Mänskligt rörlighet och säkerhet

onsdag 31 maj 2017

Hantering av terrorism kräver mer kosmopolitiska stater och samhällen


Ett fruktansvärt terrordåd i Manchester som resultat av extremistiskt ideologi. USA:s president Trump besöker Saudi Arabien och fördömer dådet, samtidigt som saudiska staten kritiseras för att stödja terrorism i Mellanöstern. I Europa blandas starka känslor ofta med krav på åtgärder som minskade friheter, hat mot muslimer och krigsretorik. Hur är det egentligen med den mänskliga förståelsen av terrorismen som fenomen i dagens informationssamhällen? Trots effektiva åtgärder mot terrorism, som lagstiftningar emot finansiering, så kvarstår ett mer strategiskt problem. Nämligen att ageranden mot terrorism, som individens säkerhet och trygghet, ses främst som nationella istället som globala intressen. Där mindre fokus ligger på just mänsklig säkerhet.



Terrorism är global men stater tänker nationellt i första hand  

Terrorattacken den 11 september 2001 tolkades av sociologen Ulrich Beck som ”attacken från Mars”. En attack som kunde förena människor globalt och få stater att samarbeta mer. Så blev dock inte fallet, även om om olika samarbeten förekommer. Under presidentens Bushs den yngres ledning ansåg USA att man antigen kunde vara för eller emot USA i den ”globala kriget mot terrorn”. Som i sig inte var så global och som var baserad på geopolitiska, säkerhetspolitiska och energipolitiska intressen. I USA var resultaten bland annat minskade individuella friheter, mer övervakning och tillämpning av tortyr.

USA:s agerande från 2001-2014 är ett exempel på hur stater utifrån intressen presenterde som nationella använder terrorismen som motivering för sina handlingar. Becks argument är att staternas riskabla beteenden leder till utveckling som stater inte kan eller har svårt att hantera. En allvarlig konsekvens av invasionen av Irak blev att antalet terroraktörer fientliga mot USA ökade. Det tydliga exemplet är den sunnimuslimskt baserade Daech som har skapat förödelse, folkmord och orsakat humanitära problem i Irak och Syrien.

Idag finns det bland annat en mellanstatlig koalition av stater som ska agera mot Daech men det är ingen FN-armé eller en styrka bestående av allt från stridsvagnar till flygplan som kan göra skillnad i större skala. Den politiska viljan att genomföra en fredsframtvingande intervention i Syrien och Irak eller i Somalia och Nigeria, finns inte. Ett krig mot en organisation mot Daech skulle kunna ta mellan 15-25 år om man tittar på USA:s agerande mot Al Quaida.

I brist på mer konkreta lösningar som mot Daech agerar regeringar efter sina politiska intressen, resurser, lagar inom ramen för det globala styret. Visst agerar stater utifrån samarbetsvilja, med fokus på terrorism som globalt hot. Dock varierar grader av samarbeten och dess innehåll, just bestämt utifrån nationella intressen. Till exempel Ryssland och USA stödjer olika aktörer i Syrien som i sin tur enligt olika politiska intressen presenteras som terrorister. Starkare globala institutioner som ska hantera terrorism saknas, dels eftersom det inte ligger i staternas intressen. Till exempel FN har inte lyckats med att skapa fred i Syrien på 6 år nu.  


Terrorism som teater

Historikern Noah Harari menar att statens historiska uppgift har handlat om att skydda sig själv mot upplevda existentiellt hot. Politiska aktörer använder sig av begreppen som nationell, svenskarnas, landets säkerhet för att motivera sina handlingar. Vidare menar Harari att terrorismen har sin ”teater”. Hur människor ställer sig till terrorismen beror på hur vi väljer att spela våra roller. I Storbrittanien dog under perioden 2005-2017 mindre än 100 personer på grund av terrorism. Samtidigt dog runt 500 000 av fetmarelaterade sjukdomar. Visserligen går det att argumentera att både bilolyckor och fetma är självmedvetna risker men det går inte heller att ignorera att många risker ignoreras i vardagslivet.


Harari menar även att statens handlingar i att visa nolltolerans mot terrorism genom historien resulterat i kontraproduktiva handlingar som brott mot mänskliga rättigheter. Som med fallet USA och i Irak. Att jämföra terrorism med andra risker handlar inte om att relativisera, utan om att skapa förståelse för mänskligt beteende och samhällsutveckling. Att öka graden av säkerhet till förmån för minskade friheter innebär alltid en mer kostsam utveckling än antalet dödade på grund av terrorism. Till exmempel när det kommer till antal människor som blir övervakade, minskade grader av mediala och individuella friheter, civila offer som resultat av ageranden mot terrorism.

Utöver ”terrodramat” så förekommer även ”säkerhetsdramat” som transhumanisten Waldermar Ingdahl menar. Efter terråddådet i Stockholm 2011 patrullerade ett större antal ordningsvakter på gatorna beväpnade med batonger. Myndigheterna skickade en signal till medborgarna om trygghet. Kostanden var inte viktig, det viktiga var visa att man ”gör något åt det”. Många stockholmare kom att ”spela” i säkerhetsshowen som egentligen inte kan förhindra terrorism.



Ändrad syn på suveränitet. Staten som kosmopolitisk aktör

Den svenska lagstiftningen rörande terrorism har i stort sin bakgrund i beslut tagna på EU-nivå och inom FN. Dagens beslutsfattningsprocesser baserar sig på att stater formar nationella intressen som därefter förhandlas mellan staterna. Till sist så formas olika ”mjuka lagstiftningar” som direktiv och resolutioner som i sin tur ger staten möjlighet att lagstifta om terrorism. Egentligen borde systemet fungera tvärtom. Att kosmopolitiska intressen formas på global nivå för att därefter besluten kan fattas som stater är bundna till. Till exempel att ha en ”hård” global lagstiftning om hur finansieringen av terrorism ska förhindras med globala institutioner som kan säkerställa att lagen följs som Internationella Brottsdomstolen, Interpol som behöver operativa befogenheter och resurser, samt en global åklagarmyndighet.

Annat exempel är att information måste delas mer effektivt mellan stater, både inom EU och globalt. I EU delas information mer rutinerat sen början av 1990-talet och Maastrichtavtalet men samarbetet har sina begränsningar. Europols arbete och funktion vittnar även om beroendet till medlemsstaternas vilja att dela och släppa fram en viss mängd och typ av information. Nationella underrättelsetjänster ses som en av de främsta representanterna för nationell suveränitet. Samarbeten om information är därför ofta otillräckliga och kräver mer integrerande processer som till exempel formandet av EU-underrättelse och säkerhetstjänst. Som kan ersätta de nationellas funktion bland annat rörande terrorism. Också EU i sig måste bli bättre i sina säkerhetsrelationer med andra stater och regionala organisationer.

.   

Fokus på mänsklig säkerhet istället för nationell

Politiska aktörer borde tala främst om den mänskliga säkerheten, med fokus på människan oavsett födelseort eller bostadsort i världen. Det stämmer att staten har kärnuppgiften att skydda sin egen befolkning men individen behöver alltid skydd från både terrorism och staten. Om stater blir mer bundna till att agera efter global lagstiftning så kan terrorrisken minska och fler människor runt om i världen kan känna sig tryggare. När stater vägrar utifrån presenterade nationella intressen att agera eller aktivt samarbetar med och stödjer terrorism så ökar risken för den mänskliga osäkerheten och otryggheten.

Det återspeglas nu när till exempel Saudi Arabien och Qatar anklagar varandra för terrorism och extremism vilket negativt påverkar handelsrelationer och människors rörlighet bland gulfstaterna. I Polen och Ungern har politiska ledare kommunicerat om sambandet mellan migration och terrorism och därmed argumenterat att man inte vill ta emot flyktingar och asylsökanden trots terrorismen är främst resultat av ideologi.


Att staten agerar kosmopolitiskt innebär att staten tar på sig ansvaret att värna om mänsklig säkerhet. Konsekvensen att inte göra det är, i enighet med Beck, att stater försvårar lösningar och skapar fler problem för varandra. Som i sin tur drabbar enskilda individer, människor, negativt när den mänskliga säkerheten inte kan uppnås i brist på resurser och åtgärder. Om stater samarbetar bättre när det kommer till resurser och institutioner så kan problem och utmaningar lättare hanteras. Vilket gynnar både stater, samhällen och enskilda människor.


På längre sikt kan övergången till mer kosmopolitiska stater leda till att nya normer, ideal och värderingar som formar den globala säkerhetsutvecklingen. Det skulle även kunna stärka möjligheter för människor att röra sig friare globalt utan att stater kan ingripa med restriktioner med hänvisning till nationell säkerhet.  I hanteringen av terrorism talas det ofta om att hotet är emot ”oss” och att ”vi” måste göra något åt det. På det sättet finns risken med det som professorn Bryan Caplan kallar för ”activist fallacy”. Begrepp som ”vi” tenderar att avgränsa till aspekter som nationen eller landet. Genom att ha mer av ett kosmopolitiskt vi kan terrorism förstås mer just som ett globalt problem.


Utbildning är också viktig. Skolan har historiskt sett främst varit en institution för att skapa relationer mellan individen och staten. Genom att fler människor lär sig om terrorismens globala karaktär kan fler forma känslan av globalt solidartiet.  Olika kollektiva identiteter, inklusive de lokala och nationella, kommer att finnas även i mer kosmpolitiserade samhällen. Det viktiga är att fler människor globalt ställer krav på att stater gör mer konkreta åtgärder mot terrorism utan att försvåra förutsättningar för människors friheter, välbefinnande och rörlighet. Bland annat eftersom kosmoplitism har sin fokus på individen i första hand.


Med tanke på nationalistiska aktörer som Trump har det visat sig att terrorism används som motivering för att hindra och försvåra mänsklig rörlighet.  En global demokratisk utveckling kan formas mellan människor genom till exempel krav på nödvändiga institutioner, samarbeten och integrerade system som permanenta FN-förband och världsparlament dit medborgare kan vända sig till.


Kampen mot terrorism är att vara för den mänskliga civilisationen

Det är inte den västerländska civilisationen som måste skyddas som det ofta framgår i debatten. Föreställningar om västerländsk civilisation baseras ofta utifrån ”otherness” som omfattar bland annat islam. Därför behöver fler politiska aktörer kommunicera genom att inkludera islam. Främst i Europa borde fler kommunicera om att islam har stor betydelse för människors inlärda beteenden vid sidan av kristendom, judendom och sekulär humanism.

Mer inkluderande och kosmopolitisk kommunikation skulle kunna leda till att fler identifierar sig med både stater, EU, globala institutioner. Sådan kommunikation underlättar på långsikt övergången till mer kosmopolitiska stater och samhällen som även är nödvändiga i hanteringen av terrorism. Eftersom kampen mot terrorism kan inte delas in mellan stater, regioner eller ”civilisationer”.

Att världen på långsikt kan vinna mot terrorismen handlar om att fler människor vägrar att ge efter rädslan som uppfyller terroristernas önskemål. Kampen mot terrorism handlar därför om en global kamp för människans utveckling och den mänskliga civilisationen.




Referenser
Beck, Ulrich. The Silence of Words and Political Dynamics in the World Risk Society. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017.05.26. Webbplats: http://logosonline.home.igc.org/beck.htm 

Caplan, Bryan. Sunbur, TARP, and the Activist’s Fallacy. Publiceringsdatum: 2010-08-12. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://econlog.econlib.org/archives/2010/08/sunburn_and_tar.html

Ingdahl, Waldemar. Terroteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama. Publiceringsdatum: 2017-04-09. Nedladdat: 2017-05-26. Webbplats: http://waldemaringdahl.blogspot.in/2017/04/terrorteatern-och-sakerhetsteatern-ar.html 


Harari, Noah. The theater of terror. Publiceringsdatum 2015-01-31. Nedladdat: 2017-05-27. Webbplats: https://www.theguardian.com/books/2015/jan/31/terrorism-spectacle-how-states-respond-yuval-noah-harari-sapiens

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar