Bortom nationalstaten? En framtidsmöjlighet för liberaler att utveckla EU till "medborgarnas union"

Varje idé som påverkar samhällsutvecklingen får förr eller senare en reaktion mot sig . Sedan 2008 har utvecklingen i Europa och världen präglats av olika kriser, såväl som ekonomiska och sociala likväl som av institutionella samt ekologiska. Konsekvenser av dessa kriser har bland annat resulterat i olika former av oroligheter, missnöje samt intoleranta attityder. Begrepp som arbetslöshet, nationalism, fattigdom ,homofobi, anti-semitism och terrorism har präglat mediala publiceringar . Idag är kan det vara lätt för en individen att skapa en uppfattning om att saker och ting var bättre förr när omvärlden upplevs som kaotiskt, krigiskt och korrupt.

Mer än 20 år av globalisering, regionalisering och europeisering har förändrat världen. Stater, samhällen och människor har blivit mer knutna till varandra. Många har fått det socioekonomiskt bättre, lättare att resa eller förverkliga sig själva som individer. Samtidigt har utmaningar blivit mer övernationella. Både ekonomi, migration och ekologi utgör idag även globala risker som mänskligheten måste kunna hantera. Risker som nationella institutioner ofta har svårt eller inte kan hantera på egen hand.

En mer global värld samt ett mer integrerat och demokratiserat Europa är något som liberaler kan vara stolta över av att ha bidragit till. För liberalernas del har denna utveckling även lett till i att andra partier blivit mer liberala. I Storbritannien tillkom New Labour i Sverige tillkom Nya Moderaterna. På det sättet, samt inom ramen för mänskliga rättigheter och individualism, har liberala idéer och värderingar visat sig vara starka även om antalet röster på uttalat liberala partier har minskat på flera håll i Europa.

Utvecklingen under krisernas tid har samtidigt inte varit lätt för liberalismen. Många liberala partier runt om i Europa har hanterat denna utveckling med att bli mindre liberala. Förnyelse är något som inte bara diskuteras inom Liberalerna utan även inom ALDE. ”Reclaiming liberalism” var slagordet när ALDE hade sin kongress i Lissabon förra året. Samtidigt finns det frågor om i vilken riktning liberalismen ska utveckla sig. Vad är det som liberalismen idag kan erbjuda som andra ideologier inte kan?

I en globaliserad värld blir den nationella suveräniteten, eller bättre sagt nationalstaten, påverkad på både gott och ont. Det räcker med att se på migrationsutmaningen som EU står inför. Många medborgare runt om unionen har tagit ställning för att hjälpa till och visa medmänsklighet. Samtidigt har negativa reaktioner i form av kulturell rasism, välfärdsnationalism och intolerans visat sig starka. Flyktingkrisen visar hur Europas moderna historia präglas av samhällsutveckling som egentligen inte är ny. När det är kristider så brukar den nationella stoltheten propageras med syfte att hålla samhället ihop och att göra det enklare för människor att mentalt ta sig igenom krisen.

Det brukar dock leda också till att nationalism inte skapar gemenskap utan snarare tvärtom skapar splittring. Tydligt exempel återfanns i Storbritannien där både liberaler, konservativa, socialdemokrater och nationalister har tävlat om vem som ska vinna röster hos ”globaliseringens förlorare”, genom att komma ut med skeptiska och fintliga uttalanden rörande migration i relation till ”våra jobb” och ”vår välfärd”. Det är inte en sådan värld och samhälle som många liberaler genom åren har kämpat för. Vi kan göra bättre än så men det kräver också att göra upp med de reaktioner som har blivit starkare i samband med kriserna. Politisk nationalism är nämligen en av dessa.

I diskussioner om identitet och nationalism brukar jag, även från uttalade liberaler, återkommande få höra att jag "inte förstår budskapet". Det hävdas att det inte något problem, ingen motsättning i, att som liberal även stå för starkare nationell identitet . Vi vill bara erbjuda människor gemenskap, stolthet och trygghet. En varm filt att täcka sig över i kalla tider. Det går att vara både svensk och europé, de utesluter inte varandra, sägs det. Visst kan människor ha flera identiteter kopplade till olika samhällsnivåer. Men, hävdar jag, själva problemet ligger inte i det. Problemet ligger i vilka institutioner individen kan legitimera, identifiera sig med och påverka med sin röst och sina värderingar.

Idag är just demokratin väldigt begränsad till det nationella medborgarskapet och suveräniteten. Demokratiska nationalstater är även postdemokratiska samhällen där kraften hos den nationella demokratin har i samband med globalisering och europeisering blivit svagare. I en situation som sådan gäller det att utveckla mer europeisk demokrati snarare än att hålla kvar sig till demokratin inom nationella gränser. Saken är att nationella gränser är ofta för individen även mentala gränser. När även liberaler propagerar för nationell identitet men missar att samtidigt propagera för en europeisk identitet så leder det lätt till samma misstag som tidigare. Det som kan bli liberalernas stora chans för framtiden är att nu, i krisernas tid, ta ett steg framåt och lämna den förlegade nationalstatstanken bakom oss. Genom att propagera för konkreta övernationella lösningar samt för mer demokrati, identitet och medborgarskap på EU-nivå.

Det är det som borde skilja liberaler mer från andra partier framför allt mellan konservativa och socialdemokrater i synen på hur en global värld ska hanteras. För att överkomma denna utmaning för samhällen inom EU samt för sin egen utveckling bör liberaler gå i täten för en mer övernationell värld som gynnar medborgarna. EU är idag världens enda övernationella demokrati och måste bli en mer utvecklad sådan. Unionen behöver kunna ha en mer utvecklad maktstruktur enligt principen för rätt beslut på rätt nivå samt eget försvar, migrationspolitik, skattefinansierad budget osv. Dagens förvaltning borde kunna ersättas med ny EU-parlament med två kammare som fungerar likt den amerikanska senaten och kongresshuset samt där kommissionen kan bi en EU-regering med egen president.

Det kan låta idag som idealism men kan lika gärna vara realism i framtiden. Låt oss säga att vi lever i en federal EU redan nu där det råder tydlig maktfördelning mellan europeiska och medlemsstaternas institutioner ungefär som i USA med ”federal and state rights”. Fortfarande kan svenska vara officiellt språk i Sverige, kanske sida vid sida med engelska. Fortfarande kan människor fira midsommar eller tillämpa jantelagen samt vara hemvärnssoldater även om EU skulle ha egen försvarsmakt. Eftersom nationer inte var naturliga konstruktioner utan politiska konstruktioner så kan även EU bli en federal union genom att vi som politiskt aktiva som liberaler agerar för det.

Sist men inte minst så handlar det om individen som ska kunna påverka,legitimera och förstå makten på EU-nivå samt åtnjuta sina rättigheter friheter och skyldigheter som EU-medborgare. Istället för individer som känner sig maktlösa, utanför påverkan eller som tar till sig nationell stolthet som en reaktion. I Europa har vi inte en historia att likt USA bygga en federal stat men vi har en historia av att skapa något övernationellt, något europeiskt .