Ett fruktansvärt terrordåd i Manchester som resultat av
extremistiskt ideologi. USA:s president Trump besöker Saudi Arabien och
fördömer dådet, samtidigt som saudiska staten kritiseras för att stödja
terrorism i Mellanöstern. I Europa blandas starka känslor ofta med krav på
åtgärder som minskade friheter, hat mot muslimer och krigsretorik. Hur är det egentligen
med den mänskliga förståelsen av terrorismen som fenomen i dagens
informationssamhällen? Trots effektiva åtgärder mot terrorism, som
lagstiftningar emot finansiering, så kvarstår ett mer strategiskt problem.
Nämligen att ageranden mot terrorism, som individens säkerhet och trygghet, ses
främst som nationella istället som globala intressen. Där mindre fokus ligger
på just mänsklig säkerhet.
Terrorism är global men stater tänker
nationellt i första hand
Terrorattacken den 11 september 2001 tolkades av
sociologen Ulrich Beck som ”attacken från Mars”. En attack som kunde förena människor globalt och
få stater att samarbeta mer. Så blev dock inte fallet, även om om olika
samarbeten förekommer. Under presidentens Bushs den yngres ledning ansåg USA
att man antigen kunde vara för eller emot USA i den ”globala kriget mot
terrorn”. Som i sig inte var så global och som var baserad på geopolitiska,
säkerhetspolitiska och energipolitiska intressen. I USA var resultaten bland
annat minskade individuella friheter, mer övervakning och tillämpning av
tortyr.
USA:s agerande från 2001-2014 är ett exempel på hur stater
utifrån intressen presenterde som nationella använder terrorismen som motivering
för sina handlingar. Becks argument är att staternas riskabla beteenden leder
till utveckling som stater inte kan eller har svårt att hantera. En allvarlig
konsekvens av invasionen av Irak blev att antalet terroraktörer fientliga mot
USA ökade. Det tydliga exemplet är den sunnimuslimskt baserade Daech som har
skapat förödelse, folkmord och orsakat humanitära problem i Irak och Syrien.
Idag finns det bland annat en mellanstatlig koalition av
stater som ska agera mot Daech men det är ingen FN-armé eller en styrka
bestående av allt från stridsvagnar till flygplan som kan göra skillnad i
större skala. Den politiska viljan att genomföra en fredsframtvingande
intervention i Syrien och Irak eller i Somalia och Nigeria, finns inte. Ett
krig mot en organisation mot Daech skulle kunna ta mellan 15-25 år om man tittar
på USA:s agerande mot Al Quaida.
I brist på mer konkreta lösningar som mot Daech agerar
regeringar efter sina politiska intressen, resurser, lagar inom ramen för det
globala styret. Visst agerar stater utifrån samarbetsvilja, med fokus på
terrorism som globalt hot. Dock varierar grader av samarbeten och dess
innehåll, just bestämt utifrån nationella intressen. Till exempel Ryssland och
USA stödjer olika aktörer i Syrien som i sin tur enligt olika politiska
intressen presenteras som terrorister. Starkare globala institutioner som ska
hantera terrorism saknas, dels eftersom det inte ligger i staternas intressen. Till
exempel FN har inte lyckats med att skapa fred i Syrien på 6 år nu.
Terrorism som teater
Historikern Noah Harari menar att statens historiska
uppgift har handlat om att skydda sig själv mot upplevda existentiellt hot.
Politiska aktörer använder sig av begreppen som nationell, svenskarnas, landets
säkerhet för att motivera sina handlingar. Vidare menar Harari att terrorismen har sin ”teater”. Hur
människor ställer sig till terrorismen beror på hur vi väljer att spela våra
roller. I Storbrittanien dog under perioden 2005-2017 mindre än 100 personer på
grund av terrorism. Samtidigt dog runt 500 000 av fetmarelaterade sjukdomar. Visserligen
går det att argumentera att både bilolyckor och fetma är självmedvetna risker
men det går inte heller att ignorera att många risker ignoreras i vardagslivet.
Harari menar även att statens handlingar i att visa
nolltolerans mot terrorism genom historien resulterat i kontraproduktiva
handlingar som brott mot mänskliga rättigheter. Som med fallet USA och i Irak. Att
jämföra terrorism med andra risker handlar inte om att relativisera, utan om
att skapa förståelse för mänskligt beteende och samhällsutveckling. Att öka
graden av säkerhet till förmån för minskade friheter innebär alltid en mer
kostsam utveckling än antalet dödade på grund av terrorism. Till exmempel när
det kommer till antal människor som blir övervakade, minskade grader av mediala
och individuella friheter, civila offer som resultat av ageranden mot terrorism.
Utöver ”terrodramat” så förekommer även ”säkerhetsdramat”
som transhumanisten Waldermar Ingdahl menar. Efter
terråddådet i Stockholm 2011 patrullerade ett större antal ordningsvakter på gatorna
beväpnade med batonger. Myndigheterna skickade en signal till medborgarna om
trygghet. Kostanden var inte viktig, det viktiga var visa att man ”gör något åt
det”. Många stockholmare kom att ”spela” i säkerhetsshowen som egentligen inte
kan förhindra terrorism.
Ändrad syn på suveränitet. Staten
som kosmopolitisk aktör
Den svenska lagstiftningen
rörande terrorism har i stort sin bakgrund i beslut tagna på EU-nivå och inom
FN. Dagens beslutsfattningsprocesser baserar sig på att stater formar
nationella intressen som därefter förhandlas mellan staterna. Till sist så formas
olika ”mjuka lagstiftningar” som direktiv och resolutioner som i sin tur ger
staten möjlighet att lagstifta om terrorism. Egentligen borde systemet fungera
tvärtom. Att kosmopolitiska intressen formas på global nivå för att därefter
besluten kan fattas som stater är bundna till. Till exempel att ha en ”hård”
global lagstiftning om hur finansieringen av terrorism ska förhindras med
globala institutioner som kan säkerställa att lagen följs som Internationella
Brottsdomstolen, Interpol som behöver operativa befogenheter och resurser, samt
en global åklagarmyndighet.
Annat exempel är att information måste delas mer
effektivt mellan stater, både inom EU och globalt. I EU delas information mer
rutinerat sen början av 1990-talet och Maastrichtavtalet men samarbetet har
sina begränsningar. Europols arbete och funktion vittnar även om beroendet till
medlemsstaternas vilja att dela och släppa fram en viss mängd och typ av
information. Nationella underrättelsetjänster ses som en av de främsta
representanterna för nationell suveränitet. Samarbeten om information är därför
ofta otillräckliga och kräver mer integrerande processer som till exempel
formandet av EU-underrättelse och säkerhetstjänst. Som kan ersätta de
nationellas funktion bland annat rörande terrorism. Också EU i sig måste bli
bättre i sina säkerhetsrelationer med andra stater och regionala
organisationer.
.
Fokus på mänsklig säkerhet istället för
nationell
Politiska aktörer borde tala främst om den mänskliga
säkerheten, med fokus på människan oavsett födelseort eller bostadsort i
världen. Det stämmer att staten har kärnuppgiften att skydda sin egen
befolkning men individen behöver alltid skydd från både terrorism och staten.
Om stater blir mer bundna till att agera efter global lagstiftning så kan
terrorrisken minska och fler människor runt om i världen kan känna sig
tryggare. När stater vägrar utifrån presenterade nationella intressen att agera
eller aktivt samarbetar med och stödjer terrorism så ökar risken för den
mänskliga osäkerheten och otryggheten.
Det återspeglas nu när till exempel Saudi Arabien och
Qatar anklagar varandra för terrorism och extremism vilket negativt påverkar
handelsrelationer och människors rörlighet bland gulfstaterna. I Polen och
Ungern har politiska ledare kommunicerat om sambandet mellan migration och
terrorism och därmed argumenterat att man inte vill ta emot flyktingar och
asylsökanden trots terrorismen är främst resultat av ideologi.
Att staten agerar kosmopolitiskt innebär att staten tar
på sig ansvaret att värna om mänsklig säkerhet. Konsekvensen att inte göra det
är, i enighet med Beck, att stater försvårar lösningar och skapar fler problem
för varandra. Som i sin tur drabbar enskilda individer, människor, negativt när
den mänskliga säkerheten inte kan uppnås i brist på resurser och åtgärder. Om
stater samarbetar bättre när det kommer till resurser och institutioner så kan
problem och utmaningar lättare hanteras. Vilket gynnar både stater, samhällen
och enskilda människor.
På längre sikt kan övergången till mer kosmopolitiska
stater leda till att nya normer, ideal och värderingar som formar den globala
säkerhetsutvecklingen. Det skulle även kunna stärka möjligheter för människor
att röra sig friare globalt utan att stater kan ingripa med restriktioner med
hänvisning till nationell säkerhet. I
hanteringen av terrorism talas det ofta om att hotet är emot ”oss” och att ”vi”
måste göra något åt det. På det sättet finns risken med det som professorn Bryan Caplan kallar för ”activist
fallacy”. Begrepp som ”vi” tenderar att avgränsa till aspekter som nationen eller
landet. Genom att ha mer av ett kosmopolitiskt vi kan terrorism förstås mer
just som ett globalt problem.
Utbildning är också viktig. Skolan har historiskt sett
främst varit en institution för att skapa relationer mellan individen och
staten. Genom att fler människor lär sig om terrorismens globala karaktär kan
fler forma känslan av globalt solidartiet. Olika kollektiva identiteter, inklusive de
lokala och nationella, kommer att finnas även i mer kosmpolitiserade samhällen.
Det viktiga är att fler människor globalt ställer krav på att stater gör mer
konkreta åtgärder mot terrorism utan att försvåra förutsättningar för människors
friheter, välbefinnande och rörlighet. Bland annat eftersom kosmoplitism har
sin fokus på individen i första hand.
Med tanke på nationalistiska aktörer som Trump har det
visat sig att terrorism används som motivering för att hindra och försvåra
mänsklig rörlighet. En global
demokratisk utveckling kan formas mellan människor genom till exempel krav på
nödvändiga institutioner, samarbeten och integrerade system som permanenta
FN-förband och världsparlament dit medborgare kan vända sig till.
Kampen mot terrorism är att vara för den
mänskliga civilisationen
Det är inte den västerländska civilisationen som måste
skyddas som det ofta framgår i debatten. Föreställningar om västerländsk
civilisation baseras ofta utifrån ”otherness” som omfattar bland annat islam. Därför
behöver fler politiska aktörer kommunicera genom att inkludera islam. Främst i
Europa borde fler kommunicera om att islam har stor betydelse för människors
inlärda beteenden vid sidan av kristendom, judendom och sekulär humanism.
Mer inkluderande och kosmopolitisk kommunikation skulle
kunna leda till att fler identifierar sig med både stater, EU, globala
institutioner. Sådan kommunikation underlättar på långsikt övergången till mer
kosmopolitiska stater och samhällen som även är nödvändiga i hanteringen av
terrorism. Eftersom kampen mot terrorism kan inte delas in mellan stater,
regioner eller ”civilisationer”.
Att världen på långsikt kan vinna mot terrorismen handlar
om att fler människor vägrar att ge efter rädslan som uppfyller terroristernas
önskemål. Kampen mot terrorism handlar därför om en
global kamp för människans utveckling och den mänskliga civilisationen.
Referenser
Beck, Ulrich. The Silence of Words and Political Dynamics in the World Risk Society. Publiceringsdatum: Okänd.
Nedladdat: 2017.05.26. Webbplats: http://logosonline.home.igc.org/beck.htm
Caplan, Bryan. Sunbur,
TARP, and the Activist’s Fallacy. Publiceringsdatum:
2010-08-12. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://econlog.econlib.org/archives/2010/08/sunburn_and_tar.html
Ingdahl, Waldemar.
Terroteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama. Publiceringsdatum:
2017-04-09. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://waldemaringdahl.blogspot.in/2017/04/terrorteatern-och-sakerhetsteatern-ar.html
Harari, Noah. The
theater of terror. Publiceringsdatum 2015-01-31. Nedladdat: 2017-05-27.
Webbplats: https://www.theguardian.com/books/2015/jan/31/terrorism-spectacle-how-states-respond-yuval-noah-harari-sapiens
