Nyårslöfte för liberaler - Tala mer om europeisk integration istället för samarbete

Tala mer om europeisk integration  istället  för samarbete

I retoriken om europeisk politik brukar begreppet ”Europasamarbete” ofta tillämpas, även av liberaler. Samarbete förekommer givetvis mellan medlemsstaterna, närmare sagt vid beslutsfattning inom ministerrådet. Termen ”samarbete” har använts allt flitigare i samband med de senaste politiska kriserna. Motivet till ordvalet faller samman med oro att medborgare kommer att reagera  annorlunda  vid retorik om fortsatt europeisk integration.

Kriserna som har präglat unionen sedan 2008 har gynnat populism, nationalism och ökad motstånd mot vidare integration. Tydliga exempel är vänsterpopulistiskt politik i Grekland och Brexitkampanjer i Storbrittanien. Många medborgare runt om unionen betraktar EU som något ont, negativt eller onödigt. Just därför måste vi som vill  vidareutveckla unionen erbjuda ett bättre narrativ och precisera för väljarna  vilken union vi vill ha utifrån liberala värderingar.

 För att EU som politiskt helhet fortsättningsvis ska kunna hantera problem och utmaningar i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa bör begreppet ”europeisk integration” användas mer i retoriken. Framtidens utveckling innebär att nationella institutioner allt mindre kommer att räcka till samtidigt som europeiska institutioner kommer att behövas med starkare mandat, resurser och suveränitet. 

Att begreppet ”samarbete” brukar användas mer än ”integration” har även sin förklaring i att nationella politiker i många fall är skeptiska, negativa eller oroade för att använda just begreppet ”integration”.  Samarbete har konnotationen att självständiga parter samarbetar på jämlika samma villkor snarare än att ingå i något större beslutsfattande enhet. Med olika kriser i färskt minne kan uttalanden om europeisk integration vara ett politiskt minfält och något kontroversiellt.

Samarbete låter då som en mjukare alternativ som inte är lika bindande. I Nederländerna omformulerades valet till Europaparlamentet (2014) från att handla om ”europeisk integration” till att handla om ”europeiskt samarbete”. Detta av rädsla för väljarkårens negativa känslor och skepticism.

Den nytillträdde liberale  premiärministern  Mark Rutte uttalade till och med att ”tiden för närmare union” var ”bakom oss”, samtidigt som  unionen integrerades genom såväl energi- som bankunion såväl som den inre marknaden.

Begreppen ”samarbete” och ”integration” har förstås helt olika synonymer. Samarbete är kopplad med begrepp som samverkan, lagarbete eller kollaboration. ”Integration” å andra sidan går ihop med begrepp som sammansmältning, helhetsförening eller införlivning. Samarbete och integration handlar alltså inte om lägre eller högre grad av samarbete eller integration. Skillnaden mellan deras betydelse handlar handlar om hur övernationella institutionella processer hänger ihop med principer om jurisdiktion, suveränitet och legitimitet rörande politisk beslutsfattning och institutionell verksamhet.

Ta migrationskrisen som exempel. Det talas mycket om behovet av "samarbete" och solidaritet mellan medlemsstaterna. Om krisen ska lösas på långsikt och om unionen ska vara bättre politisk aktör inom ramen för migrationspolitik så behövs det dock mer än samarbete och solidaritet. EU behöver en ny migrationspolicy under kommissionens ledning samt suveränitet och institutionell legitimitet genom exempelvis att gränsmyndigheter och asylboenden runt om unionen kan vara under kommissionens kontroll. I sin tur skulle det kräva mer integration inom ramen för migrationspolitik och inte mer samarbete. 

Samtidigt som kriserna , som migrationskrisen, fortfarande präglar unionen har det gått nästan 25 år sedan världen har upplevt, globalisering, regionalisera och europeisering. Övernationell utveckling har bland annat resulterat i att enskilda stater, eller som det ofta benämns som nationalstater, har fått det svårare att påverka och kontrollera samhällsutvecklingen. För EU som en union av av demokratiska stater innebär det också att den nationella demokratin ofta inte klarar av eller inte kan påverka beslutsfattningen som sker på EU-nivå. 

Det gör i sin tur att populistiska, nationalistiska och rasistiska partier får starkare stöd eftersom dessa ofta spelar på just rädsla och missnöje där globalisering eller europeisering presenteras som problem och syndabockar. Vi som är liberaler har dock möjlighet att förnya vår politik genom att ta ställning för en framtida union som kan vara mer suverän, federal och demokratisk än idag. Liberaler behöver stå för medborgarnas och inte nationalstaternas union. Nedan listar jag 5 argument varför mer integration är bättre än samarbete: 

1. På engelska används ofta begreppet ”nation budling” (nationsbygge) när ett land ska utvecklas. Vi behöver alltså tala om ”union budling” (unionsbygge) eftersom det är exakt det som sker när EU utvecklas som en union.

2. Liberaler har historiskt sett skapat   nationalstater och nationella demokratier. I en tid som denna bör vi kunna ta ett steg längre rörande   övernationell samhällsutveckling.   Idag är EU världens enda övernationella demokrati men vi behöver kunna utveckla mer vår syn på europeisk identitet, demokrati och medborgarskap som på långsikt kan integrera sådana nationella institutioner  

3. Framtidens EU kommer bara att vara en ”närmare union” i samband med fortsatt samhällsutveckling i en globaliserad värld .   Det kommer att hänga med utvecklingen rörande   på att många utmaningar kommer vara allt mer globala där nationella institutioner inte räcker till. Liberaler bör stå för att mer integrerad union som är svaret på en global värld där bland annat autokratiska stater som Kina, Ryssland och Iran får starkare inflytande. 

4. Det finns två stora ”skolor” om varför kriserna inklusive den ekonomiska   uppstod i EU. Det ena skolan som bland annat består av av vänsterpopulister och högerkonservativa argumenterar att det berodde på för mycket europeisk integration och att mer makt måste tillbaka på nationell nivå. Den andra skolan där även liberaler ingår menar att kriserna berodde på för lite integration och att mer integration med tydlig maktfördelning är framtidens lösning.

5. Samarbete är ett ord som i första hand handlar om det mellanstatliga samarbetet (intergovernmentalism). Det är alltså motsatsen till att skapa något enhetligt och suveränt i form av ett integrerat system över den nationella beslutsnivån (supranationalism) . Därutöver kan mer integration leda till att EU även blir mer demokratiskt där nationella gränser ska utgöra mindre hinder för individen att påverka och legitimera beslutsfattningen på EU-nivå

Bortom nationalstaten? En framtidsmöjlighet för liberaler att utveckla EU till "medborgarnas union"

Varje idé som påverkar samhällsutvecklingen får förr eller senare en reaktion mot sig . Sedan 2008 har utvecklingen i Europa och världen präglats av olika kriser, såväl som ekonomiska och sociala likväl som av institutionella samt ekologiska. Konsekvenser av dessa kriser har bland annat resulterat i olika former av oroligheter, missnöje samt intoleranta attityder. Begrepp som arbetslöshet, nationalism, fattigdom ,homofobi, anti-semitism och terrorism har präglat mediala publiceringar . Idag är kan det vara lätt för en individen att skapa en uppfattning om att saker och ting var bättre förr när omvärlden upplevs som kaotiskt, krigiskt och korrupt.

Mer än 20 år av globalisering, regionalisering och europeisering har förändrat världen. Stater, samhällen och människor har blivit mer knutna till varandra. Många har fått det socioekonomiskt bättre, lättare att resa eller förverkliga sig själva som individer. Samtidigt har utmaningar blivit mer övernationella. Både ekonomi, migration och ekologi utgör idag även globala risker som mänskligheten måste kunna hantera. Risker som nationella institutioner ofta har svårt eller inte kan hantera på egen hand.

En mer global värld samt ett mer integrerat och demokratiserat Europa är något som liberaler kan vara stolta över av att ha bidragit till. För liberalernas del har denna utveckling även lett till i att andra partier blivit mer liberala. I Storbritannien tillkom New Labour i Sverige tillkom Nya Moderaterna. På det sättet, samt inom ramen för mänskliga rättigheter och individualism, har liberala idéer och värderingar visat sig vara starka även om antalet röster på uttalat liberala partier har minskat på flera håll i Europa.

Utvecklingen under krisernas tid har samtidigt inte varit lätt för liberalismen. Många liberala partier runt om i Europa har hanterat denna utveckling med att bli mindre liberala. Förnyelse är något som inte bara diskuteras inom Liberalerna utan även inom ALDE. ”Reclaiming liberalism” var slagordet när ALDE hade sin kongress i Lissabon förra året. Samtidigt finns det frågor om i vilken riktning liberalismen ska utveckla sig. Vad är det som liberalismen idag kan erbjuda som andra ideologier inte kan?

I en globaliserad värld blir den nationella suveräniteten, eller bättre sagt nationalstaten, påverkad på både gott och ont. Det räcker med att se på migrationsutmaningen som EU står inför. Många medborgare runt om unionen har tagit ställning för att hjälpa till och visa medmänsklighet. Samtidigt har negativa reaktioner i form av kulturell rasism, välfärdsnationalism och intolerans visat sig starka. Flyktingkrisen visar hur Europas moderna historia präglas av samhällsutveckling som egentligen inte är ny. När det är kristider så brukar den nationella stoltheten propageras med syfte att hålla samhället ihop och att göra det enklare för människor att mentalt ta sig igenom krisen.

Det brukar dock leda också till att nationalism inte skapar gemenskap utan snarare tvärtom skapar splittring. Tydligt exempel återfanns i Storbritannien där både liberaler, konservativa, socialdemokrater och nationalister har tävlat om vem som ska vinna röster hos ”globaliseringens förlorare”, genom att komma ut med skeptiska och fintliga uttalanden rörande migration i relation till ”våra jobb” och ”vår välfärd”. Det är inte en sådan värld och samhälle som många liberaler genom åren har kämpat för. Vi kan göra bättre än så men det kräver också att göra upp med de reaktioner som har blivit starkare i samband med kriserna. Politisk nationalism är nämligen en av dessa.

I diskussioner om identitet och nationalism brukar jag, även från uttalade liberaler, återkommande få höra att jag "inte förstår budskapet". Det hävdas att det inte något problem, ingen motsättning i, att som liberal även stå för starkare nationell identitet . Vi vill bara erbjuda människor gemenskap, stolthet och trygghet. En varm filt att täcka sig över i kalla tider. Det går att vara både svensk och europé, de utesluter inte varandra, sägs det. Visst kan människor ha flera identiteter kopplade till olika samhällsnivåer. Men, hävdar jag, själva problemet ligger inte i det. Problemet ligger i vilka institutioner individen kan legitimera, identifiera sig med och påverka med sin röst och sina värderingar.

Idag är just demokratin väldigt begränsad till det nationella medborgarskapet och suveräniteten. Demokratiska nationalstater är även postdemokratiska samhällen där kraften hos den nationella demokratin har i samband med globalisering och europeisering blivit svagare. I en situation som sådan gäller det att utveckla mer europeisk demokrati snarare än att hålla kvar sig till demokratin inom nationella gränser. Saken är att nationella gränser är ofta för individen även mentala gränser. När även liberaler propagerar för nationell identitet men missar att samtidigt propagera för en europeisk identitet så leder det lätt till samma misstag som tidigare. Det som kan bli liberalernas stora chans för framtiden är att nu, i krisernas tid, ta ett steg framåt och lämna den förlegade nationalstatstanken bakom oss. Genom att propagera för konkreta övernationella lösningar samt för mer demokrati, identitet och medborgarskap på EU-nivå.

Det är det som borde skilja liberaler mer från andra partier framför allt mellan konservativa och socialdemokrater i synen på hur en global värld ska hanteras. För att överkomma denna utmaning för samhällen inom EU samt för sin egen utveckling bör liberaler gå i täten för en mer övernationell värld som gynnar medborgarna. EU är idag världens enda övernationella demokrati och måste bli en mer utvecklad sådan. Unionen behöver kunna ha en mer utvecklad maktstruktur enligt principen för rätt beslut på rätt nivå samt eget försvar, migrationspolitik, skattefinansierad budget osv. Dagens förvaltning borde kunna ersättas med ny EU-parlament med två kammare som fungerar likt den amerikanska senaten och kongresshuset samt där kommissionen kan bi en EU-regering med egen president.

Det kan låta idag som idealism men kan lika gärna vara realism i framtiden. Låt oss säga att vi lever i en federal EU redan nu där det råder tydlig maktfördelning mellan europeiska och medlemsstaternas institutioner ungefär som i USA med ”federal and state rights”. Fortfarande kan svenska vara officiellt språk i Sverige, kanske sida vid sida med engelska. Fortfarande kan människor fira midsommar eller tillämpa jantelagen samt vara hemvärnssoldater även om EU skulle ha egen försvarsmakt. Eftersom nationer inte var naturliga konstruktioner utan politiska konstruktioner så kan även EU bli en federal union genom att vi som politiskt aktiva som liberaler agerar för det.

Sist men inte minst så handlar det om individen som ska kunna påverka,legitimera och förstå makten på EU-nivå samt åtnjuta sina rättigheter friheter och skyldigheter som EU-medborgare. Istället för individer som känner sig maktlösa, utanför påverkan eller som tar till sig nationell stolthet som en reaktion. I Europa har vi inte en historia att likt USA bygga en federal stat men vi har en historia av att skapa något övernationellt, något europeiskt .

Rationell kultursyn, tack!

Historikern Pierre Nora ansåg att fransmännens förhållning till det förflutna och kulturen övergick från att vara en tidsdimension till ”institutionaliserad memorialism” i samband med 70-talets oljekris. Enligt Nora, efter nästan 30 år av processer som industrialisering, urbanisering och ekonomisk tillväxt under den ”europeiska guldåldern” 1954-1973, gick Frankrike från att vara ett samhälle där nästan 50% av arbetsföra arbetade inom jordbrukssektorn till att andelen sjönk ned till 10%. Samhällsutvecklingen innebar att det ”rurala Frankrike” med sina ”traditioner och utseenden” inte längre utgjorde en central del av den nationella identiteten.

Nora tillhörde de intellektuella som höll med om uttrycket om att den ”franska revolutionen” tog slut just under 70-talet. Grovt sagt var inte fransmän längre 200 år gamla ,alltså från revolutionens år 1789, utan "tusen år" gamla. Samhällsförändringar i samband med oljekrisen resulterade i utveckling som istället för progressivitet och framtidsinriktning kom att handla om att bevara. Han exemplifierade utvecklingen med att kommunistpartiet med sin materialistiska agenda förlorade sin status som den tredje politiska kraften till den nationalistiska Nationella Fronten. Under 80-talet började Frankrike anta lagar som handlade om att bevara den nationella kulturen. 

Situationen idag är likadan i Europa inklusive Sverige. I en tid av kriser går det framåt för nationalistiska partier men även andra partier driver på kulturkonservatism. Tydligt exempel är från 2009 när Skolverket föreslog en ny kursplan för grundskolan som innebar undervisning i humanism och att kristendomen inte längre skulle ha en "särställning" bland religionerna. Förslaget skapade debatt och motreaktioner vilket ledde till att utbildningsdepartementet skrev om förslaget. Kristendomens betydelse skulle hållas kvar för att ”ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar”.

Annat exempel var Alliansens lagförslag om skolavslutningar i kyrkan som motiverades om att bevara en tradition trots att många medborgare i Sverige sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Att lagförslaget inte gick igenom berodde på att SD var missnöjda med formuleringen ”bevara vårt svenska kulturarv ” inte skulle tillämpas.

Visst har exempelvis kristendomen historiskt sett haft stor betydelse när det gäller den nationella kulturen i Sverige som julfirande eller alkoholsyn. Samtidigt togs inte hänsyn till att många moderna samhällsvärderingar inte formades tack vare religion, utan ofta just som en reaktion mot den. Det moderna, mångkulturella och europeiserade Sverige är trots allt utvecklad på värderingar rörande humanism och individualism, jämställdhet och demokrati, sekulärt medborgarsamhälle och vetenskap. Det är just dessa värderingar som borde utvecklas vidare för att hantera samhällsutvecklingen i globaliseringens tid och Europeiska Unionen där nationella demokratin, identitet eller beslutsfattningen inte räcker till som i fallet med migrationskrisen.

Efter mer än 20 år av globalisering och europeisering finns det starka tendenser att hålla kvar vid föreställningar och värderingar som sedan länge är mer eller mindre föråldrade. Motståndet mot kunskap, modernism eller övernationell utveckling sker samtidit som många utmaningar inte kan hanteras nationellt. Appliceras Noras tes på Sverige så kan det märkas i faktumet att ”folkhemssverige” inte sedan länge står i centrum för det som många svenskar en gång i tiden brukade identifiera sig med.

Det visar sig även i att ett kulturrasistiskt och anti-demokratiskt parti sitter med i riksdagen och använder sig av just okunskap och rädsla som verktyg. SD:s retorik går hand i hand med det som akademikern Urs Altermatt förklarade i frasen om att ”det som på 30-talets kallades för ras kallas idag för ursprung och det som kallades för folkets anda kallas idag för kultur.

I Sverige har under den senaste tiden kulturrelaterade diskussioner blivit kopplade med flyktingkrisen. I samband med kommentaren om att det inte finns någon ”inhemsk svensk kultur” av historikern Ingrid Lomfors väcktes kraftiga reaktioner. Lars Anders Johansson skrev i sitt blogginlägg om att det visst fanns ett ”enhetligt, inhemsk och uråldrig” svensk kultur som sträckte sig flera hundra år tillbaka i tiden. Dan Korn har i sin senaste artikel skrivit om att "konsensuskulturen är det svenskaste som vi har" där hänvisning görs så långt som till "vikingatiden". 

Föreställningar om kulturell kontinuitet från dagens Sverige till medeltida riken eller ståndssamhällen är dock mytologiska samt ovetenskapliga eftersom det var långt innan Europas nationer samt nationella kulturer ens började formas. Inte ens argumentet om att Sverige hade en av Europas mest etniskt homogena befolkningar är skälet till varför Sverige fick nationell kultur. Skälet var själva politiska beslutsfattningen och myterna som med tiden formade människors identitet och där uppfattningar om kultur var en social konstruktion. Alltså först kom föreställningen om nationen och därefter kom folkdräkten, inte tvärtom. 

Nationella kulturer är alltså även mytkulturer och kan inte heller politiskt avgränsas till nationella gränser.Att exempelvis unionens medlemsstater nu i samband med beslutsfattningen inom ministerrådet har svårt att komma överens om migrationskrisen har inte i första hand att göra med olika kulturer utan med politiska skillnader och ideologier som står bakom.

Dessutom handlar det om ordens betydelse. Begrepp som svensk, kroat eller tysk har haft olika betydelser genom tiderna. Att benämnas som svensk, kroat eller tysk under 1500-, 1800- eller 2000-talet är alltså inte samma sak eftersom synen på identitet förändras i takt med att människor och deras idéer förändras. 

Många håller idag med om att svensk kultur har precis som vilken nationell kultur som helst förändrats med åren. Det viktiga att poängtera är dock vad som är en del av nationell kultur har att göra med människors värderingar. Om till exempel majoriteten av medborgare i Sverige skulle anses att svenskan bör ersättas med engelskan så skulle engelskan bli en del av svensk kultur. 

Det skulle vara väldigt negativt om det framtida Sverige och unionens nya medborgare som är födda utanför EU ska utvecklas och integreras just enligt myter. När nationalistiska myter blandas med uppfattningar om kultur finns det risk att samhällsutvecklingen blir mindre fri och mer odemokratisk som i Ungern. Och även Lomfors gjorde ett misstag i syn kultursyn eftersom Sverige inte bara har en innehållsrik kultur utan även ett innehållsrikt traditionellt samhälle. Inte i mening om att Sverige är ett gammaldags samhälle utan att det är ett samhälle rikt på traditioner i form av idéer och socialt arv som finns överallt från politiska partier, folkrörelser eller föreningar som med tiden har format det moderna Sverige. Det är just universella och medborgerliga idéer som behövs för att utveckla framtidens mångkulturella och demokratiska samhälle.

Idag i samband med kriser brukar det råda mycket rädsla om förlusten av nationell kultur och identitet. Historiskt sett innebär formandet av nationer att människor generellt i Europa övergick från starka regionala och lokala identiteter till nationella. Det borde med andra inte var något negativt med att nationella identiteter blir svagare till förmån av något annat , som exempelvis europeisk identitet. Att vilja bevara nationella kulturarvet efter irrationella föreställningar kan leda till just motsatsen. Myter, lögner och rädsla kan leda till samhälle som är autoritärt,odemokratiskt och kunskapsföraktade istället för institutionell, kunskapsbaserat och inkluderande samhällsutveckling som behövs i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa.