Innan jag nåddes av nyheten
om Jomshofs (SD) uttalande om Ahmed (M) satt jag och skrev artikeln om
"kritiken av liberalism". Liberalism har historiskt sett framför allt
kritiserats utifrån socioekonomiska aspekter som till exempel rörande synen på
skatter och marknader. Den kritiken av liberalismen som har ägt rum sedan
Brexitomröstningen och valet av Trump återspeglar dock en annan form av kritik,
med fokus på sociokulturella och identitetspolitiska aspekter från både vänster men främst från höger. Kritiken
är alltså i första hand baserad på aspekter som identitet, kultur och
värderingar. Det förklarar delvis utvecklingen inom Alliansen om varför
Centerpartiet och Liberalerna har blivit mer distanserade ifrån Moderaterna och
Kristdemokraterna när ekonomiska frågor inte står i fokus eller åtnjuter större
uppmärksamhet. Kritiken består av allt från cyniska och konspiratoriska
argument om att liberaler vill förgöra nationer och forma imperier till mer
saklig kritik att man inte kommunicerat tillräckligt väl om migrationspolitik,
integration eller välfärd.
För
att återgå till Jomshof. Personligen anser jag att hans uttalande inte bara är
vidrigt. Den överraskar inte eftersom han agerar efter det som
SD som parti alltid har stått för i lägre eller högre grad i debatten. Att
Ahmed hade negativ kommentarer gentemot Åkesson stämmer. Det är dock skillnad
mellan att uttala sig emot någon på basis av lokal omgivning och politisk
tillhörighet och på basis av ett större territorium samt utifrån
identitetspolitiska aspekter. Det bekräftar att "nolltoleransen mot
rasism" i SD bara har existerat formellt och använts mot dom
partimedlemmar som paritets väldigt centraliserade interna organisation och
ledning ogillat eller sett som arbetsbörda. Jomshof tillhör dom som man ändå
vill ha kvar eftersom han lockar röster och återspeglar SD:s människosyn där
befolkningen delas in i olika grupper, ungefär som tidigare indelning i raser
av SD under 90-talet, beroende på vad partiet anser är svenskhet, lojalitet,
identitet, social status osv.
Annat
exempel på debatten är senaste artikeln av Maurcio Rojas i SvD. Han har tidigare skrivit att SD inte är rasistiskt parti, inte heller invandringsfientlig, eftersom partiet fokuserar på att
värna om välfärdsstaten, nationell identitet, folket osv. Jag tyckte att det
var beklagligt eftersom Rojas missar poängen att dagens rasism inte har
"ras" som huvudbegrepp utan "kultur". Därför används, även
om det låter oxymoronskt, begreppet kulturrasism eller kulturell rasism. Bland
annat efter att forskningen, FN, Europarådet med flera har ändrat definitioner
eftersom rasismens utformning har ändrat sig med tiden.
Nu skriver Rojas i sin
senaste artikel på SvD om liberaler och synen på nationen. Rojas skriver att
nationen som organisationsform är utsatt för påfrestningar som globalisering
och migration. Intressant med tanke på att han själv var en stor vurmare för
och anhängare av globalisering under 90-talet men kanske som många andra inte
tänkte på att globalisering handlar om mer än ekonomi och att global ekonomisk
utveckling för med sig problem och utmaningar i andra policyområden. Notera
också att Sverige innan 2010 var ett av de få samhällen i Europa som inte hade
ett nationalistiskt parti i parlamentet, att många ansåg därför att den
politiska nationalismens tid var förbi.
Han
hänvisar kritiken av liberalismen och liberala aktörer till den brittiske
statsvetaren David Goodhart. Det känns också märkligt med att en förre detta
Folkpartist som presenterar sig som liberalkonservativ gör sådan hänvisning med
tanke på att Goodhart är en förre detta vänsterliberal med som länge varit
liberal nationalist = försvar av högskattevälfärdsstaten,
sociokulturkonservativ syn på människan, kollektivet går före individen. Vidare
i artikeln menar Rojas att synen på det nationella i Sverige har
"reducerats" till något som inte längre handlar om historia, kultur
eller språk. Att man har gjort sig själv till identitetslös för att "inte
exkludera invandrare". Här tycker jag att Rojas åter igen har fel även om
jag kan hålla med kritiken om till exempel delar av vänsterns postmodernism och
identitetspolitik baserad på grupper.
Rojas
menar att Sverige har reducerats till en "tabula rasa" , ett sorts
blankt bord, utan identitet, utan arv. Men begreppet nationell identitet är
just ofta en sorts "tabula rasa", en tom påse, eller tom smörgåsbord,
som i debatten kan fyllas på med allt möjligt som politiska aktörer oftast
utifrån ideologisk selektion, myter och godtycklighet anser är sant och
viktigt. Kollektiva identifikationer förändras med tiden. Att Sverige
finns som ett välmående och välfungerande samhälle trots sina problem, bygger
faktiskt även på att människor på mängder av olika sätt kollektivet
identifierar sig med Sverige. Det finns ingen sann eller äkta nationell
identitet, varken svensk, brittisk eller fransk men det finns samtidigt olika institutioner
och beteenden som är mer gemensamma och som människor bygger sin
mellanmänskliga tillit på. Sveriges utveckling vilar just på pluralism rörande
idéer, värderingar och sociala arv, vilket gör Sverige till bland de mest
"traditionella" när det kommer till graden av olika politiska,
sociala eller kulturella traditioner som påverkar samhällsutvecklingen.
Det
finns olika anledningar till varför nationalismen gör "återkomst"
eller varför människor i USA och Europa "återuppväcker" nationalismen.
Allt från ekonomiska till sociala, migrationspolitiska som ekologiska. Bland
rådande anledningar är att idag finns fler människor som har andra kollektiva
identifikationer än nationella eller har modernare och öppnare syn på
nationella identifikationer. Bara i EU finns enligt forskningen runt 10-15 % av
befolkningen som primärt identifierar sig med Europa mer eller mindre
"starkt". Det är ingen liten siffra, eftersom de motsvarar runt 50 miljoner om EU har funnits sen 1993, efter övergången från EC. Det skulle därför vara märkligt om liberaler skulle se det
som negativt att människor faktiskt väljer fritt att utforma sina privata och kollektiva
identifikationer så länge det inte går ut på aspekter som att skada andra, rasism eller hat.
Till
sist lyfter Rojas upp begreppen som Goodhart använder sig av - globalister,
nationalister och "måttlig" eller "upplyst" nationalism.
Som Rojas menar inte kan avfärdas med "liberal axelryckning. Det kan det
faktiskt. Skalan globalister - nationalister handlar egentligen mer om vilka
policyområden talar om. De flesta människor är varken det ena eller det andra.
Begrepp som "måttlig nationalism" är inga nya innebörd. Det är just
kombinationen av socialdemokrati och konservatism som den "liberalanationalismen" består av = bevara högskattevälfärdsstaten, mer restriktiv
invandring, kollektivet går före individen, medborgarskap endast möjlig med
nationalstaten.
Egentligen är fallet som sådan att så länge man anser att nationalstaten finns
och bör finnas så, eller bara staten, så kommer det att finnas en debatt om vilka som bör eller inte
bör vara del av samhället. Jag håller inte med som
Rojas menar att SD har monopol på svenskhet och nationell identitet, att andra
partier därför borde konkurrera om det. SD har inte monopol men har
identitetsmonopol som en del av sin ideologi och program, andra partier har
alltid haft sina argument och åsikter om det. Nationalism kan metaforiskt sett
presenteras som alkohol - den löser dina problem men ger dig nya dagen efter.
Därför bör man undvika fällan som en aktör som SD kan ställa till med sitt
"vi är större katoliker än påven" beteende. Det viktiga i tex debatten
om "svenska värderingar" är att a) skilja mellan politiska och
kulturella värderingar b) inte forma myter, godtycklighet c) framföra att
staten inte kan stifta eller kommendera om värderingar.
Och
för att komma tillbaka till kritiken av liberalism. De senaste årens
samhällsutveckling i Väst visar på stora förändringar. Paradoxalt nog har
liberalt stöd för aspekter som globalisering och regionalisering bidragit till
det på gott och ont, liksom minskad makt och inflytande för stater. Paradoxalt
nog har nationalismen och betydelsen av nationella identifikationer ökat trots
att problem och utmaningar ofta är just globala, regionala eller
gränsöverskridande. Det beror till en stor del på att det mest av den politiska
beslutsfattningen kretsar kring staten liksom att nationen ses som den mest
självklara och enda organisationsformen. Inför 2020-talet bör liberala aktörer
satsa på mer optimism, nytänkande och framtidstro även när det kommer till
aspekter som institutioner och identifikationer. Liberal inspiration och ledarskap
kommer att behövas bland annat eftersom det gäller att avveckla eller reformera
äldre institutioner och forma nya, vilket i sin tur kräver att fler människor
upplever kollektiva identifikationer och samhörighet både inom och utanför
statens gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar