Nationalstaten som garant för fred och demokrati?

Dan Korn anser i en debattartikel den 22 januari att nationalstaten är en garant för demokrati och fred. Med tanke på hur ett stort antal nationella regeringar agerar i en tid av övernationella utmaningar fins det behov att ifrågasätta påståendet.

Visserligen är de flesta stater idag vitala aktörer för samhällsfunktionen rörande nationell politik. Nationalstaten har förändrats genom historien i takt med olika utmaningar som ofta hade övernationell karaktär. I dagsläget behöver dock samhällsinstitutioner förbättras inför framtiden där många redan är övertygade om att nationalstaten enskilt inte kan lösa flera problem. I grunden handlar det inte bara om att stater ska samarbeta utan även dela både suveränitet,identitet och resurser.

Sedan kalla krigets slut har ekonomin varit ett av de främsta anledningarna för stater att vara accepterande inför övernationell samhällsutveckling.Samtidigt innebar staternas globala och regionala ekonomiska integration även att andra utmaningar skulle dyka upp. Akademikern Urs Altermatt beskrev det tydligt redan under 90-talet. Exempelvis när det gällde ekonomi och konsumtion så ville européer efterlikna varandra. När det gällde andra aspekter inklusive kulturell integration så manifesterades en sorts uppror mot globalisering baserat på rädsla och nationalism.

 Nuvarande politik som har använts för att hantera migrationsutmaningen eller terrorismen inom EU visar nämligen att även de mest utvecklade staterna agerar otillräckligt. Problemet ligger i att stater, som i första hand tänker just nationellt, ska styra både den nationella och övernationella samhällsutvecklingen. Till exempel är just terrorismen en globala risk utan tillräckligt global respons. Det beror även dels på att stater utifrån nationella intressen bestämmer vilka som är terrorister samt själva ägnar sig åt terrorism. 

Dessutom  ställer stater ofta krav på att inskränka mänskliga rättigheter och medborgarnas  friheter i form av övervakning och gränskontroller för de risker stater själva har skapat. Detta skadar även många individer som vill kunna röra sig friare samt söka efter personlig lycka eller räddning i en värld med bättre kommunikationsmöjligheter.

Nyligen beslutade Danmark om instifta en ny lag som gör det möjligt för myndigheter att konfiskera värdesaker hos flyktingar och asylsökande. Danmark deltog själv i invasionen av Irak byggd på falska grunder  vars konsekvenser idag har koppling till migrationskrisen och terrorismen. För att stater ska kunna garantera fred och demokrati så måste stater vara istället för giriga nationella intressen bejaka värderingar och ambitioner som finns hos övernationell beslutsfattning. 

Först när globala och regionala lösningar blir nationella intressen  kan fler av dagens utmaningar hanteras bättre. Med tanke på till exempel  det fruktansvärda kriget i Syrien hade EU behövt en egen försvarsmakt som med en stark FN-mandat och stöd från andra FN:s stater kunde ha agerat i fredsframtvingande syfte.

Det skulle förstås lyftas röster om att sådan utveckling skulle vara emot principen om nationellt suveränitet. Just därför krävs det förändringar  av rådande definitioner samt nya idéer behövs om  hur övernationell demokratisk legitimitet ska åstadkommas bättre. Till exempel  skulle FN i framtiden kunna omorganiseras till en global beslutsfattande parlament samtidigt som den europeiska demokratin utvecklas till  att unionen består av en europeisk regering, senat med två senatorer per medlemsstat samt parlament enligt principen om befolkningsmängd. Stater och unioner skulle även kunna ta fram ett globalt avtal för fri rörlighet av människor. 

 Alternativet till nationalstaten är inte kaos utan större gemenskap, öppnare medborgarsamhälle och mer effektiva beslutsfattande institutioner inklusive ”global governance”. Alternativet är en kosmopolitisk stat som ingår inom ramen för flernivåstyre och där demokratin inte är begränsad till den nationella beslutsfattningen. 

Korn väljer även utifrån retoriken om det som kallas för ”positiv nationalism” att  försvara ”nationalstatens murar” även med hänvisning till medborgarsamhället. Det är problematiskt av två skäl. För det första som lingvisten Snjezana Kordic menar i sin bok ”Språk och nationalism” så borde inte samhällsvetare  överhuvudtaget ägna sig åt att sprida nationalism med tanke på myter och okunskap. Nationalism fungerar idag ofta som en sorts bakåtsträvande religion blandat kulturell rasism och faktaresistens.

Det andra anledningen är att demokratiska samhällen även  är postdemokratiska.  Det innebär bland annat att det nationella demokratin inte räcker till eller är ineffektivt att påverka övernationell beslutsfattning. Stater borde därför inte begränsa individens politiska inflytande. Dessutom är det problematisk rörande hur övernationella samhällen som EU utvecklar sig värderingsmässigt. Nationella regeringar har inte enbart motverkat för de processer som hade behövts för att lösa migrationskrisen  utan även skadat unionen självbild baserad på vikten av mänskliga rättigheter.

Slutligen menar Korns att nationalism ska bekämpas just med nationalism. En felaktig metod likväl som att okunskap inte bör hanteras med okunskap. Idag när världen för individen kan upplevas som kaotiskt så  kommer nationalismen, myter och anakronistiska föreställningar till hands hos flera aktörer förutom extremhögern. Retorik om ett bättre förflutet och  trygghet bakom nationella gränser  löser inte utmaningar inom ramen för global och regional samhällsutveckling.  Samt inte heller gynnar fortsatt utveckling av medborgarsamhället,  mänskliga rättigheter och demokratin.

Inför framtidens samhällsutveckling behövs det därmed mer avnationaliseringsprocesser där betydelsen av nationella identiteter, institutioner och beslutsfattning minskar till förmån av de övernationella. Mer än 25 år av processer som globalisering, europeisering och regionalisering har förändrat världen. Som ledare för liberalerna i Europaparlamentet Guy Verhoftstadt har sagt så är ”nationernas tid förbi” och det gäller att kämpa för en mer global värld och en union baserad på medborgarskap och individen.  

Europas och världens framtid ligger därför  i fortsatt institutionellt och demokratiskt samhällsutveckling som sker utanför nationella ramar. En sådan framtidsutveckling är viktigt  inte minst om globala risker som migration, miljö och terrorism ska hanteras effektivt samtidigt som människor bygger fler broar och mindre murar mellan varandra.  

ALDE och EP-valet. Lärdomar och förnyelsebehov

Europaparlamentsvalet 2014 var på många sätt ett mer viktigt och betydande val jämfört med 2009. Unionens utveckling var under stark påverkan av såväl interna som externa kriser. Globala ekonomikrisen, Grexit, Brexit, migrationskrisen, fördjupningar av den inre marknaden samt fortsatt politisk integration. ALDE som helhet hade en viktig roll att spela framför allt med tanke på Verhofstadts framåtanda i form av budskap om att nationernas tid var förbi och att krisernas lösning generellt låg i mer och inte mindre europeisk integration.

För liberaler blev dock valets utgång negativ. ALDE tappade nästan 20 platser i EP. Det berodde framför allt på att liberaler i Tyskland och Storbrittanien hade  historiskt låga resultat. Liberal Democrats gick från att ha 12 MEP:s till bara en! Valet blev ALDE:s sämsta val sedan 1999. Samtidigt gick det framåt för liberala partier i bland annat Tjeckien, Estland och Nederländerna.

Inför nästa val måste ALDE ändra sin taktik. Idag finns det flera utmaningar som försvårar den politiska utvecklingen såväl för liberaler som för andra partier. En utmaning avsaknad av gemensamt europeiskt medieutrymme vilket gör att debatter om EU förblir nationella eftersom rapporteringen om EU-politik styrs av intressen på nationell nivå. Någon europeiskt motsvarighet CNN eller Washington Post finns inte än.

En annan utmaning är att liberaler i Europa saknar mer kunskap om varandra. Någon europeisk motsvarighet till Demokraterna och Republikanerna finns inte. ALDE räknas som ett ”pan-europeiskt” parti och inte alltid som just ett europeiskt parti med en ”partigrupp” i EP. De flesta liberaler är medlemmar i nationella liberala partier och saknas motsvarigheter rörande kandidater som Hilton eller Rubio.

Alllting är dock inte negativt utan det finns flera positiva drag:

1. ALDE är fortfarande ”kingmaker” (vågmästare) i EP trots positionen som den fjärde största partigruppen
2. ALDE brukar ha den högsta nivån av koherens när MEP:s röstar
3. ALDE brukar hålla balansen mellan sin vågmästarroll och egen profilering.  I Timbros rapport ”Vågmästarna: Vem gör skilland i Europarlamentet?” skriver Karin Svanborg-Sjövall att:

I frågor som rör den inre marknaden, handel och utrikes- och säkerhetspolitik tenderar ALDE att bilda majoriteter tillsammans med den kristdemokratiska gruppen EPP.

 I frågor som rör medborgerliga fri- och rättigheter, jämställdhet och bistånd röstar ALDE däremot oftare med vänsterblocket.

 Den liberala gruppen har bland annat haft löpande kampanjer för homosexuellas rättigheter, krävt en starkare gemensam antidiskrimineringslagstiftning och försökt profilera sig i integritetsfrågor.

Hur bör ALDE göra inför nästa val?

Det finns framgångsfaktorer som ALDE bör ta sig till genom att dra lärdomar från det föregående valet och med tanke på att allt mer globaliserad värld och integrerat Europa:

1. Stå för mer retorik om fortsatt EU-integration
2. Förnya sin liberalism. Fokus på medborgarnas union och mänskliga rättigheter
3. Forma mer politiskt medvetenhet bland liberaler inom EU
4. Forma starkare kännedom om partiet bland EU-medborgare
5. Bedriva aktiva kampanjer runt om unionen så att samma budskap når överallt 

Liberal kamp för ny EU-migrationspolicy

I Bryssel kallas Sverige för ”bror duktig”. Så skrev förre detta Europaparlamentarikern Marit Paulsen (L) i boken ”Europa i globaliseringens tid”. Paulsen menade att politiker från Sverige borde visa mer förståelse samt hörsamhet inför åsikter från andra medlemsstaters politiker. Retoriken "i Sverige har vi ett system" borde inte tillämpas i förhandlingar och debatter på EU-nivå. 

I samma bok kritiserar nuvarande Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L)    unionens agerande i samband med Arabiska våren samt värnandet av mänskliga rättigheter. Wikströms åsikter om att unionen som en helhet    ska göra mer inom ramen för migrationspolitik är ytterst relevant för hur unionen ska fungera i en tid när nationella institutioner inte räcker till. Det har varit en liberal ståndpunkt under lång tid.

Inom den pågående debatten om migrationskrisen har det framförts argument om att en del svenska politiker handlar retoriskt utifrån arrogans, chauvinism och uppblåsthet. Det har dels att göra politikernas budskap om att hela EU gemensamt måste hantera krisen samt att invandringspolitiken i Sverige ska fortsätta vara öppen. Dels att göra med kritiken som har framförts mot andra medlemsstaters agerande under krisen , som till exempel Danmarks.

Kritiken mot den ”svenska  uppblåstheten” kommer främst från debattörer som vill se mer restriktiv migrationspolitik för framtiden. Sådant kritik har även vissa drag av populism om ”eliten” som ska tala om för ”folket” hur saker och ting ska fungera.   Dessutom menar kritiker att det är felaktigt att just Sverige som en ”humanitär stormakt” ska tala om för andra medlemsstater hur dessa i sin tur ska bedriva sin  respektive  migrationspolitik.

Slutligen grundar sig  kritiken  även på hur den nuvarande migrationskrisen påverkar Sverige.  Många medborgare oavsett status som kommunalpolitiker eller anställda inom privatsektorn upplever att migrationsutmaningen inte hanteras på ett effektivt sätt. Situationen blir inte bättre av att informationen från politikernas sida inte visar sig stämma överens med verkligheten som nuförtiden av en del debattörer beskrivs som "systemkollaps". 

Problemet hos kritiken är dock att den utgår ifrån att åsikter om hur andra medlemsstater bör göra    handlar om en ”svensk argument”. Delvis stämmer det eftersom avsaknad av mer utvecklad europeisk demokrati och även    gemensamt medieutrymme gör att debatter om övernationella samhällsutmaningar förblir nationella. Dessutom är migrationspolitik i sig samt på EU-nivå ett område där medlemsstater tar beslut utifrån nationella intressen. 

Exempelvis i september talade Löfven om att ”mitt Europa bygger inte murar”. Under EP-valet intog Löfven en mer ”EU-kritisk” hållning samtidigt hade Socialdemokraterna en valmanifest på sex sidor där ordet migration nämndes noll gånger! Någon migrationspolitisk    vision på EU-nivå presenterades alltså inte av medlemmar av Europaparlamentets näst största grupp. Dessutom har Löfven uttalat sig emot tanken om att EU ska ha egen gränsmyndighet. 

I sin tur är sådan resonemang kopplad till principer om staternas suveränitet och självbestämmande vilket är politiskt känsligt i sig, framför allt när stater ingår i övernationella institutioner som EU. Argumentation om att EU-måste kunna lösa migrationskrisen på långsikt handlar dock i grunden om liberala argument. Tanken är at medlemsstater måste dela med sig både resurser och suveränitet. Nya nödvändiga  institutioner  och  befogenheter ska kunna utvecklas på EU-nivå för att kunna dra lärdomar från den nuvarande krisen.

Det handlar alltså inte om ”svensk bror duktighet” beteende utan att övernationella utmaningar faktiskt kräver övernationella lösningar. Inte ens solidaritet mellan  medlemsstaterna  är  tillräckligt för att hantera krisen på långsikt. Lösningarna skulle kräva en mer politiskt  och demokratiskt union. Med en  kommission  som i likhet som en regering  kan styra  unionens  migrationspolitik  istället för nationella regeringar i  ministerrådet.  Inför framtiden som väntar behöver unionen allt från egen gränsbevaknings- och räddningsstyrka samt ett eget motsvarighet av Migrationsverket.

Mer än 25 år av processer globalisering och europeisering har skapat utmaningar som påverkar EU:s självbild. En formell självbild att EU ska var världsbäst på mänskliga rättigheter, demokrati och att värna om individen efterlevs inte. Bland annat eftersom nationella politiker ofta sätter käppar i hjulet för nödvändig institutionell och politisk utveckling.

Europa har under långa perioder i historien varit öppet för rörlighet samt humanistiskt samhällsutveckling. Stängs  medlemsstaternas  gränser så stänger sig även unionen i en  ideologisk  samt  institutionell  reaktionär återvändsgränd som blir svårt att komma bort ifrån.  Därmed behövs just processer som på långsikt kan leda till att krisen blir löst på ett effektivt samt människovärdigt sätt, där både EU-medborgare och nyanlända kan leva i en union som lever upp till sina förväntningar.