Liberal kamp för ny EU-migrationspolicy

I Bryssel kallas Sverige för ”bror duktig”. Så skrev förre detta Europaparlamentarikern Marit Paulsen (L) i boken ”Europa i globaliseringens tid”. Paulsen menade att politiker från Sverige borde visa mer förståelse samt hörsamhet inför åsikter från andra medlemsstaters politiker. Retoriken "i Sverige har vi ett system" borde inte tillämpas i förhandlingar och debatter på EU-nivå. 

I samma bok kritiserar nuvarande Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L)    unionens agerande i samband med Arabiska våren samt värnandet av mänskliga rättigheter. Wikströms åsikter om att unionen som en helhet    ska göra mer inom ramen för migrationspolitik är ytterst relevant för hur unionen ska fungera i en tid när nationella institutioner inte räcker till. Det har varit en liberal ståndpunkt under lång tid.

Inom den pågående debatten om migrationskrisen har det framförts argument om att en del svenska politiker handlar retoriskt utifrån arrogans, chauvinism och uppblåsthet. Det har dels att göra politikernas budskap om att hela EU gemensamt måste hantera krisen samt att invandringspolitiken i Sverige ska fortsätta vara öppen. Dels att göra med kritiken som har framförts mot andra medlemsstaters agerande under krisen , som till exempel Danmarks.

Kritiken mot den ”svenska  uppblåstheten” kommer främst från debattörer som vill se mer restriktiv migrationspolitik för framtiden. Sådant kritik har även vissa drag av populism om ”eliten” som ska tala om för ”folket” hur saker och ting ska fungera.   Dessutom menar kritiker att det är felaktigt att just Sverige som en ”humanitär stormakt” ska tala om för andra medlemsstater hur dessa i sin tur ska bedriva sin  respektive  migrationspolitik.

Slutligen grundar sig  kritiken  även på hur den nuvarande migrationskrisen påverkar Sverige.  Många medborgare oavsett status som kommunalpolitiker eller anställda inom privatsektorn upplever att migrationsutmaningen inte hanteras på ett effektivt sätt. Situationen blir inte bättre av att informationen från politikernas sida inte visar sig stämma överens med verkligheten som nuförtiden av en del debattörer beskrivs som "systemkollaps". 

Problemet hos kritiken är dock att den utgår ifrån att åsikter om hur andra medlemsstater bör göra    handlar om en ”svensk argument”. Delvis stämmer det eftersom avsaknad av mer utvecklad europeisk demokrati och även    gemensamt medieutrymme gör att debatter om övernationella samhällsutmaningar förblir nationella. Dessutom är migrationspolitik i sig samt på EU-nivå ett område där medlemsstater tar beslut utifrån nationella intressen. 

Exempelvis i september talade Löfven om att ”mitt Europa bygger inte murar”. Under EP-valet intog Löfven en mer ”EU-kritisk” hållning samtidigt hade Socialdemokraterna en valmanifest på sex sidor där ordet migration nämndes noll gånger! Någon migrationspolitisk    vision på EU-nivå presenterades alltså inte av medlemmar av Europaparlamentets näst största grupp. Dessutom har Löfven uttalat sig emot tanken om att EU ska ha egen gränsmyndighet. 

I sin tur är sådan resonemang kopplad till principer om staternas suveränitet och självbestämmande vilket är politiskt känsligt i sig, framför allt när stater ingår i övernationella institutioner som EU. Argumentation om att EU-måste kunna lösa migrationskrisen på långsikt handlar dock i grunden om liberala argument. Tanken är at medlemsstater måste dela med sig både resurser och suveränitet. Nya nödvändiga  institutioner  och  befogenheter ska kunna utvecklas på EU-nivå för att kunna dra lärdomar från den nuvarande krisen.

Det handlar alltså inte om ”svensk bror duktighet” beteende utan att övernationella utmaningar faktiskt kräver övernationella lösningar. Inte ens solidaritet mellan  medlemsstaterna  är  tillräckligt för att hantera krisen på långsikt. Lösningarna skulle kräva en mer politiskt  och demokratiskt union. Med en  kommission  som i likhet som en regering  kan styra  unionens  migrationspolitik  istället för nationella regeringar i  ministerrådet.  Inför framtiden som väntar behöver unionen allt från egen gränsbevaknings- och räddningsstyrka samt ett eget motsvarighet av Migrationsverket.

Mer än 25 år av processer globalisering och europeisering har skapat utmaningar som påverkar EU:s självbild. En formell självbild att EU ska var världsbäst på mänskliga rättigheter, demokrati och att värna om individen efterlevs inte. Bland annat eftersom nationella politiker ofta sätter käppar i hjulet för nödvändig institutionell och politisk utveckling.

Europa har under långa perioder i historien varit öppet för rörlighet samt humanistiskt samhällsutveckling. Stängs  medlemsstaternas  gränser så stänger sig även unionen i en  ideologisk  samt  institutionell  reaktionär återvändsgränd som blir svårt att komma bort ifrån.  Därmed behövs just processer som på långsikt kan leda till att krisen blir löst på ett effektivt samt människovärdigt sätt, där både EU-medborgare och nyanlända kan leva i en union som lever upp till sina förväntningar.