Om ekonomisk-liberal basinkomstargumentation

Den 7 Augusti skrev centerpartisten Caspian Rehbinder om basinkomst utifrån ekonomisk-liberal argument. Även den liberala argumentationen för basinkomst, som hos till exempel Friedrich Hayek, handlar om att staten ska kunna skydda individen från till exempel svält och grov fattigdom. I sin argumentation hänvisade Hayek till ”fria marknadens imperfektioner” som arbetslöshet och strukturella förändringar. Därför, även om det historiskt sett strider mot liberalismens idéer rörande synen på välfärd, argumenterade Hayek för att en begränsad skattesubventionerad bidragssystem skulle finnas för att hantera sådana imperfektioner med fokus på individen. 

Ett annat exempel på ekonomisk-liberal argumentation vid sidan av Hayek är ekonomen och liberalen Milton Friedman som ansåg att välfärdsstaten skulle vara liten och i första hand basera sig på ett effektivt trygghetssystem som hjälper fattiga oavsett ålder, kön, jobb. Välfärdsstaten ska alltså vara ”smal men vass”, basera sig på minimal inblandning i individens suveränitet och integritet men samtidigt leda till betydelsefulla och konkreta resultat. I Friedmans fall handlade det om tanken om negativ inkomstskatt som ett sätt att kombinera en liten välfärdsstat med friare marknad.

Rehbinder skriver att omfattande bidragssystem lätt blir styrande, tillrättaläggande och paternalistiska. Det innebär även att dagens välfärdssystem, som i fallet med försörjningsstöd, trots tanken om reducerad fattigdom och minskad social utanförskap leder till motsatta effekter. Som att välfärdsstaten som institution blir dyrare vilket kräver högre skatter och att människors utanförskap blir mer ”cementerad” och mer fattigare. Som Caspian skriver:

”Den stora utmaningen är att utforma ett bidragssystem som ger största möjliga nytta med minsta möjliga skadeverkningar”  

Rehbinder argumenterar att dagens socialförsäkringssystem är orättvisa utifrån liberal synpunkt eftersom individer som påverkas av systemet inte behandlas som jämlikar. Samt att systemet ofta leder till att människor inte tar sig ur bidragsberoende. Välfärdssystemet behöver mindre godtycke, paternalism och krav på kontroll. Individen är tvingad att lämna in dokumentation till staten varje månad och är utsatt för just kontroller. Det leder till negativa aspekter som ångest, oro, stress och annat som är skadligt för individens välmående, psykiska hälsa och personlighet.

Människor kan överlag fatta egna beslut och lösa sina problem, eftersom individen vet bättre än staten hur det ska göras. Att politiker eller tjänstemän genom ”morot och piska” metoder försöker att styra människors liv blir oftast mycket problematiskt, trots ”goda” avsikter. Till exempel eftersom systemet är utformad att individen riskerar att förlora sitt bidrag genast vid försök att spara, studera, jobba, eller starta företag. Vilket leder till problem som att individen mister bidraget eller faller mellan stolarna.

En vanligt förekommande invändning mot att människor inte ska kontrolleras är att människor ska förhindras från att lägga pengar på narkotika eller alkohol. Faktumet är att majoriteten av människor inte skulle ägna sig åt det, något som bland annat tester i basinkomst och villkorslösa utbetalningar har visat.  Ofta har det visat sig som i fall med villkorslösa utbetalningar att människor lägger pengar på skola, omsorg, företagande, mat osv. ”Pengar i handen” har därför visat sig som effektivt sätt att reducera fattigdom. Alltså, eget ansvar är bättre än politisk styrning.

Basinkomstpolicy vore alltså ett sätt att göra staten mindre, välfärdsstaten billigare, systemet mer ödmjukare och mindre integritetskränkande gentemot individen. Den svenska socialförsäkringssystemet bygger även på ”inkomstbortfallsprincipen”, vilket innebär att individens ersättning ska baseras på indivdens tidigare inkomst. Jämlik behandling blir det inte om person A varit höginkomsttagare medan person B varit låginkomsttagare. Man kan säga att inkomstbortfallsprincipen strider emot likabehandlingsprincipen.

Att införa ett basinkomstsystem skulle inte innebära att hela nuvarande välfärdsstaten och trygghetssystem i stort skulle försvinna. Istället skulle basinkomsten bli grunden, den centrala delen. Detta eftersom välfärdsstaten har så stark stöd och legitimitet i samhället. På det sättet blir basinkomst ett sätt att vara pragmatisk med välfärdsstaten med ett nytt system som är effektivt, rättvist, reformistiskt och realistiskt.

Liberala och andra argument emot basinkomst

Som svar på Caspians artikel tillkom tre artiklar som med liberal argumentation emot ekonomisk-liberal basinkomstpolicy. Det första skrevs av ledarskribenten Carolin Dahlman på Kristianstadsbladet under namnet ”Ingen har rätt att leva fritt på andras pengar”. Den andra artikeln som också publicerades på KD var av debattören Malin Lernfelt med rubriken ”Medborgarlön skulle bryta samhällskontraktet”, och den tredje publicerades på Timbro av digitaliseringsexperten Maria Eriksson. Här vill jag presentera följande motargument och kritik samt hur dom kan bemötas.

1.    Ingen har rätt att leva på andras pengar

Principiellt så går det inte att ”leva av basinkomst” eller ens medborgarlön i de flesta fall. Basinkomst täcker individens grundläggande behov som mat, boende och transport. I övrigt så får individen klara sig på egen hand, ta eget ansvar för livet i stort och självförverkligande.

2.    De som betalar för bidragen har rätt att kräva motprestrestation

Basinkomst skulle innebära ett nytt välfärdssystem som med demokratisk och befolkningens legitimitet. ”Skattebetalare” är ingen homogen och enhetlig grupp. Varje dag är det just skattebetalare som blir sjuka, förlorar jobb, drabbas av andra problem som gör att individen inte kan fortsätta vara skattebetalare. Varje dag tänker skattebetalare utifrån olika åsikter och värderingar. Och redan i dagens system så förekommer det att kraven inte ställs, till exempel som med barnbidraget och garantipensionen, något som många skattebetalare vill ha kvar, bland annat eftersom man anser att det stärker människors frihet. Dessutom, en kontrollerande och paternalistisk välfärdsstat innebär större kostnader och problem för både den som betalar in till systemet och för den som får pengarna från systemet.

3.    Fusk måste kunna förhindras

Visst, eftersom människor fuskar. Men fusk beror även på att det finns system som man kan fuska med. Basinkomst är inget bidragsfälla och leder inte till att fler blir ”lata”. Empirin och tester har hittills visat att det inte stämmer att som många anser att människor blir lata, dricker alkohol, konsumerar tobak osv. Basinkomst skulle därmed kunna innebära ett system som det blir svårt att fuska med, bland annat eftersom statens administration skulle minska.

4.    Gäller det bara medborgare eller andra som papperlösa?

Det beror på hur systemet utformas. Välfärdsstaten är historiskt sett utformad enbart för medborgare, för de allra flesta som lever inom statens administrativa gränser. Utöver medborgare så skulle även de som är bosatta i Sverige, till exempel EU-medborgare från Finland eller Spanien kunna inkluderas i systemet ifall man förlorar sitt arbete men har jobbat i Sverige i flera år. Det är alltså en fråga om hur policyn bör utformas och avgörs av åsikter inom befolkningen.

5.    Den som saknar arbete och försörjs av andra i gengäld måste sträva efter att bli självförsörjande

Absolut, och som tidigare skrivet är basinkomst

a)   inget bidragsfälla

b)   stimulerar individen

c)    täcker individens grundläggande behov

6.    Systemt skulle bli för dyr eftersom den måste betalas ut till alla. Den måste ligga på en nivå som det är möjligt att leva på

Som tidigare nämnt går det inte att leva på basinkomst. Och kostnaden skulle kunna vara lägre än i dagens system bland annat tack vare minskade administrationskostnader. Det är dagens högskattevälfärdsstat som är för dyr. Och basinkomst behöver inte betalas ut till alla, det handlar om hur systemet utformas.

7.    Det är en omöjlig idé

Det stämmer inte. Det finns flera forksningsrapporter och analyseer som visar att det är en fullt möjlig idé.

8.    Digitalisering skapar nya jobb på långsikt.

Absolut, men digitaliseringen skapar inte nya jobb i samma takt som industrialiseringen gjorde under 1800-talet, och inte heller lika många jobb i relation till hur globala befolkningen växer. Framför allt behövs basinkomstpolicy utifrån ekonomis-liberal argumentation eftersom staten behöver göras mindre,välfärdssystemet billigare och ödmjukare för individen.

9.    Medborarlön/basinkomst skulle bryta mot samhällskontraktet.

Nej, det stämmer inte. För det första, begreppet ”samhällskontrakt” avser relationer mellan människor som sker inom ramen för samhället. Den institutionella relationen mellan individen och staten kallas däremot för socialkontrakt. Och basinkomst skulle därmed innebär ett nytt form av socialkontrakt som ersätter det nuvarande.

10. Är det rimligt att en fullt frisk person som arbetar, får lika mycket bidrag som en person med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans

Nej, men det är viktigt att notera att även om basinkomst finns så skulle det behövs ett antal ytterligare system som för personer med funktionsnedsättning just eftersom basinkomsten skulle vara otillräcklig.

11. Om man inte längre menar att välfärdsstaten ska omfördela mer pengar till de mest behövande, varför ska den då över huvud taget ägna sig åt omfördelning? 

Bland annat eftersom basinkomst innebär en pragmatisk lösning på problemet med högskattevälfärdsstaten. Ett sätt att göra välfärdsstaten smalare, billigare och ödmjukare. Till exempel, samtliga riksdagspartier anser att välfärdsstaten bör finnas kvar och utvecklas vidare enligt olika idéer. Basinkomst erbjuder möjligheten för fler att ena sig kring hur välfärdsstaten kan reformeras.

12. Det är motsägelsefullt att å ena sidan hävda att medborgarlön inte skulle minska människors incitament att ta anställning och å andra sidan hävda att poängen med den är att den möjliggör för människor att ägna sig åt obetalt arbete eller att inte arbeta alls.

Det är inte alls motsägelsefullt. Poängen är att olika människor har olika behov av olika anledningar. Många skulle forsätta göra sina nuvarande jobb, till exempel poliser, läkare, lärare. Andra skulle kunna ägna sig åt något annat som att skriva böcker, ta hand om äldre, vara konstnärer. Det har visat sig i många fall att även männiksor som vunnit enorma belopp på lotto fortsätter att jobba.

13. Ska människor kunna ta med sig medborgarlönen och bo i Thailand  eller Spanien permanent?

Nej eftersom systemt kan utformas så att den förhindrar sådant beteende. Det är en teknisk fråga om hur.

14. Rimligare vore att verka för reformer som i stället leder till att människor tar ett större ansvar för sin egen försörjning. Medborgarlön innebär ett steg i motsatt riktning.

Det är ett steg i rätt riktning eftersom det innebär minskad välfärdsstat, mindre beroende på statens stöd. Och därmed stimuleras individen samt får hjälp att söka sig vidare till något som kan ge mer i inkomst.

  

Staten får inte ta ifrån medborgarskap från individen

Polischefen Erik Nord i Storgöteborg vill det, Johan Forsell hos Moderaterna vill det, föreningsaktivisten Pardis Manuchehri vill det. Utifrån olika argument:

a)    Storbrittanien gör det 

b) Frånta ifrån dom som har dubbla medborgarskap 

c) Det är ett hån mot offer att inte göra det

Jag ställer mig emot av följande skäl. Staten får inte ta människors medborgarskap, inte minst utifrån liberal synpunkt.

a) Storbrittanien är ett dåligt exempel, inget förebild. Storbrittanien kritiseras av bland annat Freedom House eftersom staten har terrorlagstiftning som inneburit minskade demokratiska och mediala friheter. Lagstiftning som är ineffektiv och baserad på överdriven rädsla. Risken är att staten skickar signalen att "man gör något terrorism" genom att dra in medborgarskap, utvisa människor, minska invandring osv. Att sprida rädsla för terrorism för att forma policy efter det är farligare för samhället på långsikt.

b) Nej, staten får inte dra in någons medborgarskap, riva ens pass. Det är ytterst integritetskränkande och något som bland annat socialistiska diktaturer samt andra diktaturer ägnat sig åt genom historien. Dessutom, om man "river pass" så kan individer fortfarande begå brott någon annanstans och den som återvänder till Sverige kan bli misstänkt för brott och med tillräckliga bevis dömas för terrorism.

c) Det är inte ett hån mot offer att grundlagen följs. Det är snarare en signal, trots problemet, att rättsstaten är viktig och fungerar. Signal att medborgarskap innebär skyldigheter att följa svensk, EU, liksom global lagstiftning och regler där den som inte gör det döms till brottet.

Alltså, medborgerliga friheter som medborgarskap är inget som politiker och andra kan eller bör "stuva om" vid behov även om det handlar om svåra situationer. Det finns andra och framför allt mer effektiva sätt att bekämpa terrorism, som social inkludering och fredsinsatser. Att "riva pass" är inte bland dom.

"Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap"

Parlamentariska nationalister är farligare än de utomparlamentariska

Jag håller med analysen som har gjorts av Patrik Oksanen om att nationalsocialistiska grupperingar som NMR normaliserar nationalisterna i SD eftersom de senare kan presenteras som icke-våldsamma, som tar avstånd från extremister som i NMR. Som Oksanen skriver:

"Jimmie Åkesson har varit en skicklig ledare. Med den nya tidens dubbelspråk har han rensat ut högljudda rasister och tokstollar med ena handen, medan den andra gött dessa krafter. Till och med delar av Moderaterna har vacklat om ifall SD är ett parti som andra eller inte när det gäller regeringsmakt, statens demokratiska kärna och dess säkerhet.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har även deltagit i tvätten genom att prata om SD:s auktoritära rötter istället för dess rasideologiska rotsystem. Rötterna framträder då och då i debatten som när riksdagsledamot Hagwall från Dalarna kastades ut efter att antisemitismen blev för öppen för att kunna accepteras av partiledningen."

Samtidigt kan NMR:s och liknande gruppers beteenden även förklaras med SD:s framväxt. Även om nazister kan uttrycka negativa kommenterar mot SD, att nationalister inte är "tillräckligt hårda"och liknande, så finns även en sorts anda i stilen "vår tid är inne nu" i samband med SD:s ökade väljarstöd. Man känner att man har vinden bakom sig.

Notera även att SD:s så kallade "nolltolerans mot rasism" aldrig har fungerat och alltid har varit som ett politiskt skämt. Ta bara Ekeroth som exempel. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths och Sjöstedts fall så får man stanna kvar.

Nu kommer även kommenterar från Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva var i stilen som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologisk föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturell föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med. Dessutom, som Åhlund skriver i artikeln:

"Att NMR hitlerhälsade på gamla tanter just under fredagen, var sannolikt ingen slump. Huruvida det gynnade SD eller inte är svårare att säga. Jimmie Åkesson vill kriminalisera NMR och andra extremistgrupper. Samtidigt sitter en ledande företrädare för NMR på SD-mandat i Ludvika kommun. Döm själva."

Jag vill därför argumentera följande. Att NMR är farliga, absolut. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism, agerat våldsamt och skulle kunna leda till att andra individers liv hotas, att liv tas ifrån människor. Framför allt är jag övertygad om att i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, att aktörer som NMR skulle bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daech medlemmar. De som utför de "smutsiga jobben", förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt så känner jag att nationalister som i SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner.  Att man till exempel använder Försvarsmakten, Säpo, Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som ses anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället. Nationalister som i SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn.

För att sammanfatta det hela på följande sätt - Mellan nationalism och fascism är det bara ett kort steg emellan.

Står Björklund för ideologiskt ledarskap?

Står Björklund för ideologisk ledarskap?

I samband med Jan Björklunds tal i Almedalen och debatten om partiledarposten har jag sett en och en annan kommentar i stilen att ”Björklunds ideologiska ledarskap behövs”. Jag respekterar att det finns mängder av åsikter om att Björklund står för både ideologisk ledarskap och socialliberalism. Samtidigt känner jag mig inte bekväm hur sådana åsikter presenteras och vill förklara varför.

1.    Socialliberalism handlar i grunden om att tyngdpunkten ska ligga på positiva rättigheter, individens frihet och centrala institutioner. Tanken är alltså att statens institutioner ska användas för att stärka individen, underlätta för individen att göra rätt för sig, forma system som underlättar individens självförverkligande. Därmed måste tyngdpunkten även vila på friheter och rättigheter även om skyldigheter ingår. I vårt parti upplever jag situationen dock på ett annorlunda sätt. Att tyngdpunkten i den politiska kommunikationen ligger istället på misstro mot individen, att individen måste läxas upp, paternaliseras, straffas hårdare, att saker och ting ska förbjudas för individen, att man måste ställa krav på människor. Sverige ligger redan långt upp på Nannystate indexet i Europa.  

2.    Socialliberalism handlar även om att välfärdsstaten ska vara mer basal, finnas i första hand för de svagaste som Bertil Ohlin menade. LSS och garantipension är positiva exempel på liberala framgångar. I vårt parti saknas dock ett mer tydligare budskap och vision om hur Sverige kan övergå från högskattevälfärdsstat till lågskattevälfärdsstat. Istället ligger fokus på aspekter som föräldraförsäkringar vilket gör välfärdsstaten mer medelklassifierad. 

3.    Det ska ligga mer stolthet i att vårt parti kallas för den ”borgerliga vänstern”. Vilket påverkas negativt när ledarskapet baserar sig på att sådan benämning är något negativt. Socialliberalism handlar även bejakande av sociokulturell progression, att göra av sig med gamla och föråldrade normer, välkomna framtidsoptimism och sociokulturell mångfald. Att allting inte är positivt med förändringar som i fallet med hedersvåld, stämmer. Samtidigt skickas åter igen dåliga signaler från vårt parti. En partiledare som gick ifrån att säga att i Sverige man får klä sig som man vill till att man är öppen för slöjförbud. Att nya religiösa friskolor ska stoppas i det sekulära samhällets namn samtidigt som skolavslutningar i kyrkan bör uppmuntras. Är det verkligen socialliberalism eller är det socialkonservatism?

4.    Man kan undra sig följande. Kommer verkligen fler människor, väljare som tror att Sverige håller på att gå under på grund av ”importerade” problem att rösta på oss? Hur många röstar på vårt parti i de socialt utsatta områdena, dåliga förorterna? Har vi politik om människor i första hand, eller för människor?

5.    Ett liberalt parti måste ha just liberala profilfrågor som de primära, på första platsen, när partiet profilerar sig. Att vårt parti ska vara tydlig när det kommer till sociokulturella aspekter, militär, invandring samt lag och ordning – absolut, klart att vi ska vara det. Samtidigt kan vi inte som liberaler ha det som nummer 1 - det är något som konservativa, nationalistiska och auktoritära aktörer ägnar sig åt. Istället bör vi ha socioekonomisk politik som nummer 1. Och för att kunna ha det krävs just visionärt och värderingsstyrd ledarskap. Långsiktigt tänkande, framtidsorienterade mål, ljus i slutet av tunneln som leder oss framåt när vi precis har gått in i tunneln. Har partiet verkligen det med ledarskap som  ofta kritiserar i media för att komma ut med snabba utspel om terrorism, invandring eller ordning? Med ett ledarskap där åsikter kan bytas fort och efter hur vinden blåser?

6.    Maria Arnholm har i samband med intervjun för Tidningen Nu sagt att vårt partis problem har berott på att vi inte har varit tillräckligt tydliga. Faktumet är dock att vårt parti har under lång varit tydlig. Tydlig på det sättet att många väljare, framför allt liberala väljare har valt bort vår tydlighet och funnit den som negativ, tråkig och för snäv. Vårt tydlighet har med andra ord inte lockat liberala väljare i första hand. Den har lockat mer konservativa väljare istället. Till en stor del beror det på att Björklunds ledarskap under 2010-2014 baserade sig på att precis som Kristdemokraterna, locka missnöjda Moderatväljare som inte tyckte om Reinfeldt, eller som bland annat tyckte att Reinfeldt var för socialliberal. Är det verkligen socialliberalism att locka väljare som ogillar socialliberalism? 

7.    För att kunna leda andra måste man först kunna leda sig själv. I Sverige råder flera demokratiska problem. Olle Wästberg har redan skrivit tillräckligt mycket om det. Och budskapet är tydlig – öppenhet och demokrati förutsätter att partierna själva blir mer öppna och demokratiska. Istället har vårt parti ett ledarskap som medvetet vägrar att göra partiet mer öppen, demokratisk, gräsrotsbaserad och därmed mer decentraliserad. Istället hamnar tyngdpunkten på maktcentralisering, vägran att låta medlemmar rösta på kandidaterna till posten som partiledare, oviljan att erkänna misstag och försöka lösa interna problem.

8.    ”Frihet måste försvaras”. Men vilken frihet, vilka friheter? Varför saknas det en tydlig vision om hur vårt parti kan bidra till mer friare samhälle? Till exempel genom färre förbud, mindre stat, mindre välfärdsstat, ställning för yrkesbaserad militär, medborgarinitiativ? Och varför måste friheten försvaras, alltså varför kommunicerar vi att vårt parti är på defensiven? Friheter måste vinnas, vårt parti behöver kämpa för fler friheter och rättigheter för medborgare och människor överlag. Friheten måste man dagligen slåss för eftersom som liberaler vi måste kontinuerligt fråga oss frågor som ”hur fria är vi som människor” eller ”hur fritt är vårt samhälle egentligen”? 

9.    För att övertyga fler om saker och ting i samhället kan bli bättre så måste vi först börja med att övertyga oss själva. Reformanda, viljan att förändra och förnya statens institutioner för att kunna utveckla samhället åt mer liberalt håll och stärka individen kräver bland annat framtidsoptimism, tydlig visionär och värderingsstyrd politik. Det stämmer att en hel del av vårt politik har blivit förnyad men vårt parti saknar ett förnyat och positivare ledarskap. Utan mer optimistisk, reformistisk och positiv hållning blir det svårt att övertyga fler att vårt parti faktiskt vill tillsammans med medborgarnas stöd åstadkomma viktiga resultat och utveckla Sverige, Europa och världen i mer liberal och frihetlig riktning.

10. För att kunna uppnå bättre resultat, vinna förtroende och intresse hos fler så måste vårt parti leda sig själv först. Utan nytt ledarskap så spelar den detaljbaserade förnyelsen mindre roll. Det stämmer att det är ett år före valet vilket just kan vara till vårt stora fördel. Nya medlemmar som ansluter sig, ny human kapital och politisk energi som mobiliseras, ny medial uppmärksamhet. Kan Macrons rörelse som är nybildad så kan vi också med tanke på mer än 100 års historia som vi har bakom oss. Liberaler tror på framtiden!

Kritiken av liberalism bör bemötas med nytänk och alternativ till nationalism

Innan jag nåddes av nyheten om Jomshofs (SD) uttalande om Ahmed (M) satt jag och skrev artikeln om "kritiken av liberalism". Liberalism har historiskt sett framför allt kritiserats utifrån socioekonomiska aspekter som till exempel rörande synen på skatter och marknader. Den kritiken av liberalismen som har ägt rum sedan Brexitomröstningen och valet av Trump återspeglar dock en annan form av kritik, med fokus på sociokulturella och identitetspolitiska aspekter från både vänster men främst från höger. Kritiken är alltså i första hand baserad på aspekter som identitet, kultur och värderingar. Det förklarar delvis utvecklingen inom Alliansen om varför Centerpartiet och Liberalerna har blivit mer distanserade ifrån Moderaterna och Kristdemokraterna när ekonomiska frågor inte står i fokus eller åtnjuter större uppmärksamhet. Kritiken består av allt från cyniska och konspiratoriska argument om att liberaler vill förgöra nationer och forma imperier till mer saklig kritik att man inte kommunicerat tillräckligt väl om migrationspolitik, integration eller välfärd.

För att återgå till Jomshof. Personligen anser jag att hans uttalande inte bara är vidrigt. Den överraskar inte eftersom han agerar efter det som SD som parti alltid har stått för i lägre eller högre grad i debatten. Att Ahmed hade negativ kommentarer gentemot Åkesson stämmer. Det är dock skillnad mellan att uttala sig emot någon på basis av lokal omgivning och politisk tillhörighet och på basis av ett större territorium samt utifrån identitetspolitiska aspekter. Det bekräftar att "nolltoleransen mot rasism" i SD bara har existerat formellt och använts mot dom partimedlemmar som paritets väldigt centraliserade interna organisation och ledning ogillat eller sett som arbetsbörda. Jomshof tillhör dom som man ändå vill ha kvar eftersom han lockar röster och återspeglar SD:s människosyn där befolkningen delas in i olika grupper, ungefär som tidigare indelning i raser av SD under 90-talet, beroende på vad partiet anser är svenskhet, lojalitet, identitet, social status osv.

Annat exempel på debatten är senaste artikeln av Maurcio Rojas i SvD. Han har tidigare skrivit att SD inte är rasistiskt parti, inte heller invandringsfientlig, eftersom partiet fokuserar på att värna om välfärdsstaten, nationell identitet, folket osv. Jag tyckte att det var beklagligt eftersom Rojas missar poängen att dagens rasism inte har "ras" som huvudbegrepp utan "kultur". Därför används, även om det låter oxymoronskt, begreppet kulturrasism eller kulturell rasism. Bland annat efter att forskningen, FN, Europarådet med flera har ändrat definitioner eftersom rasismens utformning har ändrat sig med tiden.

Nu skriver Rojas i sin senaste artikel på SvD om liberaler och synen på nationen. Rojas skriver att nationen som organisationsform är utsatt för påfrestningar som globalisering och migration. Intressant med tanke på att han själv var en stor vurmare för och anhängare av globalisering under 90-talet men kanske som många andra inte tänkte på att globalisering handlar om mer än ekonomi och att global ekonomisk utveckling för med sig problem och utmaningar i andra policyområden. Notera också att Sverige innan 2010 var ett av de få samhällen i Europa som inte hade ett nationalistiskt parti i parlamentet, att många ansåg därför att den politiska nationalismens tid var förbi.

Han hänvisar kritiken av liberalismen och liberala aktörer till den brittiske statsvetaren David Goodhart. Det känns också märkligt med att en förre detta Folkpartist som presenterar sig som liberalkonservativ gör sådan hänvisning med tanke på att Goodhart är en förre detta vänsterliberal med som länge varit liberal nationalist = försvar av högskattevälfärdsstaten, sociokulturkonservativ syn på människan, kollektivet går före individen. Vidare i artikeln menar Rojas att synen på det nationella i Sverige har "reducerats" till något som inte längre handlar om historia, kultur eller språk. Att man har gjort sig själv till identitetslös för att "inte exkludera invandrare". Här tycker jag att Rojas åter igen har fel även om jag kan hålla med kritiken om till exempel delar av vänsterns postmodernism och identitetspolitik baserad på grupper.

Rojas menar att Sverige har reducerats till en "tabula rasa" , ett sorts blankt bord, utan identitet, utan arv. Men begreppet nationell identitet är just ofta en sorts "tabula rasa", en tom påse, eller tom smörgåsbord, som i debatten kan fyllas på med allt möjligt som politiska aktörer oftast utifrån ideologisk selektion, myter och godtycklighet anser är sant och viktigt. Kollektiva identifikationer förändras med tiden. Att Sverige finns som ett välmående och välfungerande samhälle trots sina problem, bygger faktiskt även på att människor på mängder av olika sätt kollektivet identifierar sig med Sverige. Det finns ingen sann eller äkta nationell identitet, varken svensk, brittisk eller fransk men det finns samtidigt olika institutioner och beteenden som är mer gemensamma och som människor bygger sin mellanmänskliga tillit på. Sveriges utveckling vilar just på pluralism rörande idéer, värderingar och sociala arv, vilket gör Sverige till bland de mest "traditionella" när det kommer till graden av olika politiska, sociala eller kulturella traditioner som påverkar samhällsutvecklingen.

Det finns olika anledningar till varför nationalismen gör "återkomst" eller varför människor i USA och Europa "återuppväcker" nationalismen. Allt från ekonomiska till sociala, migrationspolitiska som ekologiska. Bland rådande anledningar är att idag finns fler människor som har andra kollektiva identifikationer än nationella eller har modernare och öppnare syn på nationella identifikationer. Bara i EU finns enligt forskningen runt 10-15 % av befolkningen som primärt identifierar sig med Europa mer eller mindre "starkt". Det är ingen liten siffra, eftersom de motsvarar runt 50 miljoner om EU har funnits sen 1993, efter övergången från EC. Det skulle därför vara märkligt om liberaler skulle se det som negativt att människor faktiskt väljer fritt att utforma sina privata och kollektiva identifikationer så länge det inte går ut på  aspekter som att skada andra, rasism eller hat.

Till sist lyfter Rojas upp begreppen som Goodhart använder sig av - globalister, nationalister och "måttlig" eller "upplyst" nationalism. Som Rojas menar inte kan avfärdas med "liberal axelryckning. Det kan det faktiskt. Skalan globalister - nationalister handlar egentligen mer om vilka policyområden talar om. De flesta människor är varken det ena eller det andra. Begrepp som "måttlig nationalism" är inga nya innebörd. Det är just kombinationen av socialdemokrati och konservatism som den "liberalanationalismen" består av = bevara högskattevälfärdsstaten, mer restriktiv invandring, kollektivet går före individen, medborgarskap endast möjlig med nationalstaten.

Egentligen är fallet som sådan att så länge man anser att nationalstaten finns och bör finnas så, eller bara staten, så kommer det att finnas en debatt om vilka som bör eller inte bör vara del av samhället. Jag håller inte med som Rojas menar att SD har monopol på svenskhet och nationell identitet, att andra partier därför borde konkurrera om det. SD har inte monopol men har identitetsmonopol som en del av sin ideologi och program, andra partier har alltid haft sina argument och åsikter om det. Nationalism kan metaforiskt sett presenteras som alkohol - den löser dina problem men ger dig nya dagen efter. Därför bör man undvika fällan som en aktör som SD kan ställa till med sitt "vi är större katoliker än påven" beteende. Det viktiga i tex debatten om "svenska värderingar" är att a) skilja mellan politiska och kulturella värderingar b) inte forma myter, godtycklighet c) framföra att staten inte kan stifta eller kommendera om värderingar.

Och för att komma tillbaka till kritiken av liberalism. De senaste årens samhällsutveckling i Väst visar på stora förändringar. Paradoxalt nog har liberalt stöd för aspekter som globalisering och regionalisering bidragit till det på gott och ont, liksom minskad makt och inflytande för stater. Paradoxalt nog har nationalismen och betydelsen av nationella identifikationer ökat trots att problem och utmaningar ofta är just globala, regionala eller gränsöverskridande. Det beror till en stor del på att det mest av den politiska beslutsfattningen kretsar kring staten liksom att nationen ses som den mest självklara och enda organisationsformen. Inför 2020-talet bör liberala aktörer satsa på mer optimism, nytänkande och framtidstro även när det kommer till aspekter som institutioner och identifikationer. Liberal inspiration och ledarskap kommer att behövas bland annat eftersom det gäller att avveckla eller reformera äldre institutioner och forma nya, vilket i sin tur kräver att fler människor upplever kollektiva identifikationer och samhörighet både inom och utanför statens gränser.

Liberala värderingar är politiska värderingar

Den politiska kommunikationen om ”danska värderingar” som kristen kulturarv och välfärdssamhället har inte gjort Danmark till ett mer liberalt samhälle. Tvärtom, Danmark präglas av mer konservativ samhällsutveckling som visar vad som sker när även liberala aktörer sviker sina värderingar. På det sättet kan slutsatsen dras att mer retorik om ”svenska värderingar” inte kan göra Sverige till ett mer liberalt samhälle.

Förra årets kommunikation om ”svenska värderingar” under Almedalsveckan utgör ett exempel på bristande demokrati, konkreta lösningar och visioner för samhällsutvecklingen. I sådana situationer blir nationalistisk retorik en sorts sista utväg för politiska aktörer. Det demokratiska samhället bygger inte på att människor lever tillsammans som en enhet. Demokrati handlar om att man tolererar varandras politiska olikheter med fokus på konkreta åtgärder för samhällsutvecklingen.

I sin nationaldagskrönika har Sven Dahl dock en viktig poäng i Bohusläningen. De senaste årens utveckling globalt och i Europa har lett till förändringar rörande synen på staten, samhället och kollektiva identifikationer. Danmarks utveckling är ett tydligt exempel. Begreppen som tradition, etniskhet och nationell identitet har blivit viktigare. Det innebär dock inte att liberaler bör anamma och ta till sig sådan utveckling okritiskt eller se det som inspirerande.  

Ett grundläggande problem i dagens debatter är att olika värderingar klumpas ihop genom myter, godtycklighet och selektivitet. I Europa är trenden att högerpopulistiska partier använder sig av valuewashing – värderingstvätt. Begreppen som frihet, jämlikhet men även aktiviteter som att äta fläsk och dricka öl har gjorts till ”danska värderingar”. I till exempel Storbrittanien har förre statsministern Cameron talat om brittiska värderingar med ätandet av fish and chips.

Just frihet är en liberal värdering utformad som universell, individbaserad och politisk  värdering. När frihet istället presenteras som något etniskt och kulturellt så flyttas begreppets fokus och betydelse från individen till kollektivet. Den liberale skribenten Per Svensson har skrivit om hur det liberala partiet Venstre i Danmark genom åren övergivit flertal liberala principer. Som till exempel att individens suveränitet måste gå före ”kultur”.

När Venstre politikern Inger Stöjborg tillträde som integrationsminister var bland de första uttalanden om att Danmark måste tänka på ifall man till exempel vill ha kristna från USA eller muslimer från Pakistan som invandrar. Inom Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa ses Venstres politiska beteende ofta som problematisk och som emot liberala principer som fri åsiktsbildning, humanitär invandring, människosynen. Hur kan liksom ett liberalt parti anse att det är ok att använda staten för att stifta om vilka värderingar som är ”våra”?

Historiskt sett är liberalismen beroende av staters existens och i takt med modernare utveckling även av överstatliga styrelseformer, globala samarbeten. Staten måste inte per automatik inför framtiden vara en nationalstat, om man till exempel önskar sig att EU blir en federal och medborgarbaserad union. Liberaler måste våga skriva en ny historia och berättelser om mänsklig och samhällsutveckling. Särskilt när andra aktörer vill bromsa och hålla kvar till de gamla idéerna.

Det finns redan liberala idéer för identifikationer och känslor av samhällsgemenskap i form av till exempel medborgarpatriotism. Med fokus på politiska värderingar och centrala institutioner som demokrati, konstitutionell stat och rättsstat. Som Per Svensson menar bör liberaler stå för följande princip - ”liberalismens subjekt är individen, kollektiva identiteter är mer eller mindre tillfälliga”.  

Liberaler, centrister, frihetliga och andra som önskar sig att Sverige förblir och utvecklas vidare som ett liberalt samhälle inför framtiden bör göra skillnad mellan politiska och kulturella värderingar. Eftersom liberala värderingar är viktiga värderingar som utvecklar  Sverige framåt men de kommer inte att förbli liberala om de klumpas ihop med andra värderingar och görs till och ”svenska”.

Från Nationaldagen till Sverigedagen

En positiv sak med nationaldagen är att den äger rum på sommaren. När debatten om en nationaldag pågick för mer än 120 år sen fanns även förslaget om den 30 november – kungen Karl XII:s dödsdag. Fokus för för firandet låg på krig och kungar, inte på demokrati och mänskliga rättigheter. Den 6 juni ses också  ses som liberaldemokratins dag eftersom den uppmärksammar förutom Gustav Vasas handlingar även regeringsformerna från 1809 och 1974. När nationaldagen blev en röd dag 2005 var de främsta argumenten delvis baserade på kosmopolitiska perspektiv. Nämligen att nationaldagen skulle främja Sverige som ett modernt mångkulturellt samhälle globaliserings tid.

För många svenskar, vanliga människor, samhällets medlemmar har nationaldagen dock inte spelat så stor roll genom den moderna historien. Istället har det ofta handlat, och fortfarande handlar om, en ledig sommardag att spendera med sin familj, partner eller vänner. Sverige brukar presenteras som ett samhälle med mindre grad av nationalism jämfört med andra samhällen i Europa. Något som bland annat bekräftas i den årliga globala studien World Values Survey. Svenska samhället ses som ett ”extremt” exempel på hög grad av rationella och självförverkligande värderingar med fokus på individualism, friheter och sekularism. Det återspeglar hur allt fler medborgare och medlemmar av den svenska nationen med tiden kom att flytta fokus från blodsband och etniska aspekter som religion till känsla av gemenskap baserad på universella och medborgerliga värderingar.

Dagens betydelse av nationaldagen har ökat under de senaste åren bland annat på grund av processer som debatter kring invandring, integration och identitet. Också på grund av utvecklingen i Europa och andra världsdelar som upplevs som mer orolig och problematisk. Bland frågorna som har väckts är hur det framtida Sverrige kommer att se ut när det gäller aspekter som gemenskap, mellanmänskligt tillit och identitetssyn.  De positiva tankarna med firande presenteras som vikten av gemenskap, trygghet eller kärlek till det egna landet, inte minst i svåra tider. Därför är nationaldagen värt och viktigt att fira anses det i debatten.

 I grunden handlar nationaldagens firande mer om kulturella aspekter som dans, musik och mat. Att uppmärksamma traditioner, landet och nationstanken. Just begreppen som tradition, identitet och kultur har blivit vanligare i de senaste årens diskussioner. Den globala migrationskrisen har påverkat Sverige både när det handlar om resurser, politik och kollektiva identifikationer. Medan en del av samhällets medlemmar är mer optimistiska och positiva  inför framtida ekonomiska, sociala och kulturella  förändringar upplever sig andra medlemmar som mer försiktiga, oroliga eller negativt inställda. Samtidigt bygger ett demokratiskt samhälle på att människor tycker olika och tolererar varandras politiska åsikter.

Nationaldagens historia visar att den som tradition har förändrats genom tiderna, och fortsätter att förändras när det kommer till argument om varför den bör firas. Utvecklingen påverkas av tillståndet som Europa befinner sig med att människor  ”återuppväcker” nationalismen när statens betydelse ökar trots överstatliga problem och utmaningar.  Fokus för den högerpopulistiska politiska aktörer handlar mycket om berättelser om det förflutna och  ”guldålder” som folkhemsperioden än om framtiden och fortsatt utveckling. Nationalism är bland annat tron på en sann identitet och att individen har sin skuld till och öde i nationen. Något som inte bara utmanas av idéer som liberalism eller socialism med fokus på individen och samhället utan även av processer som globalisering och Europas regionalisering.

Även argumenten för positiv eller ”god” nationalism innebär eller omfattar synen att nationellt självbestämmande ska dominera och att demokratin ska vara nationell. Moderna samhällen som Sverige är även postdemokratiska. Det innebär, paradoxalt nog, att nationaldagar  går ut på att fira demokratins begränsning med tanken på globala, regionala eller överstatliga beslutsfattningsprocesser. Som dessutom kan påverkas negativt när stater väljer att dra sig ur viktiga samarbeten som med Parisavtalet eller vägrar att ta emot flyktingar som i EU .

En fråga som är värd att diskutera inför framtiden är hur nationaldagsfirandet kan förnyas inför 2020-talet eller längre framtid? Bland annat eftersom människor idag tenderar att ha mer pluralistiska individuella och kollektiva identifikationer. Mångfald i samhället handlar inte bara om resultat av migration utan även om idéer om livsstilar, gruppgemenskap och sociala trender. Identitet har som fenomen gått från att uppfattas som något fast till en dynamisk process. För den som vill se en mer politiskt enat Europa och effektivare globala samarbeten kan en kulturbaserad dag som nationaldagen göras till en mer medborgarbaserad dag. 

Sett i federationer som USA eller Indien brukar det finnas röda dagar som går ut på at uppmärksamma samhället. Eftersom traditioner förändras eller dör ut med tiden så skulle även nationaldagen kunna förnyas. För  Sveriges dels skulle man kunna kalla det för Sverigedagen och komplettera med Medborgardagen med mer fokus på politisk kultur än på den generella kulturen. Så kan Sveriges utveckling främjas lättare inför framtiden. En röd dag som uppmärksammar samhället kan därför finnas med i framtiden oavsett om Sveriges status som land.

En annan fördel är att dagen blir symbol för mer kritiskt tänkande och samhällsdebatter som under Almedalsveckan. Eftersom att uppmärksamma och fira staten eller landet kan innebära även det som kan gå emot ens frihet, värderingar eller intressen. På det sättet kan den 6 juni få en annan betydelse i framtiden. Det kan uppmärksammas som dagen när Sverige blir mer integrerad inom Europa, när människor uppmuntras att vara lediga, reflektera över den politiska situationen i samhället, Europa och omvärlden. När nya samhällets medlemmar välkomnas.

Alternativet till en kulturbaserad nationaldag i Sverige är därför att göra den mer medborgarbaserad. Med fokus på konstitutionella aspekter som grundlagen, gemenskapskänsla kring viktiga institutioner som rättsstaten, mänskliga rättigheter och demokratin. Så kan fler delta i och påverka utvecklingen som formar Sverige inför framtiden.

Liberala aktörer måste bli bättre på EU-politisk kommunikation - lär av Macron

Emmanuel Macron vann valet i Frankrike också genom sin EU-politiska kommunikation. Han använde begrepp som ”europeisk suveränitet”, talade om behovet av fortsatt europeisk integration och om Europa som region för fred, medborgare, utveckling. Svenska politiska aktörer, främst de liberala, har nu möjligheten att lära sig av Macrons sätt att kommunicera med medborgarna om EU-politik.

Till att börja med ser den politiska kommunikationen om EU-politik olika ut i olika delar av unionen. Det beror bland annat på ländernas politiska historia och graden av integration. Skillnader rörande tolkningen av EU förekommer också inom forskningen. Som styrelseform definieras EU idag ofta som mellan en klassisk internationell organisation, som till exempel Europarådet, och en federation som USA. Annan vanlig tolkning är att EU är en konfederal union av stater med vissa federala drag som EU-domstolen och Europaparlamentet som federal kammare.

