättet kan ”vi” avgränsa oss från ”de andra”. Det går också som i fall med Ryssland och Krim ockupera andra staters territorier. Historia är också något som nationalister vill använda för att kontrollera människors identiteter. I ett nationalistiskt samhälle ska individen inte forma sin egen identitet utan ta emot en som redan är konstruerat. Historia är för nationalister det som nationalister anser är sanningen. Allt annat är inte ”vår historia”.

3.    Nationalister har precis som i fallet med historia aldrig värnat om kulturen på ett rationellt sätt. Idag när begreppet kultur har ersatt begreppet ras i rasistiska föreställningar är det extra viktigt att upplysa människor om den kulturrasistiska faran.  Ungefär som människor kategoriserades i raser på 1920 och 30-talet inom rasbiologisk forskning vill dagens nationalister i Europa kategorisera människor i ”nationella kulturer”. Det spelar ingen roll om människor i Bayern och Niedersachsen, Lombardien och Kalabrien, Slavonien och Dalmatien, eller Norrland och Skåne inte alls har samma kultur och mentalitet. Inte heller roll att en läkare från medelklassen i Stockholm kan ha mer kulturellt gemensamt med en läkare från medelklassen i Wien än med en mjölkbonde i Tierp.  ”Vår kultur” är det som vi anser är vår kultur. Allt annat är inte vår kultur.

Den kulturella rasismen som riktar sig mot muslimer är just en form av rasism eftersom tankarna handlar om att ”vi är mer utvecklade, starkare och bättre än dem”. Våldtäkt och könsstympning anses vara djupt rotat i ”islamisk kultur” medan islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Islam stämplas som något efterblivet, som ett hot mot Västvärlden och jämförs med nazism trots att dagens nationalister har mycket gemensamt med 30-talets nationalsocialister. Islam ses inte som en del av vårt samhälle trots att det finns svenskar som är muslimer. Att det finns 1,2 miljarder muslimer i världen och olika tolkningar av religionen beroende på kontinent, stat, stad, landsbygd, socioekonomisk status, personliga uppfattningar spelar för många ingen roll. Saker och ting måste föreställas som enkla för att det ska vara lätt att vara inskränkt, intolerant och hatisk.

Nationalister är också snarare mer kända för som kulturförstörare snarare än som kulturbärare. Bokbränningar, språkpurism, landsförvisningar av kulturpersonligheter, förstörelse av historiska verk, mytspridningar om vad som är ”vår kultur”. Att Cornelis ursprungligen var från Nederländerna, Harry Schein från Österrike, att ABBA vann Melodifestivalen genom att sjunga på engelska eller att delar av folkmusiken har rötter i andra länder spelar ingen roll. För varken Zlatan eller Loreen "spelar svenskt". Kulturer får inte blandas och människor som tillhör ”mindre utvecklade” eller ”våldsamma” kulturer som exempelvis muslimerna från ”arabländer” är inte välkomna att vara en del av samhället. Sverige måste också vara ett kristet land med kristna värderingar och inte ett sekulärt samhälle. Utrymme finns inte för andra åskådningar eftersom dessa anses som osvenska. I SD:s Sverige finns inga muslimer, buddhister, hinduer, ateister, homosexuella, med flera. Sverige måste vara ett etniskt homogent samhälle där alla måste assimileras efter en och samma idé. De som inte accepterar SD:s identitetsyn är inte "riktiga" svenskar.  

Nationalister tar inte hänsyn till kulturantropologisk eller sociologisk där kulturella skillnader kan diskuteras utan att någon anses vara överlägsen eller underlägsen. Freud menade att psykoanalysen och de psykologiska problem som han upplevde hos människor vara universella. Det visade sig senare inte stämma eftersom varje samhälle har sina problem. Många aspekter som förekommer eller har förekommit i ”västerländska samhällen” som mobbning, anorexia, alkoholmissbruk, folkmord, koncentrationsläger eller skattebrott förekommer inte eller har inte förekommit på många andra håll i världen. Den som tycker att SD värnar om kulturen i Sverige bör fråga sig vilket Sverige man vill ha och vilket anseende Sverige ska ha i Europa och i omvärlden. 

4.    SD profilerar sig som ett parti som står för kristna värderingar. Som liberal och humanist frågar jag mig då om inte partiet borde ha haft ett annat budskap om tiggare? Vad sägs om istället ”hjälp den som tigger som Jesus hade gjort”? SD har anammat en retorik om tiggare som användes i Nazityskland. ”Trygghet och tradition” verkar inte ha slagit igenom när det gäller att vara medmänsklig utan när det gäller att stöta ifrån sig människor. Om vi ska ha ett Sverige som ska vara humant så bör SD:s budskap om tiggarna ifrågasättas kraftigt. Annars blir kristna värderingar ett begrepp som ska handla om isolering och fientlighet mot omvärlden istället för att handla om att hjälpa människor i nöd.

SD använder sig även av FN  i sin retorik om att hjälpa människor på plats. Även om argumenten är framställda på ett rationellt sätt så är partiet inte intresserad av att hjälpa människor på plats just för att hjälpa människor i nöd. Det handlar om att hålla borta människor från Sverige på grund av rädslan för ”de andra”. Det bör även läggas till att nationalister i många fall är emot FN eftersom Förenta Nationer står för de värderingar som nationalister förkastar. Även om saker och ting skiljer sig i praktiken så står FN så mycket som det går för mångkultur, internationalism, tolerans, fred, samexistens och mångfald. FN önskar sig definitivt inte att politiker ur partier som SD ska få mer utrymme inom politiken rörande invandring, fylkingar och asyl. Det skulle bara skada Sveriges goda rykte inom FN som en av de staterna som mest ställer upp för en bättre värld. 

5.    Det menas även samtidigt från SD:s sida att det inte behövs någon integration. Om invandringen skulle minska med ”90 procent” så skulle integrationen sköta sig självt. Integrationen skulle även idag också kunna lösas över en natt genom ”assimilering”. Detta är ansvarslöst och orealistiskt. För det första kan människor i Sverige inte assimileras till det som SD anser är rätt eftersom det inte finns någon egentlig svensk nationell identitet liksom inte heller brittisk, amerikansk eller kinesiskt. Det är inte SD som ska bestämma eller ha monopol över människors identiteter. För det andra behövs integration även för människor som är högutbildade. Om Sverige och andra länder i Europa ska kunna locka till sig högutbildad arbetskraft som samhällsforskare, vetenskapsmän, ingenjörer och dataspecialister så måste vi erbjuda dessa en bra mottagande och attraktiva villkor. I slutet av 60-talet kunde mina släktingar flytta till Tyskland och dagen efter direkt börja arbeta i fabrikerna. Idag lever vi i en värld som präglas av informationssamhället och kunskapsekonomier. Att hävda att integration inte behövs är inte ”Sverigevänligt” utan tvärtom.

Ja till en öppnare invandringspolitisk debatt men kom ihåg att vi lever i Europa

Idag skulle jag delvis hålla med de som hävdar att SD aldrig hade kommit i riksdagen om andra partier, framför allt de två största Socialdemokraterna och Moderaterna, hade drivit fram ett öppnare debattklimat om invandringspolitik. Det är också bra att veta att de flesta som röstar på SD absolut inte är rasister utan att det handlar om om olika typer av missnöje. Sverige är inte ett rasistiskt land och SD är ett missnöjesparti för den som vill ”straffrösta”. I ett demokratiskt samhälle kommer olika typer av missnöjen alltid att förekomma. Som liberal stödjer jag ambitionen om att invandringspolitiken bör diskuteras öppnare med inspiration från Kanada som är ett välmående välfärdsland, medborgarstat och mångkulturellt samhälle. Varje år måste den kanadensiska regeringen presentera resultat av invandringspolitiken precis som med andra politiska områden som rör försvar, energi, ekonomi eller miljö.

Ett mångkulturellt samhälle har också sina problem inte minst där rasism och intolerans kan riktas utifrån olika håll och där rasismen har många ansikten. Det ställer också krav på att invandring och integration ska kunna diskuteras öppnare och i större utsträckning. Men det finns något som skiljer Kanada och Europa väsentligt. Den som flyttar till Kanada men även till Australien eller USA och får medborgarskap blir lättare accepterad som  kanadensare, australiensare eller amerikan. Att vara invandrare i Sverige är för många mer än ett juridiskt begrepp för en person som flyttar in till Sverige från ett annat land. Att vara invandrare blir en identitet där individen ska ingå en stor grupp av människor som har sitt ursprung i olika världsdelar. För en del är världen som sådan att man antigen kan vara invandrare eller svensk. I Sverige kan ens egna barn eller barnbarn vara andra eller tredje generations invandrare istället för att kunna vara andra eller tredje generations svenskar.

I Kanada är invandringsfrågan lågt prioriterat eftersom invandringspolitiken inte anses vara viktigare för samhällsutvecklingen än ekonomi, skatter, miljö, energi med flera. I Europa är däremot invandringspolitiken ofta en av de viktigaste samhällsfrågorna och brukar gå ihop med identitetspolitiken. Invandring ses i många europeiska stater som ett samhällsproblem och som en hot mot det som anses vara nationella identiteter och kulturer. Det finns de som främst skulle se Danmark men även Nederländerna och Storbritannien som positiva exempel där invandringen kan debatteras ”friare” och där ”krav på invandrare” kan ställas lättare rörande integration. Jag är dock skeptiskt om detta verkligen skulle resultera i en mer effektiv invandringspolitik eller integrationspolitik. Samt om det skulle resultera i ett mer öppet och tolerant samhälle. Bland annat har öppnare debatt och strängare invandringspolitiska åtgärder inte lett till att partier med populism, nationalism och rasism på agendan blivit svagare. Det har snarare i flera fall blivit tvärtom. Varken Storbritannien, Nederländerna, Italien, Frankrike eller ens Danmark lyckades bevisa att de så kallade ”sociala turismen” eller ”välfärdsturismen” hade ägt rum, inte ens på låg nivå, genom migrationen från andra EU-länder.  Ändå gick det mer eller mindre framåt för invandringsfientliga partier under EP-valet. Ändå har människor i Europa inte lämnat föråldrade identitetssyn bakom sig trots all utveckling  från andra världskriget tills idag bestående av anti-rasism, tolerans, multikulturalism, internationalism, EU, samförstånd mm.   

I Europa riskerar man snarare idag att försämra bilden av det egna landet samt göra sig oattraktiv för invandring trots att EU redan idag behöver arbetskraft, både låg- samt högutbildad, för att få fart på ekonomin. Så visst, ja tack till öppnare debatt om invandringspolitik, flyktingpolitik, asylpolitik eller integrationspolitik. Men det krävs också en diskussion om hur främlingsfientlighet, nationalism och rasism ska bekämpas med tanke på att världen idag är global och behöver sådan solidaritet samt identitetsskapande för framtidens utmaningar. Att göra som högerextremister och betrakta globalisering, internationalisering och europeisering som ett hot kommer inte leda till bättre ekonomi, välfärd, tolerans eller att människor bygger broar mellan varandra istället för murar. I dagens värld hindrar olika typer av högerextremism utvecklingen framåt där tanken är att människor ska kunna byta idéer, tankar och knyta band till varandra med syfte att skapa bättre livsförhållanden för varandra. Framtidens utmaningar kommer inte alltid kunna lösas på ”nationell nivå” utan snarare kommer människor att behövs skapa starkare band bland annat till EU för att rätt beslut ska kunna tas på rätt plats. Inte minst när det gäller hur flyktingar som kommer till EU ska på FN:s vädjan ska kunna tas emot av fler medlemsstater och inte färre. 

Sverige behöver medlemskap i NATO

Mitt debattinlägg/krönika publicerades nyligen på Stockholmsbloggen. Där skriver jag en kort text om att Sverige med tanke på situationen i Ukraina bör gå med i NATO.  Nedan följer texten som publicerades. 

För 200 år sedan ägde det sista kriget rum mellan Sverige och en annan stat. Under lång tid sedan dess har Stockholm förknippats som huvudstad för ett neutralt land. Många stockholmare minns när de som värnpliktiga skulle till försvar av neutraliteten genomföra sin utbildning på Livgardet, i Boden eller andra orter runt om i landet.  Idag vore det dock kontroversiellt att hävda att Sverige är neutralt och till och med kontraproduktivt. Neutralitet är visserligen fortfarande för många en identitetsbärande aspekt och något som Sverige internationellt förknippas med. Samtidigt är dagens Sverige genom den europeiska solidaritetsförklaringen bunden att vid behov kunna försvara EU:s medlemsstater vid fall av krig.  Eftersom unionen inte har ett eget försvar är militäralliansen NATO den enda organisationen som idag kan försvara unionen mot ett militärt hot.

Med tanke på det som för närvarande sker i Ukraina är det viktigt att Sveriges försvarsförmåga ska stärkas även genom medlemskap i NATO. Ukraina är angripen för sina ambitioner att gå med i EU och slippa Rysslands politiska påteckningar samtidigt som försvarspolitik sedan nästan ett år tillbaka diskuteras i större skala mellan europeiska politiker. Eventuell återinföring av värnplikten och en större budget för Försvarsmakten kommer inte att vara tillräckligt att klara av säkerhetspolitiska utmaningar som kan uppstå i Europas norra regioner. Därför måste NATO-medlemskapet bli mindre tabu att diskutera eftersom det för första gången sedan Kalla krigets slut råder krigiska förhållanden i ett land vars huvudstad är närmare att flyga till från Visby än att flyga till Kiruna. Även om NATO som organisation har sina brister och kontroverser vore det ändå bättre för Sverige att som medlem vara med, påverka och bestämma över hur NATO ska fungera och vilka uppgifter organisationen ska ha. Medlemskapet är något som Sverige kan åstadkomma under kort tid utan förlora sin suveränitet eller behöva placera kärnvapen inom Stockholms Län. Att vara med innebär väsentliga privilegier som Sverige inte åtnjuter idag eftersom vi står utanför samarbetets inre kärna.

Som tioåring brände jag tillsammans med mina kompisar amerikanska och brittiska symboler i samband med NATO:s bombningar av FR Jugoslavien medan idag på grund av min egen bakgrund från ett land som utsattes för aggression beklagar jag över det som Ukrainas medborgare får uppleva. Förutom det så lever vi alla i en värld som är stor, internationell och global där krig, konflikter och kriser uppstår förr eller senare och där samarbete är ett måste för att kunna agera mot de utmaningar som uppstår. För att säkra unionens framtid ytterligare måste Försvarsmakten kunna försvara mer än bara Stockholm mot en begränsat angrepp med tanke på hur hela Norden och Baltikum kan påverkas av Rysslands tragiska utveckling mot ett autoritärt och nationalistiskt samhälle. Stockholm är trots allt en storstad i Östersjöområdet, ett område där många gynnas av handel, kulturellt utbyte, öppna gränser och personliga framgångar, men också ett område som än så länge präglas av starka motsättningar och som därför kräver att Sverige kan inom ramen för mellanstatligt samarbete ställa upp på att försvara det som faktiskt är värt att försvara för regionens och Europas framtid.