Nationalstaten som garant för fred och demokrati?

Dan Korn anser i en debattartikel den 22 januari att nationalstaten är en garant för demokrati och fred. Med tanke på hur ett stort antal nationella regeringar agerar i en tid av övernationella utmaningar fins det behov att ifrågasätta påståendet.

Visserligen är de flesta stater idag vitala aktörer för samhällsfunktionen rörande nationell politik. Nationalstaten har förändrats genom historien i takt med olika utmaningar som ofta hade övernationell karaktär. I dagsläget behöver dock samhällsinstitutioner förbättras inför framtiden där många redan är övertygade om att nationalstaten enskilt inte kan lösa flera problem. I grunden handlar det inte bara om att stater ska samarbeta utan även dela både suveränitet,identitet och resurser.

Sedan kalla krigets slut har ekonomin varit ett av de främsta anledningarna för stater att vara accepterande inför övernationell samhällsutveckling.Samtidigt innebar staternas globala och regionala ekonomiska integration även att andra utmaningar skulle dyka upp. Akademikern Urs Altermatt beskrev det tydligt redan under 90-talet. Exempelvis när det gällde ekonomi och konsumtion så ville européer efterlikna varandra. När det gällde andra aspekter inklusive kulturell integration så manifesterades en sorts uppror mot globalisering baserat på rädsla och nationalism.

 Nuvarande politik som har använts för att hantera migrationsutmaningen eller terrorismen inom EU visar nämligen att även de mest utvecklade staterna agerar otillräckligt. Problemet ligger i att stater, som i första hand tänker just nationellt, ska styra både den nationella och övernationella samhällsutvecklingen. Till exempel är just terrorismen en globala risk utan tillräckligt global respons. Det beror även dels på att stater utifrån nationella intressen bestämmer vilka som är terrorister samt själva ägnar sig åt terrorism. 

Dessutom  ställer stater ofta krav på att inskränka mänskliga rättigheter och medborgarnas  friheter i form av övervakning och gränskontroller för de risker stater själva har skapat. Detta skadar även många individer som vill kunna röra sig friare samt söka efter personlig lycka eller räddning i en värld med bättre kommunikationsmöjligheter.

Nyligen beslutade Danmark om instifta en ny lag som gör det möjligt för myndigheter att konfiskera värdesaker hos flyktingar och asylsökande. Danmark deltog själv i invasionen av Irak byggd på falska grunder  vars konsekvenser idag har koppling till migrationskrisen och terrorismen. För att stater ska kunna garantera fred och demokrati så måste stater vara istället för giriga nationella intressen bejaka värderingar och ambitioner som finns hos övernationell beslutsfattning. 

Först när globala och regionala lösningar blir nationella intressen  kan fler av dagens utmaningar hanteras bättre. Med tanke på till exempel  det fruktansvärda kriget i Syrien hade EU behövt en egen försvarsmakt som med en stark FN-mandat och stöd från andra FN:s stater kunde ha agerat i fredsframtvingande syfte.

Det skulle förstås lyftas röster om att sådan utveckling skulle vara emot principen om nationellt suveränitet. Just därför krävs det förändringar  av rådande definitioner samt nya idéer behövs om  hur övernationell demokratisk legitimitet ska åstadkommas bättre. Till exempel  skulle FN i framtiden kunna omorganiseras till en global beslutsfattande parlament samtidigt som den europeiska demokratin utvecklas till  att unionen består av en europeisk regering, senat med två senatorer per medlemsstat samt parlament enligt principen om befolkningsmängd. Stater och unioner skulle även kunna ta fram ett globalt avtal för fri rörlighet av människor. 

 Alternativet till nationalstaten är inte kaos utan större gemenskap, öppnare medborgarsamhälle och mer effektiva beslutsfattande institutioner inklusive ”global governance”. Alternativet är en kosmopolitisk stat som ingår inom ramen för flernivåstyre och där demokratin inte är begränsad till den nationella beslutsfattningen. 

Korn väljer även utifrån retoriken om det som kallas för ”positiv nationalism” att  försvara ”nationalstatens murar” även med hänvisning till medborgarsamhället. Det är problematiskt av två skäl. För det första som lingvisten Snjezana Kordic menar i sin bok ”Språk och nationalism” så borde inte samhällsvetare  överhuvudtaget ägna sig åt att sprida nationalism med tanke på myter och okunskap. Nationalism fungerar idag ofta som en sorts bakåtsträvande religion blandat kulturell rasism och faktaresistens.

Det andra anledningen är att demokratiska samhällen även  är postdemokratiska.  Det innebär bland annat att det nationella demokratin inte räcker till eller är ineffektivt att påverka övernationell beslutsfattning. Stater borde därför inte begränsa individens politiska inflytande. Dessutom är det problematisk rörande hur övernationella samhällen som EU utvecklar sig värderingsmässigt. Nationella regeringar har inte enbart motverkat för de processer som hade behövts för att lösa migrationskrisen  utan även skadat unionen självbild baserad på vikten av mänskliga rättigheter.

Slutligen menar Korns att nationalism ska bekämpas just med nationalism. En felaktig metod likväl som att okunskap inte bör hanteras med okunskap. Idag när världen för individen kan upplevas som kaotiskt så  kommer nationalismen, myter och anakronistiska föreställningar till hands hos flera aktörer förutom extremhögern. Retorik om ett bättre förflutet och  trygghet bakom nationella gränser  löser inte utmaningar inom ramen för global och regional samhällsutveckling.  Samt inte heller gynnar fortsatt utveckling av medborgarsamhället,  mänskliga rättigheter och demokratin.

Inför framtidens samhällsutveckling behövs det därmed mer avnationaliseringsprocesser där betydelsen av nationella identiteter, institutioner och beslutsfattning minskar till förmån av de övernationella. Mer än 25 år av processer som globalisering, europeisering och regionalisering har förändrat världen. Som ledare för liberalerna i Europaparlamentet Guy Verhoftstadt har sagt så är ”nationernas tid förbi” och det gäller att kämpa för en mer global värld och en union baserad på medborgarskap och individen.  

Europas och världens framtid ligger därför  i fortsatt institutionellt och demokratiskt samhällsutveckling som sker utanför nationella ramar. En sådan framtidsutveckling är viktigt  inte minst om globala risker som migration, miljö och terrorism ska hanteras effektivt samtidigt som människor bygger fler broar och mindre murar mellan varandra.