Metodologisk nationalliberalism ? Analys av Anna Dahlbergs artikel om "låt gå samhället"

Inspirationen för denna blogginlägg kommer ifrån gårdagens upplevelse som kändes som en sammanträffande. På förmiddagen la jag ut min första artikel publicerad i Liberal Debatt som handlar om att även liberaler måste hantera en postdemokratisk samhällsutveckling. Artikeln bygger i stort att det behövs liberala svar i en värld som präglas av övernationell samhällsutveckling och där staternas makt och inflytande har minskat. Bland annat med syfte att utveckla demokratin som än så länge är väldigt begränsad till nationell beslutsfattning.

Senare på kvällen läste jag Anna Dahlbergs senaste artikel som handlar om synen på staten, liberalismen och samhället. Jag började att följa Dahlbergs artiklar i samband med diskussionen om migrationskrisen från och med början av 2015. En del argument som hon tar upp i artikel känner jag igen sedan tidigare. Bland annat den negativa kritiken mot nyliberaler och nyliberalismen som idé. 

Utifrån denna erfarenheter skriver jag en följande analys om varför jag inte håller med om det som Dahlberg tar upp i stort: 

1.     Dahlbergs artikel präglas av metodologisk nationalism. I korthet handlar det om att nationalstaten likställs med staten och som en norm för modern samhällsorganisation. Faktumet är dock att alla stater inte är nationalstater och stater har existerat före nationer och därmed kommer förmodligen att existera även i framtiden. Att vara emot nationalstaten innebär inte per automatik att vara emot själva staten i sig. Själv är jag för att Sverige ska vara en kosmopolitisk stat. Det handlar alltså om vilken form av stat en föredrar.

2.     Lag och ordning i samhället är äldre än nationalstaten. Innan nationalstaternas tid präglades utvecklingen i Europa av stater som inte baserade sig på nationer utan på ståndsamhället, feodalism, religionstillhörighet, lokal och regional identiteter etc. Övergången till nationalstater under framför allt 1800-talet innebar även framkomsten av demokratiska, sekulära och medborgarbaserade samhällen där ”lagar och ordningar” från tidigare samhällen ersattes med tiden med nya lagar och ordningar. I många fall ägde en sådan process med blod, svett och tårar vilket innebär att nationalstaternas tillkomst i Europa i flera fall var en resultat av en våldsam historia. Den som inte vill läsa akademisk litterateur kan åtminstone se musikalen ”Les Miserables” av Viktor Hugo med unga män som med hjälp av våld vill förändra samhället i grunden.

  

3.     Det är därmed värt att komma ihåg att de tidiga nationalisterna var oftast liberaler som ville ”frigöra individen” och kämpade för mänskliga rättigheter genom viljan att avskaffa det feodala samhället, adelns privilegier och en härskare som ansågs ha sin legitimitet från Gud med en annan  form av samhällsmodell där demokrati, frihet och medborgarskap var ledande ord. Inte sällan ansågs nationalisterna av många samtida ögon just ”upprorsmakare” eller med andra negativt laddade begrepp. Liberalismens historia är därmed nationalismens historia och tvärtom. Det innebär dock inte att liberalismens utveckling slutar vid att nationalstaten ska vara normen. Snarare innebär modern övernationell samhällsutveckling att nya krav ställs på liberaler och liberalismen som idé.  

4.     Innan den franska revolutionen 1789 var det givet och normalt för många att utgå ifrån att staten och samhället skulle fungera enligt en viss modell som en leve och verkade i.  Därmed är det svårt att veta hur framtiden kan se ut eftersom människans sätt att betrakta framtiden ofta går ut på att dra slutsatser utifrån nutida föreställningar. Även liberala idéer om samhällsutvecklingen tenderar att vara både politiskt nationalistiska samt metodologisk nationalistiska som utgår ifrån slutsatser om nationer, staternas suveränitet och nationella institutioner. Utifrån det som anses trendigt eller "fungera bäst" för stunden. Om en istället tittar på EU som helhet, Afrikanska unionen som en helhet eller världen som en helhet så kan helt andra slutsatser om samhällsutvecklingen dras. Då går det bland annat att se att flera av moderna utmaningar kräver både integration och samarbete mellan stater som delar resurser, suveränitet och intressen snarare än ”starka stater” som helst vill bara ta hand om sitt eget territorium.  

5.   Det är sant att nationalstater idag utgör en institution som anses av många som den bäst fungerande. I topplistor rörande levnadsstandard är det just även nationalstater som kommer högt upp.  Första världskrigets utgång innebar att nationalstatsmodellen upplevdes av många om bättre bland annat när den ryska tsaren, osmanska sultanen, österrikiske och tyske kejsaren försvann från sina maktpositioner. Det innebär dock inte att alternativ till nationalstaten behöver innebära kaos och samhällskollaps. Tanken om den kosmopolitiska staten, som bland annat togs upp av sociologen Ulrick Beck, bygger även på separation mellan nationen och staten ungefär som s mellan kyrkan eller religionen från staten innebär framkomsten av sekulära stater. Både religion och nationalism bygger på myter. Vilket innebär att det går bra att en har nationell identitet men att staten bör vara öppen för fler som vill bli samhällsmedborgare. I Dahlbergs artikel framgår att nationalstaten är nödvändig för toleransen men jag skulle hellre argumentera för att en öppnare tolerans och friare identitetsutveckling kräver just en övergång från nationalstaten till en mer avnationaliserad form av stat.  

6.  Den moderna liberalismen har under de senaste 50 åren inneburit en form av samhällsutveckling där liberaler har bidragit till processer som har minskat staternas makt och inflytande men samtidigt ökat makt och inflytande hos övernationella/överstatliga aktörer samt friheten hos individen. Dessa processer kan beskrivas som globalisering, regionalisering, europeisering, liberalisering, postindustrialism, postdemokrati, post-nationalism etc. En gemensam nämnare för dessa processer är bland annat ekonomisk integration vilket även har lett til att aspekter som tidigare ansågs vara kopplade till statens uppgifter och ansvar, exempelvis kommersiell policy eller rörlighet över gränserna, idag regleras på övernationella nivåer. Det är just dessa processer och inte migrationen som i första hand har varit utmanande för staternas välfärdspolitik. Den ekonomiska integrationen mellan stater, både globalt och regionalt, har dock förr eller senare lett även till andra typer av utmaningar som enskilda stater inte alltid har räknat med och ofta inte kan lösa på egen hand. Det gör även i sin tur att också liberala politiker och debattörer tenderar att skjuta sig i foten när en vill förhindra, stoppa eller gå emot övernationella samhällsutveckling, exempelvis friare migration, som har uppstått på grund av beslut som liberaler själva varit med och beslutat om.

7.  Liberalism är alltså beroende av staten och medborgare, men inte nödvändigtvis av just nationalstaten eller ens enbart av staten. Idag kämpar många liberaler för bland annat en mer federal och demokratisk union i Europa. Faktumet är att de beslut som även liberaler varit och drivit under senaste 25 åren innebär att fler stater har genomgått avnationaliseringsprocesser och blivit mer transnationella. Just sådana former av stater kan fungera bättre inom ramen för globalisering, kosmopolitisering och europeisering samt flernivåstyret. Idag är det tydligt i samband med olika kriser i Europa att regeringar tenderar att föra nationalegoistisk politik som går ut på att tänka nationellt och inte vara för övernationella lösningar som är nödvändiga för exempelvis migrationskrisen. Istället för ett samhälle där en får höra retorik i stilen med ”vi måste veta vilka som kommer in i vårt land”, ”vi måste tala om de ensamkommande barnen” eller ”vi måste tala om islam” så bör fler istället säga att ”vi bör tala om vad stater kan och inte kan utföra samt hur vi ser till att globala och regionala intressen samt lösningar också blir nationella och inte tvärtom”.  

8.   Stater har fortfarande och kommer ha en viktig roll inom ramen för olika politiska områden som välfärd, sjukvård, försvar, juridik, turism med flera. Ett liberalt samhälle innebär i grunden att det ska finnas oberoende såväl privata som offentliga/statliga institutioner som ska möjliggöra individens frihet och trygghet. Bland dessa ingår poliser, brandmän, läkare, ngo: aktivister med flera. Faktumet är dock att det finns många utmaningar som stater inte klarar av. I brist på övernationella lösningar eller med syfte att vinna stöd hos den nationella publiken tenderar nationella politiker att utlova lösningar på nationell nivå. Exempelvis terrorism är ett tydligt exempel på en global utmaning som stater inta bara kan hantera enskilt utan som oftast skapas på grund av staternas säkerhetspolitiska ageranden. Mer övervakning eller större befogenheter för säkerhetstjänster på nationell nivå  är inte per automatik lösningen som resulterar i att färre terrorbrott sker. Flera av de utmaningar som Dahlberg nämner i sin artikel handlar alltså om utmaningar där varken nationen eller ”starka staten” är tillräckligt. Det innebär dock inte heller att staten ska vara svag för att liberalt samhälle ska fungera utan det innebär att statens institutioner ska fungera effektivt samtidigt som medborgare ska vara aktiva inom samhällsdebatten och utvecklingen med syfte att bidra till att fler utmaningar eller problem inom samhället blir lösta. Någonstans kräver liberalismen som idé av sina följare att just vara liberala medborgare och medmänniskor där ansvar och samhällsengagemang är som bäst när individen själv inser att friheter och rättigheter bör kompletteras med en viss dos av skyldigheter. Och moderna liberala idéer, till skillnad från de som Dahlberg förespråkar, omfattar även tankar att synen på staten och deras suveränitet ofta inte hänger med i tiden utan bygger på föråldrade föreställningar hur stater bör organiseras både rörande människans identitet och offentliga institutioner.