Jag skriver detta inlägg med inspiration från två artiklar som
nyligen publicerats av Timbro medarbetare Johan Lundberg och Lars
Anders Johansson. Den pågående diskussionen om liberalism är kopplad till
diskussionen om agerandet på liberala ledarsidor och”granskningen” som DN
genomförde rörande GP och Expressen.
Idag finns det liberaler av olika slag och inriktningar.
Historiskt sett är den originella liberalismen det som senare döptes till den
klassiska liberalismen med fokus på negativa friheter, det vill säga att staten
är så liten som möjligt rörande institutioner och begränsad att agera gentemot
individen. Samtidigt var till exempel Friedrich Hayek, en av historiens främsta
klassiska liberaler, anhängare av tankar om basinkomst (grundinkomst) och
internationella ekonomiska federationer (något som EU liknar idag). Tankar om
att liberaler skulle stå för positiva rättigheter började utvecklas i Europa
under slutet av 1800-talet i samband med mer industrialiserade samhällen och
dess problem samt utmaningar. I Sverige var det faktiskt liberaler som drog
igång med socialpolitiska lagstiftningar som rörande folkpensionen under
det tidiga 1900-talet.
Jag har själv startat igång ett projekt bland unga europeiska
liberaler i LYMEC under namnet ”50 shades of
liberalism” med fokus på att
liberaler av olika slag ska bli mer bekanta med varandra och varandras idéer.
Att det finns olika typer av liberaler är i många fall en styrka eftersom det
visar att liberalismen har lyckats med att på olika sätt göra fler olika
aktörer till liberalare
aktörer. Ta till exempel Angela Merkel vars ledarskap har handlat om att plocka
upp idéer från liberaler i FDP eller ”livsstilsliberalismen” hos
Miljöpartiet.
Lundberg skriver i DN om att den nuvarande politiska striden om
liberalismen handlar om negativa vs positiva rättigheter. Hans artikel gör
avstamp i den ryska litteraturhistorien, något som Per Svensson också använder
sig av. Rysslands historia är intressant på det sättet eftersom liberaler under
1800-talet fanns med i gruppen under namnet ”zapadniki” (zapad betyder väst)
som omfattade bland annat politiker och författare som hittade sina
inspirationer för hur samhället skulle vara organiserad och utvecklad i Europa.
Zapadniki stod därmed ofta för aspekter som vetenskap, rationalitet, optimism,
frihet, individen, mindre stat, demokrati, mångfald. Motståndarna till
zapadniki var ”slavofilerna” som också bestod av bland annat politiker och
författare men som hyllade det auktoritära, tsarväldet, ,livegenskapen,
kollektivet, militarismen, irrationaliteten. Därmed handlar striden om mer än
friheter. Det handlar bland annat om dynamik vs det statiska, viljan vad
som ska bevaras och vad som ska förändras.
Lundberg menar att det som sker hos GP och Expressen är tendensen
att ”gå tillbaka till negativa friheter”. Jag har mycket svårt att se hur det
kan stämma. Budskapen hos GP och Expressen präglas av begrepp som nation,
folket, godhet, ordning, välfärd, kulturen. Nästan varje senaste artikel av
Alice Teodorescu innehåller något om välfärd, kultur och identitet. Anna
Dahlberg verkar anse att liberalismen är lika med försvar av
högskattevälfärdsstaten och ”ordningen” framför individen. Som Per Svensson
menar är liberalismens subjekt individen, kollektiva identiteter är mer eller
mindre tillfälliga.
Lundborg har bland annat rätt i synen på hederskulturen. Den går
emot liberalismen som baserar sig på individen som ska vara fri och oberoende
eftersom hederskulturen baserar sig på kollektivism och att individen är
underordnad det som anses vara gruppens heder. Men likadant resonemang borde
gälla för synen på välfärdsstaten och identiteten. Att negativa friheter går
ihop med mindre välfärdsstat och tilltro till individen samt mer dynamiska
förändringar i samhället baserade på den fria marknaden. Att individen själv
kan välja och forma sin identitet i det öppna samhället. Jag kan därför inte
hålla med i allting i Lundbergs beskrivning om att det som sker på GP och
Expressen skulle likna 80-talets Reagans och Thatchers politisk kommunikation
om ”frihet”.
Den andra artikeln som jag finner som intressant är av Johansson.
Det stämmer som Johansson menar att liberalismens och nationalismens historia
är sammanflätade. Frågan är hur liberalismens framtid bör vara? Jag brukar säga
att nationalismens historia är liberal från början men konservativ och
reaktionär i nuläget. Tidiga liberaler kämpade för att avskaffa det som
samtidens konservativa försvarade – ståndsamhället, monarkin, enväldet, adelns
privilegier. Både amerikanska och franska revolutionen handlade om att kämpa
för individen, likvärdigheten och konstitutionalismen. Nationalismen är idag
dock något annat. Från en historia av att ha varit nyskapande, framåtriktad och
revolutionerande till att vara något statiskt, bakåtsträvande och reaktionärt.
Det öppna samhället som Karl Popper skrev om handlar bland annat om vikten att
samhället inte har en identitetsmonopol över individen utan att det
tillåter mer pluralism och individualism.
Annat problem är att ”gränsen” mellan den ”onda” och ”goda”
nationalismen idag är vagare än tidigare. Till exempel både Le Pen och Åkesson
talar om ”medborgaranda”. Även de som menar sig vara ”liberala nationalister”
brukar anse att det generella välfärdsstaten är viktigt, att det därför är
viktigtatt ha mer restriktiv invandring och höga skatter. Bland annat att tack
vare vetenskapen finns kunskaper om att många människor, ,inte minst i
Europa, har transnationella identiteter och inte nödvändigtvis finner det
nationella som det viktigaste eller viktigare än andra. I sig är begreppet nationell
identitet viktig att förstå av den anledningen eftersom någon sann eller
enhetlig svensk, rumänsk eller polsk nationell identitet inte existerar.
Istället finns det många tolkningar och föreställningar om ”nationella
identiteter” det vill säga hur olika individer väjer att identifiera sig.
Johansson kritiserar Svensson som anser att liberalismen idag inte
kan vara förenat med folket, men som Svensson menar så handlar det om att
liberalismen alltid har sin fokus på individen eftersom kollektiva identiteter
förändras. Sociologen Ulrich Beck menade innan sin död att liberalismen är en
ideologi som är begränsad och fast i den ”metodologiska nationalismen”. Även liberaler utgår ofta ifrån att ett fungerande samhälle förutsätter att
nationalstaten är det främsta och viktigaste enheten medan det som existerar
utanför staten, som till exempel EU, ska kontrolleras av staten eller förväntas
fungera som staten. På det sättet tappas ”perspektivet” rörande besluts- och
utvecklingsnivån. Demokratin och medborgarskap förblir begränsade till
nationella gränser. Människors rörlighet försvåras. Föreställ om Sverige inte
hade varit ett stat utan något som kallades för ett överkommunalt samarbete där
viktiga beslut tagits i första hand av kommunerna med nästan 300 lokala
regeringar. Lösningen ligger därför i liberal kosmopolitism, nämligen viljan att stå för att friheter och rättigheter samt oberoende beslutsfattande institutioner ska kunna vara starkare, mer utvecklade och representerade utanför enskilda stater.
Problemet ligger delvis i den politiska nationalismen som återger
synen på nationell suveränitet. Det som Johansson presenterar är just tanken
att världen ska vara organiserad i nationalstater för att ens kunna fungera.
Eftersom staten med ”folket” anses vara suveräna och argumentet om att
medborgare äger landet (medborgarrätten) tillämpas. Men som Mattias Svensson
menar finns det ett missförstånd rörande medborgarrätten.
”Varje gång staten, måhända med
stöd av majoriteten av befolkningen, säger ”stopp där!” för en ”utlänning” som
vill passera nationsgränsen, så hindrar staten sina egna medborgare att som
privatpersoner/privata näringsidkare/samhällsinstitutioner sluta frivilliga
överenskommelser med denne. Detta är en inskränkning av äganderätten och de
friheter som följer ur den, inte en utsträckning av den.”
Mitt eget svar är därför att liberaler bör stå för att EU innan
2030 blir en federal, politisk och medborgarbaserad union bland annat genom att
ersätta 28 nationella medborgarskap med en europeisk men samtidigt tillåta
olika residenskaper rörande bland annat tillgången till välfärdstjänsterna
ungefär som fallet är mellan amerikanska delstater. Samt även stå för visionen
om globalare rörlighet och kosmopolitisk medborgarskap på långsikt, även om det
är utopi idag. Inledningsvis bör global fri rörlighet för arbete uppmuntras
mellan stater och unioner med syfte att stärka den globala ekonomin, underlätta
för individer och föra människor närmare varandra samtidigt som individualism
rörande friheter, rättigheter och skyldigheter uppmuntras också. Humanitär invandring
är en annan form av invandring och kräver såväl europeiska som globala
insatser.
De senaste 25 åren av samhällsutvecklingen har präglats av
övernationella och kosmopolitiserande samhällsprocesser. Liberaler har bejakat
både globalisering och europeisering som har resulterat i nya möjligheter men
även i nya problem och utmaningar där statliga institutioner inte räcker till.
Därför är det viktigt att liberaler tänker mer utanför statens ramar och
hur en kan påverka ett större politiskt territorium. Till exempel hur se till
att EU-medborgare får välja kommissionen eller ge förslag om att FN kan
reformeras till global parlament.