I Sverige brukar både EU som styrelseform och EU-politik presenteras med begrepp som ”europeiskt samarbete”. Det främsta problemet med sådan kommunikation är att den är bristfällig och missvisande. Begreppet ”samarbete” har positiv laddning i språket och är populär att användas för att beskriva den politiska verkligheten. Även bland populistiska partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna används begreppet samarbete i EU-politiska sammanhang.

Samarbete är dock bara en del av EU-politiken som syftar på den mellanstatliga beslutsfattningen och styret med Ministerrådet eller Europeiska rådet som huvudinstitutioner. Det mellanstatliga samarbetet sker bland annat inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Att till exempel kalla Eurozonen för samarbete blir felaktigt eftersom den monetära politiken är en överstatlig kompetens på EU-nivå med integrerad system.

Som styrelseform kännetecknas EU, till skillnad från federala stater, just genom att det finns olika former av styrelsesätt och beslutsprocesser. Att argumentera om ”mer samarbete” och ”mer integration” innebär olika saker och därmed olika budskap som förmedlas. Kommunikationen om integration handlar främst om hur EU ska fungera när det kommer till institutioners utveckling, resurser och synen på suveränitet.  Därför är det viktigt att politiska aktörer är tydliga när man avser a) samarbete och b) integration inom EU-politiska kommunikationen.  

När till exempel Liberalerna talar om Europol ska utvecklas till ”Europeisk FBI” så blir kommunikationen om ”mer samarbete” bristfällig. Eftersom det saknas tydlighet om hur medlemsstaterna ska komma överens om aspekter som juridisk suveränitet, mänskliga och materiella resurser, institutionens finansiering. Frågan om Europol skulle därför kunna diskuteras mer ifall Säpo och dess likheter i andra EU-länder kan reduceras eller avskaffas helt om en sorts europeisk FBI verkligen kan formas. Bland annat med syfte att undvika dupliceringar rörande arbete och kostnader.

Sist men inte minst kan en precisare och tydligare politisk kommunikation om EU-politik bidra till att minska det så kallade demokratiska underskottet. Många EU-medborgare finner EU-politiken som ointressant och uppfattar EU som något odemokratiskt. Trots att EU är globalt sett den mest demokratiska unionen, bland annat med världens enda folkvalda överstatliga parlament. Politiska aktörer borde därför se sig som mer delaktiga och ansvariga att demokratisera unionen.

På det sättet har fler politiska aktörer möjligheten att utveckla demokratin vidare inför 2020-talet genom att medborgarförankra och underlätta demokratisk inom ramen för EU:s  semi-federala flernivå styre. Ta gärna lärdomar av Macron om hur EU-politik kan göras mer attraktivt, demokratiserande och intressant för fler.

Hantering av terrorism kräver mer kosmopolitiska stater och samhällen

Ett fruktansvärt terrordåd i Manchester som resultat av extremistiskt ideologi. USA:s president Trump besöker Saudi Arabien och fördömer dådet, samtidigt som saudiska staten kritiseras för att stödja terrorism i Mellanöstern. I Europa blandas starka känslor ofta med krav på åtgärder som minskade friheter, hat mot muslimer och krigsretorik. Hur är det egentligen med den mänskliga förståelsen av terrorismen som fenomen i dagens informationssamhällen? Trots effektiva åtgärder mot terrorism, som lagstiftningar emot finansiering, så kvarstår ett mer strategiskt problem. Nämligen att ageranden mot terrorism, som individens säkerhet och trygghet, ses främst som nationella istället som globala intressen. Där mindre fokus ligger på just mänsklig säkerhet.

Terrorism är global men stater tänker nationellt i första hand  

Terrorattacken den 11 september 2001 tolkades av sociologen Ulrich Beck som ”attacken från Mars”. En attack som kunde förena människor globalt och få stater att samarbeta mer. Så blev dock inte fallet, även om om olika samarbeten förekommer. Under presidentens Bushs den yngres ledning ansåg USA att man antigen kunde vara för eller emot USA i den ”globala kriget mot terrorn”. Som i sig inte var så global och som var baserad på geopolitiska, säkerhetspolitiska och energipolitiska intressen. I USA var resultaten bland annat minskade individuella friheter, mer övervakning och tillämpning av tortyr.

USA:s agerande från 2001-2014 är ett exempel på hur stater utifrån intressen presenterde som nationella använder terrorismen som motivering för sina handlingar. Becks argument är att staternas riskabla beteenden leder till utveckling som stater inte kan eller har svårt att hantera. En allvarlig konsekvens av invasionen av Irak blev att antalet terroraktörer fientliga mot USA ökade. Det tydliga exemplet är den sunnimuslimskt baserade Daech som har skapat förödelse, folkmord och orsakat humanitära problem i Irak och Syrien.

Idag finns det bland annat en mellanstatlig koalition av stater som ska agera mot Daech men det är ingen FN-armé eller en styrka bestående av allt från stridsvagnar till flygplan som kan göra skillnad i större skala. Den politiska viljan att genomföra en fredsframtvingande intervention i Syrien och Irak eller i Somalia och Nigeria, finns inte. Ett krig mot en organisation mot Daech skulle kunna ta mellan 15-25 år om man tittar på USA:s agerande mot Al Quaida.

I brist på mer konkreta lösningar som mot Daech agerar regeringar efter sina politiska intressen, resurser, lagar inom ramen för det globala styret. Visst agerar stater utifrån samarbetsvilja, med fokus på terrorism som globalt hot. Dock varierar grader av samarbeten och dess innehåll, just bestämt utifrån nationella intressen. Till exempel Ryssland och USA stödjer olika aktörer i Syrien som i sin tur enligt olika politiska intressen presenteras som terrorister. Starkare globala institutioner som ska hantera terrorism saknas, dels eftersom det inte ligger i staternas intressen. Till exempel FN har inte lyckats med att skapa fred i Syrien på 6 år nu.  

Terrorism som teater

Historikern Noah Harari menar att statens historiska uppgift har handlat om att skydda sig själv mot upplevda existentiellt hot. Politiska aktörer använder sig av begreppen som nationell, svenskarnas, landets säkerhet för att motivera sina handlingar. Vidare menar Harari att terrorismen har sin ”teater”. Hur människor ställer sig till terrorismen beror på hur vi väljer att spela våra roller. I Storbrittanien dog under perioden 2005-2017 mindre än 100 personer på grund av terrorism. Samtidigt dog runt 500 000 av fetmarelaterade sjukdomar. Visserligen går det att argumentera att både bilolyckor och fetma är självmedvetna risker men det går inte heller att ignorera att många risker ignoreras i vardagslivet.

Harari menar även att statens handlingar i att visa nolltolerans mot terrorism genom historien resulterat i kontraproduktiva handlingar som brott mot mänskliga rättigheter. Som med fallet USA och i Irak. Att jämföra terrorism med andra risker handlar inte om att relativisera, utan om att skapa förståelse för mänskligt beteende och samhällsutveckling. Att öka graden av säkerhet till förmån för minskade friheter innebär alltid en mer kostsam utveckling än antalet dödade på grund av terrorism. Till exmempel när det kommer till antal människor som blir övervakade, minskade grader av mediala och individuella friheter, civila offer som resultat av ageranden mot terrorism.

Utöver ”terrodramat” så förekommer även ”säkerhetsdramat” som transhumanisten Waldermar Ingdahl menar. Efter terråddådet i Stockholm 2011 patrullerade ett större antal ordningsvakter på gatorna beväpnade med batonger. Myndigheterna skickade en signal till medborgarna om trygghet. Kostanden var inte viktig, det viktiga var visa att man ”gör något åt det”. Många stockholmare kom att ”spela” i säkerhetsshowen som egentligen inte kan förhindra terrorism.

Ändrad syn på suveränitet. Staten som kosmopolitisk aktör

Den svenska lagstiftningen rörande terrorism har i stort sin bakgrund i beslut tagna på EU-nivå och inom FN. Dagens beslutsfattningsprocesser baserar sig på att stater formar nationella intressen som därefter förhandlas mellan staterna. Till sist så formas olika ”mjuka lagstiftningar” som direktiv och resolutioner som i sin tur ger staten möjlighet att lagstifta om terrorism. Egentligen borde systemet fungera tvärtom. Att kosmopolitiska intressen formas på global nivå för att därefter besluten kan fattas som stater är bundna till. Till exempel att ha en ”hård” global lagstiftning om hur finansieringen av terrorism ska förhindras med globala institutioner som kan säkerställa att lagen följs som Internationella Brottsdomstolen, Interpol som behöver operativa befogenheter och resurser, samt en global åklagarmyndighet.

Annat exempel är att information måste delas mer effektivt mellan stater, både inom EU och globalt. I EU delas information mer rutinerat sen början av 1990-talet och Maastrichtavtalet men samarbetet har sina begränsningar. Europols arbete och funktion vittnar även om beroendet till medlemsstaternas vilja att dela och släppa fram en viss mängd och typ av information. Nationella underrättelsetjänster ses som en av de främsta representanterna för nationell suveränitet. Samarbeten om information är därför ofta otillräckliga och kräver mer integrerande processer som till exempel formandet av EU-underrättelse och säkerhetstjänst. Som kan ersätta de nationellas funktion bland annat rörande terrorism. Också EU i sig måste bli bättre i sina säkerhetsrelationer med andra stater och regionala organisationer.

.   

Fokus på mänsklig säkerhet istället för nationell

Politiska aktörer borde tala främst om den mänskliga säkerheten, med fokus på människan oavsett födelseort eller bostadsort i världen. Det stämmer att staten har kärnuppgiften att skydda sin egen befolkning men individen behöver alltid skydd från både terrorism och staten. Om stater blir mer bundna till att agera efter global lagstiftning så kan terrorrisken minska och fler människor runt om i världen kan känna sig tryggare. När stater vägrar utifrån presenterade nationella intressen att agera eller aktivt samarbetar med och stödjer terrorism så ökar risken för den mänskliga osäkerheten och otryggheten.

Det återspeglas nu när till exempel Saudi Arabien och Qatar anklagar varandra för terrorism och extremism vilket negativt påverkar handelsrelationer och människors rörlighet bland gulfstaterna. I Polen och Ungern har politiska ledare kommunicerat om sambandet mellan migration och terrorism och därmed argumenterat att man inte vill ta emot flyktingar och asylsökanden trots terrorismen är främst resultat av ideologi.

Att staten agerar kosmopolitiskt innebär att staten tar på sig ansvaret att värna om mänsklig säkerhet. Konsekvensen att inte göra det är, i enighet med Beck, att stater försvårar lösningar och skapar fler problem för varandra. Som i sin tur drabbar enskilda individer, människor, negativt när den mänskliga säkerheten inte kan uppnås i brist på resurser och åtgärder. Om stater samarbetar bättre när det kommer till resurser och institutioner så kan problem och utmaningar lättare hanteras. Vilket gynnar både stater, samhällen och enskilda människor.

På längre sikt kan övergången till mer kosmopolitiska stater leda till att nya normer, ideal och värderingar som formar den globala säkerhetsutvecklingen. Det skulle även kunna stärka möjligheter för människor att röra sig friare globalt utan att stater kan ingripa med restriktioner med hänvisning till nationell säkerhet.  I hanteringen av terrorism talas det ofta om att hotet är emot ”oss” och att ”vi” måste göra något åt det. På det sättet finns risken med det som professorn Bryan Caplan kallar för ”activist fallacy”. Begrepp som ”vi” tenderar att avgränsa till aspekter som nationen eller landet. Genom att ha mer av ett kosmopolitiskt vi kan terrorism förstås mer just som ett globalt problem.

Utbildning är också viktig. Skolan har historiskt sett främst varit en institution för att skapa relationer mellan individen och staten. Genom att fler människor lär sig om terrorismens globala karaktär kan fler forma känslan av globalt solidartiet.  Olika kollektiva identiteter, inklusive de lokala och nationella, kommer att finnas även i mer kosmpolitiserade samhällen. Det viktiga är att fler människor globalt ställer krav på att stater gör mer konkreta åtgärder mot terrorism utan att försvåra förutsättningar för människors friheter, välbefinnande och rörlighet. Bland annat eftersom kosmoplitism har sin fokus på individen i första hand.

Med tanke på nationalistiska aktörer som Trump har det visat sig att terrorism används som motivering för att hindra och försvåra mänsklig rörlighet.  En global demokratisk utveckling kan formas mellan människor genom till exempel krav på nödvändiga institutioner, samarbeten och integrerade system som permanenta FN-förband och världsparlament dit medborgare kan vända sig till.

Kampen mot terrorism är att vara för den mänskliga civilisationen

Det är inte den västerländska civilisationen som måste skyddas som det ofta framgår i debatten. Föreställningar om västerländsk civilisation baseras ofta utifrån ”otherness” som omfattar bland annat islam. Därför behöver fler politiska aktörer kommunicera genom att inkludera islam. Främst i Europa borde fler kommunicera om att islam har stor betydelse för människors inlärda beteenden vid sidan av kristendom, judendom och sekulär humanism.

Mer inkluderande och kosmopolitisk kommunikation skulle kunna leda till att fler identifierar sig med både stater, EU, globala institutioner. Sådan kommunikation underlättar på långsikt övergången till mer kosmopolitiska stater och samhällen som även är nödvändiga i hanteringen av terrorism. Eftersom kampen mot terrorism kan inte delas in mellan stater, regioner eller ”civilisationer”.

Att världen på långsikt kan vinna mot terrorismen handlar om att fler människor vägrar att ge efter rädslan som uppfyller terroristernas önskemål. Kampen mot terrorism handlar därför om en global kamp för människans utveckling och den mänskliga civilisationen.

Referenser

Beck, Ulrich. The Silence of Words and Political Dynamics in the World Risk Society. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017.05.26. Webbplats: http://logosonline.home.igc.org/beck.htm 

Caplan, Bryan. Sunbur, TARP, and the Activist’s Fallacy. Publiceringsdatum: 2010-08-12. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://econlog.econlib.org/archives/2010/08/sunburn_and_tar.html

Ingdahl, Waldemar. Terroteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama. Publiceringsdatum: 2017-04-09. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://waldemaringdahl.blogspot.in/2017/04/terrorteatern-och-sakerhetsteatern-ar.html 

Harari, Noah. The theater of terror. Publiceringsdatum 2015-01-31. Nedladdat: 2017-05-27. Webbplats: https://www.theguardian.com/books/2015/jan/31/terrorism-spectacle-how-states-respond-yuval-noah-harari-sapiens