Det problematiska samarbetet med Turkiet och avsaknad av en ny migrationspolicy

De senaste migrationspolitiska besluten inom ministerrådet handlar  framför allt om ökat samarbete med Turkiet. Medlemsstaterna kunde enas om att regeringen i Turkiet är en viktig partner för att hantera flyktingkrisen. Jag tolkar det som att medlemsstaternas intressen ligger överlag i att färre flyktingar från Syrien ska på det sättet kunna komma till EU.

Jag är skeptisk mot denna utveckling främst av två skäl. Det ena är att EU är en union som ska bygga på att värna om de mänskliga rättigheterna och individens rätt att få sina rättigheter beprövade. Det andra är att EU väljer att ha mer samarbete med en regim som är autoritär, korrupt och har gjort Turkiet till ett mindre demokratiskt samhälle. 

Som Guy Verhofstadt har påpekat är det välkomnat med starkare samarbete med Turkiet. Samtidigt bör inte EU  göra sig beroende av Erdogans regim och "outsourca" problemet till Turkiet. 

Ett större problem är dock att medlemsstaternas resurser och intressen, trots retoriken om koordinering och gemensamt agerande, inte används på det sättet som är tänkt. Exempelvis har European Asylum Support Office - EASO bett om runt 374 tjänstemän som kan arbeta med de nyanlända . Österrike, Belgien, Nederländerna, Rumänien, Slovakien och Spanien erbjud bara 81. Omfördelningen av flyktingar är ytterst orättvis och ojämn och från vissa medlemsstater som Polen, Ungern och Slovakien har ledande politiker uttryckt en retorik om att "endast ta emot kristna flyktingar" 


För att verkligen hantera krisen krävs det en ny migrationspolicy på EU-nivå , bland annat genom att ersätta Dublinförordningen med ett centraliserat system under kommissionens ledning samt att omorganisera Frontex till en gränsbevaknings- och räddningsorganisation under EU:s kontroll. 
Det räcker inte med frivilliga bidrag från medlemsstaterna. Eller med att ta ansvar och visa solidaritet. Det krävs en ny form av förvaltning samt mer delad maktfördelning och suveränitet mellan europeiska och nationella institutioner inom ramen för migrationspolicyn. Bara på det sättet kan EU göra skillnad. Läs mer om  ALDE:s förslag här. 

Liberala argument för att alla kommuner ska kunna ta emot flyktingar

Det behöver inte sägas mycket mer om att hela Europeiska Unionen står inför en av sina största utmaningar i historien. Migrationskrisen påverkar ett stort antal lokalsamhällen runt om i Unionen. Både nuvarande och förra kommissionen har presenterat EU som en viktig global aktör för mänskliga rättigheter. Samtidigt råder det stark motstånd ,ofta på lokal nivå, mot att agera för de mänskliga rättigheterna som EU ska värna om.

Krisen har på olika sätt engagerat människor runt om i Europa. Många har valt att göra en hjälpinsats och bidra med humanism för människor som flyr ett fruktansvärt krig. Retoriken om att alla EU-medlemsländer ”måste ta ansvar” visar varför EU behöver ett nytt migrationssystem för framtiden. Det är även något som Alliansen borde kunna stå för med tanke på uttalanden från ledarna för C, FP, KD och M. Sedan valet har Alliansen hållit ihop trots flera vattendelande frågor. Med andra ord har Alliansen möjligheten att stå för en mer gemensam hållning i frågan rörande det kommunala självstyret kontra statens ansvar i samband med migrationskrisen.

Ett sådant system skulle även inkludera insatser inom lokalsamhällen som därmed ska kunna uppfylla liknande krav som nationella regeringar måste göra. I första hand ligger inte utmaningen bara i antalet människor som flyr till EU utan i att det saknas en effektiv europeisk migrationspolitik. För att på långsikt kunna lösa migrationsutmaningen krävs det att systemet fungerar i takt med Unionens flernivåstyre. I grunden står inte liberaler för tvång samtidigt som det ändå finns en liberal federalistiskt syn om hur EU bör fungera. Rätt beslut på rätt nivå även inom migrationspolitiken skulle kunna ge effekt och fungera från EU-nivå till lokalt. Så länge det finns kommuner som av olika skäl är ovilliga att ta emot flyktingar så kommer det bli svårt för staten men även för Unionen att jämnare fördela de resurser som behövs.

För Sveriges del innebär det att alla kommuner måste ,i samspel med statens förvaltning och resurser, kunna ingå i denna process. Samtidigt måste det kommunala självstyret utvecklas och respekterar i högsta möjliga grad till krisen är över. Här har liberaler chansen att visa vad värnandet av individen egentligen innebär. Oavsett om individen är en bilmekaniker från Aleppo eller egen företagare i Ekerö så ska vi stå för mångfald, medborgaranda och markering att hela Sverige med sina kommuner och resten av Unionen kan göra skillnad i en mer orolig värld. Att stå för inkludering, mänskliga rättigheter och mångfald präglar idealet för ett europeiskt samhälle som är modernt, öppet och demokratiskt.

"Svensk dröm" - medborgarideal som saknas för det moderna Sverige

I Sverige råder det fortfarande föråldrade föreställningar om identitet och vem som kan bli samhällsmedborgare. Exkludering, diskriminering och negativa bilder av invandring skadar Sveriges utveckling som ett invandringsland. För framtidens samhällsutveckling krävs det en mer inkluderande, optimistisk och uppmuntrande syn på individens ekonomiska , sociala och kulturella utveckling – en sorts ”svensk dröm” som motsvarighet till den amerikanska.

Det finns många åsikter om vad Sverige är för samhälle. Och det märks i en tid när den globala migrationskrisen är mer kännbar. Allt från att Sverige är rasistiskt till välfärdsnationalism om att "vi måste ta hand om våra först". En sak som är säker är att dagens Sverige genom tiderna har förändrats till ett mångkulturellt samhälle samt ett invandringsland. Ett land dit många söker sig till från olika problem och för lyckas med en bättre framtid. Ett land som genom historien har tagit emot människor på flykt från bland annat Chile, Iran och Bosnien-Hercegovina. Det är ingenting att tycka synd om eftersom det visar att Sverige är en del av Europa som har lyckats som bäst genom historien med att skapa ett välfungerande samhälle.

Som ett samhälle lockar Sverige till sig som en magnet olika individer, allt från högutbildade dataspecialister till medlemmar i kriminella MC-gäng. Få kan förneka om att finns många problem som är mer eller mindre kopplade till invandring, integration och fattigdom. Det finns dock en annan sidan av myntet än den negativa bilden av invandring. Invandrare är nämligen Sverige och det moderna Sverige bygger på invandring. En person som någon gång i tiden har invandrat till Sverige blir med tiden även svensk, europé, göteborgare, läkare, advokat, politiker, svetsare, polis eller bagare.

Idag har många i Sverige en ”utrikesfödd” inom familjen, bland vänner, som arbetskamrater eller i flera andra former av relationer. Trots alla problem och missnöje med hur integrationen har fungerat genom åren så har det visat sig att invandringen i många fall har varit bra för samhället. Även om invandringens effekter kan mätas ekonomiskt ,där arbetsdugliga individer ur den statistiska gruppen ”utrikesfödda” visar sig vara mindre sysselsatta jämfört med ”inrikesfödda”, blir det ändå svårt med att värdera vad enskilda personer som  Herbert Felix, Cornelis Vreeswijk, Josef Fares eller Jasenko Selimovic genom historien har bidragit med till samhället. Den som är för stängda gränser och återgång till ett påhittat förflutet bör leka med tanken om vad som skulle ske om en allmän strejk skulle uppstå just bland ”utrikesfödda” som dagligen bidrar till samhället och berikar den med sina livserfarenheter.

Sveriges framtid hänger alltså inte på att sluta vara ett invandringsland utan det handlar om att bli ett bättre invandringsland. För att göra det är det viktigt med samhällsutveckling som kan gynna individen oavsett födelseort. Om fler ska lyckas i Sverige krävs det större acceptans för individens drivkrafter och potential. Ofta finns idéerna redan, som arbetsmarknadsreformer, lättare jobb eller välfärdskonto, men som tyvärr inte har slagit igenom än. Mycket handlar inte heller om vad staten kan göra för individen utan om vilken atmosfär och människosyn som finns i samhället.

I Sverige hittar många medborgare mer inspiration från USA än från Europa. Den amerikanska populärkulturen har präglat samhällsutvecklingen med allt från TV-serier till lågprisresor till New York. I USA finns en medborgarideal om vikten för individen att jobba sig uppåt och uppnå den amerikanska drömmen. I Sverige som i undersökningar enligt FN ofta presenteras som en av de bästa platserna på Jorden att leva i så borde det inte vara svårt att skapa en ideal om en "svensk dröm". Som dessutom kan kombineras med en modernare syn på välfärd och resursfördelning.

Välfärdens framtid hänger inte på att staten som under industrisamhällets tid ska höja medborgarnas levnadsstandard. Istället bör välfärden anpassas till det postindustriella samhället där individens sociala rörlighet och flexibilitet ligger i fokus. Välfärden är även beroende av vidare utveckling av EU:s ekonomi, digital innovation och klimatsmartare värld än bara antalet människor som kommer till Sverige.Problemet ligger i att det tar det i genomsnitt alldeles för lång tid innan en nyanländ individ kan komma i arbete och börja med att både skapa sin egen lycka samt bidra till samhället.

Istället borde välfärdssystemet stimulera integrationen i rollen som en karismatisk lärare som underlättar individens klassresa samt som en första förbandslåda när en behöver lappa ihop sina sår och därefter kunna vara produktiv igen. Sverige är trots sina problem inget rasistiskt land utan möjligheternas land. Fler politiker borde stå för den självbilden och driva fram mer optimism och framåtanda i krisernas tid. Och för att verkligen bli ett bättre land med möjligheter för fler så krävs det mer än politiska reformer. Det som kan göra saker och ting bättre är en mer modern och inkluderande självbild och förståelse byggd på mer positiv syn av Sverige som ett invandringsland där fler ska kunna lyckas. Låt fler bidra och forma den svenska drömmen som i sin tur kan bli en magnet för framtida generationer av medborgare oavsett födelseort.