Rationell kultursyn, tack!

Historikern Pierre Nora ansåg att fransmännens förhållning till det förflutna och kulturen övergick från att vara en tidsdimension till ”institutionaliserad memorialism” i samband med 70-talets oljekris. Enligt Nora, efter nästan 30 år av processer som industrialisering, urbanisering och ekonomisk tillväxt under den ”europeiska guldåldern” 1954-1973, gick Frankrike från att vara ett samhälle där nästan 50% av arbetsföra arbetade inom jordbrukssektorn till att andelen sjönk ned till 10%. Samhällsutvecklingen innebar att det ”rurala Frankrike” med sina ”traditioner och utseenden” inte längre utgjorde en central del av den nationella identiteten.

Nora tillhörde de intellektuella som höll med om uttrycket om att den ”franska revolutionen” tog slut just under 70-talet. Grovt sagt var inte fransmän längre 200 år gamla ,alltså från revolutionens år 1789, utan "tusen år" gamla. Samhällsförändringar i samband med oljekrisen resulterade i utveckling som istället för progressivitet och framtidsinriktning kom att handla om att bevara. Han exemplifierade utvecklingen med att kommunistpartiet med sin materialistiska agenda förlorade sin status som den tredje politiska kraften till den nationalistiska Nationella Fronten. Under 80-talet började Frankrike anta lagar som handlade om att bevara den nationella kulturen. 

Situationen idag är likadan i Europa inklusive Sverige. I en tid av kriser går det framåt för nationalistiska partier men även andra partier driver på kulturkonservatism. Tydligt exempel är från 2009 när Skolverket föreslog en ny kursplan för grundskolan som innebar undervisning i humanism och att kristendomen inte längre skulle ha en "särställning" bland religionerna. Förslaget skapade debatt och motreaktioner vilket ledde till att utbildningsdepartementet skrev om förslaget. Kristendomens betydelse skulle hållas kvar för att ”ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar”.

Annat exempel var Alliansens lagförslag om skolavslutningar i kyrkan som motiverades om att bevara en tradition trots att många medborgare i Sverige sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Att lagförslaget inte gick igenom berodde på att SD var missnöjda med formuleringen ”bevara vårt svenska kulturarv ” inte skulle tillämpas.

Visst har exempelvis kristendomen historiskt sett haft stor betydelse när det gäller den nationella kulturen i Sverige som julfirande eller alkoholsyn. Samtidigt togs inte hänsyn till att många moderna samhällsvärderingar inte formades tack vare religion, utan ofta just som en reaktion mot den. Det moderna, mångkulturella och europeiserade Sverige är trots allt utvecklad på värderingar rörande humanism och individualism, jämställdhet och demokrati, sekulärt medborgarsamhälle och vetenskap. Det är just dessa värderingar som borde utvecklas vidare för att hantera samhällsutvecklingen i globaliseringens tid och Europeiska Unionen där nationella demokratin, identitet eller beslutsfattningen inte räcker till som i fallet med migrationskrisen.

Efter mer än 20 år av globalisering och europeisering finns det starka tendenser att hålla kvar vid föreställningar och värderingar som sedan länge är mer eller mindre föråldrade. Motståndet mot kunskap, modernism eller övernationell utveckling sker samtidit som många utmaningar inte kan hanteras nationellt. Appliceras Noras tes på Sverige så kan det märkas i faktumet att ”folkhemssverige” inte sedan länge står i centrum för det som många svenskar en gång i tiden brukade identifiera sig med.

Det visar sig även i att ett kulturrasistiskt och anti-demokratiskt parti sitter med i riksdagen och använder sig av just okunskap och rädsla som verktyg. SD:s retorik går hand i hand med det som akademikern Urs Altermatt förklarade i frasen om att ”det som på 30-talets kallades för ras kallas idag för ursprung och det som kallades för folkets anda kallas idag för kultur.

I Sverige har under den senaste tiden kulturrelaterade diskussioner blivit kopplade med flyktingkrisen. I samband med kommentaren om att det inte finns någon ”inhemsk svensk kultur” av historikern Ingrid Lomfors väcktes kraftiga reaktioner. Lars Anders Johansson skrev i sitt blogginlägg om att det visst fanns ett ”enhetligt, inhemsk och uråldrig” svensk kultur som sträckte sig flera hundra år tillbaka i tiden. Dan Korn har i sin senaste artikel skrivit om att "konsensuskulturen är det svenskaste som vi har" där hänvisning görs så långt som till "vikingatiden". 

Föreställningar om kulturell kontinuitet från dagens Sverige till medeltida riken eller ståndssamhällen är dock mytologiska samt ovetenskapliga eftersom det var långt innan Europas nationer samt nationella kulturer ens började formas. Inte ens argumentet om att Sverige hade en av Europas mest etniskt homogena befolkningar är skälet till varför Sverige fick nationell kultur. Skälet var själva politiska beslutsfattningen och myterna som med tiden formade människors identitet och där uppfattningar om kultur var en social konstruktion. Alltså först kom föreställningen om nationen och därefter kom folkdräkten, inte tvärtom. 

Nationella kulturer är alltså även mytkulturer och kan inte heller politiskt avgränsas till nationella gränser.Att exempelvis unionens medlemsstater nu i samband med beslutsfattningen inom ministerrådet har svårt att komma överens om migrationskrisen har inte i första hand att göra med olika kulturer utan med politiska skillnader och ideologier som står bakom.

Dessutom handlar det om ordens betydelse. Begrepp som svensk, kroat eller tysk har haft olika betydelser genom tiderna. Att benämnas som svensk, kroat eller tysk under 1500-, 1800- eller 2000-talet är alltså inte samma sak eftersom synen på identitet förändras i takt med att människor och deras idéer förändras. 

Många håller idag med om att svensk kultur har precis som vilken nationell kultur som helst förändrats med åren. Det viktiga att poängtera är dock vad som är en del av nationell kultur har att göra med människors värderingar. Om till exempel majoriteten av medborgare i Sverige skulle anses att svenskan bör ersättas med engelskan så skulle engelskan bli en del av svensk kultur. 

Det skulle vara väldigt negativt om det framtida Sverige och unionens nya medborgare som är födda utanför EU ska utvecklas och integreras just enligt myter. När nationalistiska myter blandas med uppfattningar om kultur finns det risk att samhällsutvecklingen blir mindre fri och mer odemokratisk som i Ungern. Och även Lomfors gjorde ett misstag i syn kultursyn eftersom Sverige inte bara har en innehållsrik kultur utan även ett innehållsrikt traditionellt samhälle. Inte i mening om att Sverige är ett gammaldags samhälle utan att det är ett samhälle rikt på traditioner i form av idéer och socialt arv som finns överallt från politiska partier, folkrörelser eller föreningar som med tiden har format det moderna Sverige. Det är just universella och medborgerliga idéer som behövs för att utveckla framtidens mångkulturella och demokratiska samhälle.

Idag i samband med kriser brukar det råda mycket rädsla om förlusten av nationell kultur och identitet. Historiskt sett innebär formandet av nationer att människor generellt i Europa övergick från starka regionala och lokala identiteter till nationella. Det borde med andra inte var något negativt med att nationella identiteter blir svagare till förmån av något annat , som exempelvis europeisk identitet. Att vilja bevara nationella kulturarvet efter irrationella föreställningar kan leda till just motsatsen. Myter, lögner och rädsla kan leda till samhälle som är autoritärt,odemokratiskt och kunskapsföraktade istället för institutionell, kunskapsbaserat och inkluderande samhällsutveckling som behövs i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa.