Nyårslöfte för liberaler - Tala mer om europeisk integration istället för samarbete

Tala mer om europeisk integration  istället  för samarbete

I retoriken om europeisk politik brukar begreppet ”Europasamarbete” ofta tillämpas, även av liberaler. Samarbete förekommer givetvis mellan medlemsstaterna, närmare sagt vid beslutsfattning inom ministerrådet. Termen ”samarbete” har använts allt flitigare i samband med de senaste politiska kriserna. Motivet till ordvalet faller samman med oro att medborgare kommer att reagera  annorlunda  vid retorik om fortsatt europeisk integration.

Kriserna som har präglat unionen sedan 2008 har gynnat populism, nationalism och ökad motstånd mot vidare integration. Tydliga exempel är vänsterpopulistiskt politik i Grekland och Brexitkampanjer i Storbrittanien. Många medborgare runt om unionen betraktar EU som något ont, negativt eller onödigt. Just därför måste vi som vill  vidareutveckla unionen erbjuda ett bättre narrativ och precisera för väljarna  vilken union vi vill ha utifrån liberala värderingar.

 För att EU som politiskt helhet fortsättningsvis ska kunna hantera problem och utmaningar i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa bör begreppet ”europeisk integration” användas mer i retoriken. Framtidens utveckling innebär att nationella institutioner allt mindre kommer att räcka till samtidigt som europeiska institutioner kommer att behövas med starkare mandat, resurser och suveränitet. 

Att begreppet ”samarbete” brukar användas mer än ”integration” har även sin förklaring i att nationella politiker i många fall är skeptiska, negativa eller oroade för att använda just begreppet ”integration”.  Samarbete har konnotationen att självständiga parter samarbetar på jämlika samma villkor snarare än att ingå i något större beslutsfattande enhet. Med olika kriser i färskt minne kan uttalanden om europeisk integration vara ett politiskt minfält och något kontroversiellt.

Samarbete låter då som en mjukare alternativ som inte är lika bindande. I Nederländerna omformulerades valet till Europaparlamentet (2014) från att handla om ”europeisk integration” till att handla om ”europeiskt samarbete”. Detta av rädsla för väljarkårens negativa känslor och skepticism.

Den nytillträdde liberale  premiärministern  Mark Rutte uttalade till och med att ”tiden för närmare union” var ”bakom oss”, samtidigt som  unionen integrerades genom såväl energi- som bankunion såväl som den inre marknaden.

Begreppen ”samarbete” och ”integration” har förstås helt olika synonymer. Samarbete är kopplad med begrepp som samverkan, lagarbete eller kollaboration. ”Integration” å andra sidan går ihop med begrepp som sammansmältning, helhetsförening eller införlivning. Samarbete och integration handlar alltså inte om lägre eller högre grad av samarbete eller integration. Skillnaden mellan deras betydelse handlar handlar om hur övernationella institutionella processer hänger ihop med principer om jurisdiktion, suveränitet och legitimitet rörande politisk beslutsfattning och institutionell verksamhet.

Ta migrationskrisen som exempel. Det talas mycket om behovet av "samarbete" och solidaritet mellan medlemsstaterna. Om krisen ska lösas på långsikt och om unionen ska vara bättre politisk aktör inom ramen för migrationspolitik så behövs det dock mer än samarbete och solidaritet. EU behöver en ny migrationspolicy under kommissionens ledning samt suveränitet och institutionell legitimitet genom exempelvis att gränsmyndigheter och asylboenden runt om unionen kan vara under kommissionens kontroll. I sin tur skulle det kräva mer integration inom ramen för migrationspolitik och inte mer samarbete. 

Samtidigt som kriserna , som migrationskrisen, fortfarande präglar unionen har det gått nästan 25 år sedan världen har upplevt, globalisering, regionalisera och europeisering. Övernationell utveckling har bland annat resulterat i att enskilda stater, eller som det ofta benämns som nationalstater, har fått det svårare att påverka och kontrollera samhällsutvecklingen. För EU som en union av av demokratiska stater innebär det också att den nationella demokratin ofta inte klarar av eller inte kan påverka beslutsfattningen som sker på EU-nivå. 

Det gör i sin tur att populistiska, nationalistiska och rasistiska partier får starkare stöd eftersom dessa ofta spelar på just rädsla och missnöje där globalisering eller europeisering presenteras som problem och syndabockar. Vi som är liberaler har dock möjlighet att förnya vår politik genom att ta ställning för en framtida union som kan vara mer suverän, federal och demokratisk än idag. Liberaler behöver stå för medborgarnas och inte nationalstaternas union. Nedan listar jag 5 argument varför mer integration är bättre än samarbete: 

1. På engelska används ofta begreppet ”nation budling” (nationsbygge) när ett land ska utvecklas. Vi behöver alltså tala om ”union budling” (unionsbygge) eftersom det är exakt det som sker när EU utvecklas som en union.

2. Liberaler har historiskt sett skapat   nationalstater och nationella demokratier. I en tid som denna bör vi kunna ta ett steg längre rörande   övernationell samhällsutveckling.   Idag är EU världens enda övernationella demokrati men vi behöver kunna utveckla mer vår syn på europeisk identitet, demokrati och medborgarskap som på långsikt kan integrera sådana nationella institutioner  

3. Framtidens EU kommer bara att vara en ”närmare union” i samband med fortsatt samhällsutveckling i en globaliserad värld .   Det kommer att hänga med utvecklingen rörande   på att många utmaningar kommer vara allt mer globala där nationella institutioner inte räcker till. Liberaler bör stå för att mer integrerad union som är svaret på en global värld där bland annat autokratiska stater som Kina, Ryssland och Iran får starkare inflytande. 

4. Det finns två stora ”skolor” om varför kriserna inklusive den ekonomiska   uppstod i EU. Det ena skolan som bland annat består av av vänsterpopulister och högerkonservativa argumenterar att det berodde på för mycket europeisk integration och att mer makt måste tillbaka på nationell nivå. Den andra skolan där även liberaler ingår menar att kriserna berodde på för lite integration och att mer integration med tydlig maktfördelning är framtidens lösning.

5. Samarbete är ett ord som i första hand handlar om det mellanstatliga samarbetet (intergovernmentalism). Det är alltså motsatsen till att skapa något enhetligt och suveränt i form av ett integrerat system över den nationella beslutsnivån (supranationalism) . Därutöver kan mer integration leda till att EU även blir mer demokratiskt där nationella gränser ska utgöra mindre hinder för individen att påverka och legitimera beslutsfattningen på EU-nivå

Bortom nationalstaten? En framtidsmöjlighet för liberaler att utveckla EU till "medborgarnas union"

Varje idé som påverkar samhällsutvecklingen får förr eller senare en reaktion mot sig . Sedan 2008 har utvecklingen i Europa och världen präglats av olika kriser, såväl som ekonomiska och sociala likväl som av institutionella samt ekologiska. Konsekvenser av dessa kriser har bland annat resulterat i olika former av oroligheter, missnöje samt intoleranta attityder. Begrepp som arbetslöshet, nationalism, fattigdom ,homofobi, anti-semitism och terrorism har präglat mediala publiceringar . Idag är kan det vara lätt för en individen att skapa en uppfattning om att saker och ting var bättre förr när omvärlden upplevs som kaotiskt, krigiskt och korrupt.

Mer än 20 år av globalisering, regionalisering och europeisering har förändrat världen. Stater, samhällen och människor har blivit mer knutna till varandra. Många har fått det socioekonomiskt bättre, lättare att resa eller förverkliga sig själva som individer. Samtidigt har utmaningar blivit mer övernationella. Både ekonomi, migration och ekologi utgör idag även globala risker som mänskligheten måste kunna hantera. Risker som nationella institutioner ofta har svårt eller inte kan hantera på egen hand.

En mer global värld samt ett mer integrerat och demokratiserat Europa är något som liberaler kan vara stolta över av att ha bidragit till. För liberalernas del har denna utveckling även lett till i att andra partier blivit mer liberala. I Storbritannien tillkom New Labour i Sverige tillkom Nya Moderaterna. På det sättet, samt inom ramen för mänskliga rättigheter och individualism, har liberala idéer och värderingar visat sig vara starka även om antalet röster på uttalat liberala partier har minskat på flera håll i Europa.

Utvecklingen under krisernas tid har samtidigt inte varit lätt för liberalismen. Många liberala partier runt om i Europa har hanterat denna utveckling med att bli mindre liberala. Förnyelse är något som inte bara diskuteras inom Liberalerna utan även inom ALDE. ”Reclaiming liberalism” var slagordet när ALDE hade sin kongress i Lissabon förra året. Samtidigt finns det frågor om i vilken riktning liberalismen ska utveckla sig. Vad är det som liberalismen idag kan erbjuda som andra ideologier inte kan?

I en globaliserad värld blir den nationella suveräniteten, eller bättre sagt nationalstaten, påverkad på både gott och ont. Det räcker med att se på migrationsutmaningen som EU står inför. Många medborgare runt om unionen har tagit ställning för att hjälpa till och visa medmänsklighet. Samtidigt har negativa reaktioner i form av kulturell rasism, välfärdsnationalism och intolerans visat sig starka. Flyktingkrisen visar hur Europas moderna historia präglas av samhällsutveckling som egentligen inte är ny. När det är kristider så brukar den nationella stoltheten propageras med syfte att hålla samhället ihop och att göra det enklare för människor att mentalt ta sig igenom krisen.

Det brukar dock leda också till att nationalism inte skapar gemenskap utan snarare tvärtom skapar splittring. Tydligt exempel återfanns i Storbritannien där både liberaler, konservativa, socialdemokrater och nationalister har tävlat om vem som ska vinna röster hos ”globaliseringens förlorare”, genom att komma ut med skeptiska och fintliga uttalanden rörande migration i relation till ”våra jobb” och ”vår välfärd”. Det är inte en sådan värld och samhälle som många liberaler genom åren har kämpat för. Vi kan göra bättre än så men det kräver också att göra upp med de reaktioner som har blivit starkare i samband med kriserna. Politisk nationalism är nämligen en av dessa.

I diskussioner om identitet och nationalism brukar jag, även från uttalade liberaler, återkommande få höra att jag "inte förstår budskapet". Det hävdas att det inte något problem, ingen motsättning i, att som liberal även stå för starkare nationell identitet . Vi vill bara erbjuda människor gemenskap, stolthet och trygghet. En varm filt att täcka sig över i kalla tider. Det går att vara både svensk och europé, de utesluter inte varandra, sägs det. Visst kan människor ha flera identiteter kopplade till olika samhällsnivåer. Men, hävdar jag, själva problemet ligger inte i det. Problemet ligger i vilka institutioner individen kan legitimera, identifiera sig med och påverka med sin röst och sina värderingar.

Idag är just demokratin väldigt begränsad till det nationella medborgarskapet och suveräniteten. Demokratiska nationalstater är även postdemokratiska samhällen där kraften hos den nationella demokratin har i samband med globalisering och europeisering blivit svagare. I en situation som sådan gäller det att utveckla mer europeisk demokrati snarare än att hålla kvar sig till demokratin inom nationella gränser. Saken är att nationella gränser är ofta för individen även mentala gränser. När även liberaler propagerar för nationell identitet men missar att samtidigt propagera för en europeisk identitet så leder det lätt till samma misstag som tidigare. Det som kan bli liberalernas stora chans för framtiden är att nu, i krisernas tid, ta ett steg framåt och lämna den förlegade nationalstatstanken bakom oss. Genom att propagera för konkreta övernationella lösningar samt för mer demokrati, identitet och medborgarskap på EU-nivå.

Det är det som borde skilja liberaler mer från andra partier framför allt mellan konservativa och socialdemokrater i synen på hur en global värld ska hanteras. För att överkomma denna utmaning för samhällen inom EU samt för sin egen utveckling bör liberaler gå i täten för en mer övernationell värld som gynnar medborgarna. EU är idag världens enda övernationella demokrati och måste bli en mer utvecklad sådan. Unionen behöver kunna ha en mer utvecklad maktstruktur enligt principen för rätt beslut på rätt nivå samt eget försvar, migrationspolitik, skattefinansierad budget osv. Dagens förvaltning borde kunna ersättas med ny EU-parlament med två kammare som fungerar likt den amerikanska senaten och kongresshuset samt där kommissionen kan bi en EU-regering med egen president.

Det kan låta idag som idealism men kan lika gärna vara realism i framtiden. Låt oss säga att vi lever i en federal EU redan nu där det råder tydlig maktfördelning mellan europeiska och medlemsstaternas institutioner ungefär som i USA med ”federal and state rights”. Fortfarande kan svenska vara officiellt språk i Sverige, kanske sida vid sida med engelska. Fortfarande kan människor fira midsommar eller tillämpa jantelagen samt vara hemvärnssoldater även om EU skulle ha egen försvarsmakt. Eftersom nationer inte var naturliga konstruktioner utan politiska konstruktioner så kan även EU bli en federal union genom att vi som politiskt aktiva som liberaler agerar för det.

Sist men inte minst så handlar det om individen som ska kunna påverka,legitimera och förstå makten på EU-nivå samt åtnjuta sina rättigheter friheter och skyldigheter som EU-medborgare. Istället för individer som känner sig maktlösa, utanför påverkan eller som tar till sig nationell stolthet som en reaktion. I Europa har vi inte en historia att likt USA bygga en federal stat men vi har en historia av att skapa något övernationellt, något europeiskt .

Rationell kultursyn, tack!

Historikern Pierre Nora ansåg att fransmännens förhållning till det förflutna och kulturen övergick från att vara en tidsdimension till ”institutionaliserad memorialism” i samband med 70-talets oljekris. Enligt Nora, efter nästan 30 år av processer som industrialisering, urbanisering och ekonomisk tillväxt under den ”europeiska guldåldern” 1954-1973, gick Frankrike från att vara ett samhälle där nästan 50% av arbetsföra arbetade inom jordbrukssektorn till att andelen sjönk ned till 10%. Samhällsutvecklingen innebar att det ”rurala Frankrike” med sina ”traditioner och utseenden” inte längre utgjorde en central del av den nationella identiteten.

Nora tillhörde de intellektuella som höll med om uttrycket om att den ”franska revolutionen” tog slut just under 70-talet. Grovt sagt var inte fransmän längre 200 år gamla ,alltså från revolutionens år 1789, utan "tusen år" gamla. Samhällsförändringar i samband med oljekrisen resulterade i utveckling som istället för progressivitet och framtidsinriktning kom att handla om att bevara. Han exemplifierade utvecklingen med att kommunistpartiet med sin materialistiska agenda förlorade sin status som den tredje politiska kraften till den nationalistiska Nationella Fronten. Under 80-talet började Frankrike anta lagar som handlade om att bevara den nationella kulturen. 

Situationen idag är likadan i Europa inklusive Sverige. I en tid av kriser går det framåt för nationalistiska partier men även andra partier driver på kulturkonservatism. Tydligt exempel är från 2009 när Skolverket föreslog en ny kursplan för grundskolan som innebar undervisning i humanism och att kristendomen inte längre skulle ha en "särställning" bland religionerna. Förslaget skapade debatt och motreaktioner vilket ledde till att utbildningsdepartementet skrev om förslaget. Kristendomens betydelse skulle hållas kvar för att ”ge kunskap om och förståelse för hur kristna traditioner har påverkat det svenska samhället och dess värderingar”.

Annat exempel var Alliansens lagförslag om skolavslutningar i kyrkan som motiverades om att bevara en tradition trots att många medborgare i Sverige sedan lång tid tillbaka inte har haft skolavslutningar i kyrkan. Att lagförslaget inte gick igenom berodde på att SD var missnöjda med formuleringen ”bevara vårt svenska kulturarv ” inte skulle tillämpas.

Visst har exempelvis kristendomen historiskt sett haft stor betydelse när det gäller den nationella kulturen i Sverige som julfirande eller alkoholsyn. Samtidigt togs inte hänsyn till att många moderna samhällsvärderingar inte formades tack vare religion, utan ofta just som en reaktion mot den. Det moderna, mångkulturella och europeiserade Sverige är trots allt utvecklad på värderingar rörande humanism och individualism, jämställdhet och demokrati, sekulärt medborgarsamhälle och vetenskap. Det är just dessa värderingar som borde utvecklas vidare för att hantera samhällsutvecklingen i globaliseringens tid och Europeiska Unionen där nationella demokratin, identitet eller beslutsfattningen inte räcker till som i fallet med migrationskrisen.

Efter mer än 20 år av globalisering och europeisering finns det starka tendenser att hålla kvar vid föreställningar och värderingar som sedan länge är mer eller mindre föråldrade. Motståndet mot kunskap, modernism eller övernationell utveckling sker samtidit som många utmaningar inte kan hanteras nationellt. Appliceras Noras tes på Sverige så kan det märkas i faktumet att ”folkhemssverige” inte sedan länge står i centrum för det som många svenskar en gång i tiden brukade identifiera sig med.

Det visar sig även i att ett kulturrasistiskt och anti-demokratiskt parti sitter med i riksdagen och använder sig av just okunskap och rädsla som verktyg. SD:s retorik går hand i hand med det som akademikern Urs Altermatt förklarade i frasen om att ”det som på 30-talets kallades för ras kallas idag för ursprung och det som kallades för folkets anda kallas idag för kultur.

I Sverige har under den senaste tiden kulturrelaterade diskussioner blivit kopplade med flyktingkrisen. I samband med kommentaren om att det inte finns någon ”inhemsk svensk kultur” av historikern Ingrid Lomfors väcktes kraftiga reaktioner. Lars Anders Johansson skrev i sitt blogginlägg om att det visst fanns ett ”enhetligt, inhemsk och uråldrig” svensk kultur som sträckte sig flera hundra år tillbaka i tiden. Dan Korn har i sin senaste artikel skrivit om att "konsensuskulturen är det svenskaste som vi har" där hänvisning görs så långt som till "vikingatiden". 

Föreställningar om kulturell kontinuitet från dagens Sverige till medeltida riken eller ståndssamhällen är dock mytologiska samt ovetenskapliga eftersom det var långt innan Europas nationer samt nationella kulturer ens började formas. Inte ens argumentet om att Sverige hade en av Europas mest etniskt homogena befolkningar är skälet till varför Sverige fick nationell kultur. Skälet var själva politiska beslutsfattningen och myterna som med tiden formade människors identitet och där uppfattningar om kultur var en social konstruktion. Alltså först kom föreställningen om nationen och därefter kom folkdräkten, inte tvärtom. 

Nationella kulturer är alltså även mytkulturer och kan inte heller politiskt avgränsas till nationella gränser.Att exempelvis unionens medlemsstater nu i samband med beslutsfattningen inom ministerrådet har svårt att komma överens om migrationskrisen har inte i första hand att göra med olika kulturer utan med politiska skillnader och ideologier som står bakom.

Dessutom handlar det om ordens betydelse. Begrepp som svensk, kroat eller tysk har haft olika betydelser genom tiderna. Att benämnas som svensk, kroat eller tysk under 1500-, 1800- eller 2000-talet är alltså inte samma sak eftersom synen på identitet förändras i takt med att människor och deras idéer förändras. 

Många håller idag med om att svensk kultur har precis som vilken nationell kultur som helst förändrats med åren. Det viktiga att poängtera är dock vad som är en del av nationell kultur har att göra med människors värderingar. Om till exempel majoriteten av medborgare i Sverige skulle anses att svenskan bör ersättas med engelskan så skulle engelskan bli en del av svensk kultur. 

Det skulle vara väldigt negativt om det framtida Sverige och unionens nya medborgare som är födda utanför EU ska utvecklas och integreras just enligt myter. När nationalistiska myter blandas med uppfattningar om kultur finns det risk att samhällsutvecklingen blir mindre fri och mer odemokratisk som i Ungern. Och även Lomfors gjorde ett misstag i syn kultursyn eftersom Sverige inte bara har en innehållsrik kultur utan även ett innehållsrikt traditionellt samhälle. Inte i mening om att Sverige är ett gammaldags samhälle utan att det är ett samhälle rikt på traditioner i form av idéer och socialt arv som finns överallt från politiska partier, folkrörelser eller föreningar som med tiden har format det moderna Sverige. Det är just universella och medborgerliga idéer som behövs för att utveckla framtidens mångkulturella och demokratiska samhälle.

Idag i samband med kriser brukar det råda mycket rädsla om förlusten av nationell kultur och identitet. Historiskt sett innebär formandet av nationer att människor generellt i Europa övergick från starka regionala och lokala identiteter till nationella. Det borde med andra inte var något negativt med att nationella identiteter blir svagare till förmån av något annat , som exempelvis europeisk identitet. Att vilja bevara nationella kulturarvet efter irrationella föreställningar kan leda till just motsatsen. Myter, lögner och rädsla kan leda till samhälle som är autoritärt,odemokratiskt och kunskapsföraktade istället för institutionell, kunskapsbaserat och inkluderande samhällsutveckling som behövs i en allt mer globaliserad värld och regionaliserad Europa.

Det problematiska samarbetet med Turkiet och avsaknad av en ny migrationspolicy

De senaste migrationspolitiska besluten inom ministerrådet handlar  framför allt om ökat samarbete med Turkiet. Medlemsstaterna kunde enas om att regeringen i Turkiet är en viktig partner för att hantera flyktingkrisen. Jag tolkar det som att medlemsstaternas intressen ligger överlag i att färre flyktingar från Syrien ska på det sättet kunna komma till EU.

Jag är skeptisk mot denna utveckling främst av två skäl. Det ena är att EU är en union som ska bygga på att värna om de mänskliga rättigheterna och individens rätt att få sina rättigheter beprövade. Det andra är att EU väljer att ha mer samarbete med en regim som är autoritär, korrupt och har gjort Turkiet till ett mindre demokratiskt samhälle. 

Som Guy Verhofstadt har påpekat är det välkomnat med starkare samarbete med Turkiet. Samtidigt bör inte EU  göra sig beroende av Erdogans regim och "outsourca" problemet till Turkiet. 

Ett större problem är dock att medlemsstaternas resurser och intressen, trots retoriken om koordinering och gemensamt agerande, inte används på det sättet som är tänkt. Exempelvis har European Asylum Support Office - EASO bett om runt 374 tjänstemän som kan arbeta med de nyanlända . Österrike, Belgien, Nederländerna, Rumänien, Slovakien och Spanien erbjud bara 81. Omfördelningen av flyktingar är ytterst orättvis och ojämn och från vissa medlemsstater som Polen, Ungern och Slovakien har ledande politiker uttryckt en retorik om att "endast ta emot kristna flyktingar" 


För att verkligen hantera krisen krävs det en ny migrationspolicy på EU-nivå , bland annat genom att ersätta Dublinförordningen med ett centraliserat system under kommissionens ledning samt att omorganisera Frontex till en gränsbevaknings- och räddningsorganisation under EU:s kontroll. 
Det räcker inte med frivilliga bidrag från medlemsstaterna. Eller med att ta ansvar och visa solidaritet. Det krävs en ny form av förvaltning samt mer delad maktfördelning och suveränitet mellan europeiska och nationella institutioner inom ramen för migrationspolicyn. Bara på det sättet kan EU göra skillnad. Läs mer om  ALDE:s förslag här. 

Liberala argument för att alla kommuner ska kunna ta emot flyktingar

Det behöver inte sägas mycket mer om att hela Europeiska Unionen står inför en av sina största utmaningar i historien. Migrationskrisen påverkar ett stort antal lokalsamhällen runt om i Unionen. Både nuvarande och förra kommissionen har presenterat EU som en viktig global aktör för mänskliga rättigheter. Samtidigt råder det stark motstånd ,ofta på lokal nivå, mot att agera för de mänskliga rättigheterna som EU ska värna om.

Krisen har på olika sätt engagerat människor runt om i Europa. Många har valt att göra en hjälpinsats och bidra med humanism för människor som flyr ett fruktansvärt krig. Retoriken om att alla EU-medlemsländer ”måste ta ansvar” visar varför EU behöver ett nytt migrationssystem för framtiden. Det är även något som Alliansen borde kunna stå för med tanke på uttalanden från ledarna för C, FP, KD och M. Sedan valet har Alliansen hållit ihop trots flera vattendelande frågor. Med andra ord har Alliansen möjligheten att stå för en mer gemensam hållning i frågan rörande det kommunala självstyret kontra statens ansvar i samband med migrationskrisen.

Ett sådant system skulle även inkludera insatser inom lokalsamhällen som därmed ska kunna uppfylla liknande krav som nationella regeringar måste göra. I första hand ligger inte utmaningen bara i antalet människor som flyr till EU utan i att det saknas en effektiv europeisk migrationspolitik. För att på långsikt kunna lösa migrationsutmaningen krävs det att systemet fungerar i takt med Unionens flernivåstyre. I grunden står inte liberaler för tvång samtidigt som det ändå finns en liberal federalistiskt syn om hur EU bör fungera. Rätt beslut på rätt nivå även inom migrationspolitiken skulle kunna ge effekt och fungera från EU-nivå till lokalt. Så länge det finns kommuner som av olika skäl är ovilliga att ta emot flyktingar så kommer det bli svårt för staten men även för Unionen att jämnare fördela de resurser som behövs.

För Sveriges del innebär det att alla kommuner måste ,i samspel med statens förvaltning och resurser, kunna ingå i denna process. Samtidigt måste det kommunala självstyret utvecklas och respekterar i högsta möjliga grad till krisen är över. Här har liberaler chansen att visa vad värnandet av individen egentligen innebär. Oavsett om individen är en bilmekaniker från Aleppo eller egen företagare i Ekerö så ska vi stå för mångfald, medborgaranda och markering att hela Sverige med sina kommuner och resten av Unionen kan göra skillnad i en mer orolig värld. Att stå för inkludering, mänskliga rättigheter och mångfald präglar idealet för ett europeiskt samhälle som är modernt, öppet och demokratiskt.

"Svensk dröm" - medborgarideal som saknas för det moderna Sverige

I Sverige råder det fortfarande föråldrade föreställningar om identitet och vem som kan bli samhällsmedborgare. Exkludering, diskriminering och negativa bilder av invandring skadar Sveriges utveckling som ett invandringsland. För framtidens samhällsutveckling krävs det en mer inkluderande, optimistisk och uppmuntrande syn på individens ekonomiska , sociala och kulturella utveckling – en sorts ”svensk dröm” som motsvarighet till den amerikanska.

Det finns många åsikter om vad Sverige är för samhälle. Och det märks i en tid när den globala migrationskrisen är mer kännbar. Allt från att Sverige är rasistiskt till välfärdsnationalism om att "vi måste ta hand om våra först". En sak som är säker är att dagens Sverige genom tiderna har förändrats till ett mångkulturellt samhälle samt ett invandringsland. Ett land dit många söker sig till från olika problem och för lyckas med en bättre framtid. Ett land som genom historien har tagit emot människor på flykt från bland annat Chile, Iran och Bosnien-Hercegovina. Det är ingenting att tycka synd om eftersom det visar att Sverige är en del av Europa som har lyckats som bäst genom historien med att skapa ett välfungerande samhälle.

Som ett samhälle lockar Sverige till sig som en magnet olika individer, allt från högutbildade dataspecialister till medlemmar i kriminella MC-gäng. Få kan förneka om att finns många problem som är mer eller mindre kopplade till invandring, integration och fattigdom. Det finns dock en annan sidan av myntet än den negativa bilden av invandring. Invandrare är nämligen Sverige och det moderna Sverige bygger på invandring. En person som någon gång i tiden har invandrat till Sverige blir med tiden även svensk, europé, göteborgare, läkare, advokat, politiker, svetsare, polis eller bagare.

Idag har många i Sverige en ”utrikesfödd” inom familjen, bland vänner, som arbetskamrater eller i flera andra former av relationer. Trots alla problem och missnöje med hur integrationen har fungerat genom åren så har det visat sig att invandringen i många fall har varit bra för samhället. Även om invandringens effekter kan mätas ekonomiskt ,där arbetsdugliga individer ur den statistiska gruppen ”utrikesfödda” visar sig vara mindre sysselsatta jämfört med ”inrikesfödda”, blir det ändå svårt med att värdera vad enskilda personer som  Herbert Felix, Cornelis Vreeswijk, Josef Fares eller Jasenko Selimovic genom historien har bidragit med till samhället. Den som är för stängda gränser och återgång till ett påhittat förflutet bör leka med tanken om vad som skulle ske om en allmän strejk skulle uppstå just bland ”utrikesfödda” som dagligen bidrar till samhället och berikar den med sina livserfarenheter.

Sveriges framtid hänger alltså inte på att sluta vara ett invandringsland utan det handlar om att bli ett bättre invandringsland. För att göra det är det viktigt med samhällsutveckling som kan gynna individen oavsett födelseort. Om fler ska lyckas i Sverige krävs det större acceptans för individens drivkrafter och potential. Ofta finns idéerna redan, som arbetsmarknadsreformer, lättare jobb eller välfärdskonto, men som tyvärr inte har slagit igenom än. Mycket handlar inte heller om vad staten kan göra för individen utan om vilken atmosfär och människosyn som finns i samhället.

I Sverige hittar många medborgare mer inspiration från USA än från Europa. Den amerikanska populärkulturen har präglat samhällsutvecklingen med allt från TV-serier till lågprisresor till New York. I USA finns en medborgarideal om vikten för individen att jobba sig uppåt och uppnå den amerikanska drömmen. I Sverige som i undersökningar enligt FN ofta presenteras som en av de bästa platserna på Jorden att leva i så borde det inte vara svårt att skapa en ideal om en "svensk dröm". Som dessutom kan kombineras med en modernare syn på välfärd och resursfördelning.

Välfärdens framtid hänger inte på att staten som under industrisamhällets tid ska höja medborgarnas levnadsstandard. Istället bör välfärden anpassas till det postindustriella samhället där individens sociala rörlighet och flexibilitet ligger i fokus. Välfärden är även beroende av vidare utveckling av EU:s ekonomi, digital innovation och klimatsmartare värld än bara antalet människor som kommer till Sverige.Problemet ligger i att det tar det i genomsnitt alldeles för lång tid innan en nyanländ individ kan komma i arbete och börja med att både skapa sin egen lycka samt bidra till samhället.

Istället borde välfärdssystemet stimulera integrationen i rollen som en karismatisk lärare som underlättar individens klassresa samt som en första förbandslåda när en behöver lappa ihop sina sår och därefter kunna vara produktiv igen. Sverige är trots sina problem inget rasistiskt land utan möjligheternas land. Fler politiker borde stå för den självbilden och driva fram mer optimism och framåtanda i krisernas tid. Och för att verkligen bli ett bättre land med möjligheter för fler så krävs det mer än politiska reformer. Det som kan göra saker och ting bättre är en mer modern och inkluderande självbild och förståelse byggd på mer positiv syn av Sverige som ett invandringsland där fler ska kunna lyckas. Låt fler bidra och forma den svenska drömmen som i sin tur kan bli en magnet för framtida generationer av medborgare oavsett födelseort.

Migrationskrisen kräver lösningar på EU-nivå

I en Facebookgrupp under namnet ”Stoppa Maktmissbruket” har Mikael Hagenbo (SD) skrivit att jag är en ”sinnesförvirrad debattör”. Anledningen var min artikel i Nyheter 24 där jag presenterade de liberala åsikterna som medlem av Alliansen av Liberaler och Demokrater för Europa om hur migrationsutmaningen kan lösas. Inom ALDE står vi fast vid att krisen kräver en lösning på EU-nivå då nationella institutioner inte räcker till. Nu senast har även regeringarna i Frankrike och Storbritannien i samband med händelserna i Calais kallat på assistans från Bryssel. Och trots att jag inte valde själv rubriken för artikeln, som verkar ha varit upprörande, så står jag fast vid att dagens flyktingar och asylsökande som kommer till Unionen i grunden kan bli morgondagens samhällsmedborgare som är viktiga för Unionens framtid.

Det finns många idag som söker ett skydd, trygghet och stolthet bakom nationella gränser. Den tyske sociologen och kosmopoliten Ulrich Beck ansåg att nationella gränser inte bara utgör ett fysiskt hinder utan även ett ”mentalt” hinder. Det innebär att det är lätt för en att distansera sig ifrån eller inte bry sig om vad som händer utanför nationalstatens ramar. Till exempel som att människor drunknar i Medelhavet eller blir våldtagna i Syrien.

Andra intellektuella som sociologer Jürgen Habermas, Colin Crouch och Zygmunt Bauman (akademiker samt med vänsterpolitisk orientering) men också liberalen Guy Verhofstadt (ledare för ALDE-gruppen i EP samt författare till boken Europas Förenta Stater) har skrivit om bland annat demokrati, identitet och medborgarskap i den globala tidsåldern. Och det finns flera gemensamma drag i det resonemanget som återfinns i de nämndas böcker:

1.    Nationalstater har inte den makten som man haft tidigare bland annat på grund av globalisering, europeisering och regionalisering,  

2.    Demokratin fungerar sämre i den postdemokratiska, postnationella och postmodernistiska världen eftersom demokratin är nationell, ekonomin global och politiska beslut tas på övernationella nivåer som på EU-nivå.  

3.    Att samhällen runt om i världen bör vara mer kosmopolitiska för att fungera bättre i en global värld rörande politik, identitet och medborgarskap.

4.    Att människor som individer behöver vara mer medvetna om övernationell politik samt åtnjuta medborgliga rättigheter, friheter och skyldigheter på EU-nivå samt globalt. Att demokratin kan och bör vara övernationell där medborgare kan på ett demokratiskt påverka makten på övernationell nivå.  

Människor har rätten till identitet och politiska uppfattningar på övernationell nivå. Det är bara på det sättet gemensam co euroepiskt migrationspolitiskt system kan fungera, legitimeras och påverkas. Exempelvis kritiserar Haberma den euroepiska socialdemokratin för att ”vara kvar i sina nationella burar”. Många som röstar på partier som SD idag är gamla vänsterväljare som upplever missnöje med globalisering och europeisering rörande arbete, identitet och kultur.

Mitt svar till Mikael Hagenbo är därmed att nationalism, kulturell rasism eller högerpopulism inte har lösningar på de utmaningar som inte eller delvis är nationella. Att SD är emot migrationspolitik på EU-nivå visar bara att partiet inte vill att migrationskrisen ska lösas utan ignorerar problemet. Argumentet om att ”fler ska få hjälp på plats” håller inte i längden eftersom många inte kan få hjälp på plats och FN:s migrationsexperter har uppmanat EU att som en politisk helhet ta emot upp en miljon flyktingar under de kommande åren. Det visar hur tydligt hur europeiska nationalister samt en del högerkonservativa inte vill ta ansvar på EU-nivån.

Migrationskrisen kräver därför en övernationell lösning och samspel mellan institutioner på EU-nivå respektive nationell och lokal nivå. Inspiration kan hittas från Kanada men även från USA där den federala nivån samspelar med delstaternas rörande invandring, integration och inkludering. Möjligtvis kan man mena att välfärden kommer att drabbas negativt på grund av ett högt antal migranter. Men så länge Unionens medlemsstater tillämpar en effektiv integrationspolitik som bland annat i Sverige kräver mer flexiblare arbetsmarknader så har Unionen chansen att majoriteten av de flyktingar och asylsökande som söker sig till Unionen imorgon blir solidariska, produktiva och aktiva samhällsmedborgare.  

Hur motverka nationalism? 10 tips till politiker, debattörer och andra

1.    Förklara att enligt FN den nuvarande konsumtionen och levnadsstandarden är ohållbar. Den globala samhällsutvecklingen måste ställa om och bli grönare, resurseffektivt och klimatsmartare. ”Folkhemmet” var trots sina framgångsrika resultat allt annat än ett miljövänligt projekt och hållbart projekt. Nationalismens budskap går ut på att människors solidaritet och politiska medvetenhet ska vara begränsad inom nationella gränser.”Stolthet över” Sverige kommer inte att rädda en från övernationella utmaningar. "Nationellt gemenskap" som bygger på okunskap, sociala fobier eller kulturell rasism är inte heller en bra metod att använda sig i dagens värld rörande mänsklig utveckling. 

2.    Använd inte orden ”svensk(a)” när du har retorik om jobb, lag, kultur eller värderingar. Jobb har ingen nationalitet, ekonomin är global och ”kulturen i Sverige” eller ”svenska värderingar går inte att definiera i absoluta termer eller att begränsa med nationella gränser. Tänk på exempelvis relationer mellan Skåne och Danmark. Tänk på att de värderingar som existerar i Sverige finns också på andra håll inom Europa och världen. Forma istället människor som kan vara mer övernationella i sitt sätt att resonera och tolka världen runt om sig. Risken är annars bland annat att retoriken går ut på att en ska ha jobb eller följa lagen som svensk istället som individ.

3.    Förklara om att mänskliga rättigheter handlar om universella och moderna värderingar som behövs i en värld som inte är nationell. Stå upp att det är värderingar som bör följas av alla oavsett om en är född och uppvuxen eller inte född och uppvuxen i Sverige.

4.    Förklara om att EU-frågor är just politik på EU-nivå. Inspirera människor om att Unionen ska vara mer demokratiskt där individen som en EU-medborgare kan påverka makten på övernationell nivå. Gör skillnad mellan vem som har sagt eller gjort vad. Ifall det var ministerrådet, kommissionen eller Europaparlamentet.

5.    Förklara om att Daech/ISIS inte kommer försvinna av sig själv utan att det skulle krävas en storskalig militär och civil intervention i Syrien under FN-mandat. Att ”skicka JAS mot IS” är ett tydligt exempel på populism som inte fungerar i verkligheten.

6.    Förklara att migrationsutmaningen är global och att FN:s anställda har önskat att EU tar upp till 1 miljon flyktingar under de kommande åren. Det är i FN:s anda som världen behöver utveckla sig framåt. Inklusive byggandet av samhällen som är inkluderande och bygger på humanistiska värderingar.

7.    Förklara om att det finns studier som visar att tiggeriförbud skulle vara ineffektivt. Människor som är desperata, diskriminerade och upplever utanförskap har ofta andra problem och prioritet än att följa lagen. Uppmuntra civilsamhället att göra större insatser för att hjälpa individer från gatan. Förespråka gärna mer tryck från kommissionen mot den nationella regimen i Rumänien samt att alla medborgare inom Unionen ska kunna leva enligt de stadgan om de grundläggande rättigheterna.

8.    Stå upp för att det finns andra utmaningar för välfärdsstaten än just invandring och integration. Enligt Nordiska Ministerrådet så handlar det inte minst om en globaliserad ekonomi och åldrande befolkning. Även Sverige välfärd är beroende av beslut på övernationell nivå som rörande den europeiska marknaden och den globala ekonomiska utvecklingen. Dagens nationalism kan inte ge människor en bättre levnadsstandard då den endast vill vara isolerad till ”nationalstaten” och tar inte hänsyn till vad som sker utanför.

9.    Använd dig av den vetenskapliga kunskapen om vad nationer är för något. Det vill säga sociala konstruktioner grundande på myter och osanningar. Sådant kunskap behöver användas i en allt mer icke-nationell värld. Risken är annars att människor lever kvar i gamla myter vilket går emot ett modern, demokratiskt och kunskapssamhälle.

10.                  Slutligen, påverka medborgare så att de blir mer medvetna på EU-nivå samt globalt. Lösningar på övernationell nivå kräver övernationell demokratiskt legitimitet, det vill säga att människor i Sverige, Tyskland eller Indien kan kräva samma sak. Tänk på att nationella gränser inte bara är fysiska hinder utan även mentala. Att vara mentalt fast i nationella gränser kommer definitivt att gynna partier som SD. 

Inomhus farmer behövs för framtidens Stockholm

Stadsodling i Stockholms region är populärt hos många. Människor organiserar sig i grupper eller odlar individuellt . Därmed är Stockholms sedan flera år tillbaka en del av en global urban trend med koppling till diskussionerna om klimatförändringar.

Att odla urbant ska kunna vara en del av stadsmänniskors vardagsliv. Det kan fungera bra som en hobby för individen samt motivera människor att göra något tillsammans och forma gemenskap.  Det som också behövs för Stockholms framtid är mer vinstdrivande och företagande stadsodling. I städer som New York, Shangai och London är det vanligt med ”inomhusfarmer” och ”vertikala farmer” där ätbara produkter kan odlas väldigt centralt. Sedan 2008 lever de flesta människor i stadsmiljö och enligt FN kommer stadsbefolkningar vara runt 70-80% procent av världsbefolkningen innan året 2050. Då kan Stockholm bli ännu mer en global stad i en värld där städernas utveckling och anpassning till att vara mer ”gröna” och ”kilmatsmarta” blir allt mer viktigare.

Odla fisk och växter utan jord = sant. Kolla på videoklippet om aquaponics metoden. 

Stockholm har tidigare belönats med priser att vara en miljövänlig stad. Bland annat var Stockholms första huvudstad i världen som införde en hel bussflotta driven av förnyelsebara energikällor. Det fanns även en vision, av non-profit företaget Plantagon, att senast 2014 etablera en stor vertikal farm centralt i staden. Planerna har tyvärr inte blivit verklighet och Stockholm behöver etablering av nya företag som kan arbeta med urbant jordbruk. Det finns trots allt en kritisk massa det vill säga människor i Stockholm som vill handla ekologiskt och urbant odlat mat. Förhoppningsvis kommer Plantagon bli det första vertikala farmen i Stockholm under 2016.

Att ha en företagsvänlig miljö för stadsodling handlar mycket om inställningen och policy på lokal nivå. Moderaten Anna König Jelmyr har skrivit att kvarteret Persikan i Djurgårdsstaden kan bli ”stadens första urbana farm”. Hon betonar att det inte Stockholms Stad utan vanliga människor som ska ta eget initiativ och engagera sig. Men det som Stockholm Stad definitivt kan göra är att locka investeringar, skapa reklam och policy så att urbana stadsodlingsföretag etablerar sig inom regionen.

Referenser

Byggindustrin: http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/plantagons-v%C3%A4xthus-ett-steg-n%C3%A4rmare-byggstart-20706

DN: http://www.dn.se/arkiv/stockholm/m-det-kan-bli-stans-forsta-urbana-farm

Global Citizen: https://www.globalcitizen.org/en/content/seeds-in-the-city-the-pros-and-cons-of-urban-agric/

Hållbar Stad: http://www.hallbarstad.se/blogs/26-stadsodling

Fastighets Nytt: http://fastighetsnytt.se/2014/06/stadsodling-har-slagit-rot-i-stockholmarnas-medvetande/

Urban Times: https://urbantimes.co/2011/05/stockholm-sweden-european-green-capital-2/ 

Unionen kan inte vara en humanitär förebild utan mer europeisk demokrati och identitet

Gårdagens rapportering om att Ministerrådet inte kunde enas om Kommissionens ursprungliga förslag rörande flyktingkvoter tolkar jag med blandade känslor. Å enda sidan lyckades inte medlemsstaternas ministrar ena sig om att 60 000 flyktingar skulle fördelas inom Unionen. Å andra sidan så har EU aldrig tidigare som en helhet hanterat migrationsfrågan på just detta sätt. Därför kan gårdagens möte och dess beslut ses som en framgång jämfört med tidigare försök.

På EU-nivå talas det ofta ”United in Diversity” det vill säga ”Enade i mångfald”.  Och mångfalden är just väldigt mångfaldigt rörande identitet, erfarenheter och värderingar. Själv bor jag i Lettland, ett samhälle som har ett socialt arv om att människor har varit flyktingar men i praktiken ingen erfarenhet att ta emot flyktingar. Sverige eller Tyskland har däremot erfarenheter att ta emot flyktingar och bedriva invandringspolitik. Även en historia av att ha tagit emot flyktingar från länder som idag är med i EU som Lettland och Ungern.

Migrationsutmaningen är global och därför är det positivt om att europeiska politiker försöker med att komma överens på EU-nivå. Det behövs, inte minst då Medelhavet är EU:s södra gräns. Därför behöver EU leva upp till sina värderingar om mänskliga rättigheter samt förklara för medborgarna om vad migrationsutmaningen innebär. Men vägen dit är inte enkel eftersom EU-nivån fortfarande präglas av svårigheter som politisk ovilja och brist på gemensamma erfarenheter. Vissa länder som justitieministern Morgan Johansson har sagt saknar helt enkelt erfarenhet av att ta emot flyktingar.  

Det finns ett antal intressanta aspekter som är intressanta rörande den globala migrationsutmaningen:

a)    Många politiker och partier är oroade över att ”invandringskritiska”, populistiska och nationalistiska partier ska få starkare stöd ifall nationella regeringar kommer ut med budskapet inför medborgarna om att staten ska ta emot flyktingar. Polen är tydligt exempel där invandringen av många skulle tolkas som ett hot mot det ”nationella identiteten”.

b)    Migrationsutmaningen är global. Samtidigt är nationalstaten den typ av samhälle som EU-medlemsstater bygger på. Nationalstaten kräver inte endast en kontrollerad invandring utan även i många fall kräver assimilering och krav som individen måste uppfylla för att vara en del av nationen. 

c)    FN spelar en betydande roll och dess anställda har gjort uttalanden om att rika länder samt välfärdsstater måste ta emot fler flyktingar under de kommande åren.  Bättre sagt upp till 1 miljon flyktingar. Välfärden kan bli försämrad med hänsyn att det råder en tid av kriser. Människor riskerar samtidigt att dö, skadas och mycket annat ifall en kommun, en stat, en politisk union eller en internationell organisation inte hjälper till. Retoriken om ”hjälp på plats” är inte alltid fungerande i verkligheten.

d)   Europas befolkning åldras enligt flera undersökningar. Därför behövs det fler EU-medborgare i framtiden. Just för att utveckla den välfärden som många vill även se i framtiden. Därför skulle Unionen kunna ha ett system som liknar den amerikanska eller kanadensiska. I stilen med att den som tar sig till Unionen skulle kunna dels:

a)    Identifiera sig som europé

b)   Söka individuell  lycka, en sorts ”euroepisk dröm”

c)    Ta del av de värderingar som är tänkta att prägla Unionen som demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhälle.

I praktiken finns det flera företeelser. EU är en politisk union av nationalstater och de flesta EU-medborgare identifierar sig inte, eller åtminstone inte i första hand, som just européer. Inte ens alla européer i jakten efter ett bättre liv ses av andra européer med välkomnande ögon. Xenofobin och intoleransen i Storbritannien är ett tydligt exempel. Även de högerkonservativa politikerna samt David Cameron har gått ut med en retorik om vikten att äta ”fish and chips” för att vara britt samt om att EU-medborgare utan brittiskt nationellt medborgarskap ska hindras från att ta del av ”våra resurser” det vill säga välfärden.

Nationalstaten bygger bland annat på att medborgare ska identifiera sig med nationen för att ens kunna lita på varandra samt på samhällets institutioner. En utmaning för ett mångkulturellt samhälle kan vara just att avsaknad av delade värderingar, idéer och åsikter som kan leda till ett samhälle där färre litar på varandra samt på staten. Samtidigt är det just i takt med migrationen viktigt att ifrågasätta om ett samhälle kräver myter, bättre sagt nationalistiska myter, för att kunna vara ett fungerande samhälle. I slutändan måste nationalstaten anpassa sig efter globaliseringen och inte tvärtom. Det inkluderar faktumet att många vill komma till EU antigen som flyktingar eller av andra skäl.

Med en gemensam migrationspolitik skulle Unionen kunna vara ett av världens bästa exempel rörande humanitär invandring. Och det skulle gynna medlemsstater som redan har tagit emot många som Sverige och Tyskland. För att nå dit är det samtidigt viktigt att medborgare inte bara ställer krav på nationella politiker rörande mottagning, integration och inkludering. Om hela EU ska lyckas med att hantera migrationsutmaningen så måste migrationsdebatten oftare komma till Bryssel. Just i migrationsfrågan krävs det mer demokrati på EU-nivå. För att göra Unionen till en riktigt humanitär union gäller det först att börja identifiera sig själv som en europé och  en världsmedborgare som vill hjälpa till med att lösa övernationella problem och stå för moderna universala värderingar. "Enade i mångfald, för de som flyr och för en bättre värld". 

Referenser

Europeiska Kommissionen: http://ec.europa.eu/economy_finance/structural_reforms/ageing/index_sv.htm

EurActiv: http://www.euractiv.com/sections/justice-home-affairs/un-says-one-million-refugees-should-be-no-problem-eu-315413

Ministerrådet: http://tvnewsroom.consilium.europa.eu/event/justice-and-home-affairs-council-july-2015/departure-and-doorstep-se-johansson

The Guardian: http://www.theguardian.com/world/2015/apr/22/un-urges-wealthy-countries-to-take-one-million-syrian-refugees-in-next-five-years