Kritiken av liberalism bör bemötas med nytänk och alternativ till nationalism

Innan jag nåddes av nyheten om Jomshofs (SD) uttalande om Ahmed (M) satt jag och skrev artikeln om "kritiken av liberalism". Liberalism har historiskt sett framför allt kritiserats utifrån socioekonomiska aspekter som till exempel rörande synen på skatter och marknader. Den kritiken av liberalismen som har ägt rum sedan Brexitomröstningen och valet av Trump återspeglar dock en annan form av kritik, med fokus på sociokulturella och identitetspolitiska aspekter från både vänster men främst från höger. Kritiken är alltså i första hand baserad på aspekter som identitet, kultur och värderingar. Det förklarar delvis utvecklingen inom Alliansen om varför Centerpartiet och Liberalerna har blivit mer distanserade ifrån Moderaterna och Kristdemokraterna när ekonomiska frågor inte står i fokus eller åtnjuter större uppmärksamhet. Kritiken består av allt från cyniska och konspiratoriska argument om att liberaler vill förgöra nationer och forma imperier till mer saklig kritik att man inte kommunicerat tillräckligt väl om migrationspolitik, integration eller välfärd.

För att återgå till Jomshof. Personligen anser jag att hans uttalande inte bara är vidrigt. Den överraskar inte eftersom han agerar efter det som SD som parti alltid har stått för i lägre eller högre grad i debatten. Att Ahmed hade negativ kommentarer gentemot Åkesson stämmer. Det är dock skillnad mellan att uttala sig emot någon på basis av lokal omgivning och politisk tillhörighet och på basis av ett större territorium samt utifrån identitetspolitiska aspekter. Det bekräftar att "nolltoleransen mot rasism" i SD bara har existerat formellt och använts mot dom partimedlemmar som paritets väldigt centraliserade interna organisation och ledning ogillat eller sett som arbetsbörda. Jomshof tillhör dom som man ändå vill ha kvar eftersom han lockar röster och återspeglar SD:s människosyn där befolkningen delas in i olika grupper, ungefär som tidigare indelning i raser av SD under 90-talet, beroende på vad partiet anser är svenskhet, lojalitet, identitet, social status osv.

Annat exempel på debatten är senaste artikeln av Maurcio Rojas i SvD. Han har tidigare skrivit att SD inte är rasistiskt parti, inte heller invandringsfientlig, eftersom partiet fokuserar på att värna om välfärdsstaten, nationell identitet, folket osv. Jag tyckte att det var beklagligt eftersom Rojas missar poängen att dagens rasism inte har "ras" som huvudbegrepp utan "kultur". Därför används, även om det låter oxymoronskt, begreppet kulturrasism eller kulturell rasism. Bland annat efter att forskningen, FN, Europarådet med flera har ändrat definitioner eftersom rasismens utformning har ändrat sig med tiden.

Nu skriver Rojas i sin senaste artikel på SvD om liberaler och synen på nationen. Rojas skriver att nationen som organisationsform är utsatt för påfrestningar som globalisering och migration. Intressant med tanke på att han själv var en stor vurmare för och anhängare av globalisering under 90-talet men kanske som många andra inte tänkte på att globalisering handlar om mer än ekonomi och att global ekonomisk utveckling för med sig problem och utmaningar i andra policyområden. Notera också att Sverige innan 2010 var ett av de få samhällen i Europa som inte hade ett nationalistiskt parti i parlamentet, att många ansåg därför att den politiska nationalismens tid var förbi.

Han hänvisar kritiken av liberalismen och liberala aktörer till den brittiske statsvetaren David Goodhart. Det känns också märkligt med att en förre detta Folkpartist som presenterar sig som liberalkonservativ gör sådan hänvisning med tanke på att Goodhart är en förre detta vänsterliberal med som länge varit liberal nationalist = försvar av högskattevälfärdsstaten, sociokulturkonservativ syn på människan, kollektivet går före individen. Vidare i artikeln menar Rojas att synen på det nationella i Sverige har "reducerats" till något som inte längre handlar om historia, kultur eller språk. Att man har gjort sig själv till identitetslös för att "inte exkludera invandrare". Här tycker jag att Rojas åter igen har fel även om jag kan hålla med kritiken om till exempel delar av vänsterns postmodernism och identitetspolitik baserad på grupper.

Rojas menar att Sverige har reducerats till en "tabula rasa" , ett sorts blankt bord, utan identitet, utan arv. Men begreppet nationell identitet är just ofta en sorts "tabula rasa", en tom påse, eller tom smörgåsbord, som i debatten kan fyllas på med allt möjligt som politiska aktörer oftast utifrån ideologisk selektion, myter och godtycklighet anser är sant och viktigt. Kollektiva identifikationer förändras med tiden. Att Sverige finns som ett välmående och välfungerande samhälle trots sina problem, bygger faktiskt även på att människor på mängder av olika sätt kollektivet identifierar sig med Sverige. Det finns ingen sann eller äkta nationell identitet, varken svensk, brittisk eller fransk men det finns samtidigt olika institutioner och beteenden som är mer gemensamma och som människor bygger sin mellanmänskliga tillit på. Sveriges utveckling vilar just på pluralism rörande idéer, värderingar och sociala arv, vilket gör Sverige till bland de mest "traditionella" när det kommer till graden av olika politiska, sociala eller kulturella traditioner som påverkar samhällsutvecklingen.

Det finns olika anledningar till varför nationalismen gör "återkomst" eller varför människor i USA och Europa "återuppväcker" nationalismen. Allt från ekonomiska till sociala, migrationspolitiska som ekologiska. Bland rådande anledningar är att idag finns fler människor som har andra kollektiva identifikationer än nationella eller har modernare och öppnare syn på nationella identifikationer. Bara i EU finns enligt forskningen runt 10-15 % av befolkningen som primärt identifierar sig med Europa mer eller mindre "starkt". Det är ingen liten siffra, eftersom de motsvarar runt 50 miljoner om EU har funnits sen 1993, efter övergången från EC. Det skulle därför vara märkligt om liberaler skulle se det som negativt att människor faktiskt väljer fritt att utforma sina privata och kollektiva identifikationer så länge det inte går ut på  aspekter som att skada andra, rasism eller hat.

Till sist lyfter Rojas upp begreppen som Goodhart använder sig av - globalister, nationalister och "måttlig" eller "upplyst" nationalism. Som Rojas menar inte kan avfärdas med "liberal axelryckning. Det kan det faktiskt. Skalan globalister - nationalister handlar egentligen mer om vilka policyområden talar om. De flesta människor är varken det ena eller det andra. Begrepp som "måttlig nationalism" är inga nya innebörd. Det är just kombinationen av socialdemokrati och konservatism som den "liberalanationalismen" består av = bevara högskattevälfärdsstaten, mer restriktiv invandring, kollektivet går före individen, medborgarskap endast möjlig med nationalstaten.

Egentligen är fallet som sådan att så länge man anser att nationalstaten finns och bör finnas så, eller bara staten, så kommer det att finnas en debatt om vilka som bör eller inte bör vara del av samhället. Jag håller inte med som Rojas menar att SD har monopol på svenskhet och nationell identitet, att andra partier därför borde konkurrera om det. SD har inte monopol men har identitetsmonopol som en del av sin ideologi och program, andra partier har alltid haft sina argument och åsikter om det. Nationalism kan metaforiskt sett presenteras som alkohol - den löser dina problem men ger dig nya dagen efter. Därför bör man undvika fällan som en aktör som SD kan ställa till med sitt "vi är större katoliker än påven" beteende. Det viktiga i tex debatten om "svenska värderingar" är att a) skilja mellan politiska och kulturella värderingar b) inte forma myter, godtycklighet c) framföra att staten inte kan stifta eller kommendera om värderingar.

Och för att komma tillbaka till kritiken av liberalism. De senaste årens samhällsutveckling i Väst visar på stora förändringar. Paradoxalt nog har liberalt stöd för aspekter som globalisering och regionalisering bidragit till det på gott och ont, liksom minskad makt och inflytande för stater. Paradoxalt nog har nationalismen och betydelsen av nationella identifikationer ökat trots att problem och utmaningar ofta är just globala, regionala eller gränsöverskridande. Det beror till en stor del på att det mest av den politiska beslutsfattningen kretsar kring staten liksom att nationen ses som den mest självklara och enda organisationsformen. Inför 2020-talet bör liberala aktörer satsa på mer optimism, nytänkande och framtidstro även när det kommer till aspekter som institutioner och identifikationer. Liberal inspiration och ledarskap kommer att behövas bland annat eftersom det gäller att avveckla eller reformera äldre institutioner och forma nya, vilket i sin tur kräver att fler människor upplever kollektiva identifikationer och samhörighet både inom och utanför statens gränser.

Liberala värderingar är politiska värderingar

Den politiska kommunikationen om ”danska värderingar” som kristen kulturarv och välfärdssamhället har inte gjort Danmark till ett mer liberalt samhälle. Tvärtom, Danmark präglas av mer konservativ samhällsutveckling som visar vad som sker när även liberala aktörer sviker sina värderingar. På det sättet kan slutsatsen dras att mer retorik om ”svenska värderingar” inte kan göra Sverige till ett mer liberalt samhälle.

Förra årets kommunikation om ”svenska värderingar” under Almedalsveckan utgör ett exempel på bristande demokrati, konkreta lösningar och visioner för samhällsutvecklingen. I sådana situationer blir nationalistisk retorik en sorts sista utväg för politiska aktörer. Det demokratiska samhället bygger inte på att människor lever tillsammans som en enhet. Demokrati handlar om att man tolererar varandras politiska olikheter med fokus på konkreta åtgärder för samhällsutvecklingen.

I sin nationaldagskrönika har Sven Dahl dock en viktig poäng i Bohusläningen. De senaste årens utveckling globalt och i Europa har lett till förändringar rörande synen på staten, samhället och kollektiva identifikationer. Danmarks utveckling är ett tydligt exempel. Begreppen som tradition, etniskhet och nationell identitet har blivit viktigare. Det innebär dock inte att liberaler bör anamma och ta till sig sådan utveckling okritiskt eller se det som inspirerande.  

Ett grundläggande problem i dagens debatter är att olika värderingar klumpas ihop genom myter, godtycklighet och selektivitet. I Europa är trenden att högerpopulistiska partier använder sig av valuewashing – värderingstvätt. Begreppen som frihet, jämlikhet men även aktiviteter som att äta fläsk och dricka öl har gjorts till ”danska värderingar”. I till exempel Storbrittanien har förre statsministern Cameron talat om brittiska värderingar med ätandet av fish and chips.

Just frihet är en liberal värdering utformad som universell, individbaserad och politisk  värdering. När frihet istället presenteras som något etniskt och kulturellt så flyttas begreppets fokus och betydelse från individen till kollektivet. Den liberale skribenten Per Svensson har skrivit om hur det liberala partiet Venstre i Danmark genom åren övergivit flertal liberala principer. Som till exempel att individens suveränitet måste gå före ”kultur”.

När Venstre politikern Inger Stöjborg tillträde som integrationsminister var bland de första uttalanden om att Danmark måste tänka på ifall man till exempel vill ha kristna från USA eller muslimer från Pakistan som invandrar. Inom Alliansen Liberaler och Demokrater för Europa ses Venstres politiska beteende ofta som problematisk och som emot liberala principer som fri åsiktsbildning, humanitär invandring, människosynen. Hur kan liksom ett liberalt parti anse att det är ok att använda staten för att stifta om vilka värderingar som är ”våra”?

Historiskt sett är liberalismen beroende av staters existens och i takt med modernare utveckling även av överstatliga styrelseformer, globala samarbeten. Staten måste inte per automatik inför framtiden vara en nationalstat, om man till exempel önskar sig att EU blir en federal och medborgarbaserad union. Liberaler måste våga skriva en ny historia och berättelser om mänsklig och samhällsutveckling. Särskilt när andra aktörer vill bromsa och hålla kvar till de gamla idéerna.

Det finns redan liberala idéer för identifikationer och känslor av samhällsgemenskap i form av till exempel medborgarpatriotism. Med fokus på politiska värderingar och centrala institutioner som demokrati, konstitutionell stat och rättsstat. Som Per Svensson menar bör liberaler stå för följande princip - ”liberalismens subjekt är individen, kollektiva identiteter är mer eller mindre tillfälliga”.  

Liberaler, centrister, frihetliga och andra som önskar sig att Sverige förblir och utvecklas vidare som ett liberalt samhälle inför framtiden bör göra skillnad mellan politiska och kulturella värderingar. Eftersom liberala värderingar är viktiga värderingar som utvecklar  Sverige framåt men de kommer inte att förbli liberala om de klumpas ihop med andra värderingar och görs till och ”svenska”.

Från Nationaldagen till Sverigedagen

En positiv sak med nationaldagen är att den äger rum på sommaren. När debatten om en nationaldag pågick för mer än 120 år sen fanns även förslaget om den 30 november – kungen Karl XII:s dödsdag. Fokus för för firandet låg på krig och kungar, inte på demokrati och mänskliga rättigheter. Den 6 juni ses också  ses som liberaldemokratins dag eftersom den uppmärksammar förutom Gustav Vasas handlingar även regeringsformerna från 1809 och 1974. När nationaldagen blev en röd dag 2005 var de främsta argumenten delvis baserade på kosmopolitiska perspektiv. Nämligen att nationaldagen skulle främja Sverige som ett modernt mångkulturellt samhälle globaliserings tid.

För många svenskar, vanliga människor, samhällets medlemmar har nationaldagen dock inte spelat så stor roll genom den moderna historien. Istället har det ofta handlat, och fortfarande handlar om, en ledig sommardag att spendera med sin familj, partner eller vänner. Sverige brukar presenteras som ett samhälle med mindre grad av nationalism jämfört med andra samhällen i Europa. Något som bland annat bekräftas i den årliga globala studien World Values Survey. Svenska samhället ses som ett ”extremt” exempel på hög grad av rationella och självförverkligande värderingar med fokus på individualism, friheter och sekularism. Det återspeglar hur allt fler medborgare och medlemmar av den svenska nationen med tiden kom att flytta fokus från blodsband och etniska aspekter som religion till känsla av gemenskap baserad på universella och medborgerliga värderingar.

Dagens betydelse av nationaldagen har ökat under de senaste åren bland annat på grund av processer som debatter kring invandring, integration och identitet. Också på grund av utvecklingen i Europa och andra världsdelar som upplevs som mer orolig och problematisk. Bland frågorna som har väckts är hur det framtida Sverrige kommer att se ut när det gäller aspekter som gemenskap, mellanmänskligt tillit och identitetssyn.  De positiva tankarna med firande presenteras som vikten av gemenskap, trygghet eller kärlek till det egna landet, inte minst i svåra tider. Därför är nationaldagen värt och viktigt att fira anses det i debatten.

 I grunden handlar nationaldagens firande mer om kulturella aspekter som dans, musik och mat. Att uppmärksamma traditioner, landet och nationstanken. Just begreppen som tradition, identitet och kultur har blivit vanligare i de senaste årens diskussioner. Den globala migrationskrisen har påverkat Sverige både när det handlar om resurser, politik och kollektiva identifikationer. Medan en del av samhällets medlemmar är mer optimistiska och positiva  inför framtida ekonomiska, sociala och kulturella  förändringar upplever sig andra medlemmar som mer försiktiga, oroliga eller negativt inställda. Samtidigt bygger ett demokratiskt samhälle på att människor tycker olika och tolererar varandras politiska åsikter.

Nationaldagens historia visar att den som tradition har förändrats genom tiderna, och fortsätter att förändras när det kommer till argument om varför den bör firas. Utvecklingen påverkas av tillståndet som Europa befinner sig med att människor  ”återuppväcker” nationalismen när statens betydelse ökar trots överstatliga problem och utmaningar.  Fokus för den högerpopulistiska politiska aktörer handlar mycket om berättelser om det förflutna och  ”guldålder” som folkhemsperioden än om framtiden och fortsatt utveckling. Nationalism är bland annat tron på en sann identitet och att individen har sin skuld till och öde i nationen. Något som inte bara utmanas av idéer som liberalism eller socialism med fokus på individen och samhället utan även av processer som globalisering och Europas regionalisering.

Även argumenten för positiv eller ”god” nationalism innebär eller omfattar synen att nationellt självbestämmande ska dominera och att demokratin ska vara nationell. Moderna samhällen som Sverige är även postdemokratiska. Det innebär, paradoxalt nog, att nationaldagar  går ut på att fira demokratins begränsning med tanken på globala, regionala eller överstatliga beslutsfattningsprocesser. Som dessutom kan påverkas negativt när stater väljer att dra sig ur viktiga samarbeten som med Parisavtalet eller vägrar att ta emot flyktingar som i EU .

En fråga som är värd att diskutera inför framtiden är hur nationaldagsfirandet kan förnyas inför 2020-talet eller längre framtid? Bland annat eftersom människor idag tenderar att ha mer pluralistiska individuella och kollektiva identifikationer. Mångfald i samhället handlar inte bara om resultat av migration utan även om idéer om livsstilar, gruppgemenskap och sociala trender. Identitet har som fenomen gått från att uppfattas som något fast till en dynamisk process. För den som vill se en mer politiskt enat Europa och effektivare globala samarbeten kan en kulturbaserad dag som nationaldagen göras till en mer medborgarbaserad dag. 

Sett i federationer som USA eller Indien brukar det finnas röda dagar som går ut på at uppmärksamma samhället. Eftersom traditioner förändras eller dör ut med tiden så skulle även nationaldagen kunna förnyas. För  Sveriges dels skulle man kunna kalla det för Sverigedagen och komplettera med Medborgardagen med mer fokus på politisk kultur än på den generella kulturen. Så kan Sveriges utveckling främjas lättare inför framtiden. En röd dag som uppmärksammar samhället kan därför finnas med i framtiden oavsett om Sveriges status som land.

En annan fördel är att dagen blir symbol för mer kritiskt tänkande och samhällsdebatter som under Almedalsveckan. Eftersom att uppmärksamma och fira staten eller landet kan innebära även det som kan gå emot ens frihet, värderingar eller intressen. På det sättet kan den 6 juni få en annan betydelse i framtiden. Det kan uppmärksammas som dagen när Sverige blir mer integrerad inom Europa, när människor uppmuntras att vara lediga, reflektera över den politiska situationen i samhället, Europa och omvärlden. När nya samhällets medlemmar välkomnas.

Alternativet till en kulturbaserad nationaldag i Sverige är därför att göra den mer medborgarbaserad. Med fokus på konstitutionella aspekter som grundlagen, gemenskapskänsla kring viktiga institutioner som rättsstaten, mänskliga rättigheter och demokratin. Så kan fler delta i och påverka utvecklingen som formar Sverige inför framtiden.

Liberala aktörer måste bli bättre på EU-politisk kommunikation - lär av Macron

Emmanuel Macron vann valet i Frankrike också genom sin EU-politiska kommunikation. Han använde begrepp som ”europeisk suveränitet”, talade om behovet av fortsatt europeisk integration och om Europa som region för fred, medborgare, utveckling. Svenska politiska aktörer, främst de liberala, har nu möjligheten att lära sig av Macrons sätt att kommunicera med medborgarna om EU-politik.

Till att börja med ser den politiska kommunikationen om EU-politik olika ut i olika delar av unionen. Det beror bland annat på ländernas politiska historia och graden av integration. Skillnader rörande tolkningen av EU förekommer också inom forskningen. Som styrelseform definieras EU idag ofta som mellan en klassisk internationell organisation, som till exempel Europarådet, och en federation som USA. Annan vanlig tolkning är att EU är en konfederal union av stater med vissa federala drag som EU-domstolen och Europaparlamentet som federal kammare.

I Sverige brukar både EU som styrelseform och EU-politik presenteras med begrepp som ”europeiskt samarbete”. Det främsta problemet med sådan kommunikation är att den är bristfällig och missvisande. Begreppet ”samarbete” har positiv laddning i språket och är populär att användas för att beskriva den politiska verkligheten. Även bland populistiska partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna används begreppet samarbete i EU-politiska sammanhang.

Samarbete är dock bara en del av EU-politiken som syftar på den mellanstatliga beslutsfattningen och styret med Ministerrådet eller Europeiska rådet som huvudinstitutioner. Det mellanstatliga samarbetet sker bland annat inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Att till exempel kalla Eurozonen för samarbete blir felaktigt eftersom den monetära politiken är en överstatlig kompetens på EU-nivå med integrerad system.

Som styrelseform kännetecknas EU, till skillnad från federala stater, just genom att det finns olika former av styrelsesätt och beslutsprocesser. Att argumentera om ”mer samarbete” och ”mer integration” innebär olika saker och därmed olika budskap som förmedlas. Kommunikationen om integration handlar främst om hur EU ska fungera när det kommer till institutioners utveckling, resurser och synen på suveränitet.  Därför är det viktigt att politiska aktörer är tydliga när man avser a) samarbete och b) integration inom EU-politiska kommunikationen.  

När till exempel Liberalerna talar om Europol ska utvecklas till ”Europeisk FBI” så blir kommunikationen om ”mer samarbete” bristfällig. Eftersom det saknas tydlighet om hur medlemsstaterna ska komma överens om aspekter som juridisk suveränitet, mänskliga och materiella resurser, institutionens finansiering. Frågan om Europol skulle därför kunna diskuteras mer ifall Säpo och dess likheter i andra EU-länder kan reduceras eller avskaffas helt om en sorts europeisk FBI verkligen kan formas. Bland annat med syfte att undvika dupliceringar rörande arbete och kostnader.

Sist men inte minst kan en precisare och tydligare politisk kommunikation om EU-politik bidra till att minska det så kallade demokratiska underskottet. Många EU-medborgare finner EU-politiken som ointressant och uppfattar EU som något odemokratiskt. Trots att EU är globalt sett den mest demokratiska unionen, bland annat med världens enda folkvalda överstatliga parlament. Politiska aktörer borde därför se sig som mer delaktiga och ansvariga att demokratisera unionen.

På det sättet har fler politiska aktörer möjligheten att utveckla demokratin vidare inför 2020-talet genom att medborgarförankra och underlätta demokratisk inom ramen för EU:s  semi-federala flernivå styre. Ta gärna lärdomar av Macron om hur EU-politik kan göras mer attraktivt, demokratiserande och intressant för fler.