The liberal that never was

On Saturday 2018-11-17 I attended the annual “Battle of Ideas” event at Kulturhuset in Stockholm. The event brings famous opinion-makers from Sweden and UK to discuss different topics from the public debate. One of the sessions was about “Immigration and Citizenship” mostly taking place between the classical liberal Fredrik Segerfeldt who promotes global free movement for individuals and the left-wing oriented David Goodhart who promotes immigration restrictions.

Goodhart is famous for his presentation of categories “somewhere and anywheres” which reminds of “globalists vs nationalists”. Also, he is famous for writing about how he stopped being a liberal and supporter of liberalism. At the moment am trying to analyse Goodhart’s arguments and opinions especially when it comes to migration because I think that intellectuals who are promoting restrictions and authoritarian policies should be more challenged. So here are some notes from the debate in Stockholm:

1.   European free movement

According to Goodhart, the EU: s free movement is more of a political tool than economic one. It is an example of EU:s “post-national overreach” without an “economic rationale” that also has led to Brexit.

Well, the case is that many people in UK do not see themselves as Europeans or as EU-citizens which is more of a result how of the political communication since the 1990’s. There has been a tendency to present the EU as something intergovernmental and economic which is to narrow and not matching the political reality.  But one does not have to be a rocket-scientist, or a political scientist, to realize that creation of a common economy also has to be based on free movement of individuals.

The idea of EU-citizenship was part of a political agenda to legitimize the creation of the EU in 1992-93 Maastricht Treaty period. In such terms it is a “political tool” just as a state level citizenship. For example, as Sweden was becoming a nation-state in 19^th century, during the middle of 1850’s free movement was introduced and internal passports were scrapped.

Another idea was that free movement of individuals is on a long-term going to lead to economic convergence and more equality within the union. This is a very slow process, but it is taking place. The “economic rationale” is that wage equalization is primarily based on free movement of capital and people. This is one of the reasons why wages today are higher in younger but “poorer” EU-states as Poland and Czech Republic.

As I see it, the main problem with Goodhart’s arguments are state-centrism and methodological nationalism. The European left-wing actors often communicate about economic equality, but in state-centric terms. One can say that by his views on migration and economy Goodhart is in favour of national economic equality in UK but arguing against, or at least not being in favour of, European nor global, economic equality. Also, one can say that Goodhart is sympathizing with “somewheres” in UK but not with somewheres in other parts of the EU or rest of the world.

This is something that more civic and cosmopolitan oriented left-wing actors should be better at explaining to their voters and supporters – that without European free movement, and on the long-term a global free movement, the inequality levels would be much higher for more people.  

2.   Importation of labour force

Another view presented by Goodhart was about “importation” of labour force. Personally, I do not like this term since humans should not be imported and exported in linguistic meaning. Migration is after all based on individual interests and interactions even if there cases governments and public jobs. In this case Goodhart argued that free movement in EU benefits people as academics and therefore has little to do with economic rationale. But as I am writing earlier, this is not the case. Both low- and high-skilled Europeans have benefited, especially individuals from younger EU-countries as Latvia, Poland and Romania. I do not see how a low-educated individual from Poland taking a construction job in UK can be labelled as a “anywhere” that according to Goodhart hare liberal well-educated big city people.

3.   Brain-drain argument

Now when it comes to more global migration Goodhart argues that there is a brain-drain situation since countries as in Africa are losing their best and that people should stay where they are in order to contribute to their societies. He also argues that middle class people as in Africa are becoming more mobile and wanting to leave. So, in the best case they should be allowed to come to Europe, to places as UK, on a temporary basis to get educated and then go back to rebuild their countries. Basically, there should be more limitations on migration in order to prevent countries being poor or to suffer brain-drain.  

But what about the individual? There are many cases of brain drain taking place. As a writer of this blog my personal experience is that many young and talented people have left, are leaving or wanting to leave Bosnia in order to find a better life somewhere else. And according to intellectuals as Goodhart I should have stayed in Bosnia in order to help to rebuild the country and to contribute to the society there. 

However, the reality is much more complex. For example, according to the Bosnian constitution I am among the “others” since I am not a Serb, Croat or a Bosniac. That makes automatically harder for me to get a public job. And even in the private sector due my political opinions and my identification. Now I could have a job in the private sector by starting my own business which means getting in touch with corruption and waiting for a long-time procedure. But why should I stay in Bosnia when I like big city cosmopolitan life, pluralism and civility. Why should young people in Africa be forced to stay in areas with corruption and problems which they do not like. Or where governments are using deadly force and repression against you?  

For example, in Sweden few would argue that government should prevent individuals from moving to Stockholm in order to keep small towns alive and to reduce brain-drain.  Through history countries have vanished and been established all the time. And EU is a polity that offers a good alternative for individuals, cities and regions comparing to the nation-state idea. If governments and leading political actors want a certain population to stay in a country it means that they need to be better as governments and political actors. This is for example the case of Latvia where many are worrying about emigration, which is understandable, but also where problems with economy, corruption and lack of opportunities are large.  

One of the best things with the free movement is one´s “exit rights”. As individuals, we should be able to choose to go to places which we find better for ourselves. In Goodhart´s case, he could choose to live in a country with more restrictive migration policy as Hungary or even outside of Europe as with Saudi Arabia. It is better to allow people to be productive and contribute to those cities, regions, countries, continents they personally choose to contribute to. As humans we do not choose are place of birth, so we should be able to choose our place of work and self-development as long as we respect basic freedoms and rights of others.

If one reads how Goodhart has developed his arguments since 2000 one could wonder if Goodhart has ever been a liberal? As Per Svensson, one of the most famous liberals in Sweden, once wrote: “The subject (core) of liberalism is the individual. Collective identities are more or less temporary”.

Angående "Global compact for safe orderly and regular migration"

Det sprids nu mycket dålig och felaktig information om FN:s migrationsavtal. Bland annat av debattören Jenny Piper. Jag bemöter därför några vanligaste påståenden och åsikter hittills:

1.   Öppna gränser

Tanken om öppna gränser eller fri migration handlar främst om rörlighet på basis av sysselsättning som jobb. Men avtalet handlar om humanitär migration. (Sen tycker jag personligen att det borde råda fri rörlighet globalt)

2.   Det är "tyst om det i Sverige".

Det stämmer inte, frågan har bland annat berörts under valet. Mer info via Clara Sandelind. Däremot har andra frågor som klimat och sjukvård haft större medialt utslag.

3.   Det kommer göra migration till en mänsklig rättighet

Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (närmast en global rättighetsstadga) så får man lämna ett land, emigrera för att söka asyl. Däremot får man inte immigrera, komma inte i ett land som en rättighet. Det kan kännas konstigt och motsägelsefullt men så fungerar det. (Jag tycker att det bör ändras för framtiden). 

4.   Gränser upphör

Ramavtalet kan ses som en "glokal" approach där man vill hantera humanitär migration från global till lokal nivå. Därmed är stater involverade och behåller sina administrativa gränser, bland annat för policyn om integration

5.   Skillnader mellan flyktingar och migranter suddas ut

I praktiken är detta redan fallet. Skillnader är ofta små eftersom många flyr från något både på grund av sociala, naturliga och ekonomiska skäl på samma gång. Därför uppstår ofta juridiska problem. Vill man minska på den illegala migrationen är den bästa lösningen att göra migrationen lagligare och säkrare.

6.   Det är en "globalistisk plan"

Det finns ingen nationalistisk eller nationell lösning på global humanitär migration eftersom staten är otillräcklig på egen hand. Det finns ingen "nationell suveränitet" i flera frågor som kärnvapen, klimat och flyktingar. Men det är ingen konspiration att agera inom ramen för flernivåstyret där stater är involverade.

7.   Människor bör få hjälp på plats, avskaffa asylrätten

Fast det ena utesluter inte det andra. Och "alla" kan inte få hjälp på plats. Dessutom skulle fåtal stater belastas mer då man råkar befinna sig där krig och katastrofer äger rum.

8.   Ungern, Tjeckien, Polen, USA är emot.

Ja dessa länder har regeringar med nationalism, populism och exkluderande konservatism på agendan. Vad ramavtalet behöver är fler regeringar och stater som agerar kosmopolitiskt och värnar om mänsklig säkerhet.

Slutligen, för att lösa globala problem behövs globala lösningar, alltså från global till lokal nivå. Annars kommer världen att vara otrygg för fler individer.

Kollektivism är inte liberalism

I sin senaste text i GP påstår Jenny Sonesson följande om liberalism och partierna: 




Som liberal debattör och individuell medlem i ALDE kan jag berätta följande. 

Venstre har under de senaste 20 åren förändrats från mer klassiskt liberalt parti till ett liberalkonservativt parti med auktoritära drag och TAN-politik. Venstre har infört burkaförbud och tiggeriförbud, tagit fram en "ghettolista", infört åtstramning av asylpolicyn (som firades med tårta av integrationsministern Inger Stöjberg).

 Inget av det är lika med liberal eller frihetlig politik. Det är lika med högerkollektivism där man använder det offentliga som staten för repressiva åtgärder emot individer som redan är utsatta, fattiga eller exkluderade. Inte heller är det pragmatiskt politik för att gå tillmötes ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti som DF (Dansk Folkeparti) som dessutom är vänsterorienterad i ekonomiska frågor. 

Därför har Venstre liknande problem som svenska borgerligheten som har tappat idébildning och visioner för framtidens ekonomi och välfärd. Inom ALDE är det långt ifrån att alla partier är liberala på riktigt. Det finns både problem med partier som är korrupta som i Bulgarien och Rumänien, samt partier som ägnar sig åt TAN-politik som i Nederländerna och Danmark. 

Därför gäller det att utveckla ALDE till ett riktigt europeiskt liberalt parti men just därför behövs en mer idéburen och värderingsstyrd liberalism. 

Borgerligheten, EU-nivån och SD:s politik.

Inom borgerligheten finns åsikter om att kritiken emot SD:s politik ska fokusera på att SD är emot EU. På det sättet vill man bland annat undvika eller kringgå diskussioner om migration och identifikation. Genom fokus på ekonomi blir det lättare att komma iväg från ”kulturkriget”. Problemet är dock att man gör sig en stor otjänst samt agerar ”orealistiskt”. Att se på EU-dimensionen enbart utifrån ekonomiska perspektiv är både intellektuellt svagt och politiskt missvisande. Risken är att man lämnar det politiska samtalet mer öppen för nationalistiska idéer istället för att bemöta SD:s politik. Eftersom EU:s framtid i högsta grad handlar om frågor som identifikation och migration. 

Europaparlamentsvalet närmar sig så det finns mängder av skäl att ifrågasätta och kritisera SD:s politik. Vi kan börja med att titta på EU:s historia. Walter Hallstein som var europeiska kommissionens första ordförande uttryckte sig 1964 att målet med Europa var att organisera ett postnationellt Europa. Redan då var tankarna om att Europas utveckling handlade om mer än ekonomi. Annan historisk referens är kommunikation om EU som fredsprojekt och andra världskriget samt det kalla kriget. Men problemet idag är att många unga och yngre väljare inte drar sig till den berättelsen i lika stor utsträckning som de äldre. 

En modernare berättelse om vad EU faktiskt är tas upp i Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 lessons for 21st century”. Harari beskriver EU som världens största mångkulturella experiment baserad på universella liberala värderingar. Tanken är att fler människor ska samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner som det europeiska medborgarskapet och demokratin. Oavsett om man ser sig som vänster- eller höger så erbjuder det kommande Europaparlamentsvalet en möjlighet för fler politiska aktörer att ta fram konkret politik för flyktingar, fattiga och föroreningar i unionen.

För att bemöta nationalistiska partier som SD så bör man betona det som står mellan raderna. Nämligen, att kommunicera om att SD vill mycket mer än att Sverige ska lämna unionen eller ”stoppa invandringen”. Partier som SD vill bland annat att Europa ska vara kristet, alltså utan sekularism, muslimer och religionsfrihet. Inte heller är man en vän av liberaldemokratisk konstitutionalism med oberoende institutioner som rättsstaten och skydd för individen. SD har haft samarbeten med partier som ser Ryssland som modellsamhälle. 

Partier som SD vill också att europeiskt flernivåstyre, medborgarskap och demokrati ska avskaffas till förmån för beslutsfattning i from av mellanstatliga relationer som fallet exempelvis var 1930-talet. Att man har exkluderande och kulturistiska syn på europeisk identifikation beror bland annat på att EU-medborgarskapet idémässigt går emot nationalismens strävan efter att individens primära identifikation ska vara enligt hur partier som SD har bestämt uppifrån.

Vidare, det handlar om att berättelser om den europeiska identifikationen oftare är mer civilistiska, kosmopolitiska och inkluderande vilket också attraherar människor att immigrera och förverkliga sig i unionen. Sådana berättelser är bättre än mer eller mindre nationalistisk retorik i stilen som ”svenska värderingar” som ironiskt nog handlar om värderingar som frihet och jämställdhet som partier som SD vänder sig emot. Medan värderingsnationalism vill att människor ska se sig som indelade i olika ”nationella värderingar” så bygger europeisk identifikation på mer universell syn på värderingar som förenar fler människor.

Det som andra partier från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna under EP-valet bör göra är att dels kommunicera om konkreta förslag för EU:s utveckling och dels att kommunicera om den europeiska konstitutionella patriotismen. Idéns fader filosofen Jürgen Habermas presenterade det europeiska medborgarskapet som världens första postnationella baserad på frihet och solidaritet samt med syfte att demokratisera Europa mer.

På det sättet blir frågor om identifikation och migration viktigare i samband med det kommande EP-valet. Inte minst när det kommer till hur vi organiserar oss lokalt i relation till EU-nivån. När det kommer till humanitär migration så skulle EU kunna agera som en union av miljontals städer och regioner där den lokala nivån kan hantera flyktingmottagning på frivillig basis och integrationsprogram. 

Men när italienska borgmästare med folkligt stöd som i Palermo ville ta emot människor från flyktingbåten Aquaris så stoppades detta av Italiens regering. Liknande skulle kunna hända på fler platser i unionen när nationalistiska partier tar makten. För partier som SD vill inte bara ha auktoritär kontroll över gränserna utan även auktoritär kontroll över oss som individer och våra identifikationer. 

Poängen är att SD:s politik rörande EU-dimensionen inte bara ska bemötas med ekonomiska argument. Det gäller att man kritiserar och visar på problem med partiets idéer och beteenden i många andra frågor som migration, klimat, energi, digitalisering, globala relationer med mera. Gemensamma institutioner som europeiskt medborgarskap och demokrati är jätteviktiga om vår del av världen och vi i unionen ska lösa problem och utmaningar inför framtiden.

Bildkälla: Johan Wänström 

Ja, hyckleri om nationalism

Jag har ända sen barndomen intresserat mig för begreppet nationalism med tanke på min egen historia och upplevelser. Intresset beror också på att nationalism i relation till händelserna Jugoslavien och Bosnien har studerats och analyserats i samband med diskussioner om EU:s utveckling.  Som det är presenterat inom vetenskapen så finns det olika typer av nationalism. Som etnisk, ”fotbolls” och metodologisk osv. Det som dock utgör sambandet för olika typer av nationalism är synen att nationen som enhet är den absolut viktigaste och att nationell (stats-landbaserad) (eller national) identifikation är absolut viktigaste för människan. Dessutom handlar det om en idé som har förändrats genom historien, inte minst i Europa där nationalism som under 1800-talet var mer progressivt medan nationalism som politisk idé anses idag vara mer regressivt.

Sociologen Ulrich Beck diskuterade främst om den metodologiska/vetenskapliga nationalismen där nationen och nationalstaten anses vara normen för tolkningar och undersökningar men också för synen på statens funktion. Beck menade också att nationalism är en idé som föreskriver att en nation måste finnas och att staten måste vara nationalstat.  Historiken Yuval Harari skriver i sin senaste bok "21 lessons for 21st century" att nationalism är bland annat synen på man har "speciella skyldigheter" för en viss nation medan fascismen anser att man har "absoluta skyldigheter" och att ens nation är överlägsen andra. Harari är läsvärd eftersom han också menar att EU är världens största mångkulturella experiment baserad på universella och liberala värderingar som sträcker sig bortom nationalstatstanken eftersom britter, fransmän, tyskar och andra skulle med tiden kunna komma att se sig mer som européer i första hand.

Sedan finns olika politiska tolkningar på om nationalism är bra eller dåligt. Den liberala tolkningen är att individen har sin moraliska och rättsliga suveränitet och är fri att förverkliga sig samtidigt som man respekterar andras frihet bland annat genom konstitutionalism i form av grundläggande mänskliga rättigheter till liv och ägande samt  negativa friheter från offentliga tvång och hinder. Man kan säga att individen utifrån liberal syn bara har speciella skyldigheter till sig själv och väljer själv på frivillig basis hur man vill samspela med andra individer.

Nationalismen lägger däremot betoningen på kollektivet, oftast genom nation i etnisk mening på basis av språk, religion och historiska myter, och att friheten är lika med staten eller det offentliga. När nationalister kommunicerar om frihet så kommunicerar man alltså om ”nationens frihet” och inte individens. Och när det kommer till synen på identifikation så stödjer inte nationalismen en ”fri marknad för idéer”. Man kan säga att nationalister oftast vill ha ”identitetskontroll” och genom offentliga maktmedel reglera eller påtvinga människors identifikation. Bland annat därför är tendensen att individer med nationalistiska åsikter och nationalistiska partier ser EU och global utveckling som ett problem eftersom det anses konkurrera med nationstanken.

På personlig nivå anser jag följande. Jag kan både existera som människa och åtnjuta friheter och rättigheter som medborgare utan att behöva tillhöra en (1) nation. Tvärtom, jag kan tillhöra mängder av gemenskap eller communties beroende på intresse och sammanhang. Jag anser också att min identifikation baseras på centrala institutioner som grundlagen, europeisk medborgarskap och stadgan om de grundläggande rättigheterna och FN:s universell deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vidare, jag bor i Stockholm som har sin egen ”historia och kultur” och som är en global stad med större mångfald.  Dessutom, som liberal är man skeptisk till auktoriteter och negativ till olika former av kollektivism.

Redan under 1800-talet menade Fredric Bastiat att begrepp som nation och "nationellt intresse" används för att främja privata intressen, som kolonialkrig, genom att presentera dessa intressen som kollektiva. Milton Friedman hade liknande resonemang om hur intressen för jordbrukssubventioner presenteras som något "nationellt" så att pengar går till privata fickor. Det är inte heller märkligt att nationalister i dagens Europa kommunicerar om att man ska skydda välfärd och ”kultur” från migrerande individer. Det är också logiskt att liberalismen genom den moderna historien har ofta gått ihop med interkulturella och kosmopolitiska samhällssyn.

Poängen är alltså att man redan under 1800-talet visste att nationalism som formell idé om att en nation måste finnas eller hur den ska vara kan och kommer att användas antigen för att medvetet lura människor genom att spela på känslor eller genom att omedvetet, eller banalt,  vilja skaffa sig kontroll och efterstava en viss mål. Bland annat därför är jag negativ till hur Rebecca Uvell som formellt presenterar sig som liberal kan resonera att nationalism vore något bra och nödvändigt.   För att inte ”skriva en uppsats” om Uvells text om nationalism presenterar jag ett antal exempel på problematiken i hennes resonemang.

-         Sverige bygger på en stor mångfald av idéer, även när det kommer till medborgarskap. Eftersom Sverige sedan 1995 är en del av EU som politisk entitet och styrelseform så innebär det bland annat att nationalstaten inte finns enligt äldre syn och tolkningar av statens funktion. Man kan argumentera att EU-stater när det kommer till suveränitet egentligen är mer av transnationalastater eller unionsstater. Det innebär bland annat att mellanstatlig beslutsfattning inte alltid handlar om att hålla fast vid statens suveränitet eller vid ”nationella intressen”.  Istället handlar det om att hitta överenskommelser genom att suveränitet delas eller flyttas till EU-nivån. Dessutom, nationalism är inte ett måste för att ”värna om suveränitet”. Federalism, eller också EU:s subsidiaritetsprincip,  är ett bättre alternativ eftersom man kan diskutera om suveränitet beroende på beslutsnivån, från lokal till EU-nivå samt även global nivå.  Sverige har också genom historien funnits som samhälle och land i olika former  även innan nationalismens eller nationalstatens tillkomst som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Alltså, nationalism är inte ett måste för att staten eller samhället ska finnas. ”Vi” finns utan nationalismen också.

-         Att vara nationalist innebär bland annat att ens intressen anses som viktigaste för en viss nation. Men det är inte i sig lika med ”nationens intresse” eller ”nationellt intresse”. Uvell har delvis rätt här men fallerar vid begreppet ”ursprung”. Saken är att nationalismen som idé i grund och botten bygger på bejakande av myter. I praktiken innebär det att man inte förespråkar stolthet över historien som den var utan ser på historien som man önskar , eller selektivt väljer att den har varit genom tiderna. Tankar om Gustav Vasa eller Karl XII är exempel på hur man kan projicera stolthet genom hänvisning till individer som inom ramen  för sina historiska kontexter dels utsatte människor för olika lidanden och illdåd men som också styrde över samhällen utan nationen som främsta enhet och där människor organiserade sig på basis av lokala och regionala identiteter. Till exempel var Riga den största staden under Karl XII tid vid makten så enligt den nationalistiska logiken borde man uttrycka mer stolthet över Lettland. Svenska flaggan, liksom många andra flaggor, är också ett äldre än både nationen och nationalstaten. Som bland andra Ernst Gellner menade har fallet genom historien varit att stater skapat nationer snarare än att man först skapade nationer och därefter stater. Nationsbygge som under 1800-talet var som ett stort och långt identitetspolitiskt projekt ovanifrån. Uvell skriver också att en nationalist inte exkluderar någon med utländsk bakgrund. Förvisso kan det vara så i praktiken när det kommer till privata åsikter men när det kommer till partipolitik och policyn för det offentliga så bygger nationalism inte bara på exkludering av människor utan även exkludering av andra styrelseformer, som EU.

-          

Sant att folkhemsprojekten var ”nationellt projekt” men inte bara det. Folkhemmet var inte ett sociokulturellt projekt med målet att skapa ”homogent svenskhet” , även om det fanns sådana idéer hos exempelvis Tage Erlander. Folkhemmet var, som exempelvis Lena Andersson menar, främst ett socioekonomiskt projekt med syfte att skapa ”socioekonomisk homogenitet” med lägre klasskillnader (värt också att nämna att folkhemmet även byggde på att det skulle finnas arbetarklass, medelklass, överklass). Dessutom, att vänsterorienterade aktörer som socialdemokraterna var mer internationalistiska än nationalistiska handlade också om att Sveriges utveckling var beroende av internationell handel, samarbeten och institutioner.

-         Man kan kritisera Sveriges policyn rörande ekonomiskt stöd till föreningar på etnisk basis som för tro. Men saken är också att sådana föreningar är inte enbart ”importerade” eller ”utländska” utan även inhemska och svenska som när det kommer till folkmusik. I så fall bör man argumentera för att offentlig sponsring med skattepengar ska avskaffas helt och hållet.

-         Det är bra att Uvell argumenterar emot albansk nationalism men här kommer också det farliga. Åsikter i stilen att albansk nationalism, eller serbisk, vore sämre än den svenska eftersom den svenska inte handlar om territorier. För territorier eller inte bör spela mindre roll. Vad som bör spela större roll i synen på nationalism är att nationalism principiellt handlar om identitetsrecept, identitetsmonopol och identitetskontroll om hur en kollektiv måste och bör vara. Nationalismen går ut på a) att nationen är den absolut viktigaste som finns b) att världen ska vara indelad i nationer som högsta identitetspunkt.

-         Är man liberal som anser att individens suveränitet är det viktigaste att värna om eller ser sig som europeisk samt som kosmopolitisk medborgare så är nationalismen negativt. Men det som Uvell tar upp här är ett tydligt exempel på den metodologiska nationalismen.  Alla stater i världen är inte nationalstater i praktiken eftersom andra former av gemenskap som klanen som i Yemen eller Irak betyder mer för människor än nationen i politisk mening. Inte heller är nationer eller nationalstater något naturligt utan ett resultat av idéer och sociala konstruktioner. Inte heller måste stater i framtiden vara nationalstater utan kan utvecklas vidare som transnationella och kosmopolitiska stater, bland annat som stadsstater. Och låt oss komma ihåg att mycket av dagens politik inte tar avstamp i nationalstaten utan tar avstamp i EU-dimensionen och den globala beslutsnivån som rörande klimat. 

Avslutningsvis vill jag argumentera för följande. Varje nation är för stor för vissa saker och för små för andra. Människor behöver gemensamma institutioner för att lösa problem och utmaningar, men gemensamma institutioner är inte per automatik lika med nationen eller staten. Till exempel, organiserad brottslighet skulle kunna hanteras genom att Interpol blir global operativ polisstyrka med egen personal som ansvarar för mänsklig säkerhet än att stater ska ”samarbeta” mer rörande brottslighet.  Fakta är att människans natur är lokal samtidigt som det finns globala problem och utmaningar. Därför behövs inte nationalismen som menar att nationen är det viktigaste och den mest absoluta formen för identifikation och organisation. Det som behövs istället är mer glokalism, tillika kosmopolitism, som institutionell och identifikationsmässig process som skapar bättre relationer mellan det lokala och det globala.

Europe, liberalism and democracy - ALDE party congress in Madrid

A general problem with the European democracy and politics is an almost absence of “real” European political parties. European party groups and formations promote official statements which their member parties do not always support or promote. Another case is that corrupted or misbehaving state-level parties undermine the civic trust concerning the general support for the party formations and the European political system. This has been the case related to the parties such as Fidesz (EPP) but also to the other, more civic oriented party formations. That is why Alliance of Liberals and Democrats for Europe also need to “clean their own house” before criticizing others.

This week ALDE is holding its congress in Madrid. The congress offers a golden opportunity for ALDE to really “reclaim” itself and liberalism as the message was formulated in Lisbon, 2014. As liberals, we have been criticizing political behaviour around the EU when it comes to authoritarian, culturalist and anti-democratic behaviour. To be more trustworthy, we also need to “ wash our own hands” and solve internal problems.

One cannot expect that a liberal party can perform 100% ideologically correct in the public debate and decision-making process, having in mind the different factors as well as the needs for compromises and plurality of the liberal ideology. At the same time, it is important to remember that there are core values and ideas that can clearly be communicated, such as defending moral individualism, human rights and freedom, as well as being sceptic toward collectivism of different colours.

This parties that are only “liberal in name” should not be members of ALDE. A clear example is the MRF party in Bulgaria. The party has a corrupted structure and large numbers of members with dubious and criminal behaviour. MRF: s behaviour has contributed to Bulgaria being among the most corrupted parts of Europe and with lowest rankings of media freedom according to the Reporters Without Borders. As an ALDE-member in Sweden I would therefore never cheer for MRF performing well on the elections.

Second example is the ALDE party (former PLR) in Romania that also has been demonstrating behaviour which can only be described as corrupted and authoritarian. This is the case when it comes to issues of rule of law and judicial independence where ALDE-R have supported problematic and questionable decisions. Also, the Romanian ALDE-PSD government recently spent around 35 million euros on a referendum with the aim of banning same-sex marriage.

While problems with corruption and statism exist among the ALDE parties in some younger member states, there are also mainly problems with political communication and collectivism is the older ones. In Denmark, the regime of Venstre has led to policies as forbidding burqa and begging for help as well as creation of a “ghetto list”. One can say that right-liberals in Denmark have contributed to the situation where political correctness is to pick up on minorities and make a fun of international conventions as regarding refugees. Such polices are not only undermining freedom of speech and religion but also punishing already socially vulnerable and more excluded individuals in the Danish society.

A similar case took place in Netherlands, where the supposed “victory over populism” was based on populist and nationalist communication. High-ranking VVD members communicated that celebrating Easter is a “Dutch value” targeting towards the Muslim population. It also represents a right-wing collectivist “logic” where one is against leftist gender policies while at the same time trying to force Muslims to become liberal feminists.

The problems with political communication among liberal parties are not only relevant for the local or the state level policies but also when it comes to the EU-level. In Sweden, Liberalerna (my own party) is famous for promoting “more European cooperation” for almost every EU-policy area. However, the problem with “more cooperation” rhetoric is that it is often seen by citizens either as empty words or as dishonest way to promote more intergovernmentalist bureaucracy and political integration.

EU needs more decentralization and local-self-governance, limited EU-level governance and better functioning central institutions as the court of justice, more economic liberalization and openness to global migration and mobility. But if European liberal parties are not able to perform as they teach or to wash their hands, they should ask themselves about the meaning of their own existence. If ALDE cannot transform into a single party based on individual membership and grass-root activism then European liberals should try to form a new party based on a meaningful and inspirational liberal story that can improve the current institutional, economic and social problems in the union.