Fyra frågor för att bemöta nationalistisk identitetspolitik

Det är vanligt att i diskussioner om EU som styrelseform argumentera utifrån ekonomiska argument. Att si och så många jobb försvinner eller att företagen skulle få det svårare utan EU:s existens eller om Sverige skulle sluta vara en del av unionen. De ekonomiska argumenten är viktiga men otillräckliga. 

Nationalistiska aktörer bryr sig inte mycket om ekonomi utan bryr sig främst om identitet. Att debattera emot politik som partier som SD står för bör grundas på berättelser och argument för europeisk identifikation, institutioner och interkultur. 

Tankar om "Swexit" är mycket oansvariga både när det kommer till ekonomin som när det kommer till individen och demokratin. Notera att partier som SD inte bara driver politik för att enskilda länder ska lämna unionen. Nationalistiska partier driver politik om att unionen i sig ska avskaffas och försvinna. Därför bör sådan politik och sådana politiker ställas inför väggen med följande frågor:   

1. Vad händer om majoriteten av Sveriges invånare (tillika unionens invånare) inte får rösta under EP-valet och inte får delta i den europeiska demokratin?

2. Vad händer för medborgaren som av olika anledningar vill kunna flytta och förverkliga sig i andra delar av unionen?

3. Vad händer med synen på civilistisk och universell europeisk identifikation baserad på demokrati, rättsstyre, mänskliga rättigheter samt kulturell mångfald?

4.  Vad händer för alla städer och regioner som vill samarbeta om frågor rörande klimat och flyktingar inom ramen för det europeiska flernivåstyret?  

Utan gemensamma institutioner som medborgarskap och demokrati skulle Europa vara en mycket sämre, fattigare och ofriare kontinent. Därför bör nationalistiska aktörer förklara hur man egentligen tänker med sin syn på europeisk identifikation och unionens framtid.  

Livet i ett liberalt experiment

I år är det fem år sedan Kroatien blev EU:s 28: medlemsland. Vägen dit var inte lätt och präglades av sega reformer samt en folkomröstning med lågt valdeltagande. Och backar man bandet tillbaka till 90-talet så var saker och ting ännu värre. Kroatiens förste och nationalistiske president Franjo Tudjman ansåg att landet aldrig skulle bli en del av EU. Hans syn var att EU precis som Jugoslavien var en "liberal experiment" dömt att kollapsa.

Tudjmans påstående var grovt felaktigt eftersom Jugoslavien inte var någon liberal experiment utan en auktoritär experiment. EU är däremot en "experiment" som inte bara baserar sig på liberala universella värderingar utan även kan ses som världens största mångkulturella experiment. Det handlar om att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner och idéer. Som historikern Yuval Harari skriver i sin senaste bok kan det hända att i framtiden fler som idag ser sig som britter, tyskar eller spanjorer allt mer identifierar sig som européer.

Från liberal sida kommunicerar man ofta om EU utifrån ekonomiska argument rörande marknaden och handel med omvärlden. Men man får inte glömma att ekonomisk integration och samverkan förr eller senare leder till problem och utmaningar i andra policyområden. Klimatet är ett sådant exempel där global ekonomi har reducerat fattigdomen men också tenderat att öka utsläppen. Att EU är en ekonomisk supermakt gör också att fler människor från andra världsdelar vill komma till unionen för att förverkliga sig samtidigt som man möter olika hinder.

Att som liberal verka för att EU ska reformeras och förbättras rörande offentlighets storlek, individens frihet och samhällssynen är viktigt dels för att fler européer ska leva friare men också för att en bättre fungerande och mer demokratisk union än dagens kan inspirera fler människor i andra världsdelar. Om EU lyckas som världens enda övernationella demokratiska styrelseform blir det också lättare att få resten av världen att tillämpa lyckade lösningar. Inte minst inom ramen för klimat och migration där statscentrerade intressen och samarbeten är otillräckliga samtidigt som fler gemensamma institutioner som koldioxidskatt och global fri rörlighet saknas. 

Liberalism - dåtid, nutid, framtid.

Liberalismen har utmanats tidigare genom historien som under 1930-talet. Men skillnaden från äldre kritik är att dagens kritik av liberalismen fokuserar mindre på ekonomiska och finansiella frågor. Istället ligger fokuset främst på frågor om identitet och social organisering. Under till exempel 1980-talet var frihet och marknad de främsta politiska ledande orden i Europa och USA. Idag verkar det handla mer om ”folket” och ”kontroll”. Därför anses liberalismen idag ha lägre trovärdighet och support bland människor.

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin senaste bok “21 lessons for the 21st century” har liberalismen varit en av de mest dominerande idéerna i mänsklighetens moderna historia. I konkurrensen med de kommunismens och fascismens totalitära idéer gick liberalismen som segrande. När kalla kriget slutade kom den liberala berättelsen baserad på demokratiskt styre, mänskliga rättigheter och fria marknader att vara som programmerad att erövra hela världen med sitt inflytande.

Men det som hände enligt Harari var att den liberala berättelsen i takt med kriser kom att upplevas som allt mindre inspirerande. Kan man därför säga att det råder historiens slut för liberalismen? På grund av högre motstånd till invandring och högre stöd för auktoritär politik? Eller på grund av politisk kommunikation om ”illiberal demokrati” och om reduceringen av pressfriheten?

Harari menar att 1998 var liberalismen den enda dominerande berättelsen i världen men att 2018 ingen dominerande berättelse finns längre. Vilket kom för liberaler att upplevas som en känsla av chock och desorientering när man kom att känna att ”Brexit och Trump” inte bara vara historiens slut utan även slutet för den mänskliga civilisationen.

Den liberala berättelsen har tidigare överlevt utmaningar som med Franz Ferdinand momentet, Hitler momentet och Che Guevara momentet eftersom fred och supervaruhus visade sig vara bättre än krig och gulag. Trumpmomentet som utmanar liberalismen är dock mer nihilistiskt än kommunism och fascism. Trumpismen erbjuder inte lösningar för globala problem när det kommer till ekonomi och klimat eller svar i takt med den postindustriella utvecklingen när fler jobb förloras på grund av artificiell intelligens och algoritmer.

Liberala idéer är fortsatt viktiga för mänskligheten samtidigt som det enligt Harari blir allt svårare för liberalismen att handskas med utmaningar som i fallet med informations- och bioteknologins framväxt. Något som kan betyda en framtid där hackers inte bara hackar in sig på datorer utan även i människokroppar och där diktaturer kan få övertag över demokratierna genom att ha mer kontroll över människor genom digitala verktyg.

Som läsare kan man finna Hararis bok som väldigt kritisk till liberalismen men författaren presenterar också uppmuntran och optimism. Boken talar om för liberaler att minnas 1918, 1938, 1968, 1998 innan man tycker att 2018 liknar katastrof. Liberalismens historiska framgångar bygger bland annat på stöd för basala sociala skyddsnät samt att frihet och mänskliga rättigheter gäller för alla människor universellt utan undantag.

Mänskligheten kommer inte att överge den liberala berättelsen. Dels eftersom liberalismen fortfarande har starkt stöd och dels eftersom det inte finns någon alternativ.  De mer extrema motståndarna till liberalism erbjuder nostalgiska fantasier om ett bättre förflutet. Faktumet är att de flesta människor har aldrig åtnjutit så mycket fred och välstånd som under den 2000-talets liberala ordningen. Det som liberaler måste göra framöver är att forma bättre berättelser om hur globala problem och utmaningar som när det kommer till ekologi, teknologi och mobilitet. Bara genom göra så kan liberala aktörer fortsätta att forma vår mänskliga civilisationens framtid.   

Basinkomst för EU:s invånare

Nyligen deltog jag på konferensen om basinkomst i Barcelona  organiserad av UBIE (nätverk för basinkomst i Europa). Det var en mycket produktiv och meningsfull helg med ”fortbildning” om basinkomst med olika talare som är politiker, akademiker, ngo:aktiva. 

En av tankarna som lyftes upp är att varje EU-medborgare och long-term resident bör kunna få 200 euro per månad. Tanken är att på det sättet reducera fattigdomen, att fler invånare ska känna mer trygghetskänsla samt att främja ekonomisk utjämning i unionen.

Min egen erfarenhet är det som jag har sett och upplevt i Bosnien, Sverige och Lettland. Fattigdomen i Europa finns på olika sätt beroende på levnadsstandard i unionens olika delar men den gestaltar också sig i att europeiska löneskillnader är mycket större jämfört med USA. 

Jag har nyligen skrivit om förslag för europeisk basinkomstpolicy och har även en artikel från maj som jag tidigare har skrivit ihop med min kollega från ALDE Jorge Tanarro. 

En av mina viktigaste lärdomar från konferensen är att europeisk basinkomst behövs för att stärka medborgarskapet. I anses EU-medborgarskapet fortfarande som världens enda ”riktiga” transnationella, supranationella, icke-statliga medborgarskap där individen har politiska friheter som att röra sig inom unionen och rösta till världens enda övernationella parlament. 

Att införa europeisk basinkomst handlar därför om att medborgarskapet ska vara mer inkluderande och garantera att individen har en grundläggande social rättighet då unionen måste kunna erbjuda basal ekonomisk skydd och förmåga för sina invånare.